Filmspanar-tema: Utmana din smak – Att leva (1994)
7 januari, 2015 26 kommentarer
Det är andra gången som vi filmspanare kör vårt Utmana din smak-tema. Förra och alltså första gången var för ungefär ett år sen och då fick jag i uppgift (av Fiffi) att utmana mig själv genom att se Cannibal Holocaust, en film som jag INTE var sugen på att se och förmodligen aldrig hade sett om det inte hade varit för utmaningen. Den gången blev det en riktigt lyckad utmaning för min del eftersom jag blev fascinerad och bitvis hypnotiserad av Cannibal Holocaust.
Vad går det utmaningen ut på? Jo, man har två uppgifter. Nummer ett är att välja en film åt en annan spanare. Det ska vara en film som man misstänker att personen kanske inte kommer att se, en film som är utanför den personens bekvämlighetszon. Men det ska också vara en film man faktiskt vill rekommendera, en bra film. Uppgift nummer två är förstås att se filmen som man själv blir utmanad med.
Jag blev utmanad av David från Filmmedia.se och han tyckte inte det var speciellt lätt att välja film åt mig. Jag kan förstå det. Jag har en bred smak och ser det mesta (förutom Pixar-filmer). Att det skulle bli en asiatisk film som David till slut valde var inte förvånande då han förmodligen är den svenska filmbloggare som kan absolut mest om asiatisk film.
****
Att leva (1994)
Ja, det blev alltså en relativt tidig film av den kinesiske regissören Zhang Yimou jag skulle ta mig an. Att leva handlar om… ja, om att leva, helt enkelt. Vi får följa en kinesisk familj från 1940-talet precis innan den kommunistiska revolutionen och fram till kulturrevolutionen i slutet av 60-talet.
I filmens inledning har pappan i familjen, Fugui (Ge You), stora problem med spelmissbruk. Han spenderar en stor del av sin tid med att spela tärning, och det går inte bra. Han riskerar att spela bort alla sina pengar och dessutom bli av med familjens hus, där även hans far och mor lever. Fuguis fru Jiazhen (Gong Li) försöker få sin man att sluta spela men ger till slut upp och lämnar honom och tar dottern Fengxia med sig. Fugui förlorar därmed allt men han har bara sig själv att skylla.
Det postiva med att bli av med allt, inklusive all förmögenhet, är ju att man då inte har något att kvar spela med. Fugui lyckas därmed bli av med sitt spelberoende, så något gott kom det ur det hela. Efter att ha insett att Fugui går att lita på igen så kommer Jiazhen tillbaka, nu även med deras nyfödda son. Trots att de är fattiga lever familjen nu i alla fall tillsammans och upplever en stillsam lycka. Nu bryter dock kriget ut då Mao och hans kommunistarmé försöker och lyckas ta över makten. Svåra tider igen för familjen… men livet är ändå värt att leva.
Vilken fin film detta är. Det är poesi i filmformat. Zhang Yimous film är så vacker, så enkel, så finstämd. Samtidigt handlar det om starka och storslagna känslor, men det är alltså framställt på ett vad jag skulle säga kinesiskt sätt. Jag har sett det förut i andra filmer (och även tv-serier). Det är så enkelt, helt utan sentimentala inslag. Enkelt men ändå storslaget. Det var faktiskt en njutning att se Att leva. Det är en episk film och vi får alltså följa familjen under flera decennier men det blir aldrig tråkigt. Det puttrar på men det puttrar behagligt.
I Kina blev Att leva bannlyst och fick inte visas och dessutom förbjöds Zhang Yimou att göra film under två år. Det visar väl vilket galet land Kina är. Det är helt otroligt att kommunismen fortfarande lever vidare där… för att inte tala om det än mer extrema Nordkorea. Att leva innehåller vad jag skulle säga stenhård kritik mot det kinesiska samhället. Kommunismens följder framställs som absurda, som t ex under Det stora språnget i slutet av 50-talet där fattiga byar fick ge upp sitt jordbruk för att istället tillverka metall. Nu skulle jag ändå säga att filmen är snäll i sin kritik just när det gäller Det stora språnget. I själva verket dog miljoner med kineser av svält, våld eller regelrätta avrättningar. Samtidigt är det just denna lätta hand från Zhang Yimous sida som gör filmen så fin.
I slutet av filmen som utspelas under kulturrevolutionen får vi återigen se exempel på hur absurt det blir när man tillämpar galna idéer utan minsta eftertanke. Här blir filmen nästan en komedi samtidigt som följderna av komedin blir tragiska. En ganska udda men effektiv blandning.
Om jag nu ska skriva litet om filmen som just en utmaning så får jag vara ärlig att säga att det inte var mycket till utmaning, haha. Att leva är helt enkelt en film som passade mig och som jag mycket väl hade kunnat se någon gång. Zhang Yimou är en regissör som jag uppskattar och jag tycker t ex hans film Vikarien är ett lågmält mästerverk med samma enkla men episka stil som Att leva.
David ska givetvis ha ett stort tack för valet av film. Det var helt klart två timmar som jag absolut INTE vill ha tillbaka. En toppfilm med andra ord. Slutscenen kan för övrigt vara den finaste scenen i hela filmen.
Några timmar efter att ha skrivit texten ovan så kände jag att det var någonting som saknades i min text – och det var att sätta fingret på det där lilla extra som gjorde att filmen verkligen funkade för mig. Då ska jag svara på det. Livet, och det som gör det värt att leva, kan aldrig vara vad ett samhällssystem säger att det ska vara. Nej, det är vad vi själva gör av det. Livet är vilka människor vi omger oss av. Det är det som är livet, inte vad någon annan säger.
Kolla nu in de andra filmspanarnas inlägg för att se vilka filmer de har blivit utmanade med.
The Nerd Bird (som jag utmanade!)
Filmmedia
Flmr
Movies – Noir
Filmitch
Joel Burman
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg, Carl)
Har du inte sett den? (pod, där Markus har blivit utmanad att se svenskt)
Månadens filmspanartema är Regn. Hmm, här finns det ju ganska mycket man kan välja att skriva om. Man kan välja ut en film som det regnar en massa i (vilken det nu skulle vara?). Man kan välja ut favoritregnscener. Kanske skulle Rutger Hauers ”Tears in the rain”-scen i Blade Runner platsa på en sån lista. Eller varför inte Andy när han är fri efter att ha kravlat sig igenom ett avloppsrör…
Montage inleds med att två poliser (utredaren Cheong-ho och hans sidekick) besöker en kvinna för att meddela att nu tyvärr måste lägga ner arbetet med att hitta den skyldige kidnapparen som förde bort hennes dotter för 15 år sen. Kvinnan blir förtvivlad men måste acceptera faktum. Bortförandet av hennes lilla dotter kommer att förbli ett olöst fall. Men så dyker det upp en blomsterbukett på en plats som bara kidnapparen, polisen och mamman skulle kunna känna till och en tid senare kidnappas ett annan litet barn. Är det samma kidnappare den är gången också?
Höstens första filmspanartema är här. Tyska städer. Jaha. När jag hörde vilket tema det skulle bli så visste jag i och för sig vilken film jag skulle ta mig an men jag var inte så där jätteinspirerad. Nu brukar i och för sig (igen) just svåra teman vara roliga i slutändan. Om man hittar en rolig vinkel vill säga. Just Tyska städer kändes mer som en geografilektion i mellanstadiet. Nu gillar jag i och för sig (återigen) geografi. Huuuuur som helst, jag skulle se 
För några år sen fick vampyrfilmer en sorts revival. Det handlade inte om den mytiska Dracula-historien utan filmerna försökte förankra berättelsen i vår verklighet. 
Ho! I måndags var första dagen efter sommarledigheten och idag kommer det första inlägget efter (blogg)semestern. I juli skrev filmspanarna av nån anledning om 
Sorry. Min inspiration i sommarvärmen (som till slut kom) är borta. Jag kollar på fotbolls-VM och tittar på Robben som springer ifrån Ramos. Jag funderar på om jag skulle göra en lista över scener med filmmän som springer men inser snabbt att det blir en ganska kort lista om jag nu inte lägger vääääldigt mycket tid på att tänka fram bra val eller helt enkelt fuskar och googlar upp några alternativ. Jag skulle kanske kunna inkludera några galna marial arts-jakter med Tony Jaa (från t ex 
Det kryper och krälar hos filmspanarna i den här månadens tema. Det ska bli intressant att se hur de andra spanarna tar sig an det. Det första man kommer att tänka på är ju skräckisar, skräckisar med b-stämpel. Men det går säkert att twista till det hela. En del kanske gör listor, typ ”de tio läbbigaste insektsscenerna”. Jag själv kommer att tänka på en gammal 50-talsklassiker. Nämligen skräckisen 
Jeff Daniels (hade lika gärna kunnat vara Steve Martin eller Tom Hanks) spelar familjefadern och läkaren Ross som flyttar från San Francisco till en mindre stad, Canaima, tillsammans med fru (Harley Jane Kozak) och två barn. Här är det tänkt att han ska ta över efter den snart pensionerade läkaren Sam Metcalf. Problem tillstöter dock för Ross när gamle Sam bestämmer sig för att han minsann inte vill pensionera sig trots att han lovat det. Hur ska Ross nu kunna få patienter och därmed försörja sin familj.
Historien i sig är ju för fantastisk för att ta på allvar, men 
På den förra filmspanarträffen slängde jag ur mig att nästa tema skulle kunna bli SKÄGG. Efter att ha haft ganska breda teman på sistone så var vi redo för ett litet smalare ämne. Efter lite diskussioner så blev temat till slut det något bredare HÅR. Jag visste vilken film jag skulle se. Jag visste det för fyra veckor sen i alla fall. För när det var dags för att till slut se den filmen så hade den helt försvunnit ur hjärnan. Bortfönad. På dess plats fanns bara hår… ah, jag kollar på musikalfilmen 
När jag letade efter sätt att se Hair på så dök alltså den här filmen upp bland sökresultaten. På postern stod det GOOD HAIR i rött mot knallgul bakgrund och så Chris Rock som log och putade med munnen framför tre tjejer som sitter i en frisersalong. Chris Rock? Really?! Var det här en uppföljare till Ice Cubes 
Känner ni till rapgruppen Salt-n-Pepa? De blir intervjuade i filmen och berättar om när en sån där rakpermanent gick fel och håret på ena sidan av Salts huvud i princip föll bort. Salt är till höger på bilden. En ny frisyr uppstod och de två andra tjejerna i gruppen fick sympatiklippa sig.
Jag tycker inte riktigt filmen vågar gå till botten med varför det är som det är. Pastor Al Sharpton säger att om man är fri och har råd att göra som man vill med sitt hår så ska man göra det. Det är en del av ens personlighet att ha rakt hår om man nu vill det. Samtidigt klagar han på det skeva i ekonomin i det hela, och sen tycker jag väl man ska fundera på varför normen tydligen är rakt hår. Det finns en röst i filmen, från skådespelerskan Tracie Thoms som var med i 
För några år sen hävdade jag alltid att 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?