Barbie (2023)

27 augusti, 2023 2 kommentarer

”Kiss me here, touch me there, hanky panky”.

Well, så mycket hanky panky kanske det inte blir i filmen om Barbie men däremot en hel del party, sång och dans vilket gjorde mig lite orolig under filmens inledning. Är det här en musikal? Vad har jag gett mig in på? Hmm, skulle jag ha sett Oppenheimer istället? Det har jag inget svar på men ångrar jag att jag såg Barbie? Nej! Jag hade hur kul som helst under visningen i en välfylld salong vid lunchtid en söndag på Sergel-biografen. Och publiken skötte sig också! Vad är det som händer?!

Det enda som störde var bristen på kaffe på biografen, vilket förstås är under all kritik. Men nu har jag i alla fall lärt mig: det är smuggelkaffe som gäller.

Sång- och dansnumren som förekommer är roliga och gjorda med glimten i ögat och därför funkar dem för mig. Margot Robbie och Ryan Gosling är perfekta i sina roller som Barbie och Ken.

Det jag gillade mest med filmen är dess metagrepp. Det finns ett Barbieland där alla Barbies, Kens och några andra dockor lever och så finns det en verklighet där barn leker. Det som händer i Barbieland har sitt ursprung i vår verklighet. Barbieland är plastigt och festligt men verkligheten kan ändå tränga sig på.

Hur tränger sig verkligheten på? Ja, vi har t ex Weird Barbie med klippt hår och benen i spagat. En bit in i filmen så får Stereotypical Barbie konstiga tankar i sitt huvud och kan plötsligt inte stå på tå längre. Läskigt! Enda sättet att bota Barbies ”depression” är att ta sig till verkligheten och söka upp barnet som leker med henne och ta reda på vad som är fel. Ken tar också chansen att haka på och gör en för honom revolutionerande upptäckt.

Väl på plats i verkligheten får Barbie reda på vad som är orsaken till de problem hon har och jag tyckte det var en fin twist filmmakarna fick till där.

Barbie är den perfekta blandningen mellan Toy Story och The Lego Movie och dessutom Greta Gerwigs bästa film som regissör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Underkänt, Filmstaden!

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Metafilm, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Little Women (2019)

24 januari, 2020 13 kommentarer

Den mest hajpade filmen under Stockholm Filmdagar får man väl ändå lov att utnämna Greta Gerwigs Little Women till. Gerwigs förra film som regissör, Lady Bird, var en stor succé med Oscarsnomineringar och allt. För egen del så gillade jag Lady Bird när jag såg den men bara några dagar efter visningen så hade den bleknat betänkligt. Min uppplevelse av Little Women var nästan den motsatta.

När jag såg Unga kvinnor, som den får heta i Sverige eftersom den bygger på en (för många, exklusive mig) känd romanklassiker, så hade jag inte speciellt roligt. I fallet Lady Bird tyckte jag åtminstone det var kul att hänga tillsammans med rollfigurerna i deras värld. Under titten av Little Women så såg jag halvintresserat på när handlingen puttrade på och jag blev inte ens berörd av scharlakansfeber.

Men efteråt så var det som att filmen växte. Fina scener poppade upp i huvudet, som den på stranden med Jo (Saoirse Ronan) och Beth (Eliza Scanlen), eller när Beth respektive Friedrich (Louis Garrel) spelade piano för framförallt gamle herr Laurence (Chris Cooper). Då var det nästan så att det fanns antydan till damm i salongen. Men bara nästan. En annan positiv detalj var att slutets metatwist framstod som bättre och bättre ju mer jag tänkte på det. Vad var det vi såg där egentligen? Det verkliga slutet för Jo eller ett fantasislut från boken i filmen? Hmm, värt att fundera på.

Timothée Chalamet, är han så rackarns bra egentligen? Jag har nu sett fyra filmer med unge herr Chalamet och jag vet inte vad jag tycker. Han är bra på att brooda och har väl markerade käkben. Jag kanske är fel målgrupp. I Little Women var jag ganska ointresserad av Chalamets rollfigur. Han spelar rikemansson och grannpojke till systrarna March. Jag vet inte om meningen är att man ska känna att han är dödskär i Jo. Jag kände inte riktigt av det där dödskära. Han var liksom bara som en i gänget (vänzonen?) fram tills att han ställde Frågan.

Filmen hoppar i tiden på ett sätt som bitvis var aningen förvirrande. Som Dale Cooper skulle ha sagt: ”What year is this?”. Filmen inleds 1868 för att sen hoppa tillbaka sju år i tiden. 1868 ska Florence Pugh, som spelar yngsta systern Amy, föreställa en tjugoåring (inga problem). Sju år tidigare är hon alltså 13 om min matematik är korrekt och, nej, det känns kanske inte klockrent. Men om man bara släpper det så är det inga problem. Jag själv tänkte nog på det eftersom jag hade hört eller läst att nån påpekat just detta faktum. Ah, dessa sociala medier…

Kostymdramer är en av mina favoritgenrer men, jag får nog lov att lägga in ett men här, det gäller främst brittiska kostymdramer. Tacka vet jag brittiska period pieces. Tacka vet jag Mr Stevens och Miss Kenton i The Remains of the Day. Där snackar vi outtalad kärlek så att det gör ont. Eller Emma Thompson och Hugh Grant i Sense and Sensibility. Där snackar vi over the top-sentimentalitet och -romantik så att det sjunger om det. Det funkar tydligen bättre för mig.

Betyg direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLittle Women (alltså Unga kvinnor på svenska) går upp på bio idag fredag 24 januari och givetvis är det här nåt man bör se på bio. Bara för att jag är lite gnällig så betyder det ju inte att filmen inte kommer gå hem överlag, för det tror jag nämligen den kommer att göra. Mina tentakler som känner av vad andra som sett filmen tycker säger mig att den är allmänt hyllad.

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer, SoF-podden och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lady Bird (2017)

4 mars, 2018 14 kommentarer

Efter att ha sett och gillat Lady Bird under Stockholm Filmdagar så väntade jag, dum som jag var, lite väl länge innan jag satte mig ner för att skriva ner mina tankar om Greta Gerwigs relativt allmänt hyllade och dessutom Oscarsnominerade coming of age-film med Saoirse Ronan i titelrollen. Oj, det blev en lång mening.

Efter att ha tänkt till en gång till om huruvida det var dumt att jag väntade ett tag innan jag kom till skott så kom jag fram till att det kanske inte var så dumt ändå. Jag har tidigare skrivit på bloggen om hur jag lägger stor tyngd på upplevelsen jag har av en film när jag ser den. Jag sätter mitt betyg ganska så direkt utan att fundera så mycket eller låta filmen sjunka in. Sen är det ju klart att en film kan försvinna mer eller mindre snabbt ur mitt sinne efter att jag sett den, men det brukar inte påverka mitt betyg.

Under Stockholm Filmdagar så stannade ju exempelvis PTA:s Phantom Thread kvar och spann runt i huvudet som en Jenny. Lady Bird då? Not so much. Om jag hade skrivit om Lady Bird samma kväll som jag såg den så hade jag nog inte funderat så mycket på vad den skulle få för betyg. Jag hade delat ut 4/5. Anledningen till det var att jag älskade att hänga med Lady Bird och personerna i hennes omgivning. Jag älskade att hänga med filmen så länge den pågick, och jag har de facto gett filmen 4/5 på både Filmtipset, Letterboxd, och min alldeles egen lista över filmer jag ser.

Dagarna efter visningen så sjönk Lady Bird undan ganska så kvickt och nu när jag skriver det här så har jag bestämt mig för att sänka mitt betyg till 3,5/5. Så om ni tycker er ha sett betyget 4/5 från mig så stämmer det men det är alltså ändrat från och med nu.

Det jag gillade bäst med filmen var två saker. Dels relationen mellan Lady Bird och hennes föräldrar, spelade av Laurie Metcalf och nyupptäckte (för min del) Tracy Letts; jag har haft koll på Letts tidigare men bara som manus- och pjäsförfattare. Både Metcalf och Letts gör sina roller på ett ledigt men samtidigt komplext sätt. De känns äkta. Speciellt Letts har en skådespelarstil som jag på kort tid har kommit att uppskatta mycket. Förutom Lady Bird har jag sett Letts i The Lovers tillsammans med Debra Winger. The Lovers är inte en toppfilm men Letts är bra.

Den andra detaljen som jag tyckte stack ut var filmens klippning som bidrog till ett skönt driv hela filmen igenom. Många sekvenser som i andra filmer skulle utspela sig under kanske fem minuter tar i Lady Bird fem sekunder i form av nästan stillbilder som sveper förbi i snabb följd. Två exempel: När Lady Bird kastar sig ur bilen och i nästa scen har armen i gips; när Lady Bird kommit till New York och dricker för mycket en kväll och blir hämtad med ambulans.

Förutom dessa två saker så var det mysigt att hänga med filmen och dess rollfigurer och jag kände att den hade kunnat puttra på ett tag till. Vad hände i New York? Hur gick det för henne? Men jag antar att det är en annan film. Som vi kanske får se senare från Gerwig?

I övrigt så har det mesta sjunkit genom sanden. Jag tyckte inte scenerna med hennes klasskompisar var speciellt speciella. De stack i alla fall inte ut. En film som jag sett nämnas som liknande Lady Bird är The Edge of Seventeen. Ja, så är det nog. Båda handlar om två unga tjejer, tonåringar som är (möjligen) irriterande självcentrerade. För mig är dock The Edge of Seventeen en betydligt bättre film i det mesta. Jag tycker den är roligare (jag skrattade högt flera gånger) och jag tyckte Hailee Steinfelds rollfigur var mer tilltalande.

Dags för betyg och ni vet ju redan vad som gäller om ni läst texten.

Direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLady Bird har chansen att vinna en del Oscars natten till måndag: Bästa film och även regi och manus till Gerwig. Hur tror jag det går? Ja, nog kan kanske Gerwig knipa nån statyett men filmen bör vara chanslös i Bästa film-kategorin.

Svensk biopremiär är det fredag 9 mars.

Även Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Movies – Noir har skrivit om filmen.

 

Den fina postern, som inte är officiell, är designad av John Dervishi och inspirerad av målningen Soap factory of Bagnolet (1897) av Alphonse Mucha.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

20th Century Women (2016)

10 mars, 2017 5 kommentarer

Glad, glad, glad, ?, vrång.

I 20th Century Women träffar vi Dorothea (Annette Bening) och hennes son Jamie (Lucas Jade Zumman). De bor i ett stort hus i Kaliforninen tillsammans med några permanent inneboende husgäster, Abbie (Greta Gerwig) och William (Billy Crudup) bl a. Och så har vi Jamies crush Julie (Elle Fanning) som ständigt är på besök.

Dorothea tycker inte hon har förmågan att uppfostra sin son utan ber Abbie och Julie om hjälp. Huh? Ok. Varför inte William? Well, med tanke på hur han flummar runt så är det inte så konstigt.

Vilka livsvisdomar får Jamie lära sig av Abbie och Julie? Well, Abbie ger Jamie böcker om feminism och fittans kraft och Julie lär honom röka coolt. Just dessa saker kändes mest fåniga. Vad som var viktigare var hur Jamie fick ta del av deras verklighet, som att följa med Abbie till sjukhuset för ett eventuellt cancerbesked eller fixa ett graviditetstest åt Julie. Nyttiga erfarenheter tror jag.

Det fanns en del andra element i filmen som jag gillade. Bäst är det så fort Annette Bening är med. Hon har en hel del sköna one-liners och känns äkta och öppen. Ett melankoliskt favoritögonblick var när Dorothea konstaterar att hon från och med nu aldrig kommer att få se sin son så öppen, fri och sig själv som han är när han inte är med sin mamma. Den tiden är över.

Det fanns även en del roliga scener när rollfigurerna går på klubb. Bl a träffar de på en märkligt dansande man. Jag gillade även scenen när Dorothea och William hemma i huset lyssnar på musik och dansar. Först punk (Black Flag) och sen Talking Heads. De båda gillar Talking Heads.

Ja, efter dessa positiva ord så är jag ändå ledsen att behöva säga att jag inte är speciellt förtjust i filmen som helhet. Jag kände mig aldrig riktigt involverad i karaktärerna. Varför inte? Jag vet inte. Främst var det nog sonen Jamie som jag inte tyckte speciellt mycket om. Han känns mest som en vrång tonåring. Inte speciellt intressant. Oj, han åker med de äldre till L.A. och går på konsert. Vad spännande? Not. Nej, det var nåt med hans avslappnade och nonchiga stil som inte funkade för mig.

De andra personerna runt Jamie och Dorothea är inte heller så intressanta. Greta Gerwig är quirky som vanligt. Jag börjar bli aningen trött på hennes stil kanske. Billy Crudup vet jag inte riktigt vad han håller på med. Han flummar mest runt, som sagt. Elle Fanning, ja, hon är bra som vanligt men jag gillade henne mer i The Neon Demon. Eller jag gillar åtminstone filmen mer.

Ett lite udda grepp var att i slutet lägga in flashforward-scener där vi får se vad som händer med varje rollfigur senare i deras liv, scener där de själva agerar berättarröst. Ett tag fick jag för mig att det var en sorts drömmar eller visioner och inte det som verkligen hände. Jag inte riktigt om jag gillade dessa scener eller ej.

Vid några tillfällen användes trippiga visuella effekter när det kördes bil. Effekterna passade bra t ex när Jamie åkte till L.A. på konsert. Då var det ju ett party på g. Men samma effekter användes även när en orolig Dorothea åkte iväg för att leta efter Jamie och Julie när de har rymt. Det gav inte alls rätt vibbar i det läget. En småsak kan tyckas men mig störde det i alla fall.

Ja, nu svängde pendeln åt det andra, mer negativa, hållet och det blir en stark tvåa till 20th Century Women.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag tror nog 20th Century Women (Alla tiders kvinnor i Sverige) kan funka för ganska många. Det är en småputtrig dramakomedi som har en del melankoliska ljuspunkter. Det var bara det att den inte riktigt funkade på mig. Filmen har premiär idag, så bestäm själv om du vill se den, och ta även hjälp av Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord. Vad skriver de om filmen? Alla tiders! Eller seklets flopp?

 

Allvarlig, allvarlig, allvarlig, ?, vrång.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mistress America (2015)

16 december, 2015 10 kommentarer

Mistress AmericaMistress America är en sån där typisk hipsterfilm som brukar gå upp på Grand eller Victoria i Stockholm. Det är Noah Baumbach som regisserar och Greta Gerwig har varit med och skrivit manus och spelar en av huvudrollerna. Den utspelar sig i New York och handlar främst om Tracy (Lola Kirke) som börjar på college. Tracy har svårt att passa in, att hitta sin klick. I New York träffar hon så småningom Brooke (Gerwig) som lär henne ett och annat om livet, eller kanske snarare hur man inte ska leva livet.

Men vänta nu, under sin första vecka på bio gick Mistress America en gång per dag och dessutom ute i Heron City. Varför? Ja, det är nåt ruffel och båg med distributören Fox i kombination med att SF i princip har biomonopol i Sverige. Jag blir aldrig klok på hur det där funkar, relationen mellan SF och distributörerna. Ena veckan ska en film komma på bio, nästa vecka är den plötsligt borta, framflyttad två månader. Det gäller t ex Creed som ju skulle ha kommit upp i slutet av november men nu inte kommer förrän i slutet av januari. Oh well, det är inte första *host*Ex Machina*host* eller sista gången sånt här händer.

Filmspanarna gick i alla fall och såg Mistress America och vi kunde faktiskt se den på Rigoletto. Påtryckningar på SF (jag drog mitt Twitter-strå till klagostacken) hade fått dem lägga en ynka visning till på en annan plats än det av vissa avskydda Heron City.

Jag gillade Groah Baumwigs förra film Frances Ha. Efter en snackig och lite tramsig inledning tog sig den filmen rejält och blev härligt melankolisk och nästan lite sorglig. Den gjorde en del klockrena iakttagelser kring det sociala i vårt app-fyllda samhälle. Dessutom kunde jag inte låta bli att gilla Frances som person.

Här blev det inte lika bra tyckte jag. Dialogen går i kulsprutetempo och framförallt Brooke skjuter vilt kring sig. Hon pratar och pratar, men lyssnar till synes inte på nån, och allt kretsar kring henne. I en dialog kan tre olika ämnen avhandlas om vartannat under fem sekunder. Det blir aningen jobbigt att lyssna på.

Efter ett tag kommer jag in i det, eller så lugnar det ner sig lite, när filmen tar oss med ut till en förort till en av Brookes gamla fiender (som snott hennes pojkvän, katter och idéer). Jag trodde ett tag att filmen skulle stanna kvar här resten av filmen och att vi skulle få ett trevligt kammarspel.

Mistress America känns som en lite mer osympatisk version av Frances Ha. Inte alls dålig men inte lika mysig. Jag gillar vissa sanningar som Brooke lägger fram. T ex hur svårt det ibland kan vara att få nåt vettigt gjort och istället surfa runt på YouTube och titta på randomklipp. Den här texten var t ex inte så rackarns lätt att klämma ur sig. Efter filmen gick filmspanarna och åt middag och pratade om allt möjligt (innan det urartade till ett bondage-party) och när det var dags att bege sig av hemåt hade filmen liksom bara försvunnit ur mitt medvetande. Därför tror jag att jag är snäll när jag delar ut en trea. Det borde nog egentligen vara en stark tvåa. Nej, en trea, filmen puttar ju på så trevligt.

Och nu när jag tänker till så minns jag några bra scener. När Brooke ska pitcha sin nya restaurang för att få pengar av sin fiendes pojkvän. När Brooke pratar med sin pappa i mobilen och får reda på att han inte ska gifta sig och vill att han ska kämpa och inte ge upp. Är det kanske sig själv hon egentligen riktar sig till? Ja, givetvis. När Brooke på en bar fullkomligt tillintetgör ett gammalt mobboffer från skoltiden som kommer fram för att låta Brooke veta att hon blev sårad av Brooke då. Mm, bra scener som kändes mer äkta än resten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in de säkert mer djuplodande texterna som mina filmspanarvänner bjuder på.

The Nerd Bird
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Har du inte sett den? (Carl)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Frances Ha (2013)

24 juni, 2014 6 kommentarer

FrancesDet gick alldeles för lång tid efter att jag såg Frances Ha innan jag nu till slut kom mig för att skriva ner min tankar ordentligt om filmen. Det beror delvis på att jag såg filmen i ett galet race där jag betade av filmer som jag kanske trodde skulle kunna hamna på min lista över förra årets tio bästa filmer. Nu hamnade inte Frances Ha där så därför blev det inte av att jag skrev om den direkt.

Medan jag såg filmen så klottrade jag ändå ner en del tankar. Lösryckta tankar som poppade upp under titten. Här följer nu en sorts renskrivning av dessa tankar. Vissa tankar kommer jag ihåg mycket väl. Andra ställer jag mig frågande till. ”Hur tänkte jag där eller det där minns jag inget av?” Se det som ett experiment eller ren lathet. 😉

Jag är tveksam till filmen i början. Det är trams och flams. Varför har filmen hyllats? Det är inte min stil i alla fall. Men när Frances (Greta Gerwig) bästa vän och rumskompis Sophie vill flytta in i en ny lägenhet med Lisa blir det lite mer allvar och melankoli. Lisa? Var det inte en pojkvän Sophie skulle flytta ihop med?

På en restaurang försöker Frances betala med kort men köpet går inte igenom. Hon säger ”I’m not a real person yet”. Mmm, talande för filmens tema.

Jag är inte jätteförtjust i musiken. Är det inte lite väl mycket klipp. Jag får ingen riktig rytm.

RÖKA INOMHUS! Coool. Strumpor i sängen. Eh.

Varför springer hon hela tiden?

Småstad vs. storstad. Genuint vs. coolt.

När Frances är på besök hemma (över julen?): tonårskillen mimar och tittar ner i sånghäftet och vill bort medan lillkillen sjunger med frenesi och inlevelse.

När Frances är inne i badrummet i badkaret och mamman frågar ”Frances, how much longer!?”. Ja, hon undrar vad det ska bli av Frances.

När Frances vill låtsasslåss med ”den nya kompisen” efter Sophie och den nya kompisen inte fattar nåt alls. Var det Lisa som var den nya kompisen?

Vänner. Man glider isär. En ska på semester och säger det till sin ”bästa vän” dagen innan resan. Jag känner med Frances när hon liksom inte är med i loopen längre. Sophie ska flytta till Japan. Oj då. Frances är sist att veta. Vänner. Man går in i olika liv. Ibland (oftast) tar det olika lång tid att hitta de där liven. Är det elakt? Frances gör samma sak när hon åker till Paris utan att nån får veta. I Japan är allt hur bra som helst för Sophie, i alla fall om man ska tro hennes blogg…

Är det Maria Bello…? Nej, inte enligt IMDb.

Jag gillar Bowie och Paris.

Filmen höjer sig (överraskande) till en fyra när Frances på en fest berättar om vad hon vill få ut av ett förhållande… eller livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tom

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,