Vivre me tue (2002)

11 juli, 2021 2 kommentarer

På samma franska filmfestival där jag såg Polanskis The Pianist såg jag även dagens film, Vivre me tue eller En kamp för livet som den fick heta på svenska. En kamp för livet, really?! Den här gången väljer jag att använda originaltiteln på mitt inlägg eftersom jag tyckte den franska titeln funkade bättre. Men jag förstår att man valde en annan titeln på svenska än en direkt översättning. ”Att leva dödar mig” kanske inte riktigt funkar? Eller, jo, det gör väl även om det låter lite styltat. Min text om Vivre me tue skrevs i maj 2003.

En kamp för livet är en fransk film i regi av Jean-Pierre Sinapi som handlar om två bröder i Frankrike med marockanska föräldrar. Den ene brodern, Paul, är högutbildad men har svårt att få ett ”riktigt” jobb och försörjer sig som pizzabud samtidigt som han drömmer om att bli författare. Den yngre brodern, Daniel, är besatt av bodybuilding och använder steroider för att få muskler. Filmen skildrar bådas försök att hitta sin plats i tillvaron.

Samtidigt som filmen är rätt så rolig så är den också allvarlig och tar upp så ovanliga frågor som t ex ”vad är meningen med livet?” och ”ska jag ljuga för mig själv?”. (Min kommentar: haha, jag hoppas jag är ironisk här med tanke på ordvalet ”ovanliga”?!) Den fick mig att tänka lite på Akira Kurosawas Ikiru – Att leva. Den blir dock aldrig riktigt intensiv och delar av slutet kändes lite krystat. I slutändan blir det ändå godkänt och således 3/5 i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Whale Rider (2002)

20 juni, 2021 4 kommentarer

Jag gillar att på filmfestivaler försöka välja olika typer av filmer, från olika länder. Jag tycker variation förnöjer. Just under Stockholm Filmfestival 2003 såg jag smala asiatiska filmer som Bright Future eller Good Bye, Dragon Inn men även en bredare filmer The School of Rock (nu råkade det vara festivalens överraskningsfilm, men ändå) och filmen det handlar om idag, nyzeeländska Whale Rider.

Det här var en riktig familjefilm var och en riktig snyftare också för den delen. Keisha Castle-Hughes som spelar den unga girl power-tjejen är mycket bra. Hon ska tydligen vara med i Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith (min kommentar: japp, det var hon och spelar Queen of Naboo). De sista ca 25 minuterna är berörande. Det gick inte att värja sig.

<spoiler>
När Paikea mot slutet ska sjunga och tala och dessutom tillägnar det hela sin farfar, och farfar inte dyker upp, ja, då var det svårt att hålla tårarna borta (och varför skulle man göra det?). Snyft.

Lite löjligt var det när Paikea satte sig upp på valen och liksom sparkade den i sidan ungefär som med en häst för att få igång den. Det hade väl räckt med att hon satt där liksom.
</spoiler>

Hur som helst, jag gillade filmen och det kommer bli en succé (hoppas jag) när den går upp på bio nu i dagarna här i Sverige. Jag har sett reklamen i tunnelbanan. En riktig familjefilm, som sagt. Och en bra sådan. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Bright Future (2002)

18 juni, 2021 6 kommentarer

Efter ett mellanspel med Hitchcockfilmen Family Plot i onsdags är det återigen dags för ett kort omdöme om en film som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Det handlar om japanska Bright Future och på visningen fick jag med mig en Ericsson-kollega som förväntade sig en film men fick en helt annan. Han blev besviken. En av huvudrollerna spelas för övrigt av Tadanobu Asano som är med i den helt underbara Universums sista dagar som kom ungefär samtidigt.

Det här var filmen som min kompis hakade på för att han trodde det handlade om en actionfilm med datoranimerade mördarmaneter som attackerade Tokyo. Hehehe. Tji fick han – och jag med i viss mån även om jag visste på ett ungefär vad som väntade. Nja, jag tyckte den var för konstig och smått ologisk på ett sätt som inte var intressant utan istället gjorde att jag tappade intresset. Visst, det fanns en del oväntade vändningar och schyssta bilder. Sen gillar jag som många andra slutet med Che Guevara-gänget gåendes i samlad tropp sparkandes pappkartonger (varför inte?). Men till syvende och sist så hade jag svårt att hålla mig vaken. 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Pianist (2002)

26 maj, 2021 8 kommentarer

Roman Polanski må vara kancellerad men det betyder väl inte nödvändigtvis att hans filmer är det. Åtminstone inte hans gamla filmer. Eller? Just The Pianist såg jag på den trevliga biografen Sture under Franska Filmfestivalen i maj 2003.

Jag har sett Roman Polanskis The Pianist (2002). Filmen som bygger på verkliga händelser utspelar sig i Warszawa under andra världskriget och handlar om pianisten och juden Władysław Szpilman. Han och hans familj (mamma, pappa, två systrar och en bror) utsätts för tyskarnas förföljelse av judar.

Jag tänker inte nämna mer om handlingen utan säger bara att filmen handlar om överlevnad, mänsklighet och vad som händer med människor under krig och extrema situationer. Adrien Brody är strålande i rollen som pianisten och jag tycker han är värd sin Oscar.

Andra Polanski-filmer jag har sett som Chinatown, Rosemary’s Baby, The Ninth Gate och Vampyrernas natt har inte varit dåliga men inte heller gripit tag i mig riktigt. Det gjorde däremot The Pianist. Det är den bästa Polanski-film jag har sett och den får faktiskt högsta betyg 5/5 av mig. Kanske en svag femma men trots allt en femma. Se den när den kommer på bio i augusti! (min kommentar: ja, det här var alltså i augusti 2003.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 5, BOATS, Drama, Film, Krig, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

2009 Lost Memories (2002)

3 mars, 2021 Lämna en kommentar

Sommaren 2004 ägde en asiatisk filmvecka rum på den fina biografen Grand i Stockholm. Jag såg tre av filmerna: Bong Joon-hos seriemördarklassiker Memories of Murder, martial arts-spektaklet The Legend of Evil Lake och slutligen 2009 Lost Memories, det alternativhistoria-actiondrama det handlar om idag.

Detta var den första filmen jag såg på den asiatiska filmveckan som pågår på Grand i Stockholm! Upplägget i denna sydkoreanska rulle är ganska intressant. Det är nämligen så att den utspelas år 2009 i Korea efter att Japan varit allierade med USA under andra världskriget och sedemera varit på den vinnande sidan. Atombomberna släppte USA över Tyskland istället för Japan. Korea är inte ett eget land utan är en del av Japan efter att Japan inte gett upp Korea efter andra världskrigets slut. Orsaken till detta är enligt filmen att en mördare misslyckades med att skjuta ihjäl en japansk politiker år 1909 och därmed så ändrades historien. På riktigt i vår verklighet så lyckades mördaren.

Nu är det alltså år 2009 i den ändrade verkligheten där Korea alltså är en ”delstat” i Japan. Huvudperson i filmen är Sakamoto, en koreansk poliskommissarie som utreder ett attentat av koreanska terrorister som kämpar för ett fritt Korea. Sakamoto lider också av en sorts syner där han ser händelser som han på nåt sätt tror han varit med om fast han inte minns dem. Efter ett tag inser Sakamoto att en gammal koreansk artefakt, en stenhalvmåne, spelar en viktig roll för terroristerna.

Och så blir det lite tidsresor också.

Som sagt, filmens idé är häftig. Tidsresor och parallella verkligheter är gott, gott, gottigottgott. Speciellt eftersom man här också ändrat hela jordens historia. Men det hjälper liksom inte med en bra idé om filmen i övrigt är smetig, överdramatisk och fylld med 10 minuters skjuta-skjuta-skjuta-actionscener som man till slut gäspar av. Många scener var alltså för långdragna med för pampig, slemmig musik och känslorna som vi ska känna var i manus trolilgen skrivna med tredubbla lager med röd tusch. Men ok, jag ska erkänna att actionscenerna var ganska maffiga innan jag hann tröttna.

Det förekommer en del logiska luckor. Jag har tänkt lite nu efteråt och jag förstår inte vad det misslyckade mordet har med saken att göra egentligen. I själva verket var det så att det mordet som i vår verklighet faktiskt ägde rum gjorde att Japan styrde Korea med än hårdare hand. Den avgörande skillnaden var att Japan blev allierat med USA under andra världskriget och därför ”vann” kriget och slapp lämna ifrån sig Korea men kopplingen mellan detta och det misslyckade mordet görs aldrig. Nåja, det störde inte mig under filmen eftersom jag inte hade full koll på Koreas och Japans historia innan jag såg den. (Jag har läst på lite nu.) Filmen är nog ganska nationalistisk (inte för att det störde mig) och mördaren Ahn Choong-kun räknas tydligen som patriot och nationalhjälte i Sydkorea. Dessutom har han fått ett rörelsemönster i Taekwondo uppkallat efter sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Alternativhistoria, Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Ljuva dagar (2002)

14 februari, 2021 Lämna en kommentar

Det är inte ofta man ser ungerska filmer. Jag kommer osökt att tänka på en ungersk film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2010: den något udda Bibliothèque Pascal. Se den istället för Ljuva dagar, eller Szép napok (cool titel dock) som den heter på ungerska. Min preblogg-text om Szép napok skrevs i maj 2004.

Denna ungerska film ingick i en serie med filmer från de nya EU-länderna som SVT visade nyligen. Den handlar om en bror, en syster och deras fattiga och kriminella bekantskapskrets. Brorsan har precis blivit fri efter en fängelsevistelse. Syrran har precis fått ett barn som hon själv inte fött. Den riktiga mamman har fått jobba i hennes tvätteri och fått betalt men vill sen få tillbaks sitt barn. Brorsan blir intresserad av henne.

Nja, här fanns det faktiskt potential. Det som jag lade märke till direkt var det annorlunda fotot. Vackra färger och lite annorlunda ljussatt. Bildlösningar som inte var standardmässiga. Det var bra. Men sen tyckte jag bara filmen var jobbig i övrigt. Det är en sorts film noir eftersom ingen av personerna är sympatiska. De gör misstag och tar ständigt fel beslut. Jag får ingen känsla alls för någon. Det är vackra bilder med ”fula” människor och jag förstod inte poängen med filmen alls. Nä, några ”ljuva dagar” var det verkligen inte frågan om här. Även om det kanske är orättvist (jag vet ju inget om någons bakgrund) så kändes det som: ja, ja, ni får väl skylla er själva. Snudd på bottenbetyg faktiskt. Jag blev varken berörd, ledsen eller glad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Blade II (2002)

25 december, 2020 4 kommentarer

Varning för spoilers för Blade II utfärdas härmed.

I uppföljaren Blade II är det en inte helt okänd regissör som tagit över spakarna, nämligen mexikanen Guillermo del Toro. Jag kände direkt del Toros inflytande och även att kvalitetsnivån hade höjts jämfört med den första filmen. Inledningen presenterar en ny form av supervampyrer där jag kände igen del Toros monsterdesign. Han gillar sina monster del Toro och han är bra på att gestalta dem, det måste jag säga.

Det var till och med så att en ganska lång expositionssekvens, där Wesley Snipes egna berättarröst återger vad som hänt i den första filmen, funkade utmärkt. Den fyllde sitt syfte på samma sätt som en ”Previously on random tv series”-vinjett gör och det utan att bli tråkig.

Kanske har jag vant mig vid Snipes stil nu redan efter en film. Eller så är det del Toro-effekten som gör att han funkar bättre. Känslan är att del Toro har skruvat upp allting till elva och att filmen, inklusive Blade, inte tar sig själv på lika stort allvar. Det är betydligt mer humor här än i den första filmen.

Snipes fajtingstil är lustig. Det är som att han slåss i staccato. Det är inget vidare flyt utan tydliga start och stopp i hans rörelser. Kanske lite som Bruce Lee med tydliga karate-markeringar av rörelser, slag och sparkar.

Ett exempel på att kvalitetsnivån hade höjts noterade jag under en tidig fajt där Blade slåss mot några vampyrer på motorcyklar. Blade har en röd cape och han påminner om en matador när han elegant viker undan från den framrusande motorcykeln när den likt en tjur försöker stånga honom. Det är bara en liten detalj men den bidrar till intrycket av en genomarbetad film.

En annan positiv aspekt är att Blade får ett gäng att hänga och gnabbas med. Gänget kallas The Blood Pack och är vampyrer som tränats för att jaga Blade men supervampyrernas (a.k.a. Reapers) existens gör att de tvingas samarbeta med sin svorna fiende Blade. De är inte så glada för det, precis som Blade själv. Upplagt för konflikter. Några skådespelarfavoriter bland Blodgänget: Ron Perlman och Donnie Yen.

Whistler (Kris Kristoffersson) är tillbaka! Det trodde jag inte med tanke på hur ettan slutade. Här får han motvilligt samarbeta med en ny förmåga som Blade värvat under Whistlers frånvaro: Scud spelad av Norman Reedus, en favorit från The Walking Dead där han spelar Darryl. Scud är alltså Blades nya vapentillverkare och även nån form av datorexpert. Nu är det annat ljud i skällan i vapenverkstaden. Bort med Creedence Clearwater Revival och in med mer modern musik. Whistler, kallad ”Honky tonk” av Ron Perlman, är inte road. Jag gillade konkurrensen mellan Scud och Whistler och hur de båda ville vara duktigast.

Slutet kanske är lite väl utdraget men det hindrar inte att jag hade roligt under hela titten. Det är en härlig film som funkade (nästan) perfekt. Det är precis rätt nivå på humorn med trevligt gnabb mellan rollfigurerna, snygga fajter plus lite lagom med twister under upplösningen. Och allt är over the top på precis rätt nivå för mig. Guillermo del Toro-effekten gör att det blir en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade II. Kolla in vad hon tyckte här.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ascension (2002)

8 november, 2020 Lämna en kommentar

Dags för en söndagskalkon i form av filmen Ascension som jag såg och skrev om under 2003 års Stockholm Filmfestival. Min text skrevs i form av ett inlägg på Filmsnack.se i tråden om det årets filmfestival. Jag fick ett mycket trevligt mothugg på min sågning och det försvarstalet för filmen kan ni läsa här. Det är intressant det här med hur en film kan uppfattas så olika. Eller snarare så kanske man ser filmen på samma sätt men det är bara att man tycker olika om vad den är.

Ascension är en riktig kalkon faktiskt. Inspirationen känns som den till stor del är hämtad från Tarkovskijs blytunga rulle Stalker men här blir det bara tråkigt och jobbigt. Tre kvinnor på väg upp för en trappa i en och en halv timme till tonerna av ett sövande brus. Njae, jeg liker det ikke (jag har varit i Norge nyligen, unskuld). Det finns några ljusglimtar. Den första är att jag älskar de miljöer som förekommer i filmen. Gamla, öde, övergivna och förfallna industrier är bland det bästa som finns. De utomhusbilder som visas är således vackra enligt mig. En andra ljuspunkt är när, helt oväntat, en låt med syntgruppen Ladytron (min kommentar: om jag minns rätt såg jag Ladytron på Arvikafestivalen 2003) får chansen att smeka våra öron. Men – filmen är alltså en kalkon. Handlingen känns genomkrystad. Replikerna och dess framförande är zombie-aktiga. Det är väldigt synd eftersom det här hade kunnat vara en väldigt bra film. Se istället SVT:s bortglömda men utmärkta serie De drabbade. Ett tips i senaste laget kanske men jag har nämnt det tidigare här på forumet. 1+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den Hans Rosenfeldt-skrivna tv-serien De drabbade finns övrigt att se på SVT:s Öppet arkiv.

Ladytron – ”Playgirl”

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Fantasy, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , ,

May (2002)

6 november, 2020 6 kommentarer

Oj, det var tider det! Midnight Movie Madness på biografen Sture. Det är minsann lite nostalgiskt att gräva fram såna här gamla texter ur gömmorna. I min preblogg-text om May, som lämpligt nog skrevs i maj 2003, så refererar jag till en Monty Python-sketch. Jag undrar om det kan vara den här jag syftar på?

Igår såg jag May (2002) på Midnight Movie Madness (som i Stockholm äger rum på biografen Sture). Obs! Spoilers om filmen förekommer i texten.

May är regisserad av en för mig helt okänd snubbe vid namn Lucky McKee. Filmen har fått etiketten skräckfilm men det är rätt så missvisande. Den är snarare ett drama om utanförskap med inslag av både humor och splatter som skildrar en tjejs väg mot galenskap skulle man kunna säga. Det handlar om May som arbetar på ett djursjukhus och har en docka i ett glasskåp som närmsta vän. Hon träffar Adam som hon blir kär i och i princip besatt av. Adam spelas för övrigt av samma skådis som spelar Nates flickväns psykotiska brorsa i Six Feet Under. Adam gillar det groteska och visar en kortfilm han har gjort där ett par på picknick börjar äta upp varandra (vilket påminde mig om en Monty Python-sketch, ni vet nog vilken). May tycker filmen är söt och utövar det hon sett i filmen även i verkligheten. Det blir för mycket för Adam…

Det är en märklig film detta. I början kändes det som en dramakomedi, i John Waters-stil fast ännu mer skruvad, om en tjej som söker kontakt. I slutet blir det en hel del splatter. Annorlunda minst sagt. Rätt så mycket och rätt så bra musik. Angela Bettis som spelar May är bra. Filmen är rolig ibland, bara konstig ibland, lite äcklig ibland, men aldrig läskig. Det är svårt att sätta betyg. Jag blev aldrig riktigt engagerad och jag pendlar mellan en stark 2:a och svag 3:a. Nä, det blir en stark 2/5. Sevärd men ändå inte helt lyckad.

Just det. Förutom sin ”romans” med Adam träffar May även en snubbe vid namn Blank. Det lustiga är att Blank spelas av James Duval… Va, vet ni inte vem James Duval är?! Ok då, det är Duval som döljer sig under kanindräkten i Donnie Darko. Just det. Donnie Darko-Frank! I May är han bara med i fem minuter. Sen får han en sax i huvudet…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

Hero (2002)

30 oktober, 2020 13 kommentarer

Ibland ställer höga förväntningar till det. Innan jag såg Hero hade jag sett och älskat Crouching Tiger, Hidden Dragon och jag hoppades på en film i samma klass. Hero levde tyvärr inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar. En detalj som en del tydligen störde sig på i CTHD var att rollfigurerna kunde flyga. Därav mina kommentarer om just detta i min gamla text som skrevs i mars 2003.

Om ni kollar in vad jag skrivit här (min kommentar: länk till ett inlägg om förväntningar som jag skrev på ett filmforum i samband med att jag såg Hero) och ser det som en inledning till vad jag ska skriva om Hero så förstår ni vad det handlar om här och jag kanske inte behöver skriva så mycket egentligen. Men för att ändå skriva lite om själva filmen så var det så att jag i Hero aldrig kände speciellt mycket för karaktärerna. Även om Hero och CTHD egentligen är rätt så olika så är det svårt att inte jämföra dem ändå. De har ju trots allt rätt många likheter också. Och i CTHD fanns en helt annan mänsklighet tyckte jag. Jag kände för karaktärerna och var intresserad av hur det gick för dem. I Hero var det mer politik och karaktärerna kändes mest som brickor i ett spel.

Fightingscenerna tyckte jag dessutom var bättre i CTHD. Kanske beror det på att jag såg denna film först, vad vet jag? Scenen när Michelle Yeoh och Zhang Ziyi slåss då Michelle byter vapen hela tiden är ju helt underbar och även Ziyi inne i restaurangen är helt makalös. Flygning är inget jag har problem med. Det lär man sig efter fem år med munkar i ett tempel i Tibet. Men det visste ni, va? Inget konstigt med det. Jag tyckte väl i och för sig att de flög minst lika mycket i Hero.

En sekvens som jag inte gillade speciellt var när kalligrafiskolan anfölls med pilar och Namnlös och Yrsnö sedan stod utanför och motade pilar i vad som kändes som en evighet.

<spoiler>
En detalj som däremot var lite lustig var att Brutna Svärdet blev huggen av Yrsnö inte mindre än fyra gånger (var det väl?). Två (?) av gångerna inträffade det väl egentligen aldrig. Men ändå… han hade ingen större lycka.
</spoiler>

Nu kanske det låter som jag inte gillade filmen alls men så är ju inte fallet. Den var underbart vacker och med sanslösa fightingscener. Men jag tycker inte den matchar CTHD som för mig är en 5/5-film. Hero får av mig en mycket stark 3:a av 5 möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →