Filmspanar-tema: Mardrömmar – Eraserhead

MarulkMånadens filmspanartema blev inte snö- eller julfilmer. Nej, det blev muahahamardrömmar. Hur skulle man angripa det temat? Vilken film jag valde skulle avgöras av hur jag valde att tolka temat. Antingen skulle jag välja jag en film som ger mig själv mardrömmar, en riktigt läskig film. Problemet är att jag sällan får mardrömmar av film och dessutom vet man ju aldrig det innan man ser en film och jag ville helst se en för mig ny film. En gång som barn fick dock jag ruggiga mardrömmar efter att ha sett The Haunting men när jag såg om den för ett tag sen så blev jag ganska besviken eller åtminstone inte rädd. Jag skulle kunna välja en film som skildrar nån som råkar ut för en riktigt mardrömsdag, en sån där dag då allt som kan gå fel, går fel. En film med Kafka-varning. Men jag kunde inte komma nåt bra exempel. Nästa tanke var en film i stil med Jacob’s Ladder som kan beskrivas som en skildring av en mardröm. Här handlar det inte en om mardrömsdag. Nej, hela livet är en enda mardröm, fast på riktigt. Nu kom jag att tänka på en annan film och trots att jag sett den tidigare så var det så pass länge sen att jag ville se om den. Dessutom var det en av mina favoritregissörer som låg bakom. David Lynchs Eraserhead!

****

EraserheadTitel: Eraserhead
Regi: David Lynch
År: 1977
IMDb
| Filmtipset

För tio år sen körde Cinemateket i Stockholm ett David Lynch-tema där man kunde frossa i surrealistiska skumheter som Lost Highway eller suddigumshuvudfilmen som jag valde för filmspanartemat. Jag passade faktiskt på att den gången se Eraserhead på stor duk. Det här var på den goda tiden när Cinemateket höll till på mysiga biografen Sture inne i stan och inte bara i bunkern ute vid Gärdet. Jag minns kanske inte så mycket av filmen förutom att jag gillade den, hur konstig den nu än var. Vissa bilder hade etsats fast, bl a en av freakbebis inlindad i bandage så bara det avlånga huvudet stack fram.

HenryInledningen gör klart att det är passande film för temat. Huvudpersonen Henry (spelad av Lynchfavoriten Jack Nance) flyter omkring i en mystisk svart rymd framför en märklig planet som kameran sen zoomar in på. Inne i planeten sitter en man med hudproblem och drar i grävmaskinsliknande spakar. Henry gapar och ut ur hans mun kommer små freakbebisspermier som sen faller ner i en stor pöl med vitt vatten. Sen ”vaknar Henry upp” och vi finner honom på väg hem från jobbet med en ständigt bekymrad uppsyn.

Hemma i sin lägenhet har Henry en stor hög med snårigt träris på sin byrå. I byrån har han en sönderriven bild på sin flickvän. På väg in i lägenheten fick han veta av sin granne att hans flickvän hade hört av sig och bjudit in honom på middag. Genom ett dånande, klingande, sågande, surrande, bankande industrilandskap går Henry hem till Mary och hennes föräldrar för att äta the middag from hell. Han får även reda på att Mary är gravid, därav försöket att lappa ihop deras förhållande genom en ”date”. Marys mor kräver att de både ska gifta sig och så sker också. De flyttar hem till Henry och nu är de tre. Med sig har de alltså sitt barn, som är ett monsterbarn. En avlång läbbig sak som ligger inlindad i bandage. Freeeaky!

BebisOj, oj, hela filmen är en enda lång mardröm. Jag mindes inte att den var så skum som den faktiskt var. Det är en mardrömslik värld Lynch presenterar för oss. Jag känner igen mycket från hans senare filmer. Scenografi, dialog, bildkompositioner. Röda draperier (ja, de är röda, det vet jag, även om filmen är i svartvitt) och svartvitt schackrutigt golv. Det jag saknar är humor och värme, vilket också är orsaken till att Eraserhead inte funkar fullt ut för mig när jag såg den den här gången. Det är en dyster, konstig, äcklig mardröm från ruta ett. Filmen utspelar sig i slitna industrimiljöer som jag visserligen uppskattar men med det svartvita fotot och den ständigt larmande ljudbilden blir det nästan för mycket. När vi inte hör industriljud är det maskbebisen som skriker.

Halvvägs in är jag inte speciellt imponerad. Jag tycker bara det är den ena konstigheten efter den andra utan en story. Jag var t.o.m. tvungen att ta en tupplur efter en halvtimme för att orka med.

Jag antar att Henry är en version av Lynch själv. Henry är rädd för allt, bekymrad för allt. Lynch har tagit sina nojjor och skruvat till dem tre varv till så att allt blir mardrömslikt. Det förekommer en obehaglig scen när Henry och Mary ligger i sängen. Mary har lakanet inlindat i sina händer och ligger och vrider sig och hackar tänder och kliar sig sen i ett öga vilket ger upphov till ett gummiaktigt gnissel. Uuuh, hon är som en icke-mänsklig varelse här.

Radiator LadyFilmen blir bättre och bättre. Förmodligen är det så att jag anpassar till frånvaron av story och helt enkelt låter bilderna skölja över mig. Nu när jag skriver den här texten så kollar jag även om på några av sekvenserna igen och då lyfter filmen en del. Ljud och bild samverkar till en äcklig känsla. En galen scen är den med en minikvinna som bor bakom värmeelementet i Henrys lägenhet. Hon är söt, en typisk Lynchtjej med ljus klänning och blont hår. Hon sjunger sången In Heaven (Everything Is Fine) – och så har hon kinder som en ekorre som samlat ekollon inför vintern en hel höst.

Dialogen är knapp. Sista kvarten förekommer inte en enda replik. Vi får i en drömsekvens i mardrömmen en förklaring till filmens titel, förutom då att Henrys frisyr påminner om suddigumstoppen på en blyertspenna.

Eraserhead känns som en brygga mellan Lynchs tidiga och vrickade kortfilmer och hans senare mer kända långfilmer.  Men Eraserhead är ändå mer åt det vrickade och konstnärliga hållet. Lite väl mycket åt det hållet kanske. Är det i slutändan en sevärd mardröm? Ja, men var beredda på att det är just en mardröm.


PS. Lynchs kortfilmer, som finns samlade på dvd:n The Short Films of David Lynch, skriver jag om här om ni är intresserade.

****

Kolla nu in mina filmspanarkompisars mardrömmar. Faller de fritt eller har de gått nakna till jobbet?

Filmparadiset
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Flmr
Fredrik on Film

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

20 Responses to Filmspanar-tema: Mardrömmar – Eraserhead

  1. Pingback: Staying awake won’t save you… | Rörliga bilder och tryckta ord

  2. Pingback: Filmspanarna: Mardrömmar | Flmr

  3. Pingback: The one good usage of dream sequences in movies | The Velvet Café

  4. Pingback: FILMSPANARTEMA: MARDRÖMMAR

  5. Sofia says:

    (Kollar ordentligt att jag verkligen har klätt på mig idag. Check)

    Två själar — samma tanke. Med Jacob’s Ladder, alltså. Men Eraserhead är ju lika mycket mardröm den. En film som jag på pappret borde ha hatat men som jag liksom du beskriver långsamt bröts ned av, till slut accepterade och till och med gillade. Fast var det inte något med att Lynch fru/flickvän var gravid samtidigt som han gjorde Eraserhead?

    • Jojjenito says:

      Det riktigt nära att vi båda valt Jacob’s Ladder. Det var den första film jag tänkte på men när väl Eraserhead dök upp i huvudet kunda jag inte sudda bort den. Det är ju trots allt Lynch och jag var sugen på att se om den.

      Flickvän gravid!? Hmm, jag såg inte alls några kopplingar till det i filmen! 😉 Haha, jo, det är ganska tydligt att det handlar om Lynchs vad det verkar enorma rädsla för barnafödande och hur det där barnet sen kommer att te sig. Men jo, det stämmer, jag har också hört att det var barn på g före/under Eraserhead.

  6. Pingback: Tema ”Mardrömmar på film” | Except Fear

  7. Jessica says:

    Frånvaro av story och allt är en dröm… Mjaeee… inte säker på att det här är min grej. Å andra sidan älskade jag ju Twin Peaks. Vet inte. Kanske borde ge det en chans ändå.

    • Jojjenito says:

      Om du älskade Twin Peaks så finns det en chans att du gillar Eraserhead. Det finns en hel del likheter. Eraserhead är som en enda märklig mardröm som avbryts av ännu märkligare drömmar i drömmen. Grejen är att hela filmen är en sorts mardröm, åtminstone en mardrömslik verklighet. Så drömmen är så att säga verkligheten vilket gör att det inte känns som det förekommer regelrätta drömsekvenser.

  8. Fiffi says:

    Bra val tycker jag, Eraserhead känns som urtypen av en mardrömsfilm. Om det fanns en kamera man kunde montera in i hjärnan, en kamera som filmade ens drömmar så tror jag att David Lynch sovit med en sådan kamera en natt och sedan gav han ut filmen oklippt och oredigerad och gav den samma namn som han själv kände sig när han hade kameran inplanterad i skallen: Eraserhead.

    Guldstjärna för din fina beskrivning av minikvinnan bakom elementet. 🙂

    • Jojjenito says:

      Haha, bra beskrivning av hur Lynch jobbat fram Eraserhead. Det är det som jag gillar med Lynch. Hans filmer är ibland bara en gestaltning av en känsla, en dröm, en dagdröm eller en mardröm istället för en vanlig film med handling från a till ö.

      Angående beskrivning av kvinnan bakom elementet så kom jag att tänka på Renée Zellweger. Hon har väl kinder som kan beskrivas på samma sätt…

      • Fiffi says:

        Haha, ja det har hon fast i hennes fall på ett icke-gulligt sätt. 🙂

        • Jojjenito says:

          Fick för mig att du jämförde henne en ekorre när vi skrev vårt gemensamma inlägg om Reneé men när jag läste igenom det nu såg jag att det var en hamster, och att det inte var Reneé utan Paul Giamatti som det handlade om. LOL.

  9. Henke says:

    Jag har inte sett denna men lär väl ta och se den någon gång. Jag har ju ett avsomnat David Lynch-projekt pågående också, bland många andra…

    Filmen verkar minst sagt annorlunda. Blir inte så värst sugen efter din text, men Lynch är Lynch.

  10. Nu visar Cinemateket film på Victoria på måndagar, så om Filmhuset är en sån mardröm kan du ju gå dit!

    • Jojjenito says:

      Japp, jag vet. Måndagar kl 19. Men jag vet inte, jag har av nån anledning tappat sugen att gå på Cinemateket. Skulle gärna vilja men det känns som jag har fullt sjå att se det som jag vill se på vanlig bio.

      Och Filmhuset är väl inte en mardröm direkt. Det är säkert en bra arbetsplats. 😉 Men biosalongerna är inte speciellt mysiga och sätena är nästan värre än på Park. Att det ligger lite mer off har jag inte nåt problem med egentligen. Det tar väl ungefär lika lång tid att ta sig dit som till Victoria om man åker från Kista.

  11. Nä, bekvämt är det inte i Victor eller Mauritz. Men Park har jag aldrig stört mig på. Tvärtom går jag dit så ofta jag har chansen.

  12. Pingback: Filmspanartema: Mardrömmar | Filmparadiset

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: