Dödsängeln Maria (1993)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Först ut är Tom Tykwers debutfilm Die tödliche Maria.

Jag tyckte det kändes lite, eller ganska mycket, att det här var en debutfilm från Tom Tykwers sida. Jag kände igen hans ganska säregna stil med en historia om en människa som söker efter något, och om hur olika människors öden kan sammanflätas, ofta pga slumpen. Precis innan jag såg Dödsängeln Maria såg jag om Heaven (2002) och efter att ha sett den så insåg jag att Tykwer har utvecklats. I Heaven har han lärt sig att döda sina älsklingar, och göra sin (ja, eller Kieslowskis då) historia mer skarp och lita lite mer på sina skådisar. Dödsängeln Maria är ändå en sevärd film men blir bitvis lite upprepande och står liksom och stampar på samma ställe. Slutet är typiskt tykwerskt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Tystnaden (1963)

Vintage Bergman & Nykvist

Vi, eller snarare Bergman, fortsätter på det dystra spår som Nattvardsgästerna slog in. Mitt lilla omdöme skrevs i augusti 2003 och kanske hade jag överdoserat på Bergmans s.k. svåra filmer eftersom jag nu sparkade bakut och anklagade filmen för att vara ”för svår”.

På den eminenta sajten IngmarBergman.se läser jag att Tystnaden, främst pga av sina vågade sexscener, blev både SF:s och Bergmans största publiksuccé dittills. Det var stor uppståndelse kring filmen, både i Sverige och utomlands. I Argentina förbjöds den och distributören dömdes till ett års fängelse. I grannlandet Uruguay visades den dock ocensurerad och argentinare erbjöds paketresor med båttur och visning av Tystnaden.

Den kanske märkligaste trivian handlar om fotbollslaget Milan som skulle möta IFK Norrköping i en vänskapsmatch. Milan-spelarna bussades till Stockholm och Röda Kvarn för att få se Tystnaden. Enligt uppgift så tyckte de om filmen mycket men ansåg att sexscenerna var i starkaste laget…

Jag har sett Tystnaden från 1963. Den utspelar sig i främmande land där två systrar, Anna (Gunnel Lindblom) och Ester (Ingrid Thulin), och Annas son Johan är på nån sorts semesterresa. Förhållandet mellan Anna och Ester är inte det bästa. Syskongnabbet verkar hänga kvar och dessutom vara på allvar. Dessutom är Ester allvarligt sjuk. Hur allvarligt vet man inte riktigt men hon verkar vara på väg att dö (ja, ganska allvarligt med andra ord). De stannar i en stad och bor på ett hotell. Anna står inte ut, går ut på stan och hittar en man i stället.

Jag har inte sett alla Bergmans filmer, dock rätt så många vid det här laget, men jag tror det här måste vara hans mörkaste, dystraste och dessutom den svåraste att ta till sig. Tystnaden är ett passande namn eftersom det bara förekommer 38 repliker (enligt Bergman själv i pratet som visades innan filmen drog igång). Jag kom aldrig riktigt in i filmen. Jag kände aldrig för rollfigurerna även om jag tyckte Thulin spelade bra, precis som i Nattvardsgästerna. Även Nattvardsgästerna är mörk och dyster men där blev jag engagerad och jag tycker den är mycket bra. Tystnaden, däremot, blev för svår t.o.m. för mig. 😛 Det känns som om Bergman tagit i så han kräks. För mycket helt enkelt. Det finns vissa scener som är bra och en del surrealistiska bilder som fascinerar men filmen faller platt. Betyget blir 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Numera nedlagda Röda Kvarn på Biblioteksgatan i Stockholm

Upgrade (2018)

Logan Marshall-Green spelar Grey, en teknikfientlig snubbe i en nära framtid där tekniken tagit över allt mer. Eller snarare: tekniken har tagit över allt. Det är smarta datorer, polisdrönare och självkörande bilar som sköter allt. Grey, han är gammaldags, mekar med vanliga hederliga bilar och vill helst slippa ha nåt med nån dator eller avancerad teknik att göra.

Efter en katastrof, där Greys fru dör och han själv blir förlamad, lockas Grey ändå att testa på the bleeding edge of medicial technology. Grey får ett chip inopererat i sin ryggrad och vips så kan han gå igen… och mer än så. Chipet kallas STEM och visar sig ge Grey oanade förmågor som kommer väl till pass i jakten på fruns mördare. STEM visar sig även ha en egen vilja…

Inledningen av Upgrade kändes inte helt klockren eller speciellt intressant. Vi har sett mycket förut. Ett övervakningssamhälle fyllt av teknologi där ingen kan vara anonym. Maskiner som tar över vård och omsorg. Vi har även en företagsledare som är ett asocialt ungt geni. Inget nytt under solen direkt.

Men sen hände nåt! STEM började prata, i huvudet på Grey. Här blev filmen genast mycket intressant. STEM verkar vara en snäll intelligens. STEM hjälper Grey med att röra sig men har sina regler. Det är Grey som styr (eller?) och sen tolkar STEM nervsignalerna och får musklerna att röra sig.

Om Grey är i rejält trubbel så kan Grey ge STEM tillåtelse att ta över och göra processen kort med den som Grey fajtas med. Dessa sekvenser var briljanta och dessutom mycket roliga. Logan Marshall-Green visade sig vara riktigt bra på att gestalta hur det förmodligen känns när man inte själv styr sin kropp. Marshall-Greens förvirrade och panikartade ansiktsuttryck när STEM goes full ninja är obetalbart.

Jag är mycket förtjust i filmens stil. Det är en riktigt bra tech-thriller (tech-noir!). Mina tankar går bl a till The Matrix-filmerna när det gäller det visuella samt de avancerade och välgjorda fajterna. Filmens slut är kolmörkt, vilket vi gillar. Jag och min STEM alltså.

Ett litet klagomål, som mer är kopplat till vad som nog är en begränsad budget än nåt annat, är att filmen kan kännas lite för liten. Det är samma miljöer och personer som återkommer vilket gör att det inte fullt ut känns som en komplett värld som är inbodd på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmens bästa fajt! Den lyckas vara både rolig och brutalt våldsam på samma gång (och vi slipper giftiga cgi-tentakler). Notera vid 0:14 hur STEM är tvungen att vrida på Greys huvud med hjälp av handen. Jag missade den lilla detaljen när jag såg filmen men råkade sen se att nån noterade det i en kommentar på YouTube. Och det är ju helt logiskt eftersom STEM har kontroll över allt utom just huvudet som Grey själv styr.

Shotgun Stories (2007)

Jag får lov att utnämna Jeff Nichols till en av mina favoritregissörer. Jag har sett alla hans filmer förutom debuten Shotgun Stories och den senaste, Loving. Ja, fast nu har jag alltså sett Shotgun Stories. De filmer Nichols gjorde mellan Shotgun Stories och Loving har alla fått 4/5 eller 5/5 i betyg.

Det jag gillar med Nichols är hur han utnyttjar filmmediet. Jag anser att han gör äkta filmfilmer. Det är filmer helt befriade från ytlig cgi, vilket är helt naturligt eftersom Nichols inte gör filmer som är cgi-tunga. Men när det väl förekommer, som i Midnight Special, så är det smakfullt gjort. Det är fokus på berättelsen och på skådisarnas prestationer. Samtidigt är det inte filmer som inte känns filmiska. Det är inte filmad teater. Tvärtom. Foto, musik, ljud, klippning, allt det tekniska, ger en varm känsla av att vara i händerna på en regissör som vet vad han vill och dessutom kan leverera just detta.

Shotgun Stories är ett hämnd- och familjedrama som utspelar sig i amerikanska Södern där man köper gevär som vi köper snus. En pappa har precis dött och hans två kvarlämnade familjer drabbar samman efter begravningen. Pappan, som var ett supande och våldsamt svin, lämnade sin första familj bestående av bl a tre söner, där den äldste spelas av Michael Shannon, och startade en ny familj. Fyra nya söner avlas, alltså halvbröder till Shannons rollfigur. I respektive familj blir man uppfostrad till att hata sina halvbröder.

Jag har alltid fascinerats av white trash. Är det politiskt inkorrekt nuförtiden? Min fascination tror jag kanske har att göra med miljöerna mer än människorna. De, miljöerna, har en sorts postapokalyptisk, nästan Mad Max-känsla, över sig. Och Nichols kan detta.

Miljöerna, musiken, Södern. Jag får vibbar av en film som Blue Ruin. Det handlar om hämnd och hur svårt det är att bryta den onda cirkeln. Sönerna försöker laga motorer och bilstereor när de istället borde laga relationer och förhållanden mellan människor.

En detalj jag gillar är hur Nichols skildrar inte bara en utan bägge familjerna, vilket gör att sympatin, eller kanske snarare empatin, inte blir ensidig hos mig.

Tre avslutande notiser:

Michael Shannon och hans bröder heter i filmen Son, Kid och Boy. Ok, tack för de namnen, mamma och pappa.

Det är obehagligt hur lätt det är att köpa ett vapen i USA. Låt aldrig dessa vapenlagar, eller frånvaron av sådana antar jag, komma till Sverige.

Kanske är detta en spoiler men om du nu har läst så här långt så får du skylla dig själv: jag gillar hur det är den som är räddast av bröderna som gör det modigaste, dvs ser till att hämndcirkeln tar slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Nattvardsgästerna (1963)

Nu är det hardcore Bergman som gäller. Nu slutar vi leka. Paul Schraders magnifika film First Reformed, som garanterat kommer hamna på min topp-10-lista över årets bästa filmer, är i princip en remake av Nattvardsgästerna. Där är det Ethan Hawke som spelar en präst som grubblar över livet, här är det Gunnar Björnstrand. Min lilla tramstext om Nattvardsgästerna, som är den andra delen i trilogin om Guds tystnad, skrevs i augusti 2003.

Den här filmen handlar återigen om Guds existens och meningen med livet. Tomas (Gunnar Björnstrand) är präst i ett litet samhälle. Han är änkling efter att hans fru dog fyra år tidigare men han uppvaktas av byns skolfröken, Märtha. Han får besök av fiskaren Jonas (Max von Sydow) som har sett för mycket hemskheter på TV och funderar på meningen med livet. Tomas själv plågas av egna grubblerier om Guds existens.

Ja, det låter inte alltför upplyftande kanske. Och det är det inte heller, men inte dåligt för det. Det är en obehagligt intensiv film helt utan tillstymmelse till publikfrieri, något som Bergman faktiskt i ett intro till filmen beskyllde sig själv för att idka i tidigare filmer. Den här filmen däremot, hade han lovat sig själv, skulle vara fri från sådana ”eftergifter”.

Nattvardsgästerna är filmad i ett läskigt svartvitt sterilt ljus utan skuggor (min kommentar: den engelska titeln på filmen är Winter Light). Vid ett tillfälle ska prästen Jonas läsa ett brev som han fått från Märtha (Ingrid Thulin). Istället för att han läser det högt eller att vi bara hör Märthas röst visar Bergman Märtha rakt framifrån i helbild och hon läser brevet i ca fem minuter rätt in i kameran. En annorlunda och gripande scen. Betyget blir 4/5 men jag tror nog en del har svårt för den. På Filmtipset har den fått betyg från 1 till 5…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Allt om min mamma (1999)

Jag undrar om inte Almodóvars senare filmer passar mig bättre. När han lugnat ner sig lite och inte är fullt så crazy. Sista Almodóvar-filmen ut för den här gången är Allt om min mamma och min text om den skrevs i januari 2006. 

Jaha, då har alltså äntligen min Almodóvar-retro nått vägs ände (puh!). Den sista filmen blev den Oscarsbelönade Allt om min mamma, som handlar om en mamma vars son dör, i början av filmen (ingen större spoiler alltså). Mamman, spelad av Cecilia Roth, beger sig då från Madrid till Barcelona för att söka upp sonens pappa som hon inte träffat sen hon drog till Madrid efter att pappan skaffade ett par bröst och blev transvestiten Lola. Under tiden i Barcelona träffar hon en godhjärtad ung nunna (Penélope Cruz), en berömd skådespelerska och pappans förra ”rumskompis” Agrado (också ha/on med nya bröst). Lola själv verkar ha flytt fältet.

Ja, att det är en grupp färgstarka människor vi får träffa kan man lugnt säga. Det är också en film som drivs framåt av sina karaktärer och inte av en en smart uttänkt handling. Precis som det brukar vara i Almodóvars filmer med andra ord. De Almodóvar-filmer som jag har sett den senaste tiden har dock gjort mig mäkta besviken. Den här gången tyckte jag dock det hela började lovande. Historien om mamman är gripande och bra, och Almodóvar är mer fokuserad än normalt. Cecilia Roth spelar sin roll utmärkt. Fotot och musiken är njutningsfulla.

Nånstans på vägen så tycker jag dock att Pedro tappar sitt fokus. Det blir för många personer inblandade och jag tycker att mammans historia liksom tappas bort i den snackiga dialogen och allt det färgstarka. Sen har jag bitvis ganska svårt för Pedros humor. Ibland är det bra men ibland blir det bara fånigt, tycker jag. En positiv ljusglimt är en av Pedros favoritskådisar, Marisa Paredes, som spelar en ganska excentrisk skådespelerska. När det gäller Cruz så gör hon sin naiv nunna helt ok men jag tyckte inte hennes rollfigur var så intressant. Och det här var problemet med filmen i mina ögon: det var för många karaktärer, vilket gjorde att i alla fall jag tappade den röda tråden.

Efter att ha sett några av Pedros filmer så är det en del teman som ständigt återkommer. I Allt om min mamma handlade det bl a om frågan om transplantationer av organ från hjärndöda människor och hur man ska hantera det. Detta har vi sett i t ex Tala med henne och Min hemlighets blomma. Det var faktiskt så att det finns i princip identiska scener i Allt om min mamma och Min hemlighets blomma, där två läkare i ett rollspel får möta en anhörig till en patient som ligger i koma. Lite udda och märkliga scener faktiskt. Som sammanfattning kan jag säga att jag gillade början av Allt om min mamma men att det sen återgick till Almodóvars vanliga snackiga och spretiga stil som jag har svårt för. Betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min hemlighets blomma (1995)

Almodóvar-veckan kämpar vidare med den näst sista filmen och återigen lyser toppbetyget med sin frånvaro. Om ni vill läsa om en Almodóvar-film som jag ändå gillade hyfsat så kan jag lyfta fram Julieta som jag såg för ett par år sen. Min text om Min hemlighets blomma skrevs i december 2006.

Jag har två filmer kvar att se av Almodóvar i min retro. Det börjar verkligen ta emot nu eftersom det handlar om filmer som jag inte gillar. Men, men, har jag väl börjat så måste jag slutföra det hela. Denna gång var det dags för en film om en författarinna (spelad av en ofta återkommande Alomdóvar-skådis, Marisa Paredes) som under pseudonym skriver, tycker hon själv, tantsnusk. Hennes man är ständigt borta eftersom han är militär, och hon trivs inte med sitt liv. Hon försöker förändra det; bl a vill hon skriva helt andra typer av romaner men är bunden av ett kontrakt.

Hmmm, ja, det är som vanligt med Almodóvar – jag kan bara inte se storheten i hans filmer. För mig känns de amatörmässiga och nästan som dåliga studentfilmer. Det som ska vara roligt (gissar jag) är för mig bara fånigt. Det är ofta mycket dialog, även här, som liksom bara försvinner ut i luften utan att beröra mig. Människorna har problem i filmerna, visst, men jag har svårt att ta både problemen och människorna på allvar. Allt känns för överdrivet så det går mig förbi. Ok, det ska sägas att det ibland förekommer roliga och lite annorlunda scener men de dyker upp alldeles för sällan. Sen har jag också en favorit i skådespelerskan (nu 75-åriga) Chus Lampreave som lyser upp och dominerar varje scen hon är med i. Betyget kan ändå inte bli godkänt. Nu återstår bara Allt om min mamma och sen kan jag lägga Almodóvar till handlingarna, tack och lov!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höga klackar (1991)

Skulle Höga klackar bli den film som fick mig att ändra uppfattning om Alomodóvar? Njae. Jag ser i min text att jag använde mig av en s.k. videobandspelare. Och jo, det gjorde jag. Det här var nämligen på den tiden som jag spelade in program från tv på video (VHS!) och såg i efterhand. SVT:s olika filmteman var ofta en källa. Min text om Höga klackar skrevs i november 2005.

Alomodóvar är tillbaka i min videobandspelare med en film som handlar om relationen mellan en dotter, Rebeca, och hennes frånvarande mor, Becky. När Rebeca är en liten flicka flyttar Becky från Madrid till Mexiko för att sjunga där. När hon efter många år återvänder jobbar dottern som nyhetsuppläsare i tv och är gift med tv-chefen som råkar vara en av mammans gamla älskare. De två huvudrollerna spelas av Victoria Abril (dottern) och Marisa Peredes (mamman).

Kan någon förklara för mig vad som är så bra med Almodóvar. La Diva? (Min kommentar: La Diva var en gammal filmforumkompis som var Alomodóvar-fantast.) Själv fattar jag fattar mindre och mindre, ju fler filmer jag ser. Hans filmer har nåt amatörmässigt över sig, och då snackar jag om de filmer som jag har sett nu på senaste tiden: Vad har jag gjort för att förtjäna detta? och Kärlekens matadorer. För mig känns personerna i filmerna som nån sorts påhittade personer som Almodóvar tänkt ihop i sin hjärna, som kanske är intressanta för honom själv, men som är fullkomligt ointressanta för oss andra. Det är ingen skillnad i Höga klackar. Historien skulle kunna vara gripande men det blir bara fånigt eftersom scenerna i filmen saknar udd, intensitet, det mesta. Jag vet inte vad det är, men Almodóvar griper inte tag i mig alls. Scenerna rullar på med ganska taskig klippning och liksom utan nån riktig röd tråd och sammanhållande spänning.

Just det jag skrev om att historien skulle kunna vara gripande blir ännu mer tydligt eftersom dottern i filmen, Rebeca, använder handlingen i Ingmar Bergmans Höstsonaten för att beskriva det förhållande som hon har med sin mamma. Höstsonaten är en riktigt bra film men Höga klackar blir aldrig gripande. Jag känner att Almodóvar slarvar bort själva huvudfrågan genom att slänga in en thrillerartad handling med ett mord (filmen är egentligen aldrig nån thriller, men den har vissa thriller-ingredienser). Problemet är att den där thrillerhandlingen aldrig blir spännande för fem öre, och dramahandlingen var i och för sig aldrig spännande från början, men det blir inte bättre av mordet. Det enda som var bra i filmen var scenerna när mamman, dottern och hennes man var på klubb där en transvestit uppträdde. Allvarligt talat så har jag inte så mycket mer att säga om den här filmen, förutom att den får ett underkänt betyg (vilket en tvåa i betyg betyder). Jag ber om ursäkt för den dåliga recensionen. Skrev jag nåt vettigt överhuvudtaget?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kärlekens matadorer (1986)

Kärlekens matadorer var den andra filmen jag såg när SVT körde en Almodóvar-retrospektiv för länge sen. Vid det här laget började jag inse att Almodóvar nog inte var min kopp. Men jag kämpade givetvis vidare och imorgon handlar det om en film om höga klackar. Min text om Kärlekens matadorer skrevs i oktober 2005. 

Då är jag tillbaka med ännu en film av Pedro Almodóvar. Denna gång ser vi en ung Antonio Banderas i huvudrollen som Angel, en ung kille med vissa psykiska problem. Eftersom hans mamma är djupt kristen och styr hans liv med järnhand så utbildar han sig i hemlighet till tjurfäktare. När en serie mord inträffar så anmäler sig Angel till polisen och säger sig vara skyldig. Det visar sig dock att hans kvinnliga advokat, María, och hans tjurfäktningslärare, Diego, har nåt fuffens för sig samtidigt som Angel har märkliga syner.

Nja, Almodóvar är nog inte nån favorit hos mig verkar det som. Jag hade svårt för den lite fånigt överdrivna stilen i Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, den förra filmen jag såg. Den här stilen återkommer även i Kärlekens matadorer. Personerna känns inte som riktiga personer, och det kanske inte är meningen men det ändrar inte det faktum att jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar eller bli engagerad. Alla beter sig konstigt och galet på ett tillgjort sätt. Speciellt så känns hela affären mellan María och Diego väldigt märklig och fånig. Filmen är aldrig spännande, aldrig intensivt dramatisk, aldrig rolig. Nej, det finns inte mycket som var bra i den här rullen.

Om jag ska ta fram nåt positivt så blir det faktiskt samma sak som i Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, och det är skådespelerskan Chus Lampreave som här spelar mamman till Diegos flickvän, och hon gör det strålande och på ett härligt avslappnat sätt. Hon är återigen en skön figur med glimten i ögat och träffsäkra repliker. Jag tyckte även poliskommissarien (Eusebio Poncela) var ok. Sen var det lite kul att se Banderas i en så tidig och ganska annorlunda roll (han är så långt ifrån Zorro man kan komma). När det gäller Almodóvars filmer så kommer jag se några till av de filmer som SVT visat av rent ”cineastiskt intresse” för att lära mig mer om hans filmer även om jag inte gillar dem. Men just den här rullen får ett underkänt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? (1984)

Andra filmen ut från ansamlingen av Almodóvars alster är Vad har jag gjort för att förtjäna detta? eller ¿Qué he hecho yo para merecer esto! från 1984. Spanjorer och dess för oss något annorlunda sätt att skriva ut utropstecken och frågetecken både före och efter det som ska utropas eller frågas. Fast det är kanske inte så konstigt då ju tecknen, likt citationstecken, ramar in det som avses och därmed gör meningen tydligare. Min text om denna film skrevs i oktober 2005.

SVT kör ju just nu en Pedro Almodóvar-retro så det kändes lämpligt att bocka av några filmer av denne spanske regissör med starka kvinnoporträtt (eller snarare porträtt av starka kvinnor) som adelsmärke. Nu har jag sett den första filmen Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, som handlar om hemmafrun/städerskan Gloria som bor i en sunkig lägenhet i ett miljonprojekt-område med sin mansgris till man, två söner (varav en är knarklangare och den andra ligger med pedofiler för pengar) samt sin mans gamla mamma. Ja, ”vad har jag gjort för att förtjäna detta?” är en berättigad fråga.

Nja, tyvärr så gillade jag inte alls den här filmen. Klippningen var bland det första jag la märke till som var riktigt dålig. Det fanns inget bra flyt i filmen och till stor del kändes det som om det berodde på en hafsig och jobbig klippning som skapade en stressig känsla. Scenerna gick inte ihop med varandra på ett bra sätt. När en scen var slut började nästa med dialog och allt innan man hunnit smälta den föregående. Då och då förekom miljöscener med musik men dessa var liksom för korta för att förmedla nån som helst känsla. Nja, jag fick ett hafsigt intryck av den här filmen.

Personerna i filmen tyckte jag var mest jobbiga och det hela kändes krystat galet och tillgjort. Det skulle väl vara en sorts dramakomedi, men jag vet inte, själv tyckte jag aldrig det blev varken roligt eller dramatiskt. Historien satte sig liksom aldrig och jag satt faktiskt mest och väntade på slutet. Givetvis – kändes det som – har Almodóvar slängt in en kvinnlig granne som är prostituerad och får manligt besök i sin lägenhet då och då. Hon kändes verkligen som en bild av den snälla horan, och det hela var väldigt oskyldigt och småtrevligt. Nja, jag vet inte riktigt.

Det enda som var bra i den här filmen var inledningen under förtexterna. Dessa utspelar sig på en Kendo-klubb där Gloria städar. Riktigt kul när det tränas Kendo med tillhörande japanska skrik samtidigt som Gloria står i rummet bredvid och fäktas med sin mopp. En annan sak som höjer betyget en aning var den sköna farmodern i familjen. Hon hade ett befriande ”jag skiter i vad du tycker”-sätt och var en kul figur med sina inlåsta muffins, ödle-husdjur och liknande saker. Riktigt rolig faktiskt. Men tyvärr räcker inte dessa mildrande omständigheter för ett godkänt betyg utan denna tidiga Almodóvar-film får klart underkänt. Sorry, Pedro, bättre lycka nästa gång, och för min del betyder det Kärlekens matadorer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep