Starred Up (2013)
24 maj, 2015 4 kommentarer
Jack O’Connell har verkligen exploderat under 2014, vilket inte är så konstigt då han är en naturkraft. Vi såg honom i den svettiga Belfast-thrillern ’71, och här har vi återigen ynglingen O’Connell i en brittisk, skitig och nervig film, en fängelsefilm den här gången.
Starred Up är en fängelseterm som betyder att en ung fånge ”uppgraderas” från ungdomsanstalten till ett riktigt fängelse för vuxna. I filmen spelar O’Connell en sådan fånge, Eric Love (sic!), som ungdomsanstalten inte klarat av att härbärgera. Det blev för mycket bråk och farligt för de andra på anstalten antar jag. Nu kastas O’Connell in i en vuxnare och än mer farlig värld. Det som twistar till det hela är att även Erics pappa, Neville (Ben Mendelsohn), är fånge där.
Oj. Ja, som konstaterade ovan så är alltså O’Connell en naturkraft. Här är han en vildhjärna som kan explodera när som helst. Han utstrålar en sorts urfajterinstinkt som nästan gör mig rädd. När det gäller att slåss är han villig att göra det extra, och då menar jag extra allt.
Samtidigt har Eric humor, är smart och vet vad som händer omkring honom. Det är som att hans två sidor inte kan smälta ihop till en helhet. Eric deltar i en samtalsgrupp som leds av en snubbe som faktiskt försöker göra nytta, försöker få fångarna att ändra attityd, att inte använda våld så fort det bränner till. Under samtalen bubblar det av intensitet. Eric gillar det dock och ser det förmodligen som en utmaning, och utmaningar är han bra på. Känslan jag har hela filmen är ändå att det här inte kommer att gå bra. Det kommer att gå åt helvete.
I grunden är det en klassisk fängelsefilm med det mesta vad innebär. Vi får ta del av hierarkin i fängelset och samspelet mellan fångar och vakter. Det förekommer givetvis en handel med prylar. Fängelset är en egen värld med sina egna regler. Vi får t.o.m. uppleva en nakenfajt i duschen, vilket väl nästan är mer regel än undantag i fängelsefilmer.
Slutet var både starkt och spännande. Under den sista scenen får vi bevittna en kram av det udda (armlösa) slaget – kanske den bästa scenen i hela filmen.
Starred Up som kallas Blodsband på svenska var väldigt nära att hamna på min topplista över 2014 års bästa filmer och den finns t ex att se på halvnya tjänsten Plejmo.
April månads filmspanarträff inleddes med en visning av episka mått. Pratar jag om filmens episka kvaliteter? Nej, jag pratar givetvis om de häpnadsväckande besökarna, filmspanarna exkluderade, som hade letat sig till en liten salong på Sergel för att avnjuta 
Jag och min torsdagsbiokompis Anders gick i våras och såg Hayao Miyazakis sista (?) film 
Här har vi ytterligare en hajpad film som jag gillade men inte älskade. Musiken gjorde mig orolig redan från början. Det strömmar quirkiness ur högtalarna. Under förtexterna skrivs allt med liten förstabokstav. Filmens färger är pastellfärger. Quirky. Joaquin Phoenix mustasch är quirky. Jag får helt enkelt en överdos av quirk. Jag störde mig på att folk satt på kontoret och pratade rätt ut i luften. Jag skulle bli tokig om det funkade så där jag jobbar. Ibland funkar det i och för sig just så där jag jobbar (gahaha). Nu är 
12 Years a Slave
Ah. 
Var det här en Oscars-film? En sådan där film som får premiär sent under hösten för att få bästa chans att vara med i snacket om vilka filmer och skådisar som ska nomineras. Filmens manus har skrivits av Tracy Letts. Kanske var det en av anledningarna till att jag faktiskt såg filmen på bio. Letts ligger nämligen bakom manuset till 
Jag utlovade en recension av ytterligare en rulle från 
Månadens filmspanartema är Regn. Hmm, här finns det ju ganska mycket man kan välja att skriva om. Man kan välja ut en film som det regnar en massa i (vilken det nu skulle vara?). Man kan välja ut favoritregnscener. Kanske skulle Rutger Hauers ”Tears in the rain”-scen i Blade Runner platsa på en sån lista. Eller varför inte Andy när han är fri efter att ha kravlat sig igenom ett avloppsrör…
Montage inleds med att två poliser (utredaren Cheong-ho och hans sidekick) besöker en kvinna för att meddela att nu tyvärr måste lägga ner arbetet med att hitta den skyldige kidnapparen som förde bort hennes dotter för 15 år sen. Kvinnan blir förtvivlad men måste acceptera faktum. Bortförandet av hennes lilla dotter kommer att förbli ett olöst fall. Men så dyker det upp en blomsterbukett på en plats som bara kidnapparen, polisen och mamman skulle kunna känna till och en tid senare kidnappas ett annan litet barn. Är det samma kidnappare den är gången också?
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?