Kortfilmer av David Lynch – Del 1

13 december, 2011 Lämna en kommentar

Jag kom på att jag inte är klar med David Lynch riktigt än. Jag har sett sex av hans tidiga kortfilmer och tänkte dela med mig av mina åsikter om dem. De tre första omdömena kommer nu och resten imorgon. En av filmerna som jag skriver om imorgon är under minuten lång och den får nästan toppbetyg av mig. Pluspoäng till den som vet vilken film det är.

Titel: Six Figures Getting Sick
Regi: David Lynch
År: 1966
IMDb | Filmtipset | YouTube

Lynchs första film som är en animerad experimentfilm där sex figurer kräks sex gånger till ljudet av en siren. Det finns inget som hindrar att det blir en etta till den här konstfilmen som inte ger någonting. Filmen är egentligen kortare än en minut men samma sekvens upprepas sex gånger så spyspektaklet blir totalt fyra och en halv minuter.

1/5

Titel: The Alphabet
Regi: David Lynch
År: 1968
IMDb | Filmtipset | YouTube

Här var det genast lite bättre. En mardröm från Lynchs hjärna där en tjej drömmer mardrömmar om alfabetet. Ljud och bilder arbeter ihop och skapar en obehaglig stämning. När ett helt vrickat ljud från en muterad skrikande bebis ljuder så blev jag nästan rädd. Det är nåt med Lynch som ger mig the creeps.

3/5

Titel: The Grandmother
Regi: David Lynch
År: 1970
IMDb | Filmtipset | YouTube

Sjuk stämning även i denna halvtimmes långa film om en pojke som vantrivs med sina elaka och agande föräldrar. Pojken tar sin tillflykt en trappa upp där han i en säng planterar en potatis som sedan växer upp till nåt sorts muterat träd som det föds en farmor ur. Haha, helt sjukt. Inte helt dåligt. Bitvis bra — alltså obehaglig — stämning. Som helhet räcker det inte till godkänt.

2+/5

Arkiverad under Animerat, Betyg 1, Betyg 2, Betyg 3, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , ,

Penumbra

27 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Penumbra
Regi: Adrián & Ramiro García Bogliano
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Så, då har vi kommit fram till den sista filmen på Filmfestivalen för den här gången. Nu var faktiskt inte Penumbra den sista filmen jag såg utan det var Tinker Tailor Soldier Spy. Det svenskregisserade spiondramat kändes dock lite hetare så den fick gå före i kön. Allt som allt var det en trevlig festival som vanligt. Det är en mysig känsla att glida runt bland biografer och se kända och okända filmer i novembermörkret. Krockar med jobbgrejor och lite andra saker gjorde att det inte blev så många filmer som jag hade hoppats på. Men men så är det ibland.  Och så var det då debaclet med The Yellow Sea. Nu har jag sett The Yellow Sea på annat sätt och jag meddelar när det finns en recension klar.

Jag såg fram emot den här skräckisen. Varför? Ja, det var en spansk skräckis och ofta brukar dessa hålla åtminstone ok kvalitet. Och så är det kul att se genrefilm på Filmfestivalen. Nu visade det sig att det var en argentinsk film vilket bara var bra eftersom jag brukar försöka täcka in så många världsdelar som möjligt under festivalen. Penumbra betyder halvskugga. Well, det visade sig att den här filmen för mig var ett totalt jävla mörker.

Penumbra börjar ganska lovande. Vi får se en kvinna bli inlurad i en byggnad och sen drogad. Varför vet vi inte. Efter det fortsätter historien med att en sexig mäklartjej försöker sälja en lägenhet till en förvirrad man som väntar på sin chef som måste dyka upp med pengarna för att affären ska kunna avslutas. Men nånting är fel. Snart finner sig mäklartjejen instängd i lägenheten tillsammans med en grupp mycket märkliga personer.


Grundhistorien är nog egentligen bra. Det börjar som en sorts mysterieskräckis. Man förstår inte riktigt vad som händer. Problemet är att utförandet är uselt. Filmen är snackig, jobbig, kackig, fånig och, som om inte det räckte, amatörmässig. Redan efter en 20 minuter börjar man köra med jobbiga ljudeffekter tänkte att skapa s.k. hoppscener (jump scenes på svenska). Om man kör en sån hoppscen var femte minut utan att man egentligen har byggt upp nån speciellt stämning så faller det hela platt — rejält platt. Det hoppas ingenting. Vargen kommer liksom.

Ungefär en timme av filmen passerar förbi. Jag lyckas med nöd och näppe hålla mig vaken. Då ändrar filmen plötsligt karaktär. Efter att ha varit en snackig soppa med b-skräck-känsla blir det plötsligt en splattrig djävulssektthriller med c-känsla. Vad jag ser framför mig på den vita duken är ett gäng lajvare från Buenos Aires som tror de försöker spela in en film. Det blir skrattretande dåligt. Och till råga på allt så ackompanjeras de i och för sig snygga eftertexterna av nån äcklig argentinskt powergitarrock. Betyget kan bara bli ett.

Jag vet inte, kanske kan Trash is king! gilla det här, det är ju trots allt skräp?! 😉

1/5

Om visningen: Visningen i sig var helt ok även om filmen alltså var usel. Vi var ganska tidigt på plats och man hade öppnat salongen tidigt så det var bara att sätta sig på en bra plats och ta det lugnt. Tyvärr var det dålig lutning i salongen och jag hade oturen att få en halssträckare framför mig. Jag var tvungen att göra om jackan till en liten sittdyna för att slippa att antingen missa undre delen av texten eller sträcka nacken ur led. Kändisspotting: Lina Englund syntes utanför biografen Victoria men hon skulle inte gå på Filmfestvivalen utan valde en film på bions vanliga repertoar.

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival 2011 Tagged with , , , , , , ,

Rymdinvasion i Lappland

17 oktober, 2011 13 kommentarer


Titel: Rymdinvasion i Lappland (Terror in the Midnight Sun, Invasion of the Animal people)
Regi: Virgil W. Vogel
År: 1959
IMDb | Filmtipset

Nånstans trodde jag att den här kultrullen skulle vara bättre. Eller kanske inte bättre men roligare att se än det visade sig att det var.

I Lappland bland samer (eller lapps som de kallas i filmen) kraschar en meteor. Nyheten sprids över Sverige och världen och upp till Lappland via en mellanlandning i Stockholm kommer Dr. Wilson tillsammans med sin niece Diane och så den tuffa svensk pretty boy-forskaren Erik Engström för att utforska. Det visar sig att meteoriten inte är en meteorit utan ett sorts rymdskepp. Mitt i allt dyker ett sex meter högt hårigt monster med vildsvinsbetar upp. Jaha, tror ni att Diane blir bortrövad av monstret? Nähä.

Filmens stora problem är att den är TRÅKIG. Början är ändå lite lovande med lite snygga 50-talsbilder från Stockholm. Sen tar man planet upp till Lappland där Diane möter oss genom att åka konståkning på liten isdamm framför Lapporten. Erik och Diane börjar genast smågnabbas med varandra. Sen ska gänget iväg till meteoritkratern. Givetvis blir Diane tillsagd att stanna kvar på hotellet. Lyder hon inte? Nähä.


Till slut får vi äntligen lite action. Eller ja, action och action, vi får se en snubbe i monsterdräkt stappla omkring i snö och krossa leksakshus. I en obetalbar sekvens får Diane träffa på utomjordingarna som till slut kommer ut ur sin farkost iklädda svarta anoraker med luva. Snabba klipp mellan Diane och utomjordingarna. Varje gång en av utomjordingar visas låter en sorts syntsiren. Haha, ni måste titta på den scenen på YouTube. Hela filmen finns för övrigt att se där.

Några andra noteringar är att det förekom sköna skidbilder och en trevlig enpersonslift (man stod i en tunna uppspänd i en vajer helt enkelt). Men betyget kan bara bli ett.

1/5

Arkiverad under Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Pitch Black

3 oktober, 2011 10 kommentarer

Titel: Pitch Black
Regi: David Twohy
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Vi börjar veckan med en gammal sf-skräckis från sekelskiftet med Vin Diesel. När jag såg filmen 2005 hade jag tydligen sett en hel radda mediokra filmer, filmer som varken var bra eller dåliga, filmer som inte gjorde nåt speciellt intryck. Efter Pitch Black var det dock ingen tvekan om vad jag tyckte. En recension av uppföljaren The Chronicles of Riddick kommer imorgon.

Fasiken vad mycket halvbra eller halvdålig film jag har sett på senaste tiden. Nu var det dags för en film som visade sig vara urdålig. Nu vet jag att många gillar den här sci fi/skräck-rullen, men det gjorde inte jag. Vin Diesel spelar den tillfångatagna rebellen som tillsammans med ett gäng andra, inklusive prisjägaren som fångat in honom, kraschar med ett rymdskepp på en stenig ökenplanet med tre solar (varför ser jag Mikael Persbrandt i hippieperuk framför mig?). Dessa tre solar hjälper i och för sig inte så mycket när de samtliga hamnar bakom en annan planet, vilket gör att våra vänner lämnas i totalt jävla mörker (detta mörker lockar även fram en del otrevliga monster).

Mjaha, det är den vanliga visan: en efter en av skådisarna ska gå åt tills det bara är hjälten, hjältinnan och en sidekick kvar. Det är tråkigt helt enkelt tycker jag. Sen envisas filmmakarna med att använda en massa lustiga kameratrick, plötsliga närbilder och snabba klipp, för att försöka skapa mer spänning och intensitet antar jag. Det funkade i Requiem for a Dream, men det funkar inte här. Det kändes bara som billiga trick. Nja, har inte så mycket att säga mer än att jag tyckte filmen var urbota trist och att den därför går fetbort. En sån här film kan vara det mesta, bara den inte är tråkig. Pluset är tillägnat det som händer på slutet som visar sig vara lite annorlunda när det gäller vilka som klarar respektive inte klarar sig.

1+/5

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , ,

A Streetcar Named Desire

16 augusti, 2011 11 kommentarer


Titel: A Streetcar Named Desire (Linje Lusta)
Regi: Elia Kazan
År: 1951
IMDb | Filmtipset

Efter att ha läst den positiva recensionen av A Streetcar Named Desire borta hos BlueRoseCase så kändes det helt rätt att posta en recension av samma film fast med ganska olika åsikter om filmen. Och att säga att min text är en recension är väl inte helt korrekt, det känns mest som en förvirrad rant.

Jag kan tyvärr inte se några försonande drag i den här filmen som gör att jag kan ge den ett högre betyg än en etta. Filmen gav mig ab-so-lut ingenting. Jag gillar inte någon av karaktärerna. Allt är jobbigt, snackigt, upphetsat. Så fort Vivien Leigh är med i bild känner jag ett obehag. Ett nervöst obehag som håller i sig hela filmen. Marlo Brando sluddrar, pratar nasalt, som om han har mat i munnen hela tiden (vilket han förvisso har ganska ofta i filmen). Visst, måhända är Brando hyfsat cool men hela filmen är en katastrof så det försvinner liksom i den övriga sörjan. Det är möjligt att det här hade kunnat bli en bra film om den hade gjorts på ett annat sätt. Nu är allt bara hysteriskt och det är tyvärr inte så där dåligt då det samtidigt är roligt, utan bara dåligt. Kammarspel behöver inte vara dåliga filmer, det finns det exempel på. Teatrala filmer behöver inte heller vara nåt fel i sig. Så jag vill inte komma med några svepande generaliseringar om teatralt överspel eller tråkigt kammarspel. Fast vad fan: TEATRALT ÖVERSPEL! PRATIGT OCH FÖR LÅNGT KAMMARSPEL! Jag var tvungen att försöka två gånger för att ta mig igenom filmen. Första gången började jag nicka till och fick helt enkelt stänga av. Andra gången var jag på väg att dåsa till på samma ställe återigen men härdade ut. Utan belöning.

1+/5

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

A Boy and His Dog

11 juli, 2011 7 kommentarer


Titel: A Boy and His Dog
Regi: L.Q. Jones
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Nej, nej, nej, nej. Ingångsparametrarna i den här filmekvationen kan tyckas ganska bra. En ung Don Johnson och Jason Robards i en postapokalyptisk sf-rulle baserad på en historia av Harlan Ellison. Förutom det har vi även en historia med en alternativ tidslinje vilket brukar vara en intressant ingrediens. Tyvärr är svaret negativt, ja, en väldigt stor negativ siffra, typ minus tio sexdeciljarder skulle jag säga.

Problemet är att filmen aldrig är bra, men den lyckas ändå bli sämre och sämre. Don Johnson spelar pojken som är kompis med en telepatisk hund. Tillsammans försöker de överleva i den öde världen som finns kvar efter ett fjärde världskrig. Eller överleva och överleva, de letar efter mat och efter kvinnor till Don. Av nån anledning är det ont om tjejer och om såna träffas på är det tydligen ok att våldta dessa. Förutom att hunden är telepatisk har den även en sorts inbyggd tjejradar. Detta illustreras med ett blippande pip bara så man vet att nu scannar hunden av området efter tjejer. Helt galet.

Till en början tycker jag mest det är tråkigt men kanske inte upprörande dåligt. Det är trots allt öde ”efter katastrofen”-miljöer vi pratar om och det är aldrig fel. Men detta ändrades efter ungefär halva filmen när pojken tar steget ner ”down under” i underjorden. Där nere lever folk i en sorts konstgjord amerikansk 50-talsvärld, klädda i bondeutstyrsel och clownmålade i ansiktet. Hit kommer Don och ställer till oreda. Helt galet.

Jag såg filmen på dvd och efter ett tag insåg jag att jag gärna hade haft textning. Förutom att historien är obegriplig och flummig så var det även svårt att höra allt som sades vilket gjorde filmen än mer flummig och obegriplig. Dessutom var bilden så mörk ibland att inte jag såg vad som hände. Nä, det här är sanslöst dåligt helt enkelt. Jag vet inte om Ellisons historia görs sig bättre i bokform. Förmodligen. Nu blev det en Zardoz-inspirerad, flummig, tråkig och obegriplig sörja.

1+/5

PS. Även Plox har sett filmen och han var aningen mer förlåtande än jag var. Fast jag håller med om slutscenen.

Arkiverad under Betyg 1, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Europa

6 juni, 2011 5 kommentarer

EuropaTitel: Europa
Regi: Lars von Trier
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Precis som i The Element of Crime så var inledningen i alla fall lite lovande. Vi får se framrusande räls i svartvitt och höra Max von Sydows hypnotiska berättarröst förklara att vi nu kommer att anlända till Europa. Ja, eller vi och vi, von Sydow förklarar för vår huvudperson var han är och vad han kommer att göra. Huvudpersonen är Leopold Kessler som från USA anländer till Tyskland 1945 efter andra världskrigets slut för att arbeta som konduktör för tågbolaget Zentropa. Hans farbror, spelad av Ernst-Hugo Järegård, välkomnar honom till Tyskland med orden ”I’m your uncle. You may embrase me” (vilket är den bästa repliken i hela filmen).

Så långt var väl allt egentligen väl. Men sen händer inget mer. Ingenting. Ja, saker händer väl kanske — Leo blir indragen i den tyska partisan/gerillarörelsen Werwolf — men det är fullständigt ointressant och urtråkigt. Precis som i The Element of Crime spelar skådisarna, förutom Ernst-Hugo förstås, sömngångaraktigt. Repliker levereras men har liksom ingen mottagare. Och även här verkar man ha dubbat dialogen i efterhand vilket gör att närvarokänslan försvinner totalt. Den enda som livar upp stämningen är Ernst-Hugo som i princip bara behöver visa sig för att göra just det. Nu är i och för sig dialogen på tyska och engelska vilket gör att inte heller Ernst-Hugo kommer helt till sin rätt.

Huvudpersonen Leo spelas av Jean-Marc Barr och han är helt känslolös. Nu har han i och för sig inget speciellt att leka med. Jag vet inte hur von Trier tänkt här (skrev jag det i min The Element of Crime-recension också?). De få gånger Barr öppnar munnen säger han antingen något stammande på tyska eller några kort ord på engelska. I övrigt är han som lobotomerad, förutom de sista tio minuterna.

Fotot skvallrar om att von Trier återigen har låtit sig inspireras av film noir. Det kan väl även sägas om själva handlingen som är mystisk men tyvärr även fullständigt ointressant och urtråkig (har jag redan skrivit det?). Men åter till fotot. Här har von Trier experimenterat rejält och blandat svartvitt och färg, ofta i samma bildruta. Visst, det är lite snyggt men jag tycker egentligen inte det bidrar till filmen som helhet. Det kan i och för sig bero på att allt annat förutom just fotot är urbota trist eller bara konstigt.

Jag förstår att Lars von Trier efter den här filmen kände att det fanns ett behov att fokusera på skådisarnas närvarokänsla för den saknas nämligen fullständigt här. Därför kom inte Dogma 95-manifestet som en överraskning och för von Trier tror jag det var nödvändigt.

1+/5

PS. Pluset i kanten tillägnas Ernst-Hugo Järegård och det passar väl bra så här på nationaldagen att det svenska bidraget är det som sticker ut på ett positivt sätt.

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Krig, Lars von Tiers Europa-trilogi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Element of Crime

4 juni, 2011 13 kommentarer

The Element of CrimeTitel: The Element of Crime (Forbrydelsens element)
Regi: Lars von Trier
År: 1984
IMDb | Filmtipset

Eftersom Epidemic var en intressant och speciell film så jag lite fram emot att se den första delen i von Triers Europa-trilogi. Well… jag hoppas att den tredje delen (Europa) är bättre kan jag väl börja med att säga.

En man, Fisher (Michael Elphick), återvänder till Europa efter 13 års frånvaro som spenderats i Kairo. Tidigare var Fisher polis och nu kallas han tillbaka för att lösa ett mordfall (eller flyr han Kairo eftersom staden begravts i sand?). Han träffar en gammal kollega, Osborne, som skrivit boken The Element of Crime som handlar om hur man profilerar en mördare, sätter sig in i en mördares liv för att lösa ett fall. (Osborne spelas av en gammal brittisk skådis som jag ett tag trodde var skådisen som spelade Q i gamla Bond-filmer. Det visade sig inte stämma. Han som spelade Q var förstås Desmond Llewelyn, inte Esmond Knight som Osborne-skådisen hette. Men lika var de.)

Lars von Trier, om du nånsin läser det här ska du veta att The Element of Crime är det sämsta skräp jag har sett på länge. Det är en sagolik smörja som bara pågår. Repliker framförs som till tomma luften helt utan nån förankring i den historia som man önskar skulle ha funnits. Jag vet inte vad von Trier försöker koka ihop här. Det är en sorts film noir samtidigt som det är flummeri av värsta sorten.

Det Europa som gestaltas i filmen är en förfallen, dystopisk och vattenfylld fulkontinent. För att få en bild av hur det ser ut, eller kanske mer känslan i filmen, kan jag nämna svenska animerade dystopi-filmen Metropia.

The Element of Crime är helt annorlunda jämfört med t ex hans dogmafilmer och dogmaliknande filmer. Det här är en stiliserad film. Fotot är gultintat, och för all del ganska snyggt, men eftersom allt är så svamligt och tråkigt ledsnar jag på det också. Det är sagolikt tråkigt. Ingenting händer. Skådisarna pratar inte med varandra, de kläcker bara ur sig sina repliker helt på måfå. Dialogen verkar vara dubbad i efterhand och känns därför än mer stel och lösryckt. von Trier själv dyker upp som nån sorts hotellportier, oerhört smal och med biljardboll som frisyr.

Något av det ni får uppleva om ni ser filmen: Döda hästar under vatten, rörpost, regn, vatten, män som hoppar från byggkranar, en oerhört fet egyptisk hypnotisör med en Herr Nilsson-apa på axeln, polis som skriker i megafon från taket av en folka samt personer som på måfå plötsligt skjuter med pistol ut genom fönster.

Man kan dra paralleller till film noir och filmskapare som Andrej Tarkovskij, Peter Greenaway och Terry Gilliam, men det hindrar inte faktumet att det här är skräp.

1/5

PS. Nån som känner igen den kvinnliga skådisen på bilden ovan? Jag gjorde det inte men kanske fans av exploitation-filmer gör det, speciellt ni som gillar italienska kannibalfilmer. Hon heter Me Me Lai och var tydligen med i ett antal ”äta människor”-rullar på 70-talet. Efter The Element of Crime slutade hon som skådis.

Arkiverad under Betyg 1, Brott, Drama, Film, Lars von Tiers Europa-trilogi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Bodyguards and Assassins

30 april, 2011 9 kommentarer


Titel: Bodyguards and Assassins (Shi yue wei cheng)
Regi: Teddy Chan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Till Hongkong anländer i början av 1900-talet Sun Wen, förgrundsgestalten i den rörelse som vill störta den sista kinesiska kejsardynastin, Qingdynastin. I Hongkong ska Sun Wen träffa medhjälpare från hela Kina för att planera den kommande revolutionen. Kejserliga lönnmördare skickas ut för att mörda honom. De rebellsoldater som ska agera livvakter blir mördade innan Sun wen ens hinner komma till Hongkong. Istället får en grupp udda hjältar kliva in och ansvara för Sun Wens säkerhet under det korta besöket.

Donnie Yen fanns med i den digra rollistan vilket ingav hopp om en del sköna fajtingscener. Vad jag såg fram emot var helt enkelt ett historiskt drama kryddat med skön kung fu-action.

Men… oj oj vad detta var uselt. Vad jag fick var en kinesisk totalt superjobbig översentimental propaganda-smörfilm. Det kryllar av karaktärer, alla är ointressanta. Alltså det här var så ruttet att jag höll på att gå åt. Handlingen är fullkomligt urtråkig med ett fåtal fajtingscener som jag med god vilja skulle kunna beteckna som underhållande. Givetvis får vi cgi-blod också. Gah. Däremellan är det värsta sentimentala supersmörjan. Jag hade kräkts upp min nudelsoppa om jag hade ätit nån innan. Slowmotion och grovt jobbig stråkmusik inte bara skriver mig på näsan om vad jag ska tycka. Att kalla det för nässkrivning känns som en kraftig underdrift. Nej, jag blir praktiskt taget dränkt hela jag i flera tunnor med äckelpäckel-färg som är svår att tvätta av sig.

Att se den här filmen är en två timmar och 20 minuter lång plåga. Om ni tycker amerikanska filmer kan tendera att bli smöriga, patriotiska, sentimentala, vad ni vill, så är det bara en liten liten liten vindpust som inte ens får ett asplöv att darra i jämförelse med Bodyguards and Assassins. Här blåser det från alla sentimentala håll som det överhuvudtaget kan blåsa ifrån. Det stormar in cykloner av stråkar, orkaner av slowmotion och tio monsuner av smör.

I slutet har regissören Teddy Chan dessutom lyckats klämma in en evighetslång lustmordshommage på barnvagnsscenen från Pansarkryssaren Potemkin. Jamen, kan du ta slut nån gång då snälla rara lilla långa jobbiga jävla film.

Tack till Filmitch som väckte mitt intresse för filmen efter sin hyllning. Alltid kul, eller nåt, när sågningslusten väcks till liv.

1/5

Uppdatering: Apropå barnvagnsscenen vid Odessatrappan från Pansarkryssaren Potemkin så råkade jag ramla på ett YouTube-klipp med en drös hommager och parodier som filmhistorien är full av. Ganska roligt att titta på!

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 1, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Splice

15 februari, 2011 15 kommentarer


Titel: Splice
Regi: Vincenzo Natali
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Jamen kan du sluta lägga på huvudet på sned already! Det funkar möjligen en gång men sjuttonde gången så vill jag bara gå och lägga mig. Jag talar om den genframställda monstervarelsen Dren (Delphine Chanéac) som forskarparet Adrian Brody och Sarah Polley odlar fram i genetikskräckisen Splice. Vad jag är trött på är de där filmmonstrena som lägger huvudet på sned för att visa att de är lite lurigt intelligenta och hyperelaka. I Splice förekommer det… ofta, hyperofta.

Det här var den sämsta film jag har sett på väldigt länge. Själva grundhistorien kan ha en poäng men jag sitter och skrattar och skakar på huvudet åt scenerna jag får se i filmen. Det är skräp, det värsta skräp jag har sett så snyggt fotat. Hur har filmmakarna tänkt här? Sarah Polley har lyckats intala sig själv att hon tror på filmen. Det har dock inte Adrian Brody som känns som en skedstork som flugit fullständigt vilse. Varken Brodys hjärta eller hjärna är med i matchen. De båda, Brodys hjärta och hjärna, sitter förmodligen och skålar i whiskey på en bar i New York. De är i alla fall inte med i filmen.

Brody och hans brorsa i filmen? Kan någon tala om vilken frisör de använt. Jag ska skriva upp den i listan över frisörer att absolut inte besöka. Sen undrar jag även vem som kommit på den strålande idén att låta Brody ha en ny t-shirt med något nytt flashigt motiv i varje scen.

Jag skrev att det fanns en poäng i historien. Och det finns det. Det ställs en del frågor, om man vad som man ska betrakta som en levande tänkande varelse. Men detta tappas bort. Vad är dåligt? Det är förutsägbart. Dramascenerna är så dåliga att man får lust att själv söka in på scenskolan. Skräckscenerna är så dåliga att man sitter och längtar efter en skämskudde. Och då har vi inte ens nämnt sexscenerna.

1/5

PS. Är det bara jag som har tänkt på att Sarah Polley är djävulusiskt lik Julianne Moore?

Uppdatering: Var ju tvungen att lägga in bilder på Sarah och Julianne också. Men det som slog mig mest när jag såg Splice var att de två var lika i sina uttryck som skådisar, och speciellt när Sarah blev hysterisk på ett sätt som var snarlikt Juliannes känslosamma utbrott.

Arkiverad under Betyg 1, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →