Pee-wee’s Big Adventure (1985)

8 oktober, 2021 3 kommentarer

Dags för den andra filmen i minitemat om Tim Burton och… ehe… det är ord och inga visor när jag sablar ner filmen och rollfiguren Pee-wee Herman i synnerhet. Om jag skrivit texten idag tror jag att jag kanske hade använt en del andra formuleringar och ordval än vad som förekommer i min prebloggtext om Pee-wee’s Big Adventure som skrevs i april 2004.

Hans älskade cykel blir stulen och panik utbryter hos det vuxna barnet och schlagerfjollan Pee-wee Herman (Paul Reubens), alltid klädd i för liten grå kostym med vit skjorta och röd fluga. Jakten på den röda cykeln tar Pee-wee på en odyssé över hela USA, eller åtminstone Texas.

Detta var Tim Burtons första långfilm verkar det som. Enligt IMDb i alla fall. Nåväl, det spelar mindre roll. Man känner ganska snabbt igen Burtons scenerier och den sagokänsla och fantasi som brukar genomsyra hans filmer (Apornas planet undantagen). Detta är det postiva med filmen och som alltså gör att det nånstans känns som en Burtonfilm. Men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men tyvärr Tim, det hjälper inte i det här fallet. Varför? Jo, för att detta inte är en Tim Burton-film i första hand utan en Pee-wee Herman-film och för att uppskatta en Pee-wee Herman-film förutsätts det att man gillar… just det, Pee-wee Herman! DET GÖR INTE JAG! Jag hatar honom. Hans otroligt enerverande skratt, läten, fjantiga gångstil och hatvärda manér försatte mig i status likvärdig med en mumie spelad av Boris Karloff på crack. Det var fruktansvärt. Efter tre sekunder av Pee-wee Herman i bild insåg jag faktum: jag hatar den karaktären. Jag vet inte hur det gick till riktigt men på något sätt lyckades jag genomlida denna fruktansvärda kavalkad av hoho, hihi, haaaa, hahahahi som denna idiotiska figur kläckte ur sig så i ett tempo snabbare än Off The Ground kutar med en kåt Lestat efter sig (min kommentar: jaha, jag gillade tydlilgen att retas med min gamla filmforumvänner). Alltså: bottenbetyg till filmen men med ett plus i kanten för den Tim Burton-känsla som skymtade bakom den avskyvärda Pee-wees fånerier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 1, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Keif al-hal? (2006)

6 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Dags för ytterligare en film som jag sett på Stockholm Filmfestival. Den här gången handlar det om Keif al-hal?, en saudiarabisk dramakomedi som jag såg under 2006 års festival. Keif al-hal? betyder för övrigt ”hur mår du/hur går det?”. I min text nedan nämner jag att det inte finns några biografer i Saudiarabien. Kan det verkligen fortfarande stämma?

Keif al-hal? sägs vara Saudiarabiens första långfilm – och det märktes kan jag väl säga. Filmen är en fånig familjekomedi som mest känns töntig. Visst är den rent objektivt intressant med tanke på omständigheterna och de ämnen som tas upp i filmen. Som saudier är den säkert både kul, träffande och upprörande att se då den handlar om kvinnans situation och religionens roll i Saudiarabien. Men tyvärr var i mina ögon skådisar, foto, manus, ja, det mesta, i nivå med… en albansk såpa eller nåt. Då filmen ju faktiskt kommer från ett land utan biografer så kändes filmen som fenomen mer intressant och berömvärd än själva filmen i sig. Filmupplevelsen blir nästan godkänd men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2006 Tagged with , , , , , , , , , ,

Chaos on the Bridge (2014)

3 oktober, 2021 2 kommentarer

Jag har sett ytterligare en Star Trek-dokumentär förutom de tre (The Captains, The Truth Is in the Stars och For the Love of Spock) som jag skrivit om tidigare. I The Truth Is in the Stars fick vi se William Shatner prata med forskare, skådisar och kändisar om hur Star Trek har påverkat dem och vår omvärld. I dagens film Chaos on the Bridge kliver Shatner in i både regi- och manusförfattarollen samt sköter alla intervjuer. Hmm, man hade kunnat tro att Shatner jobbat med nån Star Trek-serie tidigare…

Chaos on the Bridge handlar om hur det gick till när Star Trek: The Next Generation skulle lanseras på 80-talet. Enligt dokumentären var det rena rama kaoset. I fokus till en början är skaparen av originalserien från 60-talet: Gene Roddenberry. De som pratar om honom i dokumentären verkar alla säga olika saker. Han var omöjlig att jobba med, envis, vresig, men samtidigt öppen, fin och en man med en underbar vision. Frågan är om denne föredetting, som han beskrivs vara på 80-talet, skulle få en aktiv roll i skapandet av den nya serien?

Som dokumentär, rent hantverksmässigt, är Chaos on the Bridge undermålig. Den inleds med det trista greppet att visa en trailer, som de facto är en del av filmen, om vad vi kommer att få se senare i filmen. Det hela är ganska hafsigt gjort. Det är snabba klipp, animerade återblickar och talking heads i en enda röra. De personer som intervjuas får några få sekunder per gång att säga nåt och så går det runt så i round robin-stil.

Det som var intressant var det som berättades och det man fick reda på om hur det kan gå till när en tv-serie ska skapas. Makt- och pokerspelet bakom kulisserna var inte att leka med. Mycket uppskattat var att en av de som intervjuades var D.C. Fontana, en kvinna som skrivit några av de bästa avsnitten av originalserien. Varför hon använde namnet D.C. Fontana? Ja, det kan ni nog räkna ut. Fontana var även med och skrev för TNG men där skar det sig mellan henne och Roddenberry. När det är fler inblandade i ett manus och det skrivs om i olika omgångar så kan det vara svårt att veta vilka som egentligen ska få credit…

Patrick Stewart är med och berättar underhållande om hur han försökte vara en seriös britt bland den i övrigt amerikanska rollbesättningen som skämtade, dansade och hade sig mellan tagningnarna. Efter ett tag insåg dock Stewart att det gick att kombinera att vara seriös under tagningarna med att samtidigt slappna av mellan dessa.

Personerna som intervjuas konstaterar att säsong ett och två av TNG var dåliga, och det är väl bara att hålla med. De är inte superdåliga men inte heller speciellt bra. Dock kan det vara värt att påpeka att Q, holodeck och The Borg introducerades här. Inte illa ändå.

Säsong tre är ju lyftet som serien behövde. Nya manusförfattare och showrunners kliver in och jag skulle säga att de skapar tv-historia. Från och med säsong tre och framåt är TNG banbrytande. Det blir fokus på rollfigurerna och deras relationer istället för att serien enbart är plot driven. Samtidigt så innehåller ändå de historier som berättas ett mått av nytänkande och spännande idéer. Science fiction av toppklass!

Betyget till den här dokumentären blir dock bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

Big Fish (2003)

1 oktober, 2021 4 kommentarer

Jag startar ett nytt litet tema på bloggen. Några fredagar framöver kommer det handla om en del av Tim Burtons filmografi. Burton är långt ifrån nån favoritregissör men han har gjort en del bra prylar. Bäst är förstås gotikskräckisen Sleepy Hollow (4/5). Två andra filmer som jag har sett men inte skrivit om på bloggen är Planet of the Apes (3/5) och Mars Attacks! (2/5). Sen tidigare finns texter om Alice in Wonderland (3-/5) och Dark Shadows (2,5/5). De filmer som jag kommer att lägga upp texter om nu är Pee-wee’s Big Adventure, Batman, Batman Returns, Edward Scissorhands och Ed Wood. Men först ut är faktiskt Big Fish, beroende på att det var i den ordningen jag såg filmerna när det begav sig. Jag skrev om Big Fish i mars 2004.

Tim Burton har hittat hem säger de flesta. Det kan stämma kanske. Big Fish är i alla fall klart bättre än Apornas planet. Hur som helst, filmen skildrar uppgörelsen mellan en far och en son och är samtidigt en hyllning till fantasin och historieberättandet. Pappan som gammal spelas av Albert Finney medan Ewan McGregor spelar honom som ung.

Så länge fantasin och skrönorna stod i centrum, dvs när vi fick se pappans liv spelas upp i en rad händelserika äventyr så var det en sevärd och mysig film. Scenerna i nutid med sonen (med fru) hemma hos sina föräldrar var väl inte lika sevärda. McGregor funkar och kommer undan på ren charm med sina stomatolleenden som har effekt även när han är blodig och slagen gul och blå. Jag tyckte filmen tappade lite mot slutet när allt skulle sys ihop. Men, som sagt, en mysig film om man nu inte somnar… *host*Lestat*host* (min kommentar: jag pikar en gammal filmforumvän som gillade en viss Tom Cruise-film).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Magisk realism, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

For the Love of Spock (2016)

29 september, 2021 3 kommentarer

I samband med att Netflix i Sverige började visa den nya (och ganska dåliga Star Trek-serien Discovery) så la man även upp ett antal ST-dokumentärer. Två har jag redan skrivit om, nämligen The Captains och The Truth Is in The Stars. Idag handlar det om den tredje som har fått titeln For the Love of Spock. Som titeln antyder är det berättelsen om den kanske mest kända ST-karaktären Mr Spock men på samma gång en biopic om Leonard Nimoy som gjorde rollfiguren till en ikon.

Inledningen är en enda lång hyllning till både Nimoy och Spock. Det blev kanske lite tradigt och övertydligt smörigt. Men så regisserades ju filmen av Leonards son Adam, som emellertid inte alls alltid stod på god fot med sin far, snarare tvärtom låter dokumentären berätta.

Jag drar en parallell till dokumentären Dick Johnson Is Dead som jag i och för sig inte har sett men känner till en del om. Jag tänker på hur det är att spela in en dokumentär om sin far när dennes liv lider mot sitt slut. Det är nog både jobbigt men samtidigt tillfredsställande. Under inspelningen av For the Love of Spock så dör Leonard men Adam har hunnit spela in en hel del material. Bl a agerar Leonard berättarröst vilket gav en extra känsla. Det märks att dokumentärens fokus har ändrats något efter Leonards bortgång. Det blir mer fokus på Leonard och hans liv, inte bara på Spock.

En sak som är bra med dokumentärer är att man kan lära sig nåt nytt. Vad lärde jag mig under titten på For the Love of Spock? Ja, t ex att Leonard sysslade med så mycket annat än att spela Spock. Han har sålt akvarier, varit glassförsäljare, salufört godisautomater, kört taxi… och spelat in ett musikalbum där bl a sången The Ballad of Bilbo Baggins förekommer.

En vetskap som överraskade mig en aning var hur pass mycket av Spocks olika egenskaper, agerande och manér var sånt som Leonard själv kom på. Det gäller t ex så vitala detaljer som the Vulcan nerve pinch, the mind meld och den klassiska handhälsningen 🖖 följt av ”Live long and prosper”.

For the Love of Spock är en helt ok dokumentär, speciellt om man är intresserad Star Trek i allmänhet och Spock/Nimoy i synnerhet. Jag uppskattar också att det är en ärlig dokumentär som inte skyr undan från vare sig Leonards problem med alkohol, Adams drogproblem eller hur det skar sig mellan far och son. Då blir ju försoningen mer värd när den väl kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Leonard Nimoy sjunger om Bilbo Baggins

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

The Yacoubian Building (2006)

26 september, 2021 2 kommentarer

The Yacoubian Building såg jag under Stockholm Filmfestival 2006 och den tillhör en genre som jag kallar hyperlänkfilm. I min lilla text så nämner jag Short Cuts som en referens. Nu kommer jag även att tänka på den svenska Leva livet (regi: Mikael Håfström) som handlar om ett antal personer som bor i samma hyreshus, precis som The Yacoubian Building gör.

Även det här var en mäktig film, i alla fall i betydelsen lång, 3 timmar (min kommentar: jag hade precis sett Darren Aronofskys The Fountain på samma festival). Fast tiden går ganska fort då vi får följa ett gäng olika personer som bor i The Yacoubian Building i Kairo (min kommentar: en byggnad som finns på riktigt). Inte vet jag, kanske är filmen en egyptisk Short Cuts, eller? Bitvis är det riktigt rolig. Arabiska är ett väldigt roligt språk att lyssna på. Främst dominerar skådisen Adel Imam som den coola (fusk)pashan bl a i bråken med sin helgalna syrra. Jag kan tycka att det hela dras ut lite väl länge och att regissören inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen. Vissa historier avslutas lite ologiskt och abrupt, utan riktig tanke, tyckte jag. Det förekommer kanske vissa övertydliga poänger också. Ändå är detta klart sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Drama, Film, Hyperlänkfilm, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2006 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Sommaren i La Goulette (1996)

24 september, 2021 Lämna en kommentar

Som jag nämnt tidigare så kollade jag på bra mycket fler ”udda” filmer förr i tiden. Sommaren i La Goulette är väl kanske inte så rackarns smal men idag hade jag nog bara sett den typen av film på filmfestivaler eller filmdagar. Min text om filmen skrevs i mars 2005.

Sommaren i La Goulette är en i raden av franskproducerade filmer i stil med Ali Zaoua där man åker till fattig f.d. koloni och gör film, oftast med amatörskådisar. Det är väl inte bara amtörskådisar i den här filmen men en del är nog det. Handlingen utspelar sig 1967 i kuststaden La Goulette i Tunisien. Vi får möta en judisk, en katolsk och en arabisk familj som umgås och bor grannar. Döttrarna i familjen börjar intressera sig för killar men väljer killar med fel religion och får sin fäder efter sig. Ja, typ så kan man sammanfatta handlingen. Just ja, Claudia Cardinale (min kommentar: [sic!]) är med som sig sjäv i filmen.

Nä, jag tyckte det här var en tramsig och övertydlig film som jag inte vet vad den ville säga. Ok, de olika familjerna kommer överens trots religiösa olikheter (speciellt judar och araber då). Så varför funkar det inte ”på riktigt” mellan Israel och Palestina t ex är väl en poäng. Men det blir ingen bra film för det. Ibland kändes det som en svensk buskisfilm och sen fanns här inslag av en sorts märklig gubbsjuka som jag inte förstod mig på. En lustig detalj är att jag inte fattade att filmen utspelade sig 1967 förrän i slutscenerna då det stod i eftertexterna. Kanske ett tecken på att jag inte var helt fokuserad under filmen, haha. En annan rolig detalj var språket som pratades: det var en härlig blandning av franska, engelska och arabiska. Rena Rinkeby-svenskan. Flos!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2020

22 september, 2021 6 kommentarer

2020 känns som året som försvann. Filmer som skulle ha haft premiär sköts upp inte bara en gång, utan både två och tre gånger. Den enda riktigt stora filmen, en äkta blockbuster, som hade premiär var väl Christopher Nolans Tenet.

Ibland sköt dock filmbolagen inte upp filmerna utan lät dem ha premiär direkt via streamingtjänster (The Invisible Man och Wonder Woman 1984 är två exempel). Det här är nog här för att stanna skulle jag tro. Det känns så. Jag tror (och hoppas) även att filmfestivaler kommer fortsätta med att erbjuda filmerna online precis som festivalerna i Stockholm och Göteborg gjorde nu senast.

Nej, nu har jag svamlat nog och det är dags att ge sig på listan som i år blir en topp-17 då jag har sju bubblare.

Håll till godo!

17. Nomadland – Mysig film i Chloé Zhaos speciella stil. Fina miljöer och sköna personligheter.
16. Extraction – Action, i princip bokstavligen, utan slut med Chris Hemsworth. Underhållande!
15. Breaking Surface – Svensk dykaraction som förtjänar att uppmärksammas.
14. Minari – Fint familjedrama om att en koreansk familj som vill hitta sin plats i USA.
13. Small Axe: Education – Om vikten av utbildning och med ett extremt rörande slut!
12. The Old Guard – En uppgiven Charlize Theron leder en grupp odödliga i kampen mot det onda.
11. Promising Young Women – Skarp #metoo-film med Carey Mulligan på en udda hämndturné.

10. Druk
Druk
Thomas Vinterberg gjorde mig inte besviken. Som regissör har han väldigt bra förmåga att få till intensiva scener mellan en films skådisar. Här blir det inte lika intensivt som i Festen men tillräckligt för att hamna på plats 10. En skådespelarnas film.

9. Small Axe: Lovers Rock
Small Axe: Lovers Rock
Den lättsammanste av Steve McQueens Small Axe-filmer även om rasism och orättvisor kan anas i bakgrunden. Lovers Rock är en ruggigt skön house party-film med dans, svett och inte minst underbar musik.

8. Sound of Metal
Sound of Metal
En väldigt fin film om en otänkbar situation där Oscarsnominerade Riz Ahmed spelar en hårdrockstrummis som förlorar hörseln. Världen rasar samman men det finns en väg tillbaka.

7. I’m Thinking of Ending Things
I'm Thinking of Ending Things
Den kanske mest Kaufmanska filmen av alla Charlie Kaufmans filmer? Dröm, minnen, verklighet, fantasier, barndom, vuxenliv, ålderdom, allt blandas samman till en magisk och i grunden sorglig mix.

6. Possessor
Possessor
Äpplet faller inte långt från trädet. Brandon Cronenberg har gjort en imponerande science fiction-rulle som innehåller snygga bilder, intressanta idéer, body horror och ultravåld.

5. First Cow
First Cow
Kelly Reichardt är en lågmäld favorit som gör lågmälda filmer om ofta lågmälda personer. I First Cow möts två sådana personer och blir vänner i ett lerigt och ganska farligt Oregon på 1820-talet. Tillsammans startar de upp en affärsverksamhet där de med stor framgång säljer kakor.

4. One Night in Miami
One Night in Miami
En film att hänga med. Cassius Clay, Malcolm X, Sam Cooke och Jim Brown (en amerikansk amerikansk fotbollsspelare) träffas på ett motellrum för att snacka allvar om hur de ska vidare i medborgarrättsrörelsen. Konflikter uppstår och samförstånd nås.

3. Da 5 Bloods
Da 5 Bloods
En spretig film som vet att den är en film. Det är underhållande, spretigt (har jag sagt det redan?), bra skådisar, underbar musik och en lite för lång film. Men Spike Lee levererar.

2. The 40-Year-Old Version
The 40-Year-Old Version
Årets klart roligaste film. Jag både skrattade med och blev rörd av Radha Blank a.k.a. RadhaMUS Prime.

1. Gunda
Gunda
En svartvit dokumentär utan musik eller talking heads om en grisfamilj, en enbent höna och ett kosläpp. Haunting!

 

Filmer som återstår att se: framförallt tänker jag på Rättfärdighetens ryttare med Mads.

 

Vilka andra har fått till sin topplista över 2020 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fripps filmrevyer-Henke
Letterboxd-Carl
Letterboxd-Niklas
Filmitch-Johan
Movies – Noir-Christian
Fiffis filmtajm-Fiffi

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hej Tereska (2001)

19 september, 2021 2 kommentarer

Vilka filmer jag såg i början av 2000-talet! Nuförtiden så är det endast på filmfestivaler eller filmdagar som jag ser den här typen av smalare film. Det känns som att man kan beskriva Hej Tereska som en blandning av Vi barn från Bahnhof Zoo och Lilja 4-ever. Muntert värre. Dessutom kommer jag att tänka på den blytungt mörka och isländska Let Me Fall. Min text om Hej Tereska skrevs i april 2004

Tereska är 15 år och bor i en betongförort till Warszawa med sin mamma, yngre syster och alkoholiserade pappa. Tereska drömmer om att bli modedesigner och har även talang för det. Hon kommer in på skola för sömmerskor och träffar den betydligt mer erfarna Renata som leder in Tereska i en annan värld med sprit och killar. Drömmen om att bli modedesigner bleknar mer och mer…

Det här är en av de åtta filmer som SVT visar från de nya EU-länderna. Just denna är alltså från Polen. Det är en ganska sorglig historia om en tjej som kommer fel. Vi har väl sett såna här historier förr: en ganska blyg och ordentlig tjej som hamnar i ”fel” sällskap, känner av kompistrycket, och liksom dras in i en dålig tillvaro. Just den här filmen gestaltar det rätt så bra. Det finns en sorts frustration i filmen. Vad Tereska än gör så blir det fel. Det handlar väl i slutändan om att växa upp och komma ur det hela med livet och förnuftet i behåll.

Tereskas pappa får under ett alkoholrus ett utbrott och börjar hota grannarna med yxa och avslutar det hela med att pissa i hissen. Det var lite tragikomiskt, nästan (min kommentar: skönt att jag la till ”nästan” där). Tereska har en märklig relation med en rullstolsbunden man (förlamad i benen). (Min kommenar: ”förlamad i benen”? Varför behövdes det förtydligandet?) Om han får en kyss av henne så får hon fimpa en cigarett på hans ben eller slå honom på benen med en järnstång. Njaha, det kändes lite omotiverat i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Shinypodden Special: 2020 års bästa filmer – del 2

17 september, 2021 2 kommentarer

Kniper Nomadland-gänget nån plats på prispallen eller blir det några andra som får bli muuuuuu-ntra?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2020! Efter gårdagens avsnitt där vi avhandlade de s.k. uteliggarna så har vi nu kommit fram till våra absoluta favoriter. Vilka filmer har vi i toppen? Har vi några överlapp på topp-3? Vilken blir den populäraste filmen rent statistsikt?

Förutom filmsnack bjuds det på fin musik i form av ljudspår från filmerna vi pratar om. Hos Shinypodden kan du ladda ner det andra avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →