Man on Wire (2008)

1 juli, 2014 4 kommentarer

Man on WireVet ni vad? Vi kör ytterligare en film från 2008. Quelle surprise. 😉

Man on Wire är en fascinerande dokumentär om Philippe Petit, en galen lindansande fransman som under kuppartade former olagligt spänt upp linor på olika kända byggnader och sen lindansat där. Han började med Notre-Dame i Paris, fortsatte med Harbour Bridge i Sydney och avslutade med ett nybyggt World Trade Center i New York på 70-talet. Och det är just om det sistnämda som filmen till största delen handlar om. Blandat med återblickar på tidigare händelser i Petits liv gestaltas WTC-kuppen på ett thrillerartat sätt.

Det är helt otroligt egentligen. Det hela planeras i flera år, och tanken är att utföra det hela när de två tornen precis är färdigbyggda. De tar sig in med falska id-kort, en grupp i vardera torn. Med pilbåge skjuter de en fiskelina från ena tornet till det andra och lyckas på så sätt få över den tunga vajern som Petit ska gå på. Det är möjligt att filmmakarna har överdramatiserat en aning men det är bitvis riktigt spännande och samtidigt nästan surrealistiskt. Hur kunde de egentligen lyckas? Tänk att göra en liknande grej idag? (Om tornen funnits kvar, vill säga.)

Mot slutet blir det känslosamt. Det är svårt att beskriva varför, men det finns nåt oerhört vackert i det som Petit gör. (Och hur han vågar övergår mitt förstånd.) Fascinerande, som sagt. 11:e september gör att filmen får ytterligare en dimension och känsla. Men det är bra att detta inte alls berörs i filmen. Alla som tittar vet ändå att det har hänt, och man tänker på det medan filmer fortgår. En sak som jag tänkte på var att 70-talet måste ha varit en annan, öppnare, tid, i alla fall i New York. Jag rekommenderar filmen, men det känns som om den kanske hade passat bättre som kortfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , ,

Wendy and Lucy (2008)

30 juni, 2014 13 kommentarer

WendyJag kör en gammal recension av en festivalfilm från 2008…

Jaha, det blir inte så mycket mer indie än så här. Jo, kanske i den sista filmen som jag såg på festivalen, Ballast (kommer en recension av den senare). I Wendy and Lucy spelar Michelle Williams en avig tjej, Wendy, som är på väg till Alaska med sin hund Lucy för hitta nåt jobb och leva i fred. När bilen går sönder och hunden försvinner blir det jobbigt för Wendy att komma vidare och hon är fast i en amerikansk håla utan pengar och det mesta verkar gå fel. Men Wendy är envis och träffar i alla fall en trevlig parkeringsvakt (Wally Dalton).

Alltså, jag bara måste lyfta fram Michelle Williams här. Hon gör en grym rolltolkning så långt bort ifrån Dawson’s Creek som man kan komma. Hon känns helt äkta som tjejen som går sin egen väg. Wendy är en sån där person som vill sköta sig själv och när hon tvingas konfronteras med andra så blir hon ganska tvär. Hon är envis, nästan lite så där dumt envis. Efter ett tag bara önskar jag mig att Wendy ska få hitta sin hund. Jag gillar miljöerna i filmen. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Till slut landar filmen på en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Ett par på raden framför hade beslutat sig för att inta lunchen i biosalongen och kom därför in i salongen med varma, osande mackor med tillhörande prasslande papper. Utvisning tio minuter.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , ,

The Brothers Bloom (2008)

6 mars, 2014 10 kommentarer

Rachel

Un parapluie jaune

Tidigare i veckan skrev jag om Rian Johnsons senaste film Looper. Ganska kort efter att jag såg den på bio så kollade jag in The Brothers Bloom för kryssa alla Johnsons filmer. Hans debut Brick är ingen favorit. The Brothers Bloom är en mysig heistfilm med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo. Kan det bli mysigare? Nej, kanske inte. Är det inte lite Wes Anderson över filmen? Utstuderat, mycket yta, lite konstruerat på nåt sätt. Jag tycker ändå det funkar bättre än i många av Wes Andersons filmer. Rollfigurerna känns ändå som människor och inte marionetter, men kanske lite som marionetter ändå.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Happening (2008)

4 mars, 2014 12 kommentarer

"I'm so sorry. We didn't mean it."

”I’m so sorry. We didn’t mean it.”

Ibland går allt fel. The Happening är ett sånt exempel. M. Night Shamalamadingdong har kokat ihop en skrattretande historia om en natur som slår tillbaka mot människan. Inledning är ändå hyfsad och det finns vissa skrämmande scener (t ex en som involverar fallande arbetare på en byggarbetsplats). Efter ett tag urartar dock allt. Marky Mark pratar på fullt allvar med en plastplanta och ber om ursäkt å människans räkning. Zooey Deschanel är felcastad. IMDb tycker detta är science fiction. Det är det inte. Efter The Happening bjöd M. Night på The Last Airbender och After Earth. Ibland går allt fel fler gånger…

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 1, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Låt den rätte komma in

1 oktober, 2013 4 kommentarer

EliTitel: Låt den rätte komma in
Regi: Tomas Alfredson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Byzantium som jag kallade en sämre kopia, ja, en rip-off, av Låt den rätte komma in så kommer här min gamla recension av… Låt den rätte komma in, som alltså skrevs 2008.

Jag läste John Ajvide Lindqvists debutroman för några år sen och gillade den, kanske inte skarpt men en hel del. När filmen nu skulle komma i början av detta år (2008) så kändes det självklart att se den på bio. Nu fick vi av marknadsföringsskäl vänta ända till slutet av oktober, vilket kändes idiotiskt. Nu gick tiden ganska fort ändå, vilket den har en förmåga att göra. Sen tror jag nog att man nästan förlorade lite publik på att inte visa den när hajpen var som störst just efter Göteborgs Filmfestival och i samband med att den fick pris på filmfestivalen i Tribeca, New York (fast det kanske bara är filmnördar som uppmärksammar sånt?). Handlingen i korthet: Mobbade Oskar träffar märklig ljusskygg flicka, Eli, som just flyttat in i lägenheten bredvid.

Oj, vad snygg den var, filmen. Allt känns väldigt genomtänkt. Fotot är utstuderat snyggt. Ibland knivskarpt, ibland lite suddigt. Snön är fantastiskt snygg. Filmen har en realistiskt men ändå poetisk känsla. Barnskådisarna bär upp filmen på sina små axlar. Vampyrtemat är skruvat till sina ytterlägen. Här finns både empati och rovdjurslystnad. Ska den mobbade Oskar ge sig, och sitt liv, till Eli? Eli vill det inte, men ändå vill hon det. Allt detta psykologiska mixas snyggt ihop med scener med oftast smakfullt datorgenererade effekter, t ex när Elis ögon liksom växer till rådjurs/vargögon. Någon gång ser effekterna lite väl datorgenererade ut, tänker t ex på scenen med Spoiler katterna som attackerar Ika Nord Spoiler slut.

Om jag ska peka ut någon svaghet i filmen så är det kanske scenerna med alkisgänget. Filmmakarna har inte lyckats göra dessa personer lika intressanta som Eli och Oskar, och ibland känns det som om jag bara väntar på att Oskar eller Eli ska dyka upp igen. En annan liten detalj är musiken. Ett melankoliskt pianostycke är riktigt bra. Ett annat av de återkommande styckena är dock alldeles för storslaget med för mycket sentimentala stråkar. Men det funkade nästan. Om jag ska peka på något riktigt bra i filmen så måste jag bara nämna den näst sista scenen som utspelas i ett badhus, ruggigt bra: Spoiler Oskar är under vattnet, Eli blixtrar förbi, benen på en av mobbarna forsar iväg och till sist faller en lemlästad arm sakta genom vattnet Spoiler slut. Ruggigt snyggt. Låt den rätte komma in är förmodligen den bästa svenska filmen i år.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ping-pongkingen

10 september, 2013 4 kommentarer

Ping-pongTitel: Ping-pongkingen
Regi: Jens Jonsson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Snabba Cash III så kommer innan min recension av den en gammal recension av regissören Jens Jonssons förra film.

Jens ”kortfilmskingen” Jonsson har gjort sin första långfilm och för den vann han pris i Sundance trots strömavbrott och upprörda känslor över fult ord på amerikanska flaggan (se bild till vänster, om ni är skarpsynta). Filmen då? Jo, helt klart en egen film som känns personlig. Långt ifrån Beck och landsortsdramer, vilket är uppfriskande. Scenografin med ljusa pastellfärger gör att filmen får en speciell känsla. Tonen är långsamt komisk och samtidigt lite melankolisk.

Filmen påminner en hel del i stilen om Jonssons tv-serie God morgon alla barn som jag gillade bättre faktiskt (en fyra i betyg om man ska snacka betyg). Uppfriskande också med för mig helt okända skådisar. Det är fantastiskt skönt att slippa Michael Nyqvist, som jag gillade i t ex Tillsammans men som nu känns trött. Nu kanske det låter som om det blir ett högt betyg till Ping-pongkingen men som helhet räcker det inte till mer än en helt vanlig trea. Men gott så. Det är bara att fortsätta, Jens! (min kommentar: och jag tror inte det blev riktigt den fortsättning du hade tänkt dig, Jens)

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

The Sky Crawlers

19 juni, 2013 Lämna en kommentar

The Sky CrawlersTitel: The Sky Crawlers
Regi: Mamoru Oshii
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Mamoru Oshii gjorde en av de anime-rullar som jag inledde mitt tittande med i denna genre för några år sen, Ghost in the Shell (4-/5).

The Sky Crawlers handlar om ett (möjligen framtida) alternativt Europa där krig förs som ett sorts spel mellan två konsultföretag. De som krigar, främst stridspiloter vad det verkar, gör det med livet som insats men är genmanipulerade så att de aldrig åldras. De kallas Kildren och förutom att de inte åldras (men dö kan de, typ) så har de även problem med minnet. Nåt som hänt förra månaden är som ett töcken för dem. Vi får följa en sådan pilot som kommer ny till en flygbas.

Mmm, det här var en snygg anime med melankolisk stämning. När jag såg Oshiis Innocence (som är en uppföljare till Ghost in the Shell) störde jag mig på att vissa scener var 3D-animerade och inte klassiskt animerade. I The Sky Crawlers är flygscenerna 3D-animerade medan de mer vardagliga, jordnära (!), scenerna är traditionellt animerade. Här funkar detta grepp. Båda teknikerna är snygga och ger dessutom en bra kontrast då det verkligen framstår som två olika världar. Filmen är ett sorts mysterium och det är en del att klura ut. T ex om vad som egentligen händer med Kildren-piloterna och hur det är med deras minne. The Sky Crawlers är lite blek men snygg, och ger mig en del att tänka på. Nåt positivt: Oshii gillar fortfarande vind som fantastiskt snyggt blåser i håret på folk.

En intressant tanke som läggs fram i filmen är att människan inte riktigt uppskattar fred om det inte samtidigt finns krig. Det är därför som ”samhället” (myndigheterna, de styrande) beslutat att man ska ha krig. Men kriget förs alltså egentligen inte mellan länder utan man anlitar företag för att sköta det hela. Resten av det civila samhället är inte inblandat, förutom att de kollar in ”ställningen” i dokusåpa-liknande tv-program.

3/5

Arkiverad under Alternativhistoria, Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Australia

26 maj, 2013 4 kommentarer

AustraliaTitel: Australia
Regi: Baz Luhrmann
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av nyligen sedda the not so great The Great Gatsby kommer här en recension av Australia, en annan av Baz Luhrmanns filmer som jag faktiskt har sett.

Nicole Kidman gör societetsdamen från England som får känna på äventyr och romantik i det vilda Australien, dit hon kommer för att möta sin man som driver en boskapsranch. Väl där finner hon sin man mördad. Hon träffar snälla aboriginer inklusive 10-årige charmtrollet Nullah (Brandon Walters), som har aborginsk mor och vit far, och som agerar berättarröst i filmen. Hon träffar också Hugh Jackman som spelar Mannen med stort M, en boskapsfösare som motvilligt hjälper Kidman driva sin boskap från farmen till kuststaden Darwin för att därmed utmana den elake boskapskungen King Carney (Bryan Brown). Och sen står ju andra världskriget, och därmed japanerna, för dörren.

Australia sas vara en sanslös pastisch på gamla romantiska hollywood-filmer. Den skulle vara ett spretigt pekoral som hade för många slut och var för lång. Och, ja, det är väl egentligen bara att hålla med på alla punkter, haha. Men jag gillade den ändå hyfsat. Det är en sån film helt enkelt. Det är romantik i kubik och det ska liksom vara så. Sen lärde jag mig en del om Australiens historia. T ex att barn med blandat påbrå (vit pappa, aboriginsk mamma, eller tvärtom) togs från sina familjer, och att detta praktiserades fram till 1973. För detta bad Australiens premiärminister om ursäkt i år (2008 alltså).

Men visst, filmen har en hel del brister. Början var ganska jobbig, med dålig och ryckig klippning utan flyt. Dessutom var musiken nån sorts enerverande varieté-gladswing. Klippningen tog sig efter hand – eller så vande jag mig. Specialeffekter användes ibland lite fult. Jag satt ibland och tänkte ”Mhmm, det där är datoranimerade kossor”. Ändå var det här den bästa film jag sett av regissören Baz Luhrmann. Men då har jag i och för sig bara sett den huvudvärksframkallande och helt obegripligt hajpade Moulin Rouge! (2001) som faktiskt var hans senaste film. Sju år, det är ganska lång tid mellan två filmer. I klass med Stanley Kubrick – men inte Roy Andersson. Hur som helst, Australia får precis godkänt. Bitvis bra men för ofokuserad och långdragen.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Wackness

16 april, 2013 8 kommentarer

WackTitel: The Wackness
Regi: Jonathan Levine
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Igår skrev jag om Warm Bodies av Jonathan Levine och regissörens namn klingade bekant. Det visade sig att han även låg bakom bl a 50/50 (som jag inte har sett) och The Wackness (som jag har sett och gillat). Följaktligen kommer här min recension av The Wackness som jag skrev i augusti 2009.

The Wackness är en film om sån där sommar där allt händer. Då man både hinner ha tråkigt och uppleva en massa. New York-bon, outsidern, hiphopnörden och marijuanaförsäljaren Luke har något av en drömsommar. Bl a spenderar han en helg vid stranden med en dotter, Stephanie (Olivia Thirlby), till en av sina ganjakunder. En helg som nästan är för bra för att vara sann kändes det som. Den där kunden spelas förresten av Ben Kingsley som inte direkt var lik Gandhi här (min kommentar: påminner mig om jag måste se Sexy Beast). Luke spelas klockrent av Josh Peck som var med som mobbat fetto i sevärda flodrullen Mean Creek (2004). Det är ganska otroligt vad han har gått ner i vikt även om man kan ana lite lönnfett så här fyra år senare.

Av den musik som spelas i filmen så har jag åtminstone hälften på cd (min kommentar: det var platta runda plastskivor som man använde förr i tiden)! Grym rap från hiphopens guldera. Jag önskar bara att de hade spelat nån låt med Public Enemy. Fast deras musik passar kanske inte riktigt in i filmens lite tillbakalutade stämning (och PE var som bäst några år innan ’94 då filmen utspelas). Tyvärr var volymen på musiken mixad alldeles för lågt. Det var för lågt även när det inte var nån dialog samtidigt utan bara en sekvens med musik. Samtidigt blev det nästan överdoserat med bra hiphop. Varje scen inleddes med en låt och det blev nästan för mycket (min kommentar: samma sjukdom som Warm Bodies led av, skillnaden här är att musiken är bra). Bästa scenen, där Peck får visa att han är en riktigt bra skådis, tror jag var när han vid ett tillfälle skäller ut Steph i en telefonsvarare. Jag är tvungen att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Quantum of Solace

6 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →