Filmspanar-tema: Udda yrken – Still Life (2013)

2 december, 2015 14 kommentarer

Still LifeDet har börjat snöa på bloggen. Vi är redan i december. Ny månad, nytt filmspanartema. Denna gång handlar det om Udda yrken. Det passade mig bra eftersom jag då fick en puff att se Still Life, en film som jag vet en hel del andra verkligen uppskattar.

Still Life handlar om John May som jobbar för kommunen med att leta upp släktingar till avlidna personer. En person har dött, ingen levande familj verkar finnas, ingen kommer att komma på begravningen. John gör sitt bästa för att hitta släktingar eller några som kände personen i fråga. Han försöker även ta reda på saker om personens liv för på så sätt få till en begravning som gör personen rättvisa.

Eddie Marsan (bilskolläraren från Happy-Go-Lucky!) spelar huvudrollen som John May och han gör det med en sällan skådad nedtoning och grace. Marsan är envis, snäll, timid, empatisk och romantisk. Han lever sitt inrutade liv i ensamhet. Hans liv är lika inrutat som filmens foto. Allt hans fokus verkar vara på jobbet. Hemma har han ett stort fotoalbum med bilder på personer från alla hans fall.

En dag får han sparken. Kommunen ska rationalisera bort hans tjänst. Ingen kommer att anstränga sig att försöka hitta tidigare vänner och eventuella släktingar. Nej, nu kommer urnorna med aska att hällas ut under en kaffekvart i princip. John May blöder inombords.

Av sin chef, en karikatyr på en hänsynslös och osympatisk chef, får han tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall. John går all-in för att hitta några som kände detta sista fall.

Om jag ska jämföra med annat jag har sett så kommer jag att tänka på One Hour Photo (en människa får inblick i andra personers liv), De andras liv (en myndighetsperson får inblick i andras liv och förändras), norska 1001 gram (huvudpersonen lever ett lika inrutat och ensamt liv som John) och Darling (där snälle Bernard får uppleva en hänsynslös arbetsmarknad). Kombinera dessa filmer med tv-serien Spårlöst så har du Still Life. Ungefär.

Men strunt i jämförelser med annat för Still Life är nämligen en sällsam film som står alldeles utmärkt på egna ben. Man kan luras att tro att det är en jobbig film att ta sig igenom, att ämnet ska vara outhärdligt. Så är inte fallet. Visst, den har ett skimmer av sorg över sig men för mig var det ändå ljuset som dominerade. Ljuset och värdigheten. Eddie Marsans John är en fin bild av en sympatisk mänsklighet. Mot slutet får han känna på lite av denna mänsklighet i andra riktningen så att säga. Nån ser honom och är sympatisk mot honom. Då värmde det i hjärtat och det blev t.o.m. lite dammigt vardagsrummet.

Det finns småsaker att klaga på men jag går inte in på dessa nu. Det känns liksom fel. Om ni vill veta varför jag inte delar ut högsta betyg som nästan samtliga av Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffis filmtajm, Filmitch och The Velvet Café har gjort så får ni fråga så kan jag svara i en kommentar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vilka yrken mina filmspanarvänner ställt in siktet på.

Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Syskon – Dogtooth (2009)

4 november, 2015 12 kommentarer

DogtoothNovember månads filmspanartema är Syskon och det gjorde att jag tog/fick chansen (riskerade) att kolla in den uppmärksammade grekiska filmen Dogtooth. Jag hade förstått att det skulle handla om en film som man tyckte nåt om, bra eller dåligt, och inte en film som bara passerade förbi obemärkt. Jag hade också för mig att en viss Fiffi hade satt ett antingen väldigt högt eller väldigt lågt betyg på filmen, men jag kunde inte minnas vilket det var. Uppdatering: Fiffi satte ett lååååågt betyg!

Wow! Jag säger bara wow! Den här filmen var nåt utöver det vanliga. Nu brukar man ju säga, åtminstone är det nåt jag hör emellanåt, att bara för att det är annorlunda så betyder inte det nödvändigtvis att det är bra. Dogtooth är nåt så trevligt som annorlunda OCH bra. Men jag måste ändå slänga in en brasklapp här. Som filmnörd så ser jag mängder med film och det är inte ofta man blir överraskad och får se en film som inte följer de vanliga mallarna. När det händer så kan man inte bortse från att det bidrar till att höja en film ytterligare. Kanske det t.o.m. är så, trots det jag hävdade tidigare, att annorlunda faktiskt betyder bra. Men nånstans är ändå en grundförutsättning att jag gillar det jag ser oavsett annorlundafaktor.

Faktum är ändå att när jag ser Dogtooth så hajar jag till i soffan. Jag känner att det är nåt speciellt jag ser. Filmen rycker mig ur den vanliga filmtittarkoman, vilket känns uppfriskande.

Dogtooth handlar om helt vanlig grekisk familj… nej då, skoja bara. Ok, den handlar om en grekisk familj, det gör den. Men sen leder filmskaparna in oss i en surrealistisk värld med helt andra regler än man är van vid. Familjen består av mor och far och tre barn, en son och två döttrar. Barnen får inte, och har aldrig, lämnat familjens hem beläget på landsbygden bakom stora plank och höga häckar. Barnen är vuxna, kanske mellan 25 och 35, och de ägnar dagarna åt att leka tillsammans eller få lektioner i uppförande och språk av sin mor och far.

När filmen är slut snurrar frågorna i huvudet. Vad är syftet för föräldrarna? Nånting måste ju ha hänt föräldrarna tidigare i livet? Vad? Varför tror barnen att de har en bror som bor på andra sidan planket? Varför tror barnen att bondkatter är livsfarliga rovdjursmonster som måste dödas med en häxsax? Varför låter föräldrarna en kvinnlig anställd på pappans jobb komma till hemmet för att ha sex med sonen med jämna mellanrum? Varför får inte döttrarna en liknande tjänst? Kommer nån av barnen att fly? Varför lär föräldrarna ut ord på fel sätt, och bl a lär dem att ”ett hav” är en fåtölj och ”ett tangentbord” är en fitta. Vad tror barnen flygplanen som flyger förbi på himlen ovanför är för nåt? Fåglar? Leksaker? Ska man se filmen som en historia om riktiga människor eller bara som en surrealistisk analogi? Och om det främst är en analogi, vad är det en analogi över? Vad tror man en telefon är om man aldrig har sett nån förut? Är filmen bra bara för att den är annorlunda? Hur blir man som människa utan kontakt med en omvärld och istället bara har två personer som talar om hur allt är och fungerar? Varför vill föräldrarna hålla kvar barnen? Eller är det en ointressant fråga eftersom det ändå inte är på riktigt utan ett filmiskt experiment?

Keyboard

Ja, många frågor blir det efter denna bisarra upplevelse. Men tillbaka till verkligheten. Nu närmar sig ju Stockholm Filmfestival med höststormsteg och en av de filmer som jag kommer att se är dokumentären The Wolfpack. Den handlar om en amerikansk familj där barnen hållits instängda i en lägenhet i New York under hela sitt liv. Barnens enda kontakt med omvärlden var genom filmer de såg i hemmet. Så jag vet inte, så rackarns bisarr kanske Dogtooth ändå inte är?

Barnen i Dogtooth har dock inte ens filmer att titta på, förutom sina egna hemmavideofilmer. Nej, föräldrarna vill ju skapa en instängd egen värld med egna regler helt utan influenser utifrån. Den enda information som sipprar igenom är via Christina, kvinnan som besöker sonen. Ibland stannar hon kvar och pratar med döttrarna, vilket så småningom leder till lite mer handfasta influenser av olika slag, bl a några VHS-kassetter med filmer som den äldsta dottern tittar på. Jag kan tycka att det var lite obetänksamt av föräldrarna att låta Christina gå omkring obevakad i hemmet efter utförda tjänster om de nu var så noga med att hålla barnen borta från all kontakt med omvärlden.

Vilka filmer är det dottern får chansen att kolla på? Ja, jag kom fram till att hon åtminstone såg Rocky, Hajen och Flashdance, vilket gav upphov till hysteriskt roliga scener där hon spelar upp scener från filmerna. Ja, jag skrattade faktiskt högt ett antal gånger under filmen. Det finns en udda, totalt vrickad, humor här.

Mot slutet blev det dessutom rejält dramatiskt och jag satt som klistrad (än mer klistrad!) och jag fick t.o.m. hålla för ögonen under en scen som involverade en hörntand (dogtooth!) och en hantel. Uuuuh.

Det blir snudd på femma till denna grekiska pärla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apropå Stockholm Filmfestival så är The Lobster en annan film som står på min agenda. Vem har regisserat The Lobster? Jo, samme Giorgos Lanthimos som ligger bakom just Dogtooth.

filmspanarna_kvadratKolla nu in vilka bröder och systrar som mina filmspanar-systrar och -bröder skriver om.

Fripps filmrevyer (Cloud Atlas regisserad av Tom T och *syskonen* W)
Filmitch (om en skräckis?)
Fiffis filmtajm (lista över de skönaste syskonparen på film?)
Movies – Noir (lista med skådissystrar som t ex Catherine & Françoise?)
Har du inte sett den? (snack om syskon på film rent så där allmänt?)
Rörliga bilder och tryckta ord (vampyrsyskon!)

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet (1986)

7 oktober, 2015 15 kommentarer

filmspanarna_kvadratHannibalOktober månads filmspanartema är Skurkar. Jag var med och röstade på det själv och hade direkt en idé vilken film och skurkroll jag skulle fokusera på. Sen var det dags att se filmen i fråga och jag kunde inte komma på hur jag hade tänkt. Jag funderade och funderade som professor Balthazar och så plötsligt trillade polletten ner. Eller en pollett i alla fall. Jag är inte säker på att det var just den polletten eftersom jag kan ha kommit på en helt annan film. Åh, minnet, detta minne.

 

Blue Velvet (1986)

Att det blev David Lynchs Blue Velvet kändes till slut helt rätt. Jag är ett stort fan av Lynch och hans filmer. Det var dock evigheter sen jag såg just Blue Velvet. Dennis Hopper gör rollen som fullblodsgalningen Frank Booth, en skurkroll som många hyllar, t ex Adam på Filmspotting. Slutligen mindes jag filmen i sig som bra även om jag knappt mindes några detaljer, vilket bara kändes mer spännande.

Filmen inleds med att Jeffrey (en ung Dale Cooper a.k.a Kyle MacLachlan) hittar ett öra i gräset på en äng. Jeffrey är en collegestudent som är på besök i hemstaden efter att hans far råkat ut för en stroke. Han tar örat i örat och går med det till polisen som startar en utredning. Jeffrey blir oerhört nyfiken på vems örat är och hur det hamnade där i gräset på ängen. Polisen vill givetvis inget säga till honom men så blir han vän med utredarens dotter Sandy (en 19-årig Laura Dern) som med sina öron hört sin pappa prata om örat och fått reda på ett och annat. De två inleder i hemlighet en egen utredning, en utredning som leder Jeffrey till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) och slutligen till en viss Frank Booth (Hopper).

Hmm, min första känsla efter att ha sett filmen var en viss besvikelse. Blue Velvet är inte dålig på nåt sätt men jag blev inte totalt uppslukad som jag blev av t ex Mulholland Drive och delar av Twin Peaks.

Filmens inledning är härligt lynchig med vita staket, vinkande brandmän och en man som vattnar i sin trädgård. Allt är som en amerikansk helylledröm från 50-talet och man känner givetvis att nåt är fel. Det dröjer inte länge förrän obehaget är över oss. Vattenslangens fäste i husväggen läcker. Slangen fastnar i ett par grenar. Mannen ramlar ihop. En hund hoppar fram och försöker dricka från den sprutande slangen utan att bry sig om mannen som ligger på marken. Kameran zoomar sen in och ner mot gräset och avslöjar att där finns det otäcka småkryp som deltar i ett slafsigt kalas. Det är en strålande sekvens.

In Dreams

Sen hittar Jeffrey örat och filmen puttrar på ett tag utan att göra nåt jätteintryck på mig. Nästa gång det blir intressant är när Jeffrey befinner sig i Dorothys lägenhet gömd i en garderob. Nu blir det först obevämt och sen lite ruggigt när plötsligt Frank dyker upp med sin gasmask för att leka rollspel med Dorothy. ”Baby wants to fuck!”. Weeeeird.

Efter ytterligare en liten transportsträcka blir Jeffrey påkommen av Frank och ett riktigt skumt och bra avsnitt tar sin början. Frank tycker de ska ta en liten biltur – till Ben (Dean Stockwell). Här dricker man öl. Pabst Blue Ribbon, inte Heineken, är det tydligen som gäller. Sen mimar Ben till en Roy Orbison-sång, ”In Dreams”, men då blir Frank alltför känslosam och tycker det är dags att dra. Ben verkar för övrigt vara förtjust i överviktiga medelålders damer då hela hans lägenhet är fylld med just sådana.

Efter detta tycker jag filmen tappar en del igen fram till en slutuppgörelse i Dorothys lägenhet.

Hur var Frank som skurk? Ja, jag tyckte nästan han var på gränsen till för galen och oberäknelig. Det läskiga med honom är väl ändå hur han går mellan djup svart sorg (som framkallas av melankoliska melodier) och våldsamt skrattande aggressivitet. Ja, och så gasmasken då.

Då tyckte jag kanske Jeffreys mörkare sidor var inressantare. Han är som yngre kopia av agent Dale Cooper här. Snäll, noggrann, naiv och nyfiken. Men han kommer att uppleva mörkare sidor av sig själv, vilket han blir livrädd för.

Isabella Rossellini var bra. Hon är lik sin mor och har en brytning som jag inte blir klok på. Det är väl förmodligen en blandning av engelska, italienska och svenska (hon spenderade ju i alla fall två år med sin mor när hon som barn var sjuk i skolios vilket vi lärde oss Jag är Ingrid).

Ofta känns Blue Velvet som en prequel till Twin Peaks. Musiken, Julee Cruise, susandet bland träden, fiket, lastbilar med timmer, mycket av scenografin, de udda personligheterna, etc, etc. Och så var det nåt med eld också. Det återkom ett klipp på ett brinnande och fräsande ljus, en form av ond symbol. Fire Walk with Me, någon?

    

 

Inhale

Andas in…

 

Kolla nu in vilka skurkar de andra filmspanarna skriver om.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir (Kvinnliga skurkar)
Movies – Noir (Manliga skurkar)

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Svenskar i Hollywood – Seventh Son (2014)

2 september, 2015 12 kommentarer

filmspanarna_kvadratDolphMånadens och höstens första filmspanartema är Svenskar i Hollywood, vilket känns passande eftersom det var länge sen (?) så många svenskar (både regissörer och skådisar) var så framgångsrika på andra sidan pölen. Vilka har vi? Tomas Alfredson och Daniel Espinosa är två regissörer. Joel Kinnaman, Noomi Rapace, Alexander Skarsgård och Rebecca Ferguson är fyra skådisar. Den jag valt att fokusera på är en annan svenska och vi pratar förstås om ingen mindre än hon som pryder min bloggheader: Alica Vikander, hetast i Hollywod, som är med i typ nio filmer som kommer ha USA-premiär innan 2015 är slut. Under oktober kommer jag ha en specialvecka med bara Vikander-filmer men jag tjuvstartar lite redan nu med en av hennes 2015-filmer.

 

Seventh Son (2014)

Seventh Son är en klassisk fantasyfilm om kampen mellan det onda och det goda. Fast riktigt så enkelt är det kanske inte. Jeff Bridges spelar Gregory, en åldrande mästare som försöker förhindra ett släkte med häxor att ta över världen. Det största hotet är den mäktiga superhäxan Moder Malkin (Julianne Moore). I filmens inledning är hon försvagad och inlåst (av Gregory) i en fängelsehåla djupt inne i ett berg. Men snart går världen in i blodmånens tidevarv och Malkins krafter kommer att växa. Muahahaha.

Åh, herregud. Vad håller Jeff Bridges på med i den här filmen?! Jag vet i alla fall inte. Jag tror nog aldrig jag sett nån, än mindre Bridges själv, spela över på det här sättet. Bridges rollfigur Gregory har långt vitt hår, skägg och är klädd i en brun munkdräktliknande klädnad. Givetvis har han en trästav som han är duktig på att svinga. Gregory är en härlig blandning av Gandalf, Max von Sydow och Bane från The Dark Knight Rises.

Julianne Moore spelar över hon med som häxan Moder Malkin även om hon är en datoranimerad drake i två tredjedelar av filmen.

Det här med att spela över är intressant. Det funkar nämligen. Ett klagomål som ofta läggs fram när det gäller skådespelarinsatser är att det kan bli teatralt. I Seventh Son är det teatralt så det förslår. Åtminstone Moore och Bridges tar i från tårna. Just i fantasyfilmer så tror jag det är bra att använda sig av en teaterbakgrund om man har en sån. Det teatrala funkar och är nästan nödvändigt. Att spela en helt vanlig person funkar ju om filmen utspelas i Williamsburg men inte om den utspelas i Midgård. Och om man försöker spela mustigt och lustigt på ett sätt som man inte riktigt behärskar så blir det inte bra heller. Jag kommer t ex att tänka på Mila Kunis i Oz the Great and Powerful.

Seventh Son

Alicia Vikander och Ben Barnes (eller är det Daniel Brühl?)

Hur funkar då Alicia? Klarar hon av balansgången? Ja, faktiskt. En sak jag plötsligt la märke till när det gäller Alicia är vilken mörk röst hon har. Jag tror det ger henne en viss pondus, vilket kom väl till pass i Seventh Son.

Nu ska sägas att varken filmen eller Alicias insats når några större höjder. Det handlar om underhållning för stunden. Bitvis känns samspelet mellan några av skådisarna lite stelt, liksom utan geist. Men det gäller inte Bridges som är underhållande hela tiden.

På nåt märkligt sätt, trots att det förstås förekommer en hel del greenscreen och cgi, så lyckas filmmakarna få till en mustig film. Jag tror det beror på att förvånansvärt många scener ändå är inspelade på plats ute i naturen, i skogen, i vattnet, i leran, i myllan.

Jag gillar alltid en saga om det goda mot den onda. Jag kan inte motstå det. Om jag ska ta upp några filmer som jag kom att tänka på så är den första Maleficent. Det onda kanske inte alltid har varit ont? Det kanske finns mer under ytan än man först tror? Här drar jag även en parallell till den keltiska sagan i Song of the Sea som jag såg under Malmö Filmdagar i förra veckan. Metropolis är en annan film jag inte kan undgå att tänka på. Två sidor, ett kärlekspar som möts för att jämka fred. Fast det är väl sen gammal just det, eller vad säger du, William?

Jag blev aningen besviken på slutet då jag kände att Alicia gick från en karaktär med pondus och eget driv till att bli mer passiv och stå vid sidan om. I slutändan hade jag ändå oväntat kul och betyget blir faktiskt en stark trea, vilket känns som en kul överraskning med tanke på hur mycket sågningar jag sett av filmen. Dessutom hade ju filmens premiär skjutits fram ett antal gånger. Från början var det tänkt att den skulle ha premiär i februari 2013 och den hade mycket riktigt premiär i februari… fast 2015. Sånt brukar ju inte båda gott, men för mig funkade alltså filmen, och speciellt Jeff Bridges. Alicia får också godkänt.

Seventh Son:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Noooooo Noomi?!

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Semester – Vacation (1983)

5 augusti, 2015 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratPeter HaberFilmspanarna tar inte semester. Eller, förresten, det gör vi nog. Faktum är att jag är på semester just i detta nu. Jag är uppe i Dalarna och viftar bort knott, försöker få fyr på grillen i regnet, paddlar kanot i motvind och trampar i geggig lera under sommarens långvandring.

Eftersom WordPress (och förmodligen alla andra bloggplattformar) har en trevlig schemaläggningsfunktion så tar emellertid inte bloggen semester.

Denna månads tema är semester, och jag visste direkt vilken film jag skulle skriva om, en gammal s.k. klassiker som jag inte hade sett. En klassiker som dessutom ska få en remake med svensk biopremoär den 11 september. Det handlar om en 80-talsklassiker och vid den här tiden var det ju standard att inte använda de engelska originaltitlarna utan hitta på en svensk, oftast ordvitsig, titel. I det här fallet så är nog den svenska titeln mest känd i Sverige. För mig var det nästan så att jag inte fattade att det var samma film ens.

Det som är lite kul är att remaken när den nu får premiär faktiskt kommer att använda den gamla svenska titeln igen. Det känns lite udda, men jag förstår hur de tänker. Folk som var med på 80-talet och såg filmen då den var känd under sitt svenska namn ska lockas till biograferna.

Vilket film är det? Ja, det har ni nog listat ut vid det här laget, även utan att läsa titeln på inlägget…

 

Vacation / Ett päron till farsa (1983)

Haha, ett Päron till farsa, haha. Vad har det med filmens handling att göra?! Ja, Chevy Chase spelar Clark Griswold, pappan i familjen och han är en typ som irriterar sin fru och sina barn. Päron är ju slang för föräldrar, kanske när man irriterar sig lite grann på dessa föräldrar. Men ändå. Det blir ju liksom samma som att säga En förälder till farsa. Och inget om nån semester. Haha, svenskar och våra filmtitlar. Det här är ju dessutom ett exempel på en titel som sen fick följa med i de efterföljande filmerna i serien. Ett päron till farsa firar jul och Ett päron till farsa i Las Vegas. Och den nya filmen kommer att heta Ett päron farsa: Nästa generation.

Jag konstaterar direkt: Det här är sämre än Sällskapsresan. Och då ska sägas att jag inte är speciellt förtjust i Sällskapsresan. Vacation är, precis som Lasse Åbergs klassiker, en serie sketcher i princip helt utan handling.

Några sketcher: Clark Griswold ska hämta ut sin nya bil hos bilhandlaren, får fel bil och det ska vi tycka är jättekul. Clark ska på en dator (ja, det fanns såna) visa vägen de ska åka från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World och barnen spelar samtidigt Pac-Man på samma dator och jagar hans bilavatar. Åh, hilarious. Not.

vacation

Återigen, Vacation är alltså en serie sketcher staplade på varandra. Om sketcherna nu hade varit roliga så kanske det hade varit en annan sak. Problemet är att de inte är roliga, i mina ögon. Jag vet inte om jag kan minnas en enda sketch som var rolig? Är detta verkligen en komediklassiker? Det kanske var det då på 80-talet men så har den blivit fruktansvärt daterad? Jag menar, hur kul är det när typ tre gånger får se en blondin åka förbi i en röd sportbil och Clark blir alldeles till sig?

Nej, skämten är för enkla. Det är upplägg som i rundpingis. Det är liksom för lätt att bara smasha in bollen. Jag saknar nån sorts smarthet. Nu ska sägas att det blev aningen bättre mot slutet, när Aunt Edna dör (spoiler!). Det blev nån sorts grotesk humor som funkade för mig. Även när Clark ballade ur fullständigt i sitt envisa försök att komma fram till Walley World var det någorlunda roligt.

I slutändan är det dock inte min typ film så betyget kan inte bli högt. Sorry, Filmspotting-Adam som jag vet gillar den här filmen och den här scenen: Don’t touch! Japp, förmodligen den bästa scenen i filmen.

Kommer jag se remaken? Tveksamt, men jag är ju sugen på att se om den kanske kan vara bättre än originalet. En sak som faktiskt är bra med originalet är att den är lite vågad, med en del f-ord och naket (enbart kvinnliga bröst givetvis, ja, och manliga också). Det känns tveksamt att remaken har råd med detta med tanke på vilken åldersgräns den då skulle få (i USA).

Jo, en sista sak som bidrog till att sänka filmen för mig. Randy Quaid och hans familj som familjen Griswold besöker på vägen till Walley World. WTF. Den här typen av white trash-humor är inte bra. Jag vill ha äkta white trash, inte detta trams.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Semesterskoj eller semester… oj, oj, oj?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Absurd Cinema
Movies Noir
The Nerd Bird

Arkiverad under Betyg 1, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Scener ur ett äktenskap – Honeymoon (2014)

3 juni, 2015 10 kommentarer

filmspanarna_kvadratScenerJaha, vad har vi här då? Scener ur ett äktenskap. Jag tror nog inte jag var med på filmspanarträffen där det bestämdes att vi skulle köra det här temat. Det kan hända att jag lagt in veto… eller åtminstone gnällt lite, haha. Inget klockrent kommer nämligen till mig förutom Ingmar Bergmans välkända tv-serie. Den serien började jag för övrigt titta på när SVT visade den för några år sen men av nån anledning fullföljde jag den inte och som jag minns det berodde det inte på kvaliteten. Nåväl. Vad ska jag se? Jo, Fiffi och Filmitch skrev i höstas om en film, en skräckis, som handlar om den första delen av ett äktenskap, eller kanske den andra efter bröllopsfesten. Jag pratar givetvis om smekmånaden…

 

Honeymoon (2014)

Ett ungt nygift par åker på smekmånaden till brudens familjs gamla sommarhus uppe i Kanada. Allt är frid och fröjd och de unga tu kan inte hålla fingrarna från varandra. Slut.

Närå, bara skojar. Mystiska ljus syns nattetid och bruden (Rose Leslie) är plötsligt inte i sin säng. Brudgummen (Harry Treadaway) hittar henne naken och förvirrad ute i skogen. Nästa morgon är dock allt som vanligt… eller är det? Bruden verkar nämligen inte riktigt vara sig själv. Muahaha.

De först 20 minuterna av Honeymoon är mest jobbiga. Att se ett barnsligt nojsande par tramsa runt är kul för paret i fråga men det är inte så roligt att titta på. Mer intressant blev det när de på en restaurang träffar på en gammal barndomsvän till bruden. Känslan av att nåt är fel blev mer påtaglig än tidigare.

Honeymoon tycker jag spelar ganska bra på idén om att du aldrig riktigt känner en annan människa fullt ut. Redan innan bruden tagit sin nattliga promenad och förändrats är detta nåt man leker med. Bruden visar sig ha dödat grodor som litet barn och brudgummen utbrister ”Vem är du?”. Underförstått: ”Vad är det för psycho jag har gift mig med?!”.

Om man ska skaffa barn eller ej och när man ska göra det är också ett tema, men det kan ju aldrig bli lika skruvat som i David Lynch-regisserade Eraserhead.

Honeymoon

En fundering som dök upp i min skalle under filmen var hur skräckisar kan vara uppbyggda på olika sätt. Ska en skräckis i början av filmen, innan den riktiga skräcken börjar, direkt referera till de skräckelement som senare kommer. T ex som i Honeymoon där man leker med idén om att man aldrig riktigt känner en person för att sen låta en av huvudpersonerna verkligen bli en annan. Det finns en risk att det blir övertydligt kan jag tycka. Å andra sidan kan det bli bra om det är gjort med finess. I andra skräckisar är det ju bara en grupp huvudpersoner som inte har några problem eller issues utan bara råkar illa ut. Min fråga är väl egentligen hur mycket av den ”normala” handlingen man ska låta flyta in i ”skräckhandlingen”. Just i Honeymoon funkade det hyfsad men ändå tyckte jag det blev lite väl uppenbart.

Honeymoon utspelas, fick jag intrycket av, i den fransktalande delen av Kanada. Det här var lite intressant då bruden och hennes barndomsvän använde det som ett hemligt språk som brudgummen inte förstod. Det här gjorde än mer att brudgummen framstod som en främling i dessa trakter. Förutom att han inte förstod franska så var han även en typisk stadsbo ute i skogen som inte vet hur man gör upp eld utan tändvätska. Han försöker tappert (nåja) men ger upp och sprutar tändvätska över veden.

Apropå skogen så fick jag lite vibbar av Twin Peaks. Skogen som nåt otäckt.

Det här hade kunnat bli riktigt bra men tyvärr knyter inte filmen ihop säcken alls. Slutet kommer för plötsligt och utan att jag känner tillräckligt med nån av huvudpersonerna. Jag förstår att man förmodligen har haft en väldigt låg budget men jag ville se nåt mer av vad som egentligen hände. Nu blev det som hemsökte dem bara mystiska nattljus från en stark ficklampa. (Ja, jag vet, less is more.) Slutet blev mest ett ”jaså, blev det inte mer än så?”. Att jag somnade efter 2/3 av filmen gör inte heller saken bättre.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Skilsmässa eller silverbröllop?

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Det går åt helvete – Clockwise (1986)

6 maj, 2015 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratLegendJaha, vad har vi här då? Det går åt helvete. Jag tror nog inte jag var med på filmspanarträffen där det bestämdes att vi skulle köra det här temat. Det kan hända att jag lagt in veto… eller åtminstone gnällt lite, haha. Inget klockrent kommer nämligen till mig. Det känns lite luddigt men samtidigt avgränsat. Jag tänker ändå i tre riktningar.

1. Dystopier. Filmer där det nästan bokstavligen går åt helvete, åt pipsvängen. Tänk The Road. Ja, jag gillar ju postapokalyptiska filmer så varför inte. Men jag kommer inte på nån bra och orkar inte göra nån vidare research för att hitta en lämplig kanditat.

2. Djävulsfilmer. En lite lösare tolkning, det medges. Jag är väldigt fascinerad av filmer där Hin håle, Lucifer, Satan, Belsebub eller Djävulen rätt och slätt (kärt barn har många namn) figurerar. Kanske skulle jag kunna se den där M. Night Shyamalan-skrivna rullen som utspelar sig i en hiss. Men, nja, i såna fall vill jag vänta tills vi verkligen har Djävulen som tema. Härmed nominerar jag Djävulen som nästa filmspanartema.

3. Filmer där det går åt skogen för vår huvudperson. En sån där film som oftast utspelar sig under en helvetesdag för vår stackars hjälte. Allt som kan gå fel, går fel. Japp, det får bli denna vinkling, och filmen som dök upp i skallen var en gammal 80-talsklassiker som jag trodde var en rolig film. Ibland ska man inte undersöka vad som finns under det där nostalgiska skimret…

 

URsäkta, vad är klockan? (1986)

Cleese gör rollen som en nitisk rektor på en kommunal brittisk skola. Han har fått den stora äran att bli inbjuden till en rektorskonferens och faktiskt vara ordförande under konferensen. Vanligtvis är det bara de lyxiga privatskolorna som ens är påtänkta. Sketna kommunala skolor göra sig icke besvär. Cleese, som var en riktig slarver som ung och när han studerade till lärare, har nu styrt upp sitt liv och sin skola. Allt han gör är organiserat in i minsta detalj. Han gör rätt sak i rätt tid i enlighet med ett intrikat system. Han håller koll på fem saker (och elever) samtidigt i huvudet. Han har full kontroll på allt och alla. Ja, ni hör ju, detta är ett korthus som bara väntar på att falla.

När filmen inleds har Cleese den relativt enkla uppgiften att ta sig med tåg till Norwich i tid till sitt inledningsanförande på konferensen. Kaos väntar med andra ord runt hörnet.

John Cleese i sitt esse? Här står han nog nästan på toppen av sin karriär. Eller, ja, det var väl i samband med A Fish Called Wanda som kom två år senare. Han är i alla fall tillräckligt av en ”stjärna” för att bli ansvarig för att själv lyfta en film. Fast problemet är bara att filmen inte alls lyfter. Den är tråkig, dålig, fånig, tråkig, seg och puttrar på utan att jag skrattar en enda gång.

Ursäkta, vad är klockan? Ja, vad är klockan egentligen? Är inte filmen slut snart? Clockwise är en bastard byggd på det som inte funkade i Pang i bygget (en serie jag ändå fortfarande tycker är rolig som helhet) och nån stentrist brittisk såpa. Hem till gården? Det är inte roligt, det är väl det största problemet. Skämten liksom kommer långt efter att man redan förstått att de ska komma. Sen kommer de igen, och igen. Ett drinking game man skulle kunna köra till den här filmen: ta en shot varje gång Cleese säger ”Right!”. Skämtet där nån frågar ”Left?”, dvs ”ska vi svänga vänster här?”, och Cleese svarar ”Right!” i betydelse ”det är korrekt” upprepas tre, fyra gånger… för mycket.

Clockwise

Titta, vad galet, Cleese har munkdräkt på sig!

Den kanske jobbigaste rollfiguren är en snubbe som inte kan avsluta sina meningar. Han avslutar inte en enda mening. Han kan inte. Detta upprepas, ja, lika många gånger som snubben har repliker. Jäsp.

Det fanns en sak som jag ändå uppskattade lite. Johns rektor gillar sina elever och eleverna gillar, till synes, honom. Han är nitisk, men rättvis och inte en sadist. Jag fann detta lite charmerande och gulligt. Men Cleese är ju huvudpersonen och den som ska gå igenom problem och sen komma ut på andra sidan som en förändrad person som har förstått meningen med livet, och då måste vi ju kunna relatera till honom. Problemet är bara att i slutet så har inte Cleese lärt sig nånting alls. Filmen bara tar slut.

Slutligen, den där konferensen. Vilken samling brittiska kostymklädda ”stiff upper lip”-män vi fick träffa här! Filmen gör sig lustig över hur galet och helt bisarrt det är att en kvinna (en KVINNA!) dyker upp på konferensen. Vad gör hon där? Man får ju inte ta med sig sina fruar!? Ett daterat skämt för att uttrycka det milt. På gränsen till anstötande var när filmen tycker att vi tittare ska tycka det är roligt med förvirrade, dementa, äldre damer som går vilse, glömmer vad de sa för fem sekunder sedan eller plötsligt börjar sjunga.

Avslutningen av filmen då Cleese äntligen… SPOILER… kommer fram till konferensen ska vara härligt förvirrad. Ett underbart kaos där allt blir helt GALET. Nej, det blev bara segt.

    

Kolla nu in hur mycket åt helvete det gick för de andra filmspanarna. Hade de en bättre ansats/valde de bättre filmer? Jag är ganska säker på det.

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 1, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Western – Silverado (1985)

15 april, 2015 8 kommentarer

The Searchersfilmspanarna_kvadratMånadens filmspanartema är alltså en genre. För mig är western-genren något av en blind fläck, så om jag hade haft tid och lust så hade det passat bra att köra en liten maraton och beta av några klassiker och slutligen sätta ihop en topp-10-lista. Så blev det inte.

Min första tanke var att återbesöka en klassiker som jag såg i början av 2000-talet och då fann usel, genomrutten. Det handlar om John Fords allmänt hyllade The Searchers med John Wayne. Några citat från min gamla recension: ”skådisarna (t.o.m. John Wayne) hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (kräk)”, ”full med fördomar/rasism och förlegad kvinnosyn” och så nådastöten ”helt och absolut ospännande”.

Haha, ja, det hade varit intressant att se om jag vid en omtitt skulle se storheten, att se förbi det daterade och tidstypiska. Men, jag vet inte, av nån anledning så drog jag mig för att ta mig an filmen igen. Jag kanske skulle gillade den! 🙂

Nej, istället slog det mig att detta var ett perfekt tillfälle att kolla in en film som nyligen hamnade på plats nummer ett på en av filmspanarnas årsbästalistor för ett tag sen. Japp, den gode Flmr-Steffo håller denna film högt, väldigt högt. Dessutom hade Filmitch-Johan den på plats sju och ett antal andra hade den som bubblare. Låt oss ge oss av till…

 

Silverado (1985)

…Silveraaaaaado! Eller kommer vi nånsin dit? Det uppstår en del hinder på vägen nämligen. Hur som helst, filmen inleds med att vi får träffa Scott Glenn som badass. Det är inte varje dag. Förresten, är det bara jag som ibland förväxlar Scott Glenn och Sam Shepard? Glenn är på väg till staden Silverado. På vägen dit ska han hämta upp en person (Kevin Costner) i en annan stad. Innan dess träffar han på Kevin Kline ute i öknen och blir även kompis med Danny Glover (som är ett relativt dödligt vapen i den här filmen). De tre slår sig samman och tillsammans med Costner tar de strid mot filmens skurk som spelas av den underbare Brian Dennehy.

Silveraaaaaaaado! Hehe, det är lustigt, filmens titel känns riktigt ostig och får mig att tänka på Steve Martin-rullen Tre amigos. Jag sitter hela tiden och väntar på att Kevin Costner eller Kline ska brista ut i sång… Silveraaaaaaaaado! Det händer inte, vilket känns helt rätt.

Det första som slår mig är att det här är en 80-talsfilm och att det känns. Den har en mysig matinékänsla och är helt befriad från dagens sterila cgi.

Det andra som slår mig är att jag påminns om en parodifilm som A Million Ways to Die in the West. Det kryllar med andra ord av westernklyschor i Silverado. This town ain’t big enough for both of us. Uppgörelse på den dammiga main street – vanligt folk tar skydd och stänger dörrar och fönsterluckor. En vit träkyrka. En saloon med whiskey och kortspel. Ett uppbåd. En skurkaktig sheriff. En rosa sparkdräkt med öppning där bak som underkläder.

Silverado

Silverado är lättsam underhållning i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Det är hyfsat roligt mest hela tiden, utan att det bränner till på riktigt allvar.

Jag kände ganska direkt att det här aldrig kan bli en film som kan få nåt annat betyg än en klockren trea, varken mer eller mindre. Jag har aldrig tråkigt. Det puttrar på. Jag gillar det men jag älskar det inte. Själva handlingen går väl ut på att göra rätt, att göra det som är rätt för sin familj, för sin häst – eller för sin hund.

En karaktär jag inte gillade: Kevin Costners jobbiga clown som av nån anledning utövade armgång i gallertaket i finkan.

En karaktär jag gillade: 1.45 meter långa Linda Hunt som skön saloonägarinna.

En karaktär som inte riktigt passade in: John Cleese! Vad gjorde han där?

Två saker jag inte förstod: varför Rosanna Arquette och Jeff Goldblum var med i filmen. Totalt bortkastade!

En lustighet i westernfilmer: vädret, eller snarare klimatet, kan skifta från scen till scen. Ena stunden har vi gassande sol i en öken. Efter en kvart på hästryggen har vi hastigt och lustigt kommit till kallt snörusk uppe i bergen.

Jag gillar: att Silverado är en äkta film och att den bygger på karismatiska skådisar (förutom Costner då) som vet hur man levererar en replik.

    

Kolla nu in hur de andra filmspanarna har tagit sig an westerngenren. Yee-haa!

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmmedia
Absurd Cinema

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Nattfilmer

4 mars, 2015 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmspanarnas tema den här månaden är Natten! Jag gillar ofta nattfilmer, filmer som till största delen utspelar sig under den mörka delen av dygnet, kanske speciellt filmer med en handling som äger rum under en enda natt. När filmspanarna kör sina teman brukar jag i vanliga fall välja ut en film som passar temat, se den och skriva om den. Oftast handlar det om en film som jag inte sett förut men ibland kan det bli en omtitt. Den här gången hade jag siktet inställt på två filmer som jag sett för länge sen och då gillat mycket. Antingen skulle jag se en av dem eller till och med bägge.

Men jag hann varken med att se en eller två filmer så därför kör jag Henke-style och sätter ihop en topp-10-lista istället! Mina favoriter bland de nattliga filmerna kommer här.

.

10. After Hours (1985) och Into the Night (1985)
After HoursInto the Night
Precis som Adam på Filmspotting så fuskar jag på min tiondeplats. Den blir nämligen delad och filmerna det handlar om är just de två som jag hade siktet inställt på som jag nämnde i inledningen. Härliga filmer (som jag dock inte sett på evigheter) som utspelar sig under en enda crazy natt. Bägge kom dessutom samma år, 1985!

9. Akira (1988)
Akira
Jag lyckades klämma in en anime på listan. Roligt! Neo-Tokyos nattliga miljöer är helt underbara i denna flummiga historia.

8. Dinner Rush (2000)
Dinner Rush
En nattfilm som i princip i sin helhet utspelar sig på en restaurang på Manhattan. Härlig stämning och miljö. Efter filmen ville jag äta pasta men inte friterad. Jag skrev om filmen när filmspanarna hade tema Mat.

7. Nuit blanche (2011)
Nuit blanche
En mycket bra fransk actionthriller som till största delen utspelar sig på en nattklubb under en intensiv Kulturnatt i Paris.

6. 25th Hour (2002)
25th Hour
Här är ytterligare ett exempel på en film som till största delen utspelar sig på en nattklubb. Edward Norton ”firar” i Spike Lees film sin sista natt i frihet innan han ska avtjäna ett långt fängelsestraff.

5. The Set-Up (1949)
The Set-Up
Jag var ju bara tvungen att ta med en film noir på listan då ju dessa väldigt ofta utspelar sig nattetid. The Set-Up skrev jag om när jag hade film noir-tema och den utspelar sig i realtid under matchkväll i den korrupta boxningsvärlden.

4. Deep Cover (1992)
Deep Cover
Larry Fishburne gör en klockren insats som en undercover-cop som tappar bort sig själv när han går föööör djupt undercover. En psykotisk Jeff Goldblum gör den slemmigaste av korrupta advokater.

3. Collateral (2004)
Collateral
Michael Mann är mästaren på att skildra Änglarnas stad om natten. Tom Cruise är en ambulerande hitman som får motvillig taxilift av Jamie Foxx.

2. Nightcrawler (2014)
Nightcrawler
Är det så att Dan Gilroy är Manns arvtagare när det gäller att skildra Los Angeles om natten? I vilket fall så är Nightcrawler en toppfilm där Jake Gyllenhaal åtminstone borde ha blivit nominerad till en Oscar.

1. Irréversible (2002)
Irréversible
Nattkaos under en kaosnatt. En käftsmäll och ett slag i magen. Ett snurrande inferno. Kan man backa bandet? Nej.

.

Hade jag några fler nattfilmer jag bollade med? Ja, bl a: Night and the City, Strange Days, My Dinner with Andre, Magnolia, Attack the Block, The Towering Inferno, Night of the Living Dead och så tv-serien ”Miami Vice” förstås!

Kolla nu in vilka nattliga äventyr de andra filmspanarna ger sig ut på.

Har du inte sett den? (blogg)
Absurd Cinema
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Flmr
Fiffis filmtajm
Filmitch

Arkiverad under 10 i topp, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Kärlek – Blue Valentine (2010)

4 februari, 2015 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratJag ser inte överdrivet många filmer i den romantiska genren. Det är nog den generiska romantiska komedin som är ett spöke för mig. Trodde jag. När jag kollade under Romantik-kategorin på min blogg så fanns det ändå 59 inlägg. Men det beror väl på vad man jämför med. Exempelvis hade Skräck hela 87 inlägg. Jag visste inte att jag var en sån skräckfantast. Science fiction dominerar med 158 inlägg, och det var mer väntat då det är en favoritgenre. Vidare blev Fantasy knappt slagen av romantiken med sina 52 inlägg. Den smala genren Martial arts hamnade på 45 inlägg. Under Brott hittar vi 91 inlägg vilket kanske säger en del om vilka ämnen som filmvärlden fokuserar på.

Den här månadens filmspanartema är Kärlek och därmed har jag alltså chansen att nå 60 inlägg i Romantik-kategorin. Nu är ju romantiska komedier och kärleksfilmer inte nödvändigtvis alls samma väsen och när jag funderade på vilken film jag skulle se behövde jag inte fundera speciellt länge. Det handlade om en film som många tipsat mig om men jag har inte kommit till skott med den. Förrän nu!

****

Blue Valentine (210)

Blue Valentine är regisserad Derek Cianfrance som gjorde den i mina ögon strålande The Place Beyond the Pines. Det var alltså på tiden att jag fick ändan ur och kollade in kärlekstragedin Blue Valentine. Filmen skildrar ett förhållande mellan två människor och hur det förändras från första förälskelsens blindhet till vardagens lunk och ovanor. En riktigt blå Alla hjärtans dag.

Paret i filmen, Cindy och Dean, spelas av Michelle Williams och Ryan Gosling. De båda är strålande. Jag kände nästan att så där man kan känna ibland i intensiva dokumentärer, att man kommer fööör nära verkliga personer, att man får ta del av deras vardag utan att de vet om det. Deras vardag är skildrad rakt upp och ner och jag förstår deras förhållande bit för bit utan att det behöver förklaras. Blue Valentine handlar nämligen om människor och inte plot points och då behöver inget förklaras utan det man ser det är det man får.

Blue Valentine

Åh, den här bilden…

Det som gör filmen extra stark är att den utspelas under två tidsperioder. Först har vi nutiden när Cindy och Dean bor i ett hus med sin typ 6-åriga dotter. Cindy är sjuksköterska och Dean jobbar som målare. Sedan hoppar filmen tillbaka flera år kring tiden när de möttes, blev kära och gifte sig. Och så hände det en hel del annat också men det får ni se när ni ser filmen (för det ska ni göra om ni inte har sett den!). Det som händer i nutid knyts snyggt ihop med händelser i det förflutna. Vi får bitvis hela bilden uppmålad för oss. Vi får förklaringar till varför vissa saker är känsliga mellan de båda.

Det som ändå sticker ut mest är konstrasten mellan de båda tidsperioderna. I dåtiden, ja, då är allt möjligt. Det finns problem givetvis. Allt är inte frid och fröjd men mellan Cindy och Dean finns en attraktion som känns spännande och lustfylld. I nutiden så har saker stannat upp. Dean är som en annan person. Han har stannat upp. Vanor har blivit till ovanor. Att vara slacker funkar inte livet ut. Att Cindys pappa (spelad av John Doman från The Wire, yay!) i nutiden behöver en syrgastub för att kunna andas ordentligt är en annan liten detalj som visar på tidens melankoliska gång.

Regissören Derek Cianfrance har en stil som jag kände igen från The Place Beyond the Pines. Det är en på samma gång episk och intim stil. En märklig kombination det där, men det är just det som gör hans filmer speciella.

Blue Valentine är fin, fin, fin film som alltså handlar om människor på ett för mig väldigt äkta sätt. När filmen började ta slut kände jag att jag ville ha mer. Jag ville en försoning, men jag visste att det var omöjligt. Jag ville ha ett sorts avslut. Filmen är dock bättre än så. När den är slut sitter jag med en känsla av att vilja ha mer men ändå är jag nöjd, och det är ett gott betyg till filmen. Ett tag var den faktiskt uppe och nosade på högsta betyg.

   

Kolla nu in vad de andra filmspanarna love bombar om.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg)

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg