Inside Llewyn Davis

12 februari, 2014 33 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags. 🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Sportfilm – Miracle

29 januari, 2014 16 kommentarer

Pitt och HillPå tidigare filmspanarträffar har jag oftast varit helt blank när det gäller att komma med idéer till det kommande filmspanartemat. Den här gången poppade det plötsligt till i huvudet och jag kom på att jag ville se på sportfilm. Mitt förslag lyckades på nåt sätt trumfa Henkes första förslag (som dock är ett tema som jag gärna återkommer till…). Men sportfilm alltså. Varför var jag sugen på det? Ja, främst för att det är en genre som INTE tilltalar mig. Jag har inte sett speciellt många sportfilmer och de jag ser brukar jag oftast inte gilla speciellt mycket. Det är roligare att kolla in bra sport live när det händer, inte i dramatiserad form. Det är min känsla i alla fall.

Vilken film skulle jag välja? Ja, det stod mellan två filmer eller kanske t.o.m. tre. Först, och kanske den jag var minst sugen på, var The Rocket, en biopic om den legendariske kanadensiske hockeyspelaren Maurice Richard. Anledningen till att jag var sugen på den rullen var att jag två gånger besökt Montréal, där ju Richard spelade i Canadiens de Montréal. Vid ena besöket hann jag med att se två NHL-matcher med Canadiens vilket var en mycket trevlig upplevelse. Vad jag tyckte om matcherna och allt runtomkring kan man läsa mer om här och här.

Den andra filmen som låg på lut var 42, om den förste svarte amerikanen att spela i Major League Baseball. Jag hade hört en del prat om den bl a på The (title pending) Movie Podcast.

Men den film som jag till slut valde var en film som en viss Movies – Noir för länge sen på ett filmforum kallat för en viktig film. Jag minns att jag, förstås med glimten i ögat, hånade honom lite. En ”simpel” sportfilm kan väl ändå inte vara en viktig film. The Act of Killing, det kan vara en viktig film men den här? Jag var sugen på att se den och ta reda på dels vad jag tyckte om den och dels om det kanske var en viktig film…

****

miracle

Nice pants!

Titel: Miracle
Regi: Gavin O’Connor
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Herb Brooks: Who do you play for?
Mike Eruzione: I play for the United States of America!

Henke brukar ha som tradition att börja sina recensioner med ett citat och Miracle innehåller en hel drös med citat som passar som inledning på den här texten. Miracle? Vilket mirakel då? Jo, the Miracle on Ice! För er som inte kan er ishockeyhistoria så är miraklet alltså det faktum att USA 1980 vann OS i hockey genom att bl a slå stormakten Sovjet. Att USA slår Sovjet (senare Ryssland) kanske inte låter så märkvärdigt men på den här tiden så var NHL-proffsen inte med i OS. USA ställde upp med ett gäng unga collegekids. Sovjet hade inga spelare i NHL och laget var en väldrillad röd hockeymaskin som ansågs vara oslagbart.

Jag nämnde att man kunde välja bland många citat i filmen. Främst är det det amerikanska lagets coach Herb Brooks som står för dessa och hans spelare kallade dessa talesätt för Brooksisms. En jämförelse kanske kan vara Nicklas Wikegård och hans olika uttryck om att ”käka puck” och annat. Den mest förekommande Brooksismen i filmen är troligen ”The legs feed the wolf” och syftar på att de amerikanska spelarna drillas hårt av Brooks när det skridskoåkning och benstyrka. De måste helt enkelt ”åka skridsko” för att ha en chans mot ryssarna.

Miracle inleds med att Brooks intervjuas av det amerikanska hockeyförbundet som söker en coach inför de stundande olympiska vinterspelen som dessutom äger rum på hemmaplan i Lake Placid. Brooks är givetvis en lite udda typ som har egna idéer om hur man ska kunna slå Sovjet. Förbundet beslutar sig emellertid för att satsa på Brooks som går in för jobbet med hull och hår, vilket får hans fru att känna sig bortglömd och i viss mån överkörd. Frun Patti spelas av favoriten Patricia Clarkson som tyvärr inte har nån speciellt tacksam roll i filmen. Herb Brooks spelas av en, faktiskt väldigt bra, Kurt Russell.

Filmens förtexter gör klart att det amerikanska hockeylaget inte bara spelar för sig själva, de spelar för en hel nation. USA är en nation med problem. Oljekris, gisslandrama i Iran, ett misslyckat krig i Vietnam, inte mycket går rätt. Man förlorar t.o.m. i basket – mot Sovjet 1972. Allt står på spel. Det här är Rocky vs Ivan Drago fast på riktigt!

Filmen blandar alltså in världspolitik på ett allt annat än subtilt sätt. Det här återkommer under filmen då paret Brooks på tv-nyheterna ser hur den amerikanska ambassaden i Teheran attackeras och personalen tas som gisslan. Under filmens slutskede får vi dessutom i princip höra ett helt tal av president Jimmy Carter i form av en voice-over under uppladdningen till matchen mot Sovjet. Nämnde jag att det är Disney som ligger bakom filmen?

Lyckas filmen få till en spänning, nåt gripande, nåt som suger in mig i filmen? Mja, inte riktigt. Ett problem tycker jag är att själva matchsekvenserna för mig inte var speciellt spännande eller snygga. Man gör väl så gott man kan men det går ju liksom inte att slå ”the real thing”. En annan detalj som störde var att det användes alldeles för mycket smörig musik för att skapa stämning. Istället för att bli manipulerad utan att märka det blir jag manipulerad och vet om det och då funkar det inte lika bra.

Det bästa med filmen är Kurt Russell. Han är som sagt duktig och har några klassiska coach-tal för sina spelare, främst det innan Sovjet-matchen. Här visar Russell prov på känsla för feeling genom att vänta lite innan börjar tala, en klassisk konstpaus för att ge det han säger mer betydelse.

Förutom brandtal från coachen matas vi med några andra vanliga grepp som brukar användas i sportfilmer. Får vi ett träningsmontage där spelarna först är ganska dåliga, sen blir lite bättre, för att i sista rundan fullkomligt briljera i sina övningar? Check. Är det några spelare som inte kommer överens i inledningen men som lär sig acceptera varandra? Check. Har den sovjetiske coachen, alltså filmens version av Viktor Tichonov, muskiga ögonbryn som tagna ur en skräckfilm? Check.

Brooks metod för att få sina spelare redo och i form är att inte vara deras vän (”I’ll be your coach, I won’t be your friend”). I en på gränsen till parodisk scen plågar Brooks sina spelare efter att man spelat 3-3 mot Norge (!) i en träningsmatch. I nedsläckt ishall (vaktmästaren har gått hem) efter matchen åker spelarna från kortsidan till mitten och tillbaka. Om igen och igen och igen och igen tills de går på knäna. Det är då Mike Eruzione till slut svarar rätt på frågan vilka han spelar för (se citatet i början av texten).

Det som driver Brooks, vill filmen hävda, är att Brooks 1960 som spelare var med i det amerikanska OS-laget, bara för att bli struken från laget en vecka innan turneringen skulle börja. USA vann guldet det året. Med det i bagaget kan man förstå att han är motiverad att vinna som coach. Filmen kopplar ganska snyggt ihop just detta från Brooks förflutna med hur han själv är tvungen att skicka hem en spelare veckan innan det roliga ska börja. Inget roligt samtal för Brooks men han är tvungen att ha det.

Så, tillbaka till frågan? Är Miracle en viktig film? Ja, det beror nog på vem du frågar? En äkta hockeynörd och USA-fan tycker kanske det. För mig är det inte en viktig film. Själva händelsen i sig kan nog ha varit viktig på sin tid, som inspirationskälla för andra underdogs inom sportvärlden och den verkliga världen. Men som film, idag, kan jag inte se att det skulle vara en viktig film. Som film, idag, är den ändå lagom underhållande om än körd genom ett Disney-filter (vilket förstås kan vara positivt om man gillar Disneys stil).

Betyg halv

Om jag ska rekommendera en sportfilm jag verkligen gillar så är det Moneyball, en annorlunda sportfilm som nästan fick toppbetyg av mig och därmed måste vara en av 2011 års bästa filmer.

****

Hur sportiga har mina filmspanarkompisar varit? Kolla in länkarna för att få veta.

Fripps filmrevyer
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Wolf of Wall Street

15 januari, 2014 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratWolfTitel: The Wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg till visningen av Martin Scorseses senaste film (nej, kära stavningskontroll, inte Sorseles senaste film) och den här månadens filmspanarfilm (utvald av Christian från Movies – Noir) hoppade jag av tunnelbanan vid Rådmansgatan, en station innan slutmålet Hötorget. Jag gick till min favoritbiograf Grand och hämtade ut min biljett varefter jag köpte en kaffe och en kanelbulle på 7-Eleven. Sen promenerade jag vidare mot Sergelbiografen, men inspirerad av Fiffi som just tweetat att hon var kaffeuppladddad (caffellattad?) gick jag in på Wayne’s Coffee. Forfarande med min 7-Eleven-kaffe i handen beställde jag en stor cappuccino. På den förra filmspanarfilmen The Great Escape hade jag somnat under visningen. Den här gången var jag fast besluten att inte låta John Blund vinna.

Jag vet inte om det var kaffet eller filmen i sig… men jag kan säga att somna det gjorde jag inte! The Wolf of Wall Street är en BOATS, dvs den bygger på verkliga händelser (”based on a true story”). För mig var det skitsamma om det var en boats, ett fartyg, en katamaran eller en eka. Jag såg en film. Och jag var underhållen hela tiden. Martin Scorsese är en klippa när det gäller det här med att göra film. Jag tror inte jag verkligen ogillat en enda Scorsese-film (jo, Shutter Island var jag inte förtjust i). Nu finns det säkert några av hans filmer som jag inte har sett och som jag förmodligen skulle vara skeptisk till, men…

Precis som i Scorsese-klassiker som Raging Bull, Goodfellas eller Casino så är det en uppgång-och-fall-historia som berättas. Fast frågan är om fallet i det här fallet framstår så jobbigt som det brukar framställas. Det är just detta som sätter myror i huvudet på mig. Om jag tänker på Scorseses andra filmer så går det käpprätt åt helvete för vår huvudperson. Well, eller gör det det? Hur var det med Henry Hill i Goodfellas. Han tjallade och sen levde han väl ett helt ok liv. Det antyddes (om jag minns rätt) att han saknade sitt gangsterliv. Henry Hills historia berättas i ett sorts nostalgiskt skimmer. Det där livet var nåt att längta tillbaks till, hur moraliskt förkastligt det än var. Eller?

The Wolf of Wall Street inleds med att Leonardo DiCaprio snortar kokain från analöppningen på en prostituerad. Japp, det var väl lika bra att sätta ribban direkt. Varför vänta liksom? Min filmspanarkompis Jessica tyckte att om man roar sig med att kasta dvärgar, ja, då är man en ond person. Jag tänkte att ”ja, kanske det, men om båda är med på det så…” och just dvärgkastningen var kanske inte det värsta i sammanhanget. DiCaprio spelar i filmen den tydligen verkliga personen (tillika svinet) Jordan Belfort, en börsmäklare som under 90-talet gjorde sig en förmögenhet genom skumraskaffärer på Wall Street. Hans företag Stratton Oakmont tjänar grova pengar på att lura folk. Det enda man behöver veta är att det som sker är olagligt. Pengarna används till firmafester (där man bl a ägnar sig åt att kasta prick med dvärgar), lustjakter, bilar, smycken, droger, droger, horor, droger, horor, droger, droger, och allt annat du kan tänkta dig, och lite till.

En fråga som jag bl a tror filmspanarkompisen Henke har ställt till sig själv och andra är: om en film skildrar nåt sexistiskt betyder det att filmen i sig också är sexistisk? Hur ska man kunna skildra Belforts liv på film utan att det blir sexistiskt? Och när jag skriver sexistiskt menar jag alltså kvinnoförnedrande. Är The Wolf of Wall Street helt enkelt Spring Breakers men bland börsmäklare i Manhattan istället för collegetjejer i Florida? I bägge fallen är det upp till betraktaren att tolka vad som visas. Jag gillar det upplägget. Visa upp något, och sen är det upp till tittaren att avgöra vad hen tycker om det som visas. Vi får i alla fall inte några moralkakor nedstoppade i halsen.

Filmen är tre timmar lång, enligt uppgift Scorseses längsta film, men jag kände aldrig att jag hade tråkigt eller att det blev segt. Det kommer hela tiden scener som har nån sorts magi som gör att man blir indragen. Ibland är det scener med bara dialog. Ibland är det DiCaprio som håller ett inspirerande tal till sina medarbetare. Ibland är det helt galna scener med diverse utsvävningar. Ibland är det scener med lyteskomik som (nästan men bara nästan) får mig att skämmas men som jag ändå tokgillar.

Glorifierar filmen Belforts liv? Hmm, nej, jag tycker inte det. Det var väl så hans liv var och om man tycker det var coolt så handlar det väl mer om hur man som person tolkar det. Nu kan jag ändå tycka att hans fall (efter uppgången) inte får så mycket plats i filmen. Fallet skildras istället med en svart humor, t ex under helt galen scen som visar vad som kan hända om du överdoserar på metakvalon aka Quaaludes. Det här var ändå en heeeelt galen scen som kom från ingenstans och som jag tyckte var galet rolig.

Slutligen vill jag nämna Leo. När han först började jobba med Scorsese så fattade jag ingenting. Varför vill Scorsese jobba med Leo? Deras första film var Gangs of New York tror jag och jag tyckte DiCaprio kändes valpig, inte redo för en sån typ av roll. Nu tycker jag han har vuxit färdigt. Valpigheten är borta och jag njuter av hans prestation och han skulle nästan kunna sälja en penna till mig.

En avgörande scen som många av filmspanarna nämnde under den mycket intressanta diskussionen efter filmen var den när FBI-agenten (spelad av Kyle Chandler) satt på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Scenen utspelar sig efter att Belfort har åkt fast och fått sitt straff. Frågan var om han satt där och tittade på sina (helt vanliga och fattiga) medpassagerare på tuben och kände sig nöjd eller om han kanske tyckte att han skulle ha låtit sig bli mutad av Belfort. Eftersom jag tror på det goda inom människan, eller åtminstone inom FBI-agenten i fråga, så har i alla fall jag min tolkning klar.

Jag tror att om jag ser om The Wolf of Wall Street så finns det en chans att betyg blir snäppet högre men den här gången stannar det på en stark trea. Förresten, har jag nämnt Matthew McConaughey? Inte det? Matthew McConaughey. Hmmmhmmmhmmm.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Hausse eller baisse på börsen?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
Filmparadiset
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes

Uppdatering: Nu har även distansfilmspanaren Filmitch sett (och gillat!) filmen. Även Flmr har kollat in den, och Tommy filmar Niklas och Emilio har pratat om den i sin pod. Vill ni höra negativa reaktioner på filmen så rekommenderar jag den sistnämnda podden! Slutligen, så har Sofia sett filmen en gång till och skrivit en smärre avhandling om den. Ytterligare en recension har poppat upp: Filmmusik.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Tåg – Silver Streak

8 januari, 2014 22 kommentarer

skenbartPå den sista filmspanarträffen för året bestämdes det att det första temat vi skriver om 2014 skulle vara TÅG. Det nämndes en hel del filmer som folk kom att tänka på, nåt som jag inte är så förtjust i faktiskt. Själv brukar jag hålla tyst om vad jag ska skriva om, och jag vill bli överraskad över vad alla de andra ska skriva om. Det positiva med att det droppas titlar – och det kan ju vara titlar som man faktiskt inte tänker skriva om utan andra man kommer att tänka på – är ju att man får en del tips. En film som nämndes var den svenska filmen Skenbart. Den har ju t.o.m. en undertitel som lyder ”en film om tåg”! Jag såg den faktiskt bio när den kom och jag minns att jag gillade den. Det var en snygg (svartvitt) och ganska smart film har jag för mig. Ja, det blir väl en bra film att se om tänkte jag… men nu blev det en helt annan film när det till väl var dags att se en film om tåg. Oj, vilken helomvändning. 🙂

****

WilderTitel: Chicagoexpressen (Silver Streak)
Regi: Arthur Hiller
År: 1976
IMDb | Filmtipset

Nånstans i bakhuvudet efter att jag bestämt mig för Skenbart hade jag hela tiden en bild. Det var en bild av ett lok som kör rätt in i en stor tågstation, rakt in genom väggen, in i ankomsthallen. Bilden kom från en film som jag sett som barn. Jag hade för mig att det var en sorts thrillerkomedi, kanske i stil med Midnight Run eller Planes, Trains and Automobiles och så var det nåt med Chicago. Chicago Express kanske? Efter lite letande på nätet hade jag hittat vilken film det var. På svenska heter den mycket riktigt Chicagoexpressen, och det är den titeln som jag tänker på när jag tänker på filmen.

Filmens originaltitel är Silver Streak och det är namnet på ett tåg som går från Los Angeles till Chicago. Med på tåget är George Caldwell (Gene Wilder). Det är en tågresa på drygt två dagar och George lär känna vitaminförsäljaren Bob Sweet (en härlig Ned Beatty!). Sweet försöker lära George att ragga upp kvinnorna på tåget men han (Sweet alltså) får sig en kall överraskning av Hilly (Jill Clayburgh). Det blir istället Hilly och George som får ihop det ombord (kupélerar kanske man kan kalla det…). Det verkar bli en trevlig resa för George… och det är en trevlig resa fram till att George genom fönstret från kupén ser en man, skjuten i huvudet, som faller från tåget. Hilly tror givetvis inte på George, som känner att han ändå måste reda ut om han har sett i syne eller ej.

sweetChicagoexpressen är en mysig gammal film. Den puttrar på, ungefär i samma tempo som tåget gör på sin väg Chicago. Faktum är att det där tåget går så långsamt att det inte är några större problem om du skulle falla av. I princip går det att springa ikapp. Att filmens tempo är lite lågt bidrar mer till mysighet än att göra den seg. Visst, det finns några sekvenser mot slutet som känns lite segdragna. Det är en skön film med ett skönt 70-talstempo. Ändå känner jag av nån anledning att den hör hemma i 80-talet?

Gene Wilder. Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag sett en enda film med honom (!). Well, förutom just den här film då, som barn. Visst, jag känner till honom och jag har säkert sett några av Mel Brooks filmer där han varit med. Men annars är han ett ganska blankt kort för mig. Jag gillade honom. Han verkar ha en skön stil. Lite tillbakalutad men ändå med en förmåga att hamna i trubbel.

Richard Pryor. Inte heller Pryor har jag nån närmare koppling till. Inte så konstigt kanske då han var som populärast före min tid. Pryor dyker upp ganska sent i filmen och jag vet inte om han gör nån tokbra eller superrolig insats direkt. Han känns som en clown. Det mesta av humorn går ut på att driva med hur olika vita och svarta är och känns kanske lite daterad. Wilder och Pryor har ändå en hyfsad kemi och jag har förstått att de gjorde fler filmer tillsammans efter den här. Uppenbarligen hittade de varandra. Scenen när Wilder med skokräm i ansiktet och färgglad basker ska försöka agera svart är otroligt nog rolig.

blackfaceApropå svarta och vita. Jag noterar att i princip hela servicepersonalen ombord på tåget är svarta, och dessutom spelas de av ganska framstående skådisar. Vi får se bl a se Scatman Crothers från The Shining och så en annan svart skådis som jag känner igen mycket väl men inte kan placera. Han spelade servitör på tågets restaurang. Nån som kan hjälpa mig här? Uppdatering: Lite research visade att jag är ute efter J.A. Preston som dykt upp i diverse filmer (A Few Good Men) och tv-serier (Hill Street Blues).

Apropå ovanstående så var ett av nöjena med att se den här filmen att spotta skådisar som man sett i gamla filmer. Plötsligt dyker Richard Kiel upp. Jag hade ingen aningen om att han skulle vara med. Jag pratar alltså om Hajen/Jaws från Bondfilmerna. Riktigt kul. Och han spelar givetvis en av skurkens hejdukar. Apropå Bond så dyker Clifton James upp. Namnet kanske inte säger så mycket, men om jag säger ”tobakstuggande sydstatspolis” så kanske det ringer en klocka. Här är han faktiskt ganska nedtonad och går faktiskt att titta på utan att få krupp.

Tåg var det egentligen det handlade om. Ja, hela filmen utspelas ombord på tåget… Spoiler well, förutom de gånger när Wilder blir avkastad, vilket han blir fler gånger än man kan tror Spoiler slut Oj, det kanske var lite av en spoiler, så jag spoilermarkerar föregående. Hur som helst så tyckte jag just det spoilermarkerade varje gång kom som en överraskning och man tänkte att ”vad händer nu då?!”.

I övrigt får vi en mysig film som innehåller de vanliga tågscenerna från restaurangvagnen, korridoren, kupén och inte minst uppe på taket på tåget. Jag gillar Chicagoexpressen och under slutscenerna fick jag återuppleva de där scenerna som hade skapat bilden som etsats sig fast i min hjärna. Som vanligt när man ser om gamla favoriter finns det en risk att de bleknat en aning. Och, ja, lite har den tappat men inte så himla mycket. Den tuffar på riktigt bra.


Hur gick för mina filmspanarkompisar? Som på räls eller blev det en urspårning?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Moving Landscapes (passande namn på bloggen!)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Fredrik on Film
Filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Great Escape

11 december, 2013 10 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmhusetMånadens filmspanarfilmväljare var Fredrik från Fredrik on Film och Fredrik bjöd in oss alla till sin och Lenas arbetsplats, nämligen Filmhuset vid Gärdet, för en Cinemateketvisning av en mastodontklassiker från 60-talet. Efter cykling till och från lördagstennisen, tunnelbana, buss som stannade halvvägs till Filmhuset eftersom chaufförsavlösningen inte dök upp och därmed en frisk promenad den sista biten anlände jag lagom till en fika (med mycket gott kaffe men sämre cappuccino). Efter ett besök på Filmhusets bibliotek (som hade en fantastisk och fantastiskt stor coffeetablebok med David Lynch-teckningar) slog vi oss ner i de beryktade svarta biosätena i Bio Victor…

****

The Great EscapeTitel: The Great Escape
Regi: John Sturges
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Calla Bryn Sturgis är ett fiktivt litet samhälle där en del av handlingen i Stephen Kings epos om The Dark Tower utspelar sig i. Platsen är döpt efter John Sturges och Yul Brynner och anledningen är främst att Sturges regisserade och Brynner var en av sju stjärnor i The Magnificent Seven, västernversionen av Akira Kurosawas De sju samurajerna. Månadens filmspanarfilm är inte en västern men The Great Escape är regisserad av John Sturges och har en mängd (fler än sju, tror jag) stjärnor i ledande roller. Handlingen utspelas till största delen i ett tyskt fångläger under andra världskriget där vi får följa en grupp brittiska och amerikanska fångar som planerar att fly.

The Great Escape är nästan tre timmar lång och visst känns den långdragen ibland men som helhet håller den ändå ihop. Efter filmen verkade de flesta av filmspanarna överens om att det var en riktigt bra film. Jag höll väl kanske med men kände ändå att det inte var en höjdarfilm. Själv kände jag aldrig att det blev riktigt spännande. Symboliska poänger kan vara smarta men de gör sällan att jag sugs in i en film. Nu kan jag inte säga att jag snappade upp några symboliska poänger. Men om jag hade gjort det så hade jag inte gillar filmen speciellt mycket mer än jag gjorde. På det sättet påminner The Great Escape en del om La grande illusion, en film som M-Noir, Henke och jag såg som en del av det pågående decennie-temat. Nu var ändå The Great Escape bra mycket bättre än La grande illusion.

Det som gör att jag inte helt och hållet uppskattar filmen är nog att det där fånglägret inte känns speciellt… fånglägeraktigt. Det känns mest som ett sommarläger för skolungdomar. Ett kollo, men för brittiska och amerikanska officerare. Visst, om du försöker fly så finns det en chans, en stor chans, att du blir skjuten. Och om du lyckas fly så finns en stor chans att du blir tillfångatagen och återförd och då hamnar i isoleringscell under två, tre veckor. Men ändå, jag saknade en spänning här. Mellan den tyska fånglägerchefen och fångarna råder en artig stämning, och det kanske är fascinerande i sig? Bitvis är filmen nästan en fars. Fånglägervakten Werner platsar i en fars. Eller var det bara jag som tyckte det? Sen när det väl blir allvar så har jag svårt att switcha.

Samtidigt är det här kanske själva poängen med filmen. Det pågår ett krig. Krigsfångar ska ändå behandlas humant om man ska följa Genèvekonventionen. Fångarna försöker envetet att fly. Det finns nåt absurt i hela det här upplägget. Jag brukar inte gilla mockumentärer pga att det finns nåt, för mig, krystat med hela upplägget. Jag har svårt att ta det på allvar. Jag undrar om det är samma sak som gör att jag inte fullt ut uppskattar The Great Escape.

I filmen förekommer alltså en hel kader med stjärnor, Steve McQueen, James Garner, Richard Attenborough (som jag efter till slut lyckades placera som bioingenjören Hammond från Jurassic Park), Charles Bronson, Donald Pleasence, James Coburn för att nämna några. Efter filmen nämnde Sofia att favoriten var James Garner och jag är benägen att hålla med. På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där Adam och Sam listade sina ”top 5 coolest characters”. Nu vet jag inte om Garner skulle platsa på min lista men han spelar en Amerikan med stort A och stort hjärta. En cool kille som oftast förblir lugn men ändå har ett engagemang. Han är något av en outsider, eller i alla fall oberoende. I lägret är det engelsmännen som ”styr”. Garner hjälper till men på sina villkor. Och så hjälper han de svaga, i det här fallet är det sötnosen Donald Pleasence som behöver hjälp.

Det finns säkert en hel massa mer att skriva om filmen men jag räknar med att mina filmspanarkompisar fyller i luckorna, så det är bara för er att klicka vidare på länkarna här nedanför.

Jo, förresten. En sak som jag måste ta upp, en sak som höjde filmen en del, var att den inte riktigt utvecklade sig som en ”vanlig” Hollywoodfilm (om det nu finns en sån), vilket kanske beror på att filmen är en BOATS. När flykten väl är i gång så tror man till en början att ”alla kommer klara sig” men nu blir det inte riktigt så. Förutom att det här gav en annorlunda känsla så lyfte filmen även rent spänningsmässigt när den utspelade sig utanför fånglägret. Hur ska de olika personerna på flykt klara sig? Ska man ta tåget, cykeln, motorcykeln, flyget eller kanske ekan till friheten. Man ska i alla satsa på ett land på S, det står klart.

Betyg hel Betyg hel

Vad tyckte mina då mina bloggkompisar? Var filmen en härlig flykt från verkligheten eller kändes det som två veckor i en isoleringscell?

Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Mardrömmar – Eraserhead

27 november, 2013 20 kommentarer

MarulkMånadens filmspanartema blev inte snö- eller julfilmer. Nej, det blev muahahamardrömmar. Hur skulle man angripa det temat? Vilken film jag valde skulle avgöras av hur jag valde att tolka temat. Antingen skulle jag välja jag en film som ger mig själv mardrömmar, en riktigt läskig film. Problemet är att jag sällan får mardrömmar av film och dessutom vet man ju aldrig det innan man ser en film och jag ville helst se en för mig ny film. En gång som barn fick dock jag ruggiga mardrömmar efter att ha sett The Haunting men när jag såg om den för ett tag sen så blev jag ganska besviken eller åtminstone inte rädd. Jag skulle kunna välja en film som skildrar nån som råkar ut för en riktigt mardrömsdag, en sån där dag då allt som kan gå fel, går fel. En film med Kafka-varning. Men jag kunde inte komma nåt bra exempel. Nästa tanke var en film i stil med Jacob’s Ladder som kan beskrivas som en skildring av en mardröm. Här handlar det inte en om mardrömsdag. Nej, hela livet är en enda mardröm, fast på riktigt. Nu kom jag att tänka på en annan film och trots att jag sett den tidigare så var det så pass länge sen att jag ville se om den. Dessutom var det en av mina favoritregissörer som låg bakom. David Lynchs Eraserhead!

****

EraserheadTitel: Eraserhead
Regi: David Lynch
År: 1977
IMDb | Filmtipset

För tio år sen körde Cinemateket i Stockholm ett David Lynch-tema där man kunde frossa i surrealistiska skumheter som Lost Highway eller suddigumshuvudfilmen som jag valde för filmspanartemat. Jag passade faktiskt på att den gången se Eraserhead på stor duk. Det här var på den goda tiden när Cinemateket höll till på mysiga biografen Sture inne i stan och inte bara i bunkern ute vid Gärdet. Jag minns kanske inte så mycket av filmen förutom att jag gillade den, hur konstig den nu än var. Vissa bilder hade etsats fast, bl a en av freakbebis inlindad i bandage så bara det avlånga huvudet stack fram.

HenryInledningen gör klart att det är passande film för temat. Huvudpersonen Henry (spelad av Lynchfavoriten Jack Nance) flyter omkring i en mystisk svart rymd framför en märklig planet som kameran sen zoomar in på. Inne i planeten sitter en man med hudproblem och drar i grävmaskinsliknande spakar. Henry gapar och ut ur hans mun kommer små freakbebisspermier som sen faller ner i en stor pöl med vitt vatten. Sen ”vaknar Henry upp” och vi finner honom på väg hem från jobbet med en ständigt bekymrad uppsyn.

Hemma i sin lägenhet har Henry en stor hög med snårigt träris på sin byrå. I byrån har han en sönderriven bild på sin flickvän. På väg in i lägenheten fick han veta av sin granne att hans flickvän hade hört av sig och bjudit in honom på middag. Genom ett dånande, klingande, sågande, surrande, bankande industrilandskap går Henry hem till Mary och hennes föräldrar för att äta the middag from hell. Han får även reda på att Mary är gravid, därav försöket att lappa ihop deras förhållande genom en ”date”. Marys mor kräver att de både ska gifta sig och så sker också. De flyttar hem till Henry och nu är de tre. Med sig har de alltså sitt barn, som är ett monsterbarn. En avlång läbbig sak som ligger inlindad i bandage. Freeeaky!

BebisOj, oj, hela filmen är en enda lång mardröm. Jag mindes inte att den var så skum som den faktiskt var. Det är en mardrömslik värld Lynch presenterar för oss. Jag känner igen mycket från hans senare filmer. Scenografi, dialog, bildkompositioner. Röda draperier (ja, de är röda, det vet jag, även om filmen är i svartvitt) och svartvitt schackrutigt golv. Det jag saknar är humor och värme, vilket också är orsaken till att Eraserhead inte funkar fullt ut för mig när jag såg den den här gången. Det är en dyster, konstig, äcklig mardröm från ruta ett. Filmen utspelar sig i slitna industrimiljöer som jag visserligen uppskattar men med det svartvita fotot och den ständigt larmande ljudbilden blir det nästan för mycket. När vi inte hör industriljud är det maskbebisen som skriker.

Halvvägs in är jag inte speciellt imponerad. Jag tycker bara det är den ena konstigheten efter den andra utan en story. Jag var t.o.m. tvungen att ta en tupplur efter en halvtimme för att orka med.

Jag antar att Henry är en version av Lynch själv. Henry är rädd för allt, bekymrad för allt. Lynch har tagit sina nojjor och skruvat till dem tre varv till så att allt blir mardrömslikt. Det förekommer en obehaglig scen när Henry och Mary ligger i sängen. Mary har lakanet inlindat i sina händer och ligger och vrider sig och hackar tänder och kliar sig sen i ett öga vilket ger upphov till ett gummiaktigt gnissel. Uuuh, hon är som en icke-mänsklig varelse här.

Radiator LadyFilmen blir bättre och bättre. Förmodligen är det så att jag anpassar till frånvaron av story och helt enkelt låter bilderna skölja över mig. Nu när jag skriver den här texten så kollar jag även om på några av sekvenserna igen och då lyfter filmen en del. Ljud och bild samverkar till en äcklig känsla. En galen scen är den med en minikvinna som bor bakom värmeelementet i Henrys lägenhet. Hon är söt, en typisk Lynchtjej med ljus klänning och blont hår. Hon sjunger sången In Heaven (Everything Is Fine) – och så har hon kinder som en ekorre som samlat ekollon inför vintern en hel höst.

Dialogen är knapp. Sista kvarten förekommer inte en enda replik. Vi får i en drömsekvens i mardrömmen en förklaring till filmens titel, förutom då att Henrys frisyr påminner om suddigumstoppen på en blyertspenna.

Eraserhead känns som en brygga mellan Lynchs tidiga och vrickade kortfilmer och hans senare mer kända långfilmer.  Men Eraserhead är ändå mer åt det vrickade och konstnärliga hållet. Lite väl mycket åt det hållet kanske. Är det i slutändan en sevärd mardröm? Ja, men var beredda på att det är just en mardröm.


PS. Lynchs kortfilmer, som finns samlade på dvd:n The Short Films of David Lynch, skriver jag om här om ni är intresserade.

****

Kolla nu in mina filmspanarkompisars mardrömmar. Faller de fritt eller har de gått nakna till jobbet?

Filmparadiset
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Flmr
Fredrik on Film

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

SFF13: Tom à la ferme

14 november, 2013 14 kommentarer

sff_logoTomTitel: Tom at the Farm
Regi: Xavier Dolan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag har inte sett nån av ”underbarnet” Xavier Dolans tre tidigare filmer. Jag vet inte, det har känts som ganska tunga filmer och jag har aldrig känt mig riktigt sugen. Men nu var det Henke som skulle välja film under festivalens filmspanarlördag och då blev Tom at the Farm dagens tredje och sista film. Eller Tom à la ferme som den heter i original eftersom den är inspelad och utspelar sig i Québec, dvs den fransktalande delen av Kanada.

Xavier Dolan själv spelar titelrollen, vilket var nåt jag inte förstod förrän nån nämnde det under eftertexterna. Tom (Dolan alltså) är en ung Montréal-kille som åker ut på landet för att besöka gården där hans pojkvän, Guillaume, har växt upp. Guillaume har dött och Tom är där för begravningen. Efter att ha träffat Guillaumes mor Agathe (Lise Roy) och bror Francis (Pierre-Yves Cardinal) förstår han snart att Guillaumes homosexualitet hållits hemlig. Mamman lever i tron att Guillaume haft en flickvän vid namn Sarah. Nu börjar ett psykologiskt spel där Francis med våld och hot om våld tvingar Tom att spela med i charaden.

Oj, vad kul att äntligen se en film som stack ut lite. Redan under inledningen kände jag att ”oj, vad skönt, det här är en välgjord film”. Den hade ganska direkt en speciell nerv. Filmen visar sig vara ett kammarspel. Det är i princip bara tre personer med i handlingen, i alla fall till att börja med. I slutet dyker det upp nån eller några till. Spelet mellan Tom, mamman och brodern är riktigt intressant att följa. Tom börjar efter ett tag att mer eller mindre förlora uppfattningen om vem han är. Mellan Tom och Francis uppstår ett märkligt och nååågot vrickat hatkärleksförhållande. Våldet lurar hela tiden runt hörnet. Samtidigt är filmen rolig på ett udda sätt vid ganska oväntade tillfällen.

Jag hörde nånstans att Dolan fram till för några år sen inte sett en enda Hitchcock-film. Jag undrar om han inte fick inspiration till Tom at the Farm från t ex en film som Psycho som den faktiskt påminner om en hel del. Nu bygger Tom à la ferme på en pjäs från början, vilket är naturligt då det i princip är ett kammarspel som hade funkat på scen. Dolan har dock lagt på sitt egna filmiska lager med riktigt bra musik (liknande den i Psycho tyckte jag) och ofta med väldigt vackert iscensatta bilder.

Skådisarna är klockrena i sina roller och det förekommer några riktigt bra, intensiva scener. Min favorit är nog när Tom besöker en bar mot slutet av filmen där han av en bartender får höra om varför folk i bygden inte pratar med Francis längre.

Slutet och eftertexterna är supersnygga och för mig var de extra kul att se eftersom de utspelas under en bilfärd på väg in mot ett nattligt och snyggt Montréal; ett Montréal som jag besökt två gånger i mitt jobb. Det är alltid kul att se filmer som utspelar sig på platser där man själv har varit.

4-/5

Om visningen: Vi fikar på Espresso House (inte Wayne’s Coffee som jag tweetade till filmspanar-Lena) men hoppar över att gå på toaletten där eftersom det är stopp i den. När vi anländer till Park 20 minuter innan filmen ska starta möts vi av en vägg med folk som alla står hopträngda som sillar innanför dörrarna. Uppdraget att tränga sig fram till toaletterna, som givetvis är allra längst in, startar. Det som är bra är att när man väl kommer upp från toaletten så står man först i kön, och där står man kvar. Vi får bra platser en bit bak i mitten. Nåt som alltid är lite spännande är om streckkodsläsarna som ska läsa av att du har biljetten inprogrammerad på ditt medlemskort ska fungera. Det är inte sällan detta fallerar och då får man helt enkelt lämna kön och fixa pappersbiljetter och sen ställa sig sist i kön. Underkänt skulle jag kalla det. Det finns andra fördelar med pappersbiljett får vi lära oss. Med pappersbiljett kan man nämligen promenera in och sätta sig på Parks balkongplatser. Men bara med utskriven pappersbiljett alltså. Nu gillar jag inte balkongplatser så det var inget problem. Men principen…

Vad tyckte nu de andra om Tom at the Farm? Très bon ou très terne? Tyvärr var Henke, filmväljaren själv, inte i form under kvällen och fick hoppa över filmen.

filmspanarna_kvadratSofia
Fiffi
Jessica
Jimmy

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , ,

SFF13: Nuigulumar Z

13 november, 2013 8 kommentarer

sff_logoNuigulumar ZTitel: Nuigulumar Z
Regi: Noboru Iguchi
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Andra filmen för dagen blev alltså Nuigulumar Z, filmen som kanske borde ha hetat Gothic Lolita Battle Bear. På andra festivaler har den hetat just så och även om jag ibland klagar på att utländska icke-engelskspråkiga filmer får en engelsk titel i Sverige så tycker jag inte att det hade varit fel i det här fallet. Gothic Lolita Battle Bear, hur coolt låter inte det? Dessutom sammanfattar det filmen ganska bra. Markus från Har du inte sett den?-podcasten beskrev filmen ganska bra, ungefär så här:

Bomullsvarelser från en planet nånstans i universum tvingas att fly till jorden efter att deras planet gått under. Endast två varelser överlever och de överlever genom att de sammansmälter med stoppningen i två teddybjörnar. Pga av nån sorts magi så sker en transformation när teddybjörnarnas ägare kramar om sina björnar. Då förvandlas de nämligen till varsin superhjälte. En superhjälte är ond och en är givetvis god. Av nån anledning så har också en zombiesmitta drabbat Japan (där filmen utspelas) och det är upp till vår hjältinna Gothic Lolita Battle Bear att rädda världen.

Mmm, jag uppskattar det som är galet med filmen. Det är färgglatt (rosa!) och helt respektlöst. Jag gillar designen på dräkterna. Det är en film som inte bryr sig. Det är en parodi. Allt är överdrivet och fullkomligt crazy. Inledningen är helt galen och känns uppfriskande. Trots det somnar jag efter kanske 20 minuter och det tar ett bra tag innan John Blund släpper taget. Kanske är det därför jag uppfattar filmen som lite jobbig. Jag har svårt att hänga med på vad som händer helt enkelt.

Jag gillar martial arts. Jag har en egen kategori på bloggen tillägnad martial arts. I Nuigulumar Z får vi en hel del martial arts när de onda och de goda fajtas med varandra. Tyvärr är det ganska dålig martial arts. Taffligt gjord och dessutom med scener som pågår för länge. Mot slutet förekommer en sån lååååång scen som dessutom ackompanjeras av en jobbig låt på repeat. Njae. Jag är ledsen, det blir inte mer än en tvåa.

2+/5

Om visningen: Efter en lång lunch på Vapiano där våra sinnen för logistik sattes på prov var vi tillbaka på Victoria, denna gång en trappa upp i salong 2. Fiffi lät meddela att ryggstöden var belamrade med hår och förmodligen löss också. Åtgärder vidtogs av vissa för att skydda sig. Annars var det en ganska händelsefattig visning förutom kanske att jag under halvtimme i mitten av filmen flöt jag runt i det där tillståndet mellan sömn och vakenhet samtidigt som jag hoppades att lössen lös med sin frånvaro.

filmspanarna_kvadratVad tyckte de andra om filmen? Blev det en round kick för mycket?

Jessica
Sofia
Har du inte sett den?
Henke
Fiffi

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Blue Caprice

12 november, 2013 15 kommentarer

sff_logoBlue CapriceTitel: Blue Caprice
Regi: Alexandre Moors
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Filmen inleds med vad jag misstänkte var autentiska nyhetsbilder från rapporteringen av en amerikansk massmördare. Efter det finner vi oss på Antigua i Karibien. En ung kille blir lämnade ensam av sin mamma. Orsaken till detta är oklart. Pojken driver omkring, förföljer en amerikansk man som är där på semester (?) med sina barn. Nåt är dock fel. Mannen vekar vara på rymmen med sina barn, snarare än på semester. Det verkar handla om nån sorts vårdnadstvist. Mannen, John, låter pojken bo hos honom. Orsaken till detta är oklart. Nu gör filmen ett hopp fem månader framåt i tiden. Nu är vi i det nordvästra hörnet av USA i staten Washington. John, nu utan sina tre barn, bor ihop med en kvinna (inte hans fru) och har tagit med sig pojken till USA. Vad som har hänt med barnen är oklart.

Efter det här gör filmen mer och mer klart för oss som tittare att nåt inte står rätt till i huvudet med John. Hans fru har fått full vårdnad av barnen och dessutom är John belagd med besöksförbud. Han blir frustrerad, arg, och vill hämnas… på samhället. Han utnyttjar pojken för detta. Orsaken till det som sker är dock oklar.

Det är mycket i den här filmen som är oklart. Vissa saker är inte oklara. Det är väldigt tydligt att regissören vissa gånger är väldigt tydlig med en del symboler. Den amerikanska flaggan, tv-rapportering från USA:s krig i Afghanistan och våldsamma datorspel trycks oss in i ansiktet. Men hur det egentligen kopplas till handlingen förblir oklart. Det är väldigt tydliga symboler men de säger ändå inget. Vi får ingen som helst känsla för John som person. Han förblir ett mysterium precis som mycket av det som händer i filmen.

Det finns en del jag gillar. En del bilder och sekvenser är snygga, som t ex när John och pojken är ute och springer. Jag tycker även Isaiah Washington i rollen som John är riktigt bra och nedtonat obehaglig. Felet med filmen är inte Washington utan ett luddigt manus.

Efter filmen får jag reda på att den förstås, som jag misstänkte, bygger på verkliga händelser. I början av 2000-talet härjade krypskyttar i området kring Washington D.C., staden alltså inte staten. Jag förstår inte förrän efter en bra bit in i filmen att det är John och pojken som är krypskyttarna och det vi får se är en skildring av vad som ledde fram till dessa dåd. Tyvärr är det en dålig skildring som inte ger mig nånting.

2-/5

Om visningen: Det här var den första filmen av tre som skulle ses under dagen tillsammans med filmspanarna. Jag var för ovanlighetens skull på plats ganska tidigt på Victoria. Det blev i princip fullt i salongen, vilket kanske var lite förvånande då det klockan bara var 11.30. Men det var i och för sig lördag och folk vill väl komma igång tidigt med filmtittandet. En sak vi noterade när vi tittade runt i salongen var att det var nästan bara män vi såg. Hmm, märkligt. I övrigt hände inget speciellt utan allt flöt på som det skulle.

filmspanarna_kvadratVi var alltså fler som såg Blue Caprice. Hur uppfattade de andra filmen? Är de som jag nååååågot less på dessa ständiga BOATS? Hit or miss?

Henke
Fiffi
Sofia
Har du inte sett den?
Jessica

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , ,

Uppsala Internationella Kortfilmfestvial 2013

1 november, 2013 6 kommentarer

filmspanarna_kvadrat_svuisff_logoJag har varit på Uppsala Internationella Kortfilmfestival några gånger tidigare och jag trodde att det kanske var en sju åtta år sen. Jag mindes speciellt ett år då det var ett visningspass med Roy Anderssons reklam- och kortfilmer. Jag minns fortfarande några scener ur dessa filmer, främst från Någonting har hänt och Härlig är jorden. På festivalens hemsida kollade jag historik kring tidigare festivalprogram och såg då att Andersson-temat var år 2000. Rackarns, vad tiden går. Året innan var det Johan Hagelbäck-tema och där ringde det också en klocka. Jag var nog på festivalen det året också. Hagelbäck är en animatör med en egen udda stil som förekom ganska mycket i svensk tv på 80-talet. Just rösten på hans figur Charles Nonsens har satt sig.

En av mina filmbloggarkompisar i Filmspanarna, Lena från Moving Landscapes, sitter med i urvalskommitén för Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Hon har tittat på film, tittat på film, tittat på film och tittat på film. Sen har urvalskommitén stött och blött om vilka filmer som ska vara med. Nu var det till slut dags för festival och vi var en liten styrka från Filmspanarna som sammanstrålade i Uppsala på festivalens näst sista dag. Jag hann med två pass, Sex x kärlek och så Publikens favoriter (publiken hade tidigare under veckan röstat på sina favoriter och nu visades de fem populäraste).

****

Sex x kärlek

History of Virginity – Schweiz 2012. 6 min. Regi: Sophie Haller
En sorts informationsfilm om den kvinnliga oskulden och hur den har betraktats genom historien. Fortfarande lever myter kvar. Jag fick känslan av en film som kunde vara gjord för Kunskapskanalen av Kobras redaktion. Jag tyckte filmen var för kort för att riktigt hinna göra nåt intryck. Hyfsat intressant men inget som sitter kvar.
2/5

Megaphone – Island 2013. 15 min. Regi: Elsa Maria Jakobsdottír
Isländskt om en tjej som har kul med en megafon och med en man. Men sen begår mannen ett övertramp som tjejen måste förhålla sig till. Hmm, återigen tyckte jag filmen var lite för kort för att göra intryck. När det började bli intressant tog den slut och det blev varken bra eller dålig.
2+/5

I Think this is the Closest to How the Footage Looked – Israel 2013. 10 min. Regi: Yuval Hameiri & Michal Vaknin
Oj, det här var den första filmen som slog an en nerv inom mig. Första minuten var det artsy fartsy-varning och nästan skrattretande men sen blev den rörande och sorglig. En personlig film om, som jag förstod det, en verklig händelse som regissören bearbetar på det här sättet. Verkligen annorlunda animerat när regissören spelar dockteater med dörrhandtag och andra udda objekt.
4-/5

Pouco mais de um mês (About a Month) – Brasilien 2013. 23 min. Regi: André Novais Oliveira
En ganska seg film med personer som inte säger så mycket. Första minuterna trodde jag vi fick se ett gift par vakna upp i sin säng. De kändes på nåt sätt naturliga. Men det visade sig att det var ett par som precis börjat dejta. I efterhand visade det sig att det nog var regissören själv och hans flickvän (?) som spelade sig själva, eller åtminstone versioner av sig själva. Jag ogillade inte filmen, den hade något, bl a snygg camera obscura, men nja, den kom inte fram till mycket.
2+/5

Love in the Time of Advertising – USA 2013. 9 min. Regi: Matt Berenty & David Bokser
Efter en del tunga filmer fick vi lite glatt animerat Pixar-inspirerat. Jag hade lite svårt att förstå filmens upplägg. En mannen är av nån anledning fast i en byggnad bakom skylten på en reklampelare. Han försöker uppvakta en kvinna med reklam. Kvinnan bor i ett hus nedanför skylten men hon förstår inte att det är han som är avsändaren utan köper bara mer prylar. Nej, både övertydligt och otydligt samtidigt, tyckte jag. Dessutom var det lite musikal också.
2/5

Pocalunek (The Kiss) – Polen 2013. 22 min. Regi: Filip Gieldon
Den här filmen hade jag bara ett problem med egentligen. Kanske är det nitpicking men, om man har varit så berusad att man har en flera timmar lång minneslucka natten innan då mår man inte så bra som tjejen, Emilia, gör kl 9 morgonen efter. Hon upptäcker att hon är hemma hos Matylda som hävdar att de har haft sex. Själv minns hon minns ingenting. Ingenting. Det utvecklar sig till ett sorts schackspel mellan de båda. Bäst med filmen, eller visningen, var eftersnacket med vältaliga (till skillnad från festivalens ”moderator”) regissören Filip Gieldon. Här fick man höra intressanta saker om Polanski- och Kieslowski-ok och att polacker vill ha film om tunga jobbiga ämnen. Det var inget för Gieldon upptäckte han efter att ha gjort två såna, typiskt polska, filmer.
2/5

Publikens favoriter

By this River – Australien 2013. 14 min. Regi: Melissa Anastasi
Min första tanke var två namn, ett förnamn och ett efternamn: Terrence Malick. Vad annars kan man tänka på när man ser en unge gå i ett fält och stryka med händerna längs med högt gräs ackompanjerad av en poetisk berättarröst (eller inbillade jag mig berättarrösten?). Det är snyggt så det förslår. Det är sorgligt och poetiskt. En mor har dött och sönerna och pappan hanterar förlusten på olika sätt men sammanstrålar på slutet. Mmm, det blir godkänt pga av fotot.
3/5

Avant que de tout perdre – Frankrike 2013. 22 min. Regi: Xavier Legrand
Oj, det här var nog den andra filmen som slog an den där nerven inom mig som gjorde att jag blev uppmärksam på det jag såg. Filmen börjar kryptiskt. Som tittar förstår man inte riktigt vad som händer. Det är nåt sorts familjedrama förstår man efter ett tag men ganska länge har man inte riktigt koll. Sista delen är nervig så det förslår. Det är spänningen helt framkallad med regi, skådisar och situationer. Det förekom ingen musik. Det behövdes inte för att skapa den där spänningen. En typisk europeisk realismthriller. Jag tror regissören Xavier Legrand kan gå långt.
4/5

The Mass of Men – Storbritannien 2012. 17 min. Regi: Gabriel Gouchet
En film som börjar med att visa en inspelning från en övervakningskamera. Varför? För att visa att det handlar om en autentisk händelse? Jag vet inte. En arbetslös man kommer tre minuter för sent till sin träff på arbetsförmedlingen, vilket får Kafka-liknande följder för mannen. Sen inträffar nåt märkligt, nåt märkligt med inslag av våld. Fast mannen är oskyldig, eller är det bara i hans drömvärld han är oskyldig. Och den där oranga påsen han har med sig, är det en påse eller en orange spikpistol. Mmm, det var en äcklig stämning i filmen.
3/5

Du velger selv – Norge 2013. 15 min. Regi: Kajsa Næss
Det här var en rörande dokumentär om barn vars pappa sitter i fängelse. Det norksa språket i filmen bidrar än mer till rörelsen och att man sympatiserar med barnen. Filmen använder ett grepp som vi sett några gånger nu (bl a i svenska Gömd från 2002), nämligen att göra filmen helt animerad. Vi får höra barnens riktiga röster men vi får se tecknade bilder på dem. Jag gillade verkligen filmen. Samitidigt som den är ganska sorgsen så har den en fin humor och en del hopp.
3+/5

Pandy (Pandas) – Slovakien 2013. 12 min. Regi: Matúš Vizár
Publikens favorit var en tecknad och ganska galen film som berättade om pandornas uppkomst och liv på Jorden. En väldig mängd bilder, den ena mer absurd än den andra, strömmade över oss. Det är en galen men även galet humoristisk film. Humorn är svart och absurd. Jag tänker på djurparker, strandade valar, naturfilmer, safari, djur på cirkus, råttor, skadedjur, djur som tar det lugnt, djur som utnyttjas av människor. Det är spretigt och roligt men jag är inte helt övertygad.
3+/5

Sammanfattning
Som väntat var den en trevlig eftermiddag och kväll i Uppsala. Det som är mysigt med den här festivalen är att biograferna som används alla i princip ligger i samma kvarter. Dessutom är det mycket enkelt att ta sig till Uppsala och biograferna från exempelvis Stockholm. Det är bara att hoppa på Uppsala-pendeln så är du vid Centralen på 40 minuter. Sen är det bara drygt fem minuters promenad till festivalcentret.

Avant que de tout perdreNär det gäller filmerna så är det ju en blandad kompott. Den övervägande delen är hyfsade eller sämre men sen finns de där guldkornen som man blir riktigt glad av att få se. För min del var det ingen tvekan om vilken film, av de jag såg, som var den bästa. Franska Avant que de tout perdre av Xavier Legrand var nämligen en riktigt bra liten film. För mig skulle det kunna vara slutdelen av en långfilm. Så – håll utkik efter Legrand.

Vad tyckte de andra filmspanarbesökarna om festivalen och filmerna? Är de korta i tonen eller var underbart kort?

Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Moving Landscapes

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →