Filmspanar-tema: Det går åt helvete – Clockwise (1986)
6 maj, 2015 16 kommentarer
Jaha, vad har vi här då? Det går åt helvete. Jag tror nog inte jag var med på filmspanarträffen där det bestämdes att vi skulle köra det här temat. Det kan hända att jag lagt in veto… eller åtminstone gnällt lite, haha. Inget klockrent kommer nämligen till mig. Det känns lite luddigt men samtidigt avgränsat. Jag tänker ändå i tre riktningar.
1. Dystopier. Filmer där det nästan bokstavligen går åt helvete, åt pipsvängen. Tänk The Road. Ja, jag gillar ju postapokalyptiska filmer så varför inte. Men jag kommer inte på nån bra och orkar inte göra nån vidare research för att hitta en lämplig kanditat.
2. Djävulsfilmer. En lite lösare tolkning, det medges. Jag är väldigt fascinerad av filmer där Hin håle, Lucifer, Satan, Belsebub eller Djävulen rätt och slätt (kärt barn har många namn) figurerar. Kanske skulle jag kunna se den där M. Night Shyamalan-skrivna rullen som utspelar sig i en hiss. Men, nja, i såna fall vill jag vänta tills vi verkligen har Djävulen som tema. Härmed nominerar jag Djävulen som nästa filmspanartema.
3. Filmer där det går åt skogen för vår huvudperson. En sån där film som oftast utspelar sig under en helvetesdag för vår stackars hjälte. Allt som kan gå fel, går fel. Japp, det får bli denna vinkling, och filmen som dök upp i skallen var en gammal 80-talsklassiker som jag trodde var en rolig film. Ibland ska man inte undersöka vad som finns under det där nostalgiska skimret…
URsäkta, vad är klockan? (1986)
Cleese gör rollen som en nitisk rektor på en kommunal brittisk skola. Han har fått den stora äran att bli inbjuden till en rektorskonferens och faktiskt vara ordförande under konferensen. Vanligtvis är det bara de lyxiga privatskolorna som ens är påtänkta. Sketna kommunala skolor göra sig icke besvär. Cleese, som var en riktig slarver som ung och när han studerade till lärare, har nu styrt upp sitt liv och sin skola. Allt han gör är organiserat in i minsta detalj. Han gör rätt sak i rätt tid i enlighet med ett intrikat system. Han håller koll på fem saker (och elever) samtidigt i huvudet. Han har full kontroll på allt och alla. Ja, ni hör ju, detta är ett korthus som bara väntar på att falla.
När filmen inleds har Cleese den relativt enkla uppgiften att ta sig med tåg till Norwich i tid till sitt inledningsanförande på konferensen. Kaos väntar med andra ord runt hörnet.
John Cleese i sitt esse? Här står han nog nästan på toppen av sin karriär. Eller, ja, det var väl i samband med A Fish Called Wanda som kom två år senare. Han är i alla fall tillräckligt av en ”stjärna” för att bli ansvarig för att själv lyfta en film. Fast problemet är bara att filmen inte alls lyfter. Den är tråkig, dålig, fånig, tråkig, seg och puttrar på utan att jag skrattar en enda gång.
Ursäkta, vad är klockan? Ja, vad är klockan egentligen? Är inte filmen slut snart? Clockwise är en bastard byggd på det som inte funkade i Pang i bygget (en serie jag ändå fortfarande tycker är rolig som helhet) och nån stentrist brittisk såpa. Hem till gården? Det är inte roligt, det är väl det största problemet. Skämten liksom kommer långt efter att man redan förstått att de ska komma. Sen kommer de igen, och igen. Ett drinking game man skulle kunna köra till den här filmen: ta en shot varje gång Cleese säger ”Right!”. Skämtet där nån frågar ”Left?”, dvs ”ska vi svänga vänster här?”, och Cleese svarar ”Right!” i betydelse ”det är korrekt” upprepas tre, fyra gånger… för mycket.
Titta, vad galet, Cleese har munkdräkt på sig!
Den kanske jobbigaste rollfiguren är en snubbe som inte kan avsluta sina meningar. Han avslutar inte en enda mening. Han kan inte. Detta upprepas, ja, lika många gånger som snubben har repliker. Jäsp.
Det fanns en sak som jag ändå uppskattade lite. Johns rektor gillar sina elever och eleverna gillar, till synes, honom. Han är nitisk, men rättvis och inte en sadist. Jag fann detta lite charmerande och gulligt. Men Cleese är ju huvudpersonen och den som ska gå igenom problem och sen komma ut på andra sidan som en förändrad person som har förstått meningen med livet, och då måste vi ju kunna relatera till honom. Problemet är bara att i slutet så har inte Cleese lärt sig nånting alls. Filmen bara tar slut.
Slutligen, den där konferensen. Vilken samling brittiska kostymklädda ”stiff upper lip”-män vi fick träffa här! Filmen gör sig lustig över hur galet och helt bisarrt det är att en kvinna (en KVINNA!) dyker upp på konferensen. Vad gör hon där? Man får ju inte ta med sig sina fruar!? Ett daterat skämt för att uttrycka det milt. På gränsen till anstötande var när filmen tycker att vi tittare ska tycka det är roligt med förvirrade, dementa, äldre damer som går vilse, glömmer vad de sa för fem sekunder sedan eller plötsligt börjar sjunga.
Avslutningen av filmen då Cleese äntligen… SPOILER… kommer fram till konferensen ska vara härligt förvirrad. Ett underbart kaos där allt blir helt GALET. Nej, det blev bara segt.
Kolla nu in hur mycket åt helvete det gick för de andra filmspanarna. Hade de en bättre ansats/valde de bättre filmer? Jag är ganska säker på det.
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Hoppsan! Det här blev helt oväntat en riktig trampmina som exploderade i ansiktet på mig. Jag älskade den första 
Jag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar som avslutades igår. Här listar jag länkar till fler recensioner av Medicinen från de filmspanare som var med nere i Malmö när de dyker upp:
Den franska nya vågen är inte min typ av våg. Att det är så konstaterade jag för ganska länge sen. För några år sen hade nämligen SVT ett tema där de körde ett gäng nya vågen-filmer. Det var Godard, Truffaut, Resnais och så Agnès Varda och hennes Cléo de 5 à 7. Den enda film som jag riktigt uppskattade 
Förra gången Markus från 
Månadens filmspanarfilm valdes av 
Stoker
Jag minns att jag såg Ridley Scotts 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?