Richard Kelly — the man, the myth, the mysterium

Jag har kommit fram till att jag ser Donnie Darko på ungefär tre sätt.

1. Om man kunde resa i tiden och då välja att agera annorlunda, kanske t.o.m. döda sig själv för att rädda andra, skulle man då göra det? Och är det nån meningen med det? Vad händer när man dör? Är det bara en möjlig lösning, kanske andra universum existerar där helt andra saker händer, men där man själv lever ett helt annat liv, bara för att man för ett ögonblick tog ett visst beslut. Kanske finns oändligt antal såna här (parallella) universum. Tanken svindlar.

Såna här lite melankoliska och sorgsna tankar (”Every living creature on this earth dies alone”) tillsammans med den perfekta musiken ger i alla fall mig en magisk känsla som stannar kvar ett bra tag efter jag sett den. Sekvensen med ”Mad World” sammanfattar den här känslan med både bild och ljud på ett underbart sätt. Och det är inte nödvändigt att hålla på att analysera allt in i minsta detalj, utan man kan bara låta sig smälta ihop med den här känslan och fundera lite på livet.

2. Ett annat sätt att se filmen är att bara luta sig tillbaka och njuta av filmen som en skön dramakomedi fylld med schysst musik, bra repliker och personligheter. Här är mina favoriter sektledaren Jim Cunningham (”LOVE… FEAR”, haha), oväntat spelad av Patrick Swayze och gympalärarinnan from hell Kitty Farmer (”He asked me to forcibly insert the Life Line exercise card into my anus”, haha). Sen får i alla fall inte jag nog av slow motion-scener med musik. För min del kan dessa förekomma hur ofta som helst. Det är bara att njuta av musik och bilder i perfekt symbios.

På samma sätt, genom att bara luta sig tillbaka och inte tänka på djupet så mycket, kan man också insupa den lite läskiga stämningen skapad av musiken och en viss jättekanin, och se det hela som en sorts thriller à la Twin Peaks (nästan).

3. Sen har vi då Donnie Darko som Den Stora Analys-Filmen, då man kan roa sig med att surfa runt på nätet, bland den djungel av teorier som finns där, och försöka besvara frågan om vad som egentligen hände, och varför. På IMDb har nån skrivit den ultimata förklaringen (förmodligen efter att ha sett Director’s Cut):

The entire purpose of the tangent universe is to right the primary universe. The jet engine appears out of nowhere (in the PU) and lands on Donnie and kills him, but this would cause a problem because the jet engine cant come from nowhere. The tangent universe’s entire purpose is to give Donnie the ability to stop the universe from collapsing on itself. As soon as the jet engine appears and starts to fall toward Donnie’s room is the start of the Tangent universe. Frank (one of the manipulated dead) wakes Donnie up and has him leave his room so he is not killed by the jet engine. All of the events that follow (which are all guided by the manipulated dead) are to set Donnie on a path with the abililty to set things right. In the tangent universe Donnie is a superhero. He can see the future through the chest tunnels, he has super strength, and he has telekenesis. The purpose of all the events leading up to the death of Frank (real regular Frank) and Gretchen, is to give Donnie the strength and courage to die alone to save everyone he loves. Donnie has to use his telekenesis to rip the jet engine off the plane that his mother and sister are on and send it to the wormhole. After entering the wormhole the jet engine goes on a path (through space and time) that ends right above his room in the primary universe. The tangent universe is there to give Donnie a chance to send the jet engine through time and space so the normal universe does not collapse from the fact that a jet engine appears out of nowhere and lands in his room. If Frank never told Donnie to get out of bed, the tangent universe never happened because Donnie died and the universe and everything in ceases to exist. After the universe rights itself (thanks to Donnie) everyone has deja vu of the tangent universe in which in they where manipulated into guiding Donnie do his death.

Det första jag tänkte på när jag läste detta var varför Frank behövde väcka Donnie från första början, då hade väl allt varit ok direkt. Men sen insåg jag att problemet var att motorn ju inte kunde dyka upp från ingenstans, det var det som var problemet, en omöjlig händelse som var en paradox som så småningom skulle få ”our world as we know it” att kollapsa av nån sorts osannolikhetssjukdom. Så Donnie måste fixa så att motorn kommer dit på nåt logiskt sätt. Så han sliter den av planet och skickar den tillbaka i tiden genom ett maskhål och vips så har vi fått förklaringen till varför motorn var där. Det var Donnie som skickade den från framtiden genom ett maskhål. Nu kommer inte universum att kollapsa. Däremot dör Donnie eftersom Frank inte väcker honom denna gång (det gjorde han bara en gång i ett tangentuniversum).

Förutom att rädda Gretchen så kommer förmodligen inte lillsyrran åka med planet till danstävlingen och därmed inte dö i när planet kraschar (vilket det kanske gör). Ja, och sen räddar han ju hela universum på köpet också.

Paradoxen är ju då självklar. Motorn skickades dit av Donnie, och det var motorn som var problemet från början, så varför skickade Donnie dit den? Jo, för att det skulle finnas en förklaring till att den var där, men i och med det så skapade han ju problemet. För om han inte skickat tillbaks motorn så hade inte den osannolika motorn dykt upp där ovanför Donnies sovrum in the first place. Hönan eller ägget, vad kom först???

Men som sagt, det finns egentligen ingen anledning till att analysera sönder filmen. Den är tillräckligt bra som den är, sa Donnie Darko-analytikern Jojjenito.

Och så övergår vi till den efterlängtade Kelly-återkomsten med det spännande namnet Southland Tales…




Titel: Southland Tales

Richard Kelly. The man, the myth, the mysterium. Först gör pojkvaskern en av de bästa filmer jag har sett i och med Donnie Darko (5/5). Sen, fem år senare, lyckas han äntligen skita ur sig sci-fi-spektaklet Southland Tales. Kellys nya, och för mig efterlängtade, rulle utspelas i Los Angeles tre år efter att en atombomb ödelagt Texas. USA, eller i alla fall L.A., har blivit en sorts märklig och väldigt förvirrad polisstat, där en grupp ”anarkister” härjar genom olika attentat. Vi möter en porrskådis med en tv-show (Sarah Michelle Gellar), en actionstjärna som tappat minnet (Dwayne Johnson) och en polis som letar efter sig själv (Sean William Scott).

Lägg till det en rad kända eller okända skådisar i en mängd småroller, t ex Jon Lovitz, Miranda Richardson och Christopher Lambert.

Jag tror bara jag orkar med ett stycke till om det här monumentala debaclet. Det är Austin Powers blandat med Kubricks 2001-filosofi, och då kan det inte annat än lyckas fullständigt eller misslyckas kapitalt. I fallet Southland Tales så är resultatet ett episkt fiasko. Southland Tales är nämligen en kalkon av bibliska proportioner. Historien är så förvirrad och seg att man bara blir trött även om man går på speed. Filmen är ett lapptäcke av dåliga skådespelarinsatser, fåniga scener, och mycket ord utan att någonting alls sägs. Och detta från geniet som gjorde Donnie Darko. Just därför blir ju fallet så mycket tyngre. Ridå. (En av två ljuspunkter är faktiskt Justin Timberlake som gör en störd irakveteran.)

1/5

PS. Den andra ljuspunkten är inledningen spoiler på ett litet garden-party i en villaförort någonstans i Texas sekunderna innan atombomben spoiler slut.

Efter detta sagolika fiasko från Mr. Kelly så såg jag inte direkt fram emot hans nya film The Box men jag måste erkänna att jag var rejält nyfiken.

Titel: The Box

Richard Kelly kanske inte är ett mysterium, men lite konstigt är det allt. Donnie Darko (2001): Mästerverk. Sen fem år utan nånting. Sen Southland Tales (2006): Usel. Nu var det dags för mig att kolla in The Box som bygger på en korthistoria av Richard Matheson (som ligger bakom många historier som har filmatiserats). Det lyckliga paret Norma (Cameron Diaz) och Arthur (James Marsden) får ett paket levererat av en mystisk man spelad av Frank Langella. I paketet finns en apparat med en knapp. De får information om att om de trycker på knappen så får de en miljon dollar, men samtidigt kommer nån de inte känner att dö. Vad ska de göra? Muahaha.

Känslan i inledningen är att det är riktigt bra. Det är mystiskt, en något skum stämning, vad är det som händer? Scenografin, miljöerna är 70-talssköna (inte så konstigt då det utspelas på 70-talet). Skådisarna stör inte, även om jag alltid tyckt att Marsden varit lite väl helylle (han behöver få en skurkroll snart, eller har han haft nån redan?). Langella dominerar. Efter inledningen vet jag inte riktigt vad som händer. Kelly får nåt sorts storhetsvannsine och filmen övergår mer och mer till att bli vad hela Southland Tales var, dvs en flummig soppa eller vad jag nu ska kalla det. Men, men, jag måste ändå tycka att detta är ett fall framåt för Kelly och jag kan inte låta bli att ge en trea.

PPS. Efter att ha läst lite på nätet om Mathesons korthistoria så verkar det som det egentligen bara är själva idén med knappen som är från Mathesons historia, sen har Kelly lagt till det andra flummet själv — och då blev det som det blev.