Nätrullarna – Benedetta

6 februari, 2022 2 kommentarer

Efter att igår både spelat tennis och spelat in ett nytt avsnitt av Nätrullarna insåg jag att jag glömt göra ett puffinlägg för vårt tredje avsnitt, så då gör jag det nu! Nätrullarna är podden där jag och min tenniskompis Daniel innan det är dags för match snackar om film och tv som vi sett på sistone.

I det här avsnittet tycker vi till om Paul Verhoevens senaste film Benedetta, en finkulturs-nunsploitation-rulle kan man säga. Som vanligt går våra åsikter både isär och ihop.

Vi tipsar även om en sjukt rolig svensk tv-serie och en science fiction-uppföljare där metaaspekterna tas till nya nivåer.

Podden hittas på Spotify (nej, vi kommer inte lämna Spotify) eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film, TV Tagged with , , ,

Mean Creek (2004)

4 februari, 2022 2 kommentarer

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Som jag skrev i det korta inlägget om Puteri gunung ledang så blev alltså detta års festival något av ett fiasko. Jag hann bara med fyra filmer men det positiva var att jag såg åtminstone en bra film: Mean Creek. Jag nämner i texten att de unga skådisarna kommer bli stjärnor i framtiden. Well, vilka har vi i rollerna då? Ja, mest känd är väl lillbrorsan Rory Culkin. Och så har vi Josh Peck som fyra år senare dök upp i The Wackness. De andra skådisarna har jag dålig koll på men fyra till har i alla fall egna Wikipedia-sidor…

Oj, oj, oj, äntligen en positiv överraskning. Detta var en film som jag valde för att den liksom passade i tid och det var ett bra val visade det sig. Den är riktigt stark men samtidigt skrattade jag några gånger. Ja, det där med humorn, det var främst i början. Sen blir filmen ganska mörk när en grupp ungdomars lojalitet prövas och deras mörka och rädda sidor visar sig. Alla skådisar gör strålande, träffsäkra och trovärdiga porträtt. Jag kände att ”dessa unga skådisar kommer nog bli stjärnor i framtiden”. Se den när den kommer till Sverige, för det gör den väl? (Min kommentar: ja, det gjorde den faktiskt, i september 2005.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Begärets dunkla mål (1977)

2 februari, 2022 2 kommentarer

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Fjärde filmen i temat är Begärets dunkla mål och min korta preblogg-text om den skrevs i oktober 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Luis Buñuel? Är det min 60-wattare i filmhöstmörkret? Nja, inte helt. Begärets dunkla mål är den fjärde Buñuel-film jag ser under senare tid. Alla fyra har varit filmer ur Buñuels senare produktion och ingen har lyckats engagera mig ordentligt, förutom under vissa korta sekvenser som glimtat till. Begärets dunkla mål var Buñuels sista film och den känns faktiskt litet trött. Som vanligt är Fernando Rey med. Här spelar han en äldre gentleman som blir besatt av en ung kvinna (som för övrigt spelas av två olika skådisar vilket var litet lustigt). Under en tågresa berättar Rey för sina medpassagerare om sina tröstlösa försök att få ihop det med den motvilliga tjejen.

Haha, ja, jag vet inte. Tre av de fyra Buñuel-filmer jag nyligen sett har haft Rey i huvudrollen, och jag vet inte, det känns som om att det är samma film. Det är Rey (Buñuel?) som försöker få ihop det med yngre kvinnor. Hans metod är att anställa dem som hembiträden och sen be dem att komma in i hans rum och sätta sig i stolen bredvid. Typ.

Ok, precis som de tidigare rullarna är även den här litet charmig (min kommentar: hehe, charmig? Ja, men visst, hans raggningsmetod låter ju jättecharmig). Den puttrar på med en skön Fernando Rey och 70-talsmiljöerna är mysiga. Jag saknade dock de surrealistiska scenerna från t ex Borgarklassens diskreta charm. Intensivt, dramatiskt eller gripande blir det aldrig. Jag gillade dock inledningen i samband med att tåget ska lämna stationen. Den var småkul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , ,

F9 (2021)

30 januari, 2022 4 kommentarer

Jag gillar de flesta filmerna i The Fast and the Furious-serien. Visst har det funnits några bottennapp (ja, jag tittar på dig Tokyo Drift) men överlag är det underhållande over the top-filmer som gör sig bäst på bio. Jag har t.o.m. varit så hängiven att jag ägnat ett bloggtema åt att lyssna på Vin Diesels mörka stämma prata om #family. Serien har gått från producera heist-filmer i ganska liten skala (stulna dvd-spelare!) till att vara larger than life och mer lik Mission: Impossible-filmerna än Point Break.

De bästa filmerna (eller mest underhållande kanske man ska säga) i serien har för mig varit Fast Five och Furious 7. Bespottade 2 Fast 2 Furious är inte bra men inte såååå dålig som ryktet säger (”Ejecto seato, cuz!”).

Nu var det dags för den nionde (sic!) filmen i serien. Den har fått den klatschiga titeln F9. Ja, varför göra det svårt för sig?

Oj, oj, det börjar inte bra det här. Inledningen är en smörig, sentimental tillbakablick där vi får träffa både Doms pappa och bror. Det skär sig mellan bröderna, rejält. Efter denna ganska märkliga inledning (jag tänker på Doms brors något ologiska agerande) så hoppar vi till en lugn(are) nutid där Dom slagit sig ned med barn och Michelle Rodríguez på en gård ute på landet. Lugnet kommer givetvis inte bestå. Doms bror Jakob (John Cena) är ute efter hämnd! Vänta, hämnd?! För vad? Som sagt, Jakobs motiv är för mig oklara.

Tyvärr är fortsättningen inte speciellt mycket bättre. Det är smörigt, såsigt, lökigt, mycket cgi-action och inga Joel moments. Det är macho. Macho på ett dåligt sätt. Det förekommer en biljakt i en djungel som är trist. Ungefär lika trist och fylld med cgi som den i Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Varför finns det till synes breda landsvägar mitt i djungeln?

Vi får stifta bekantskap med en magnetisk lastbil. Allt som har med denna lastbil att göra är ologiskt. I början vill filmen visa upp en massa coola effekter när alla möjliga metallföremål, stora som små, dras till den. I slutet så är det plötsligt bara en enda bil som attraheras. That’s one sophisticated lastbil. Eller det kanske var en buss eller husbil när jag tänker efter.

Nej, det här var skräp. Det är dålig action, dåliga skådisar, dåli… inget manus. Jag blev inte underhållen alls och då har ju filmen misslyckats kapitalt. Det enda som hade kunnat rädda den hade väl varit att se den på bio med Joel. Och slutligen, nämnde jag att Tyrese och Ludacris kör bil i rymden? Inte? Ok, då gör jag det nu. Löjligt orimligt!

Och slutligen, igen. Han dyker upp också. Han? Vem då? Han! Orimligt löjligt.

tiresep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7
The Fate of the Furious
Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ghost in the Shell 2: Innocence (2004)

28 januari, 2022 7 kommentarer

Dags för ytterligare en gammal text om en film jag såg på Stockholm Filmfestival 2004. Ghost in the Shell 2: Innocence är en uppföljare till den första filmen Ghost in the Shell som kom redan 1995. Originalet gillar jag och det var dessutom en av de första anime-filmerna jag såg och passande nog gjorde jag det dagen innan tvåan avnjöts på festivalen.

Del två i denna anime försökte väl använda sig av ny 3D-teknik och blanda detta med gammal hederlig animering. Jag tyckte tyvärr det misslyckades till viss del. 3D-animeringarna kändes malplacerade och ettan var snyggare, mer homogen, och dessutom hade den grymmare musik. Även de vanliga animeringarna var snyggare i originalet. Det förekom dock en hund som var mycket bra gjord och blev något av en andningspaus i det myckna filosofiska citatdroppandet. Jag gillade ändå en hel del och den är ju inte ful även om ettan som sagt är snyggare så betyget blir ändå en trea. En recension av ettan kommer i en annan tråd nära dig (min kommentar: eller här!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Borgarklassens diskreta charm (1972)

26 januari, 2022 6 kommentarer

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Tredje filmen i temat är Borgarklassens diskreta charm (Buñuels mest kända film?) och min korta preblogg-text om den skrevs i september 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Hur den här filmen kan ha 8.1 på IMDb är för mig ett mysterium (min kommentar: nu har det sjunkit till 7.9, ha!). Borgarklassens diskreta charm är nämligen inget mer än en småputtrig och pratig komedi med surrealistiska inslag. Nåväl. Ett sällskap i den övre medelklassen försöker äta middag tillsammans. Varje gång middagssällskapet ska till att äta så går något fel. Det kanske tycks som om jag inte gillar filmen men det gör jag faktiskt (inte så att jag skiter på mig av lycka men filmen är sevärd). Det är bara det att man ibland har svårt att förstå varför vissa filmer lyfts till skyarna.

Ok, om jag ser objektiv på det så är filmen som sagt en ganska rolig surrealistisk komedi. Precis som i två andra Buñuel-filmer, Dagfjärilen och Tristana, som jag nyligen sett så är det drömsekvenserna som sticker ut och känns bäst. Grejen är väl att om filmen bara skulle bestå av liknande scener så skulle det bara bli flum av det hela (hehe, ungefär som i Inland Empire, även fast det var bra flum där…). Jag måste säga att jag gillar Fernando Rey som verkar vara en favorit hos Buñuel. Rey har en snobbig stil, en speciell ”jag bryr mig inte vad du tycker”-stil som är skön. Avslutningsvis så tycker jag att filmen sammfattar sig själv ganska bra i flumscenerna då vårt sällskap promenerar på en väg mitt i ett åkerlandskap utan att de verkar veta vart de är på väg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Silver City (2004)

23 januari, 2022 3 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Silver City, den sista filmen i temat, och min text om den skrevs i september 2004.

Chris Cooper spelar Dickie Pilager, en Bush-karikatyr som ska bli guvernör i Colorado. Pilager hjälps fram till posten av sin kampanjledare Chuck Raven (Richard Dreyfuss). När ett reklaminslag spelas in där Pilager ska fiska i en sjö råkar kroken fastna i ett lik. För att utreda det hela diskret anlitar Raven en detektivbyrå för att få reda på om nån försöker sabotera kampanjen. Den f.d. grävande journalisten (typ Janne Josefsson) Danny får uppdraget. Danny var tidigare en man som drev en kamp mot vad han tyckte var den korrupta makten men nu har han dock blivit cyniskt och gett upp sin idealism. Detta kommer dock att ändras under utredningen om hur liket efter en mexikansk illegal arbetare hamnat i den där sjön.

Jag har sett en rad filmer (sju stycken är det nu) av John Sayles. Silver City påminner om bl a City of Hope, Sunshine State och Lone Star. Precis som i Lone Star finns det en ramhistoria där ett lik hittas och till stor del handlar filmen om att rulla upp vad som egentligen har hänt. Detta är på ett sätt inte det viktigaste, den historien utgör en ram och funkar som spänningshöjare men som vanligt handlar det dock om människorna och olika skikt i samhället. Som vanligt är det också en stor skådisensemble som gestaltar de många rollerna. Här får vi bl a se Tim Roth, Thora Birch, Kris Kristofferson och Daryl Hannah. Det är välspelat och det hela puttrar på som det brukar i Sayles filmer. Inga djupa dalar men den där riktigt intensiva känslan vill inte riktigt infinna sig.

Cooper gör sin roll som den lite korkade politikern mycket bra men som Bush-karikatyr blir det lite som att slå in öppna dörrar (men lite småkul är det ändå ibland). Sen gillade jag också Maria Bello som journalist. Hon borde få chansen i lite fler (stora) filmer men det kanske är på väg. Hon ska nämligen vara med i en remake av Carpenters Attack mot polisstation 13. Vad tror du om den, Czechflash (min kommentar: aka Movies – Noir)? Svara gärna även om det känns som en retorisk fråga om jag känner Czechie rätt.

Ok, tillbaka till Silver City. Dreyfuss var ganska skön och han är bra på att spela snubbar med bitsk tunga och cyniskt sinne. Danny Huston i rollen som detektiven funkade bra även om han kanske smilade lite väl mycket ibland. Men han hade blivit cynisk så ett cynisk smil kändes ändå ok. Sen tyckte jag filmen ibland blev lite väl föreläsande om diverse tilltag som storföretag och korrumperade politiker gjort sig skyldiga till, t ex när en gammal gruvarbetare ska berätta sagan om dumpat giftavfall. Nåväl, filmen får precis som av Peo en stabil trea av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Puteri gunung ledang (2004)

21 januari, 2022 2 kommentarer

Ibland drar man nitlotter och dagens film Puteri gunung ledang (eller A Legendary Love alternativt The Princess of Mount Ledang) är väl just en sån nitlott. Filmen känns väl kanske som ett misslyckat försök att göra en ny Crouching Tiger, Hidden Dragon. Jag såg den under Stockholm Filmfestival 2004 och det årets festival var tydligen ingen höjdare för egen del. Om jag minns rätt så hade jag efter tiden på Ericsson och en lång ”ledighet” just fått nytt jobb som konsult på Teleca (som det hette på den tiden) och dessutom precis fått mitt första uppdrag för en kund. Då kan man vara rätt trött i skallen efter jobbet så det blev bara filmer på helgerna den här festivalen.

För mig blev festivalen något av ett fiasko. För mycket jobb och diverse annat gjorde att det bara blev fyra filmer. Första filmen blev detta malaysiska historiska drama med två rätt ok fajtingscener men i övrigt teatrala monologer och dialoger i form av pinsam poesi. Det hela var otroligt seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee… …eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeegt och betyget blir en svag tvåa. Lite kul var männens huvudbonader som såg ut som… ja, som nåt som fick en etta i betyg på den där servettvikarkursen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Fantasy, Film, Martial arts, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2004 Tagged with , , , , , , , ,

Tristana (1970)

19 januari, 2022 Lämna en kommentar

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Andra filmen i temat är Tristana och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Tristana är den andra Buñuel-filmen jag har sett och den har också, precis som Belle de jour, Catherine Deneuve i titelrollen som Tristana, en ung flicka som efter att hennes mor dör får den respekterade Don Lope (en gubbsjuk Fernando Rey) som förmyndare. Don Lope försöker till en början behandla Tristana som en dotter men faller till föga och utnyttjar situationen. Haha, jag måste säga att Fernando Rey är bra som gubbsjuk farbror. Fåfäng och mästrande men ändå med en viss charm (min kommentar: tillåt mig tveka). Den till synes oskyldiga Tristana har mot slutet av filmen förvandlats till allt annat än oskyldig. Just slutet av filmen i form av en märklig men bra och Lynchlik flashback-sekvens är det som höjer betyget ett snäpp till en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Sunshine State (2002)

16 januari, 2022 2 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Sunshine State och min text om den skrevs i februari 2004.

Sunshine State utspelar sig i ett litet samhälle i Florida. Byggpampar försöker förmå lokalbefolkningen att sälja sina tomter för här ska det byggas rekreationsområden och golfbanor för pensionärer. Desiree (Angela Bassett) är på besök i sin hemby för första gången sen hon som ung tjej blev gravid och ”tvingades” lämna byn för att det inte skulle bli snack. Hon och mamman har en del otalt med varandra.

En handfull andra skådisar har ganska stora roller i denna ensemblefilm, bl a Edie Falco (från Sopranos) som motellägaren som är less på sitt jobb.

Ännu en John Sayles-film (min sjätte faktiskt) och nu börjar jag verkligen känna igen stilen. Som vanligt blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor i ett lugnt, småputtrigt och ganska behagligt tempo. Precis som i Lone Star spelar förhållandet barn/förälder en stor roll. Edie Falco är klart bäst och ganska rolig dessutom. Ibland känns Sayles filmer lite sega på nåt sätt. Det händer till synes inte så mycket och intensiteten saknas. Beskrivningen av en aktuell samhällsfråga kan bli lite övertydlig och ta överhanden från det rent filmiska. I Lone Star som jag tycker är Sayles bästa film lyckas Sayles fullt ut med att mixa de båda elementen. Även Men with Guns tyckte jag var bra. Här funkar det inte riktigt. Då och då dyker det dock upp bra små scener, främst med Falco som det var kul att se i nåt annat än Sopranos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →