SFF13: Mig äger ingen

7 november, 2013 10 kommentarer

Mig äger ingensff_logoTitel: Mig äger ingen
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Avslutningsfilmen på Malmö Filmdagar var en filmatisering av Åsa Linderborgs självbiografiska uppväxtskildring Mig äger ingen. Filmen har premiär imorgon fredag. Av nån anledning så har Stockholm Filmfestival valt att ha med filmen i sitt program, vilket, om jag ska vara ärlig, känns ganska meningslöst. Fast det finns ett litet mervärde. På den sista visningen ikväll hålls ett Face2Face men jag vet inte med vem. Kanske regissören Andersson? Varför uppges inte detta i programmet på hemsidan?!

Mikael Persbrandt (vem annars?) spelar huvudrollen som den alkoholiserade pappan som blir lämnad av sin fru när hon träffar en annan. Kvar lämnade frun dottern Lisa eftersom hon, som hon själv uttryckte det, ”inte hade hjärta att ta det finaste han hade från pappan”. Det blir ingen lätt uppväxt för Lisa. Pappans pengar från jobbet som metallarbetare går till sprit. De lever knapert och ibland är det upp till dottern att städa upp efter att pappan har fyllesvinat, somnat i trappuppgången eller spytt i vardagsrummet. Misär med andra ord. Fast det saknas ändå inte kärlek från pappan och han är aldrig våldsam, bara ”glad”.

Ja, vad har jag att säga om filmen? Ungefär lika mycket som den sa till mig. Ganska litet. Misär är inget kul, typ. Jag vet inte riktigt vad filmen försöker berätta. Lisa är ett maskrosbarn som älskar sin pappa, men samtidigt skäms för sin pappa, som får städa upp efter sin pappa, som inte bjuder in sin pappa när hon som 30-åring har sin disputationsmiddag. Ett kluvet förhållande kan man säga. Det finns väl nåt i den skildringen som är hyfsat rörande men när jag ser filmen så blir jag aldrig berörd eller indragen.

Jag känner att jag inte riktigt kan förklara vad det är som är ointressant. Jag tror det kan ha att göra med filmhantverket kanske. Det är en mellanmjölksfilm som inte sticker ut alls. Om jag tittar på regissören Kjell-Åke Anderssons tidigare alster så ser jag några titlar som jag känner igen men inte sett (Min store tjocke far, Vi hade i alla fall tur med vädret igen!), nån som jag sett och ogillat (Wallander – Innan frosten som jag faktiskt såg på bio) och några helt okända. Jag får känslan av att Andersson är Sveriges motsvarighet till Ron Howard, en vaniljregissör som aldrig gör nåt farligt, nåt udda, nåt som sticker ut. Då blir det ointressant.

Apropå att sticka ut. Det fanns faktiskt två saker som stack ut i filmen. Först är en märkligt påträngande och dominerande gitarrmusik som ska sätta nån sorts stämning. Jag kände att den mest störde eller åtminstone tog för mycket fokus. Det andra som stack ut var att skådespelerskan som spelade Lisa som vuxen, Ida Engvoll, var kusligt lik Helena Bergström, faktiskt till den grad att jag ett tag trodde att det vi såg var en ung-cgi:ad Helena à la Jeff Bridges i Tron: Legacy.

Jag ger inte Mig äger ingen godkänt som film. Jag har inte läst boken så kan inte uttala mig om den men jag får en känsla av att den är bra mycket bättre, i alla fall när jag nu läser några recensioner. Att Mig äger ingen som film får mellanmjölksstämpel av mig kan också bero på att den är en kopia av en annan svensk film med ganska så exakt samma tema, Svinalängorna från 2010. Själv tyckte jag Svinalängorna var snäppet bättre än Mig äger ingen.

Jo, förresten en sista sak, det finns en scen jag gillade. Efter att pappa fullständigt supit ner sig och lägenheten är en svinstia har dottern en egen privat fest där hon dricker sprit och dansar till musik från stereon. Det fanns nåt befriande i scenen som ändå logiskt nog slutar med en spya på toaletten. Som tur var fick hon inte smak för sprit efter det. Det hade nog blivit för mycket misär då.

2/5

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mig äger ingen? Klicka på länkarna nedan. Ägde filmen?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Fruitvale Station

6 november, 2013 5 kommentarer

sff_logoFruitvale StationTitel: Fruitvale Station
Regi: Ryan Coogler
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Ny header har jag redan haft några dagar men nu kommer den första recensionen av en Stockholm Filmfestival-film. Själv såg jag den här tungrullen i augusti under Malmö Filmdagar.

Fruitvale Station är en film som jag hade hört talas om ganska länge. Första gången var på podcasten The Film Pasture där man hade en gäst i form av Shala som hade besökt filmfestivalen i Sundance. När hon blev tillfrågad om vilken film som var den bästa av de hon sett blev svaret Fruitvale Station. Fruitvale Station, det kändes som en konstig titel. Det är namnet på en t-banestation i Oakland utanför San Francisco där en ung svart kille, Oscar Grant, sköts till döds av polisen nyårsnatten 2009. Filmen skildrar Oscars sista dygn i livet. Oh, det kändes tungt. Japp, det var tungt, no doubt.

Filmen har redan från början en domedagsstämning över sig, ungefär på samma sätt som i United 93 eller Elephant där man vet att katastrofen kommer att komma. Här är det kanske inte en lika stor katastrof men det gör inte att den blir mindre påtaglig. Det som gör filmen både sevärd och jobbig är att det är en skildring av en människa. Oscar är ung svart i Oakland och då är det inte så konstigt att han har hamnat i trubbel i livet. Han har dealat knark och suttit inne. Nu har han dock bestämt sig en gång för alla att sköta sig, att ta hand om sin flickvän och sin fyraåriga dotter.

Det jobbiga i detta är att jag dras in i Oscars liv och hoppas att han ska sköta sig, att han inte ska ta några genvägar. Samtidigt vet jag att det förgäves eftersom slutet ändå kommer att komma.

Jag skrev att Oscar hade bestämt sig. Men hade han verkligen det? Hur mycket research har regissören gjort? Hur mycket vet vi egentligen om Oscars inre liv. Det är en svår balansgång för en regissör som ska göra film om verkliga människor, speciellt människor som inte längre är i livet. I fallet Oscar Grant så har man inte framställt honom som nån ängel men absolut som en god människa som vill göra rätt i en jobbig sits. Det förekommer vissa scener som jag tyckte gick lite över gränsen, som t ex när Oscar tar ”farväl” av sin dotter. Dottern är rädd för smällarna som hörs på nyårskvällen, rädd för att pappan ska bli skadad. Pappan Oscar lugnar sin dotter och säger att inget kommer hända mig. Det är ganska tydligt att det är en delvis eller helt påhittad scen för att skapa en känslosam reaktion hos publiken. Här tycker jag man har brett på lite för mycket. Det behövdes inte. Jag kände ändå.

En sak som jag tror är korrekt återgivet är när Oscar i filmen använder sin mobil. Då visas en bild av mobildisplayen där vi ser vem Oscar ringer upp eller sms:ar. Det här är sånt som borde finnas tillgängligt så att det blir korrekt. Jag antar att det är med hjälp av bl a sånt material som man har följt Oscars sista timmar. Nu är det ändå möjligt att man har lagt in lite väl mycket under de timmarna. Det känns som att allt viktigt i Oscars liv händer just då.

Men trots mina funderingar kring det här så är Fruitvale Station en väldigt stark film, en äkta och mänsklig film, med skådespelare som känns väldigt naturliga. Ett litet klagomål är kanske att poliserna i slutet framställs som lite väl onda och som monster. Men vad vet jag, jag var ju inte med.

Förresten, en sak till. När filmen först visades på Sundance i vintras kallades den Fruitvale. När jag såg den under filmdagarna i somras hette den Fruitvale Station. Gott så. Men nu under Stockholm Filmfestival är namnet plötsligt Last Stop Fruitvale Station. Skämtar de, eller? Last Stop? Really? Kan det bli mer övertydligt. Sluta nu.

Förresten, en sak till. 😉 Undrar ni om det är en film värd att se under festivalen? JA, det är det absolut. Passa på nu, då den får inte vanlig biopremiär förrän i januari.

4-/5

Malmö FilmdagarFiffis filmtajm skriver om filmen mot slutet av festivalen och då kommer jag lägga till en länk till den recensionen. Uppdatering: Nu finns Fiffis recension att läsa. Uppdatering 2: Nu har Jessica också skrivit om Fruitvale Station.

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Uppsala Internationella Kortfilmfestvial 2013

1 november, 2013 6 kommentarer

filmspanarna_kvadrat_svuisff_logoJag har varit på Uppsala Internationella Kortfilmfestival några gånger tidigare och jag trodde att det kanske var en sju åtta år sen. Jag mindes speciellt ett år då det var ett visningspass med Roy Anderssons reklam- och kortfilmer. Jag minns fortfarande några scener ur dessa filmer, främst från Någonting har hänt och Härlig är jorden. På festivalens hemsida kollade jag historik kring tidigare festivalprogram och såg då att Andersson-temat var år 2000. Rackarns, vad tiden går. Året innan var det Johan Hagelbäck-tema och där ringde det också en klocka. Jag var nog på festivalen det året också. Hagelbäck är en animatör med en egen udda stil som förekom ganska mycket i svensk tv på 80-talet. Just rösten på hans figur Charles Nonsens har satt sig.

En av mina filmbloggarkompisar i Filmspanarna, Lena från Moving Landscapes, sitter med i urvalskommitén för Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Hon har tittat på film, tittat på film, tittat på film och tittat på film. Sen har urvalskommitén stött och blött om vilka filmer som ska vara med. Nu var det till slut dags för festival och vi var en liten styrka från Filmspanarna som sammanstrålade i Uppsala på festivalens näst sista dag. Jag hann med två pass, Sex x kärlek och så Publikens favoriter (publiken hade tidigare under veckan röstat på sina favoriter och nu visades de fem populäraste).

****

Sex x kärlek

History of Virginity – Schweiz 2012. 6 min. Regi: Sophie Haller
En sorts informationsfilm om den kvinnliga oskulden och hur den har betraktats genom historien. Fortfarande lever myter kvar. Jag fick känslan av en film som kunde vara gjord för Kunskapskanalen av Kobras redaktion. Jag tyckte filmen var för kort för att riktigt hinna göra nåt intryck. Hyfsat intressant men inget som sitter kvar.
2/5

Megaphone – Island 2013. 15 min. Regi: Elsa Maria Jakobsdottír
Isländskt om en tjej som har kul med en megafon och med en man. Men sen begår mannen ett övertramp som tjejen måste förhålla sig till. Hmm, återigen tyckte jag filmen var lite för kort för att göra intryck. När det började bli intressant tog den slut och det blev varken bra eller dålig.
2+/5

I Think this is the Closest to How the Footage Looked – Israel 2013. 10 min. Regi: Yuval Hameiri & Michal Vaknin
Oj, det här var den första filmen som slog an en nerv inom mig. Första minuten var det artsy fartsy-varning och nästan skrattretande men sen blev den rörande och sorglig. En personlig film om, som jag förstod det, en verklig händelse som regissören bearbetar på det här sättet. Verkligen annorlunda animerat när regissören spelar dockteater med dörrhandtag och andra udda objekt.
4-/5

Pouco mais de um mês (About a Month) – Brasilien 2013. 23 min. Regi: André Novais Oliveira
En ganska seg film med personer som inte säger så mycket. Första minuterna trodde jag vi fick se ett gift par vakna upp i sin säng. De kändes på nåt sätt naturliga. Men det visade sig att det var ett par som precis börjat dejta. I efterhand visade det sig att det nog var regissören själv och hans flickvän (?) som spelade sig själva, eller åtminstone versioner av sig själva. Jag ogillade inte filmen, den hade något, bl a snygg camera obscura, men nja, den kom inte fram till mycket.
2+/5

Love in the Time of Advertising – USA 2013. 9 min. Regi: Matt Berenty & David Bokser
Efter en del tunga filmer fick vi lite glatt animerat Pixar-inspirerat. Jag hade lite svårt att förstå filmens upplägg. En mannen är av nån anledning fast i en byggnad bakom skylten på en reklampelare. Han försöker uppvakta en kvinna med reklam. Kvinnan bor i ett hus nedanför skylten men hon förstår inte att det är han som är avsändaren utan köper bara mer prylar. Nej, både övertydligt och otydligt samtidigt, tyckte jag. Dessutom var det lite musikal också.
2/5

Pocalunek (The Kiss) – Polen 2013. 22 min. Regi: Filip Gieldon
Den här filmen hade jag bara ett problem med egentligen. Kanske är det nitpicking men, om man har varit så berusad att man har en flera timmar lång minneslucka natten innan då mår man inte så bra som tjejen, Emilia, gör kl 9 morgonen efter. Hon upptäcker att hon är hemma hos Matylda som hävdar att de har haft sex. Själv minns hon minns ingenting. Ingenting. Det utvecklar sig till ett sorts schackspel mellan de båda. Bäst med filmen, eller visningen, var eftersnacket med vältaliga (till skillnad från festivalens ”moderator”) regissören Filip Gieldon. Här fick man höra intressanta saker om Polanski- och Kieslowski-ok och att polacker vill ha film om tunga jobbiga ämnen. Det var inget för Gieldon upptäckte han efter att ha gjort två såna, typiskt polska, filmer.
2/5

Publikens favoriter

By this River – Australien 2013. 14 min. Regi: Melissa Anastasi
Min första tanke var två namn, ett förnamn och ett efternamn: Terrence Malick. Vad annars kan man tänka på när man ser en unge gå i ett fält och stryka med händerna längs med högt gräs ackompanjerad av en poetisk berättarröst (eller inbillade jag mig berättarrösten?). Det är snyggt så det förslår. Det är sorgligt och poetiskt. En mor har dött och sönerna och pappan hanterar förlusten på olika sätt men sammanstrålar på slutet. Mmm, det blir godkänt pga av fotot.
3/5

Avant que de tout perdre – Frankrike 2013. 22 min. Regi: Xavier Legrand
Oj, det här var nog den andra filmen som slog an den där nerven inom mig som gjorde att jag blev uppmärksam på det jag såg. Filmen börjar kryptiskt. Som tittar förstår man inte riktigt vad som händer. Det är nåt sorts familjedrama förstår man efter ett tag men ganska länge har man inte riktigt koll. Sista delen är nervig så det förslår. Det är spänningen helt framkallad med regi, skådisar och situationer. Det förekom ingen musik. Det behövdes inte för att skapa den där spänningen. En typisk europeisk realismthriller. Jag tror regissören Xavier Legrand kan gå långt.
4/5

The Mass of Men – Storbritannien 2012. 17 min. Regi: Gabriel Gouchet
En film som börjar med att visa en inspelning från en övervakningskamera. Varför? För att visa att det handlar om en autentisk händelse? Jag vet inte. En arbetslös man kommer tre minuter för sent till sin träff på arbetsförmedlingen, vilket får Kafka-liknande följder för mannen. Sen inträffar nåt märkligt, nåt märkligt med inslag av våld. Fast mannen är oskyldig, eller är det bara i hans drömvärld han är oskyldig. Och den där oranga påsen han har med sig, är det en påse eller en orange spikpistol. Mmm, det var en äcklig stämning i filmen.
3/5

Du velger selv – Norge 2013. 15 min. Regi: Kajsa Næss
Det här var en rörande dokumentär om barn vars pappa sitter i fängelse. Det norksa språket i filmen bidrar än mer till rörelsen och att man sympatiserar med barnen. Filmen använder ett grepp som vi sett några gånger nu (bl a i svenska Gömd från 2002), nämligen att göra filmen helt animerad. Vi får höra barnens riktiga röster men vi får se tecknade bilder på dem. Jag gillade verkligen filmen. Samitidigt som den är ganska sorgsen så har den en fin humor och en del hopp.
3+/5

Pandy (Pandas) – Slovakien 2013. 12 min. Regi: Matúš Vizár
Publikens favorit var en tecknad och ganska galen film som berättade om pandornas uppkomst och liv på Jorden. En väldig mängd bilder, den ena mer absurd än den andra, strömmade över oss. Det är en galen men även galet humoristisk film. Humorn är svart och absurd. Jag tänker på djurparker, strandade valar, naturfilmer, safari, djur på cirkus, råttor, skadedjur, djur som tar det lugnt, djur som utnyttjas av människor. Det är spretigt och roligt men jag är inte helt övertygad.
3+/5

Sammanfattning
Som väntat var den en trevlig eftermiddag och kväll i Uppsala. Det som är mysigt med den här festivalen är att biograferna som används alla i princip ligger i samma kvarter. Dessutom är det mycket enkelt att ta sig till Uppsala och biograferna från exempelvis Stockholm. Det är bara att hoppa på Uppsala-pendeln så är du vid Centralen på 40 minuter. Sen är det bara drygt fem minuters promenad till festivalcentret.

Avant que de tout perdreNär det gäller filmerna så är det ju en blandad kompott. Den övervägande delen är hyfsade eller sämre men sen finns de där guldkornen som man blir riktigt glad av att få se. För min del var det ingen tvekan om vilken film, av de jag såg, som var den bästa. Franska Avant que de tout perdre av Xavier Legrand var nämligen en riktigt bra liten film. För mig skulle det kunna vara slutdelen av en långfilm. Så – håll utkik efter Legrand.

Vad tyckte de andra filmspanarbesökarna om festivalen och filmerna? Är de korta i tonen eller var underbart kort?

Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Moving Landscapes

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Summit

31 oktober, 2013 5 kommentarer

Malmö Filmdagar

K2 kastar sin skugga när solen går ner

K2 kastar sin skugga när solen går ner

Titel: The Summit
Regi: Nick Ryan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den här dokumentären borde nog aldrig gått upp på bio. Faktum är att det enda land som den får biopremiär i är Sverige, och anledningen till det stavas Fredrik Sträng. På Malmö Filmdagar där jag såg filmen var Sträng på plats och presenterade filmen och sin bok om det som skildras i filmen. I augusti 2008 förolyckades 11 klättrare på det fruktade berget K2 då flera grupper försökte sig på en toppbestigning. Redan under uppstigningen började saker gå fel och olyckor skedde. Den stora mängden klättrare fortsatte dock uppåt mot toppen trots att man var försenade och att andra detaljer inte var som de skulle. Det slutade med en katastrof. Fredrik Sträng var en av de som överlevde.

Låt mig först säga att det är fascinerande historia. Ja, fascinerande kanske är fel ord. Det är en tragisk historia där människor tog fel beslut, glömde saker, chansade, ville för mycket, kunde inte samarbete och så gick det som det gick. Som film är det dock inte mycket att hänga i julgranen. Filmen får mig att tro att jag ser en amerikansk tv-film gjord för en reklamkanal. En sån där taffligt gjord film där samma sak vevas om igen efter varje reklamavbrott. I The Summit hoppar vi fram och tillbaka i tiden på ett enbart förvirrande sätt. Sen skildras plötsligt hur den första bestigningen av K2 gjordes på 1950-talet av en grupp italienarna.

Delvis förstår jag varför man hade med berättelsen om den första bestigningen. Efter det som hände 2008 har det pekats en del finger mot vissa individer, man har försökt skylla det som hände på nån, försökt hitta en syndabock. Eftersom det inte finns nån som har en klar bild av vad som hände så har det uppstått rykten och påhittade historier. Likadant var det tydligen efter den italienska toppbestigningen på 50-talet, så det finns väl en poäng i att visa att historien som vanligt upprepar sig.

Men som helhet var det en tråkig och upprepande dokumentär med de vanliga talande huvudena. Det som stannar kvar mest är hur söt norska klätterskan Cecilie Skog var. Hon såg ut som en trolltjej med otroligt hår. Nåt man lyckats ganska bra med är de dramatiseringar som förekommer. Dessa är ju inte inspelade på K2 utan i Schweiz (vilket Sträng nämnde när han fick frågan efter visningen). Sedan har man med datoranimation ändrat så att miljön liknar K2.

På kvällen efter visningen var det ett mingel där filmspanarna glassade runt bland buffémat, filmkritiker och ölbiljetter. Fredrik Sträng dök också upp och pratade med oss en stund. När jag tänker efter så här i efterhand så var det en lite konstig situation. Fredrik själv är där för att marknadsföra sin bok, en bok som skildrar en tragedi. Vi var där för att vi hade sett samma tragedi i filmform. Och så ska vi glassa runt och mingla. Fast det är väl ett sätt att bearbeta händelsen också.

2/5

Henke skriver om The Summit idag och Fiffi har skrivit om den sen tidigare. En toppfilm är det ju men är den toppen?

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Gravity

26 oktober, 2013 18 kommentarer

Gravity

Filmens kanske vackraste ögonblick

Titel: Gravity
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Nånstans under mitten av visningen av Gravity upptäckte jag att jag satt med öppen mun. Jag hade bokstavligen tappat hakan. Det jag såg på vita duken hade fullkomligt greppat tag i mig så till den grad att jag inte kunde kontrollera mina fysiska reaktioner. Jag satt med hakan i knät. Jag spände mig. Jag andades ytligt eller höll andan. Jag var fångad. Gravity är en unik film. Det var väldigt länge sen jag hade en sån här upplevelse under en film. Det kan faktiskt ha varit när jag såg Children of Men, regissören Alfonso Cuaróns förra film.

Det enda du behöver veta om handlingen i Gravity är egentligen ingenting. Se bara filmen. Sandra Bullock är med. George Clooney är med. De är uppe i rymden. Det sker en olycka. That’s it. Och sen är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och njuta av åkturen.

Varför älskade jag Gravity? Vad är det som gör att jag kommer att ge den mitt högsta betyg? Hmmm, ibland är det ju svårt att beskriva sånt där. Gravity är en åktur utan dess like samtidigt som den ändå känns jordnära, hur konstigt det än kan låta. Filmen har en känsla av vardaglighet som blandas med fantastiska sekvenser med nerv som aldrig släpper. Eller vardaglighet är kanske fel ord. Verklighet är nog mer rätt. Det här nämligen inte en science fiction-film. Det är en dramathriller som råkar utspela sig i rymden. Det hade lika gärna kunnat vara en dokumentär med Christer Fuglesang. Allt som händer känns som det kan hända på riktigt. Just därför blir det hela än mer nervigt och påtaglig spännande. Och spännande är det. Det är helt galet spännande. Under vissa scener satt jag som sagt med hakan nere på knäna och skakade på huvudet i häpen beundran.

Filmen är förstås oerhört vacker. Det förunderligt vackra blandas med en utsattheten som gav mig rysningar. Den stämning som skapas går att ta på. Jag finner inte några fel med filmen. Jag var ganska trött efter en arbetsdag och jag kände mig något seg när filmen inleddes. Efter tio minuter är jag totalt inkapslad i ett filmiskt vadd. Medan jag ser filmen tänker jag ”det här är ju femma, det är en femma, det är unikt det jag ser, det är filmhistoria… det kan aldrig hålla, magin kommer ta slut, det kommer bli en vanlig fyra i betyg…”. Och så kommer plötsligt en scen som får mig tro att jag har rätt. Det är nu filmen vänder och tappar. Men se, det gjorde den inte! Scenen vänder och sen går det bara mer uppåt. Spänningen släpper aldrig taget.

När filmen är slut sitter jag i biosätet, utmattad och samtidigt glad efter att ha sett nåt som jag vet är unikt. De flesta andra i salongen reser sig som vanligt när eftertexterna börjar och går mot utgången. Jag känner att jag vill tjoa, jubla, applådera, göra nåt. Jag nöjer mig med en liten applåd. Det var det minsta jag kunde göra kände jag. Till och med 3D:n var ju bra. Den var faktiskt utmärkt. När jag och de andra filmspanarna (Fiffi, Henke, Johan och Erik) stod och pratade om filmen i Rigolettos foajé insåg jag att jag hade en känsla jag nästan aldrig brukar ha. Jag ville se om filmen direkt.

Nu vet ni vad ni ska göra i helgen.

5/5

Även Fiffi har alltså förlorat sig i tyngdlösheten. Läs om vad hon tyckte här. Länkar till andra recensioner kommer när de finns tillgängliga. Uppdatering: Nu har Henke skrivit om filmen också.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

Don Jon

23 oktober, 2013 11 kommentarer

Don Jon

Like father, like son

Malmö FilmdagarTitel: Don Jon
Regi: Joseph Gordon-Levitt
År: 2013
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen skrev jag om den svenska filmen Hotell och hur den lyckades få till en balans mellan humor och allvar som kändes lite udda men ändå helt rätt. Jag vet inte om det är det som Jospeh Gordon-Levitt, som här regidebuterar, är ute efter men det funkar i alla fall inte lika bra. JoGo själv spelar titelrollen (ja, han heter Jon och kallas Don Jon) som porrberoende New York-killen som gillar ordning i sitt liv. Jon är en städfreak, en träningsfreak, en ”bädda sängen”-freak. Hans liv följer väl invanda mönster. Vi som tittare får ta del av detta liv i sekvenser som upprepas om och om och om igen.

Jon tar bilen till kyrkan, skäller på sina medtrafikanter. Han biktar sig i kyrkan, och får oftast 10 Hail Marys, 10 Our Fathers i hemläxa för att få förlåtelse för sina synder. Efter kyrkobesöket är det söndagsmiddag hemma hos föräldrarna och systern (som aldrig släpper blicken från sin mobil). Förutom det så är träning, krograggning, porrsurfning som gäller… och sen börjar det om igen… ja, fram till att Jon först träffar tiopoängaren Barbara (Scarlett Johansson) och sen medelålders Esther (Julianne Moore).

Hmm, det är en klart intressant film det här. Allt känns överdrivet. Jons familj är en karikatyr eller så har jag aldrig träffat en äkta italiensk New Jersey-familj. Det kanske alltid är det vita linnet och football som gäller vid söndagsmiddagen. Hur som helst, det utstuderat ytliga gör att jag har det ganska roligt i salongen när jag ser filmen men jag har svårt att känna nåt för karaktärerna. Under sista delen av filmen ändrar den karaktär och blir mer allvarlig då Julianne Moores rollfigur träder in i handlingen på allvar. Fast vid det laget kunde jag inte riktigt ta till mig det som filmen plötsligt ville ha sagt.

Både JoGo och ScarJo är perfekta i sina roller. ScarJo är verkligen en ganska obehaglig figur: ”Städa!? Prata inte om det så nån kan höra, det är inte sexigt. Schyyy!”. Julianne Moore har en litet konstig roll när hon dyker upp efter en stund. Jag blir aldrig riktigt klok på henne, och det är inte förrän filmen är slut som jag riktigt förstår att hon faktiskt var med. Det låter konstigt men jag kände hela tiden att hon bara skulle ha en lite biroll som inte skulle betyda så mycket.

3/5

Givetvis är det fler som skriver om Don Jon i dag. En enpoängare eller en tiopoängare, vad blir det? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Har du inte sett den? har som vanligt redan pratat om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rush

5 oktober, 2013 14 kommentarer

Malmö FilmdagarRushTitel: Rush
Regi: Ron Howard
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Rush är filmen med motorer, machomän och Niki Lauda. Ron Howard berättar historien om rivaliteten mellan playboyen James Hunt och perfektionisten och österrikaren Lauda. De båda kunde inte vara mer olika vilket gör det till en intressant historia att berätta. Nu ska sägas att jag inte är nåt fan av formel-1. Jag tycker det är ganska tråkigt att se bilarna åka varv efter varv. Men det kanske var roligare förr? Det fanns kanske fler profiler då?

Filmen är uppbyggd kring den allvarliga olycka som Lauda råkade ut för under loppet på Nürburgring 1976. Vi får följa både Hunt och Lauda fram till olyckan och under efterspelet och kampen om vem som skulle ta mästartiteln 1976. Lite kul för min del var att jag inte hade en aning om vem som skulle vinna så det blev lite som att se ett sportevent live.

Ja, nu låter det kanske som att jag verkligen gillade filmen. Det gjorde jag inte. Howard är nog en av de tråkigaste regissörerna. Aldrig att det finns nåt i hans filmer som sticker ut, som är lite annorlunda. Fast här kanske han försöker vara lite annorlunda trots allt. Fast det resulterar bara i ett jobbigt foto med extrema närbilder och en jobbig intensitet som förmodligen ska förmedla nån sorts spänning.

Den mest intressanta av de båda huvudpersonerna är nog Lauda. Envis och besatt av det han håller på med, fast ganska svår att tycka om. Inte heller Hunt är sympatisk, playboy som han är. Kampen mellan de båda på banan är hyfsat spännande men jag vet inte, jag drogs aldrig in i filmen. Det kan ha berott på att det här var den sista filmen jag såg första dagen under Malmö Filmdagar. Min hjärna kanske inte var redo för vrålande motorer och tjutande däck.

Som vanligt när det gäller biopics eller filmer som skildrar verkliga händelser så funderar jag på om det hade varit bättre att göra en dokumentär.

2/5

Givetvis är det fler som skriver om Rush i dag. Did they get a rush or did they want to rush out of the cinema? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Action, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hotell

3 oktober, 2013 18 kommentarer

Malmö FilmdagarDavidTitel: Hotell
Regi: Lisa Langseth
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På Malmö Filmdagar såg Henke och Fiffi den här filmen dagen före jag skulle se den. Eller, jag hade faktiskt inte bestämt att jag skulle se den, men så hyllade båda två den. Henke hyllar en svensk film, det här måste vara nåt speciellt!? Då var det bestämt, morgonfilmen under den sista dagen av Filmdagarna blev Hotell.

Jag hade inte hört talas om filmen överhuvudtaget. Jag visste att Alicia Vikander hade huvudrollen och att Lisa Langseth regisserat. De både hade samarbetat tidigare i Till det som är vackert, som jag inte hade sett eller varit sugen på att se. Det jag hörde om Hotell var att den tydligen skulle vara rolig, kanske inte en ren komedi men i alla fylld med en hel del humor. Skönt tänkte jag eftersom en hel del av filmerna under Filmdagarna var fyllda med misär. Hur började Hotell? Jo, med misär de första 20 minuterna! Vad är detta? Jag orkar inte tänkte jag.

Alicia Vikander spelar Erika som tillsammans med pojkvännen (Simon J. Berger) väntar sitt första barn. Födseln går dock inte som planerat och Erika går in i en djup depression. Hon hamnar till slut i en terapigrupp tillsammans med andra med olika typer av problem med livet. Hon är till en början en passiv betraktare, sitter bara med. Än så länge är filmen mest jobbig och jag tycker inte den är speciellt bra. Fast Alicia är bra från början. Snart tar dock filmen en vändning som jag inte riktigt hade väntat mig. Och det är här humor, livsglädje, skruvighet, finstämdhet, obekvämligheter och andra trevliga saker kommer in i bilden.

Jag blev helt såld på filmen. Den balanserar det svartaste drama med varm humor på ett underbart sätt. Filmen ryggar inte för det jobbiga men visar samtidigt att om man hjälps åt, om människor hjälps åt, så kan vi få ordning på vår tillvaro. En sak man kan göra är t ex att åka iväg till några random hotell, boka konferensrum och hålla egna terapisessioner där man utforskar sin smärta, både den psykiska och den fysiska (*host*David Dencik*host*).

Skådisarna i terapigruppen (Alicia, David, Mira Eklund, Henrik Norlén och Anna Bjelkerud) är samtliga strålande. Dencik kanske är den som är roligast men faktum är att alla i gruppen får ungefär lika mycket tid och scener att jobba med. I fokus i slutändan är ju Erika men jag tyckte det var bra att alla ”fick vara med”.

Jag pratade lite om balansen mellan humor och allvar. Ett exempel på det är en sekvens då Henrik Norléns rollfigur råkat ut för en rejäl kris en bit in i filmen. Han flyr ut från hotellet, ut på en parkeringsplats. Efter sig har han David och Mira som försöker fånga in honom. Norlén springer upp för en berghäll men halkar och ramlar. Han skriker ut av smärta och det ser ut som att han har gjort sig illa i handen. Men se, han spelar bara för att lura David och Mira så han kan smita igen. Jag kunde inte låta bli att tänka på en liknande scen från Office Space där Michael sliter sig från Peter och Samir för att fortsätta slå ihjäl den förbannade printern.

I Kinos podcast från Filmdagarna nämnde Roger Wilson att han under filmen, som han gillade, inte kunde låta bli att tänka på hur den amerikanska remaken skulle bli. Han såg den redan framför sig. Adam Sandler tillsammans med några andra invaderar ett hotell och tar ett konferensrum i besittning för terapisessioner. Ja, det är inte omöjligt att det blir en remake. Filmens idé är så bra. Min uppmaning, min starka uppmaning, är dock att absolut inte vänta på nån remake utan se Hotell omedelbums på bio.

4/5

Det är fler som checkat in Hotell idag, och Har du inte sett den? har redan checkat ut. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Henke gästar)

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

5 Senses of Fear

2 oktober, 2013 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratMoFJag kunde inte vara med på månadens filmspanarträff rent fysiskt men jag hade möjlighet att se den av Har du inte sett den?-Erik utvalda filmen. Under förra veckan pågick festivalen Monsters of Film i Stockholm. Jag var på invigningen och såg The Congress (recension av den filmen kommer när den får biopremiär i Sverige framåt vintern). Förutom att det är kul med en genrefestival, i det här fallet skräck/fantasy, så var det extra roligt att Njutafilms och SF Anytime ordnade så att man kunde se en del av filmerna online via nätet hemma i soffan. Själv hann jag se två filmer, Byzantium och så då månadens filmspanarfilm 5 Senses of Fear.

På eftermiddagen i söndags satte jag mig framför datorn, loggade in på SF Anytime, letade upp deras Monsters of Film-sida och filmen 5 Senses of Fear. Men vad är detta? Det står EJ TILLGÄNGLIG där det borde stå HYR. Jag läser texten om Monsters of Film en gång till: ”Under perioden 20-29 september kan du hyra följande filmer hos oss på SF Anytime”. Jo, de ska vara kvar. Jag tittar på de andra filmernas sidor: alla är otillgängliga utom en, Byzantium som jag redan hade sett. Fail. Rullgardin.

Jag skickar en chattförfrågan och ett mail till SF Anytimes support och tweetar även till deras Twitterkonto. Jag får svar på ett av ställena. Gissa vilket? Jo, Twitter faktiskt. Här svarade man snabbt och meddelar att man, precis som jag misstänkte, av misstag hade tagit bort filmerna en dag för tidigt. De ska försöka ordna det under dagen. Jag tittar på ett Star Trek: Voyager-avsnitt medan jag väntar. När det är slut kollar jag igen och simsalabim nu går det att se filmerna. Med det avklarat…

****

5 Senses of FearTitel: 5 Senses of Fear
År: 2013
IMDb | Filmtipset

5 Senses of Fear är en antologifilm där temat är våra fem sinnen: lukt, syn, känsel, smak och hörsel. Åtminstone är det det som filmmakarna har som idé. Sen om man man lyckas knyta ihop det på ett smart sätt… ja, det är väl kanske en annan sak. Den röda tråden genom filmen är väl snarare det mystiska företaget Watershed Corporation. Watershed är ett sånt där mystiskt företag som vi sett t ex i David Finchers The Game (här hette det Consumer Recreation Services) eller Stephen King-antalogin Cat’s Eye där ”Quitters Inc” får folk att sluta röka. Watersheds affärsplan i 5 Senses of Fear är lite oklar förutom att de verkar vara ute efter världsherravälde.

Filmen inleds med förtexter där vi ser en man fastkedjad vid en stol med ett vitt lakan över huvudet. Fram kommer en man med gasmask, river bort lakanet och kastar en hink sand i ansiktet på den stackars mannen, för att sen fortsätta plåga honom på olika sätt, t ex genom att sy igen ögonlocken och munnen. Det är tortyrporr och klippningen är frenetisk där man blandar slomo med uppspeedade bilder. Njaaaa, tänker jag, tortyrporr och ”coola” bilder i en och en halv timme, det här kan bli jobbigt. Nu blev det inte riktigt så som tur var. Jag går igenom de fem filmerna en och en och sätter sen ett betyg på hela alltet i slutet.

Smell – Regi: Nick Everhart
Efter den jobbiga inledningen så lugnar vi ner tempot och det blir en ganska så vanligt liten trevlig film. Jag får Twilight Zone-känsla och Cat’s Eye-känsla. Idén är rolig. En misslyckad kille får besök av en representant från Watershed som erbjuder en parfym som får alla problem att försvinna. Det gäller bara att lukta rätt alltså. Snubben kan inte låta bli att testa, och till en början går allt som en dans. Han verkar få ihop det med ex-frun igen och på jobbet blir han befordrad. Men det finns bieffekter. Som sagt, en ganska rolig idé på samma tema som i Limitless ungefär. Inget revolutionerande men småmysig.
3-/5

See – Regi: Miko Hughes
Även här får vi en ganska intressant idé där en optiker med nån gadget (från Watershed förstås) via ögonen på folk suger ut bilder från deras näthinna och destillerar ner dem till ögondroppar. Ta sen dropparna själv och du upplever lite av en annan persons liv, ungefär som i Strange Days. Optikern påminner lite om Robin Williams i One Hour Photo, en ensam man som smygtittar in i andras liv. Tyvärr tappar filmen bollen nånstans på vägen och det urartar i en snabbaklippochäckligabildersoppa. Halvvägs var det hyfsat i alla fall.
2-/5

Touch – Regi: Emily Hagins
Jag ser att en tjej, Emily Hagins, både har skrivit och regisserat. Kul! Här får vi träffa blinda killen Henry som råkar ut för en bilolycka tillsammans med sin föräldrar och sen irrar omkring i skogen för att leta efter hjälp. Även här får vi en ganska bra inledning och dessutom fina miljöer då Henry hittar en övergiven företagsbyggnad ute i skogen. Återigen är det tyvärr så att det i liksom inte håller hela vägen. När filmen är slut så är vi bara tillbaka på samma ställe som när den började. Snygga skogsmiljöer var det dock.
2/5

Taste – Regi: Eric England
Den här kortisen spelades in på The Matrix Corporate Center i Connecticut i USA, ett skrytbygge från början av 80-talet som här är företaget Watersheds hem. Till de här härligt sterila företagsmiljöerna kommer Aaron på anställningsintervju. Han får till slut träffa Lacey Sharp som erbjuder honom anställning. Han tackar dock nej vilket kan (möjligen) ha varit ett misstag. Lacey har nämligen en smak för… ansikten. Inledningen påminner om The Game där en förvirrad Michael Douglas fyller i papper och inte förstår varför han är där han är. Återigen, och det börjar bli ett tema, en trevlig inledning som sen, när ”monstret” visas, tappar och blir trist. Men det är en av de bättre filmerna i antalogin.
2+/5

Listen – Regi: Jesse Holland & Andy Mitton
”Found footage… oh no” är min första tanke. Mina farhågor visar sig vara berättigade. Det här var den sämsta filmen tror jag. Vi får se ”autentiska” filmbilder låter en text meddela. Enligt ett rykte ska det finnas ett melodistycke som, om du hör hela från början till slut, tar kål på dig. Nånstans därute spritt på flera videokassetter finns melodin inspelad. Två snubbar får i uppdrag, av Watershed förstås, att hitta dem och foga samman dem till en helhet. Njaaee, man försöker vara The Ring-skrämmande men misslyckas kapitalt. Killarna spelar in sig själva när de jobbar med filmen. Förutom att videofilmen med låten som de jobbar med är fylld med störningar, hopp och klipp (vilket är logiskt) så är även deras egna film det. Varför? Det blir bara jobbigt och störande. Nej, jag gillade inte denna.
1+/5

Sammanfattning
Som helhet var 5 Senses of Fear ändå en ganska mysig titt. Läskig är den inte ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Antologifilmer är lite speciella. Om en av delarna är dålig är det bra att den är kort så att nästa kan börja. Samtidigt tappar man lite känsla då även de bra filmerna glöms bort just för att en ny börjar direkt. Här har man haft företaget Watershed som röd tråd för att binda samman filmerna lite grann. Just det här med sinnena var knappt nåt jag tänkte på om jag ska vara ärlig förutom att titlarna påminde mig när en ny film började. Filmerna kändes lite tv-mässiga, lite för låg budget, lite för dåliga skådisar, lite för dålig kvalitet, helt enkelt. Jag gillar ändå passionen som finns och att projektet har gett unga regissörer chansen att visa framfötterna.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vad tyckte resten av filmspanarna? Höll de för ögonen eller skrattade de mest? Var det en film i deras smak eller hör jag burop om att den stank?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Byzantium

28 september, 2013 10 kommentarer

ByzantiumMoFTitel: Byzantium
Regi: Neil Jordan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Just nu pågår filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm. Faktum är att jag precis är hemkommen från invigningsfilmen The Congress (med bl a Robin Wright, Harvey Keitel och Danny Huston). Men det är inte The Congress det ska handla om nu. Under och innan festivalen erbjuder nämligen SF Anytime, i samarbete med Njutafilms, ett knippe av festivalfilmerna. Jag tittade igenom vilka filmer det bjöds på och valde sen den med högst betyg på IMDb: Byzantium i regi av Neil Jordan.

Filmen börjar riktigt lovande. Det känns som en blandning av brittisk socialrealism och Låt den rätte komma in. Eftersom det handlar om vampyrer i vardagen kommer jag också att tänka på det svenska skräckisdramat Vampyrer. Precis som i Vampyrer handlar det om relationer mellan familjemedlemmar. I Vampyrer var det två systrar, i Byzantium en mor och hennes dotter.

I början av filmen gillar jag att det är en historia som spänner över lång tid. Hoppen mellan de olika tidsperioderna är snyggt gjorda. Dessutom är det nåt speciellt med att se en person i en scen som utspelas för två hundra år sen och sen se samma person dyka upp i nutid, oförändrad. The perks of being a vampire. Det mest positiva med filmen är nog en ung tjej vid namn Saoirse Ronan. Hon är riktigt bra och har ett utseende jag gillar. Saoirse kickade för övrigt stjärt i Hanna, en film som inte riktigt höll ihop som helhet även om Saoirse alltså var bra.

Det var det positiva med filmen. Efter ett tag började jag nämligen ledsna på filmens lite för direkta berättande. Oj, vad sorgligt det är att vara vampyr! Vampyrer kan spela piano och de spelar bara sorgliga pianostycken! Vampyrer kan inte bli ihop med någon! I just den här filmen är dessutom denne någon en kille som drabbats av nån typ av blodsjukdom som gör att han börjar blöda väldigt lätt. Puh-lease. Det som i Låt den rätte komma in sas mellan raderna sägs här av rollfigurer direkt i form av repliker. Det funkar inte riktigt, det blir krystat.

Det som till slut sänker filmen till slutbetyget, trots en bra början, är ändå hela förklaringen till vampyrfenomenet. Visst, det är annorlunda men framförallt konstigt och liksom utan nån som helst förklaring. Det bara kommer in från vänster utan förankring i nåt som filmen berättat tidigare. Efter ett tag känns filmen även ”för liten” trots att den försöker vara episk, och då blir det fel. Låt den rätte komma in var bara en liten film men en bra sådan. Jag ber om ursäkt för att jag hela tiden refererar till Tomas Alfredsons film men jag kan inte låta bli. För mig kändes det som en för uppenbar och sämre rip-off.

2/5

Även Filmitch och Fiffi har spanat in Byzantium och skriver om den idag. Klicka på deras namn för att läsa vad de tyckte om filmen. Bet filmen sig fast direkt och släppte sen inte taget eller sög den?

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →