The Cove

24 november, 2010 Lämna en kommentar

Titel: The Cove
Regi: Louie Psihoyos
År: 2009
IMDb | Filmtipset

The Cove är en dokumentär som blivit ganska uppmärksammad. Den spelar i samma liga som en en hel del andra som har kommit på senare tid. Jag tänker på Michael Moore, Bananas!* och Stefan Jarl (eftersom jag nyligen såg en dokumentär om Jarl). Det handlar om filmer som vill avslöja ett missförhållande. I The Cove handlar det om delfiner som slaktas i en liten vik i en japansk fiskestad. Man fångar delfiner som sedan säljs till delfinarier världen över. Säkert har man sålt delfiner till Kolmården. De delfiner som inte går till delfinarierna dödas, ungefär 23000 per år, och säljs som mat trots att de innehåller höga halter av tungmetaller.

Det är en fascinerande film om Ric O’Barry, mannen som var en pionjär inom träning av delfiner. Främst är han känd för att ha tränat de olika delfinerna som spelade Flipper i tv-serien med samma namn. När han umgicks så nära med delfiner så insåg han det, som han tyckte, felaktiga i att hålla dem i fångenskap. Fast är det rätt att vi t ex håller hundar som husdjur; de kanske skulle trivas bättre som vildhundar i Australiens outback? Det positiva med filmen var att den väckte en del frågor. Att det som försiggår i filmen är fel känns väl som en no-brainer. Eller gör det det?


För att avslöja delfinslakten tar filmarna till militära metoder

Det som sätter igång en del funderingar är väl också om det är rätt att använda djur som husdjur eller föda. Fast någonstans så är ju det naturens lag: det finns rovdjur och byten. Skillnaden är väl att människan är på en annan nivå och vet vad hon gör. Är det någonsin rätt för människan att döda andra djur för att äta dem? En gepard på savannen har ju inte så mycket andra val än att döda den där gnun. Fast oxfilé är ju så gott att det måste vara rätt. Eller?

Den finns en del saker i filmen som jag skulle kunna klaga på. Det handlar om sådant som man brukar kunna klaga på i den här typen av dokumentärer. Fast om man är medveten om att det är en vinklad film man ser så är det inget större problem. En del påståenden får stå oemotsagda: delfiner är självmedvetna varelser som kan begå självmord genom att välja att sluta andas, t ex. Det finns en del smått manipulativa sekvenser när folk berättar saker när de är på gränsen till tårar. Man trycker på rätt knappar, helt enkelt. En skickligt gjord dokumentär med andra ord, haha.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Lars Molin

23 november, 2010 2 kommentarer


Titel: Lars Molin i våra hjärtan
År: 1999

En biografifilm som verkligen gör en sugen på att se Lars Molins filmer. Något som är lite speciellt är att Molin mest verkar ha jobbat med tv-mediet. Inget fel i det men det kan vara en av anledningarna till att han kanske inte är så uppmärksammad som han kanske borde vara. Jag har nog sett en del av honom men det var länge sen nu och jag känner att det vore trevligt om det fanns en box med hans filmer (Plox?). Jag får intrycket av att Molin var en genuint trevlig spjuver till person och ”ressigör”.

Några av scenerna man får se ur hans tv-filmer verkar vara rena klassiker, bl a en scen med Rolf Lassgård som fastnat i en lustig eller olustig situation (åh, helt underbart roligt). Badjävlar bara måste jag se. Mycket av känslan jag får påminner om en del svenska dokumentärfilmer jag har sett, t ex Plötsligt i Vinslöv (tror filmmakarna bakom den rullen har tittat en del på Molin). Det finns en töntig men trevlig svensk känsla över Molin och den här lilla dokumentären där svenska skådisar berättar om Lars Molin. Bäst är Ingvar Hirdvall som är en trevlig berättare. Mest pretto är… inte oväntat: Regina Lund.

PS. Jag vet tyvärr inte var man kan få tag på filmen som gjordes som ett minnesprogram efter Molins död 1999.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with

Bedevilled

23 november, 2010 2 kommentarer

Titel: Bedevilled (Kim Bok-nam Salinsageonui Jeonmal)
Regi: Jang Cheol-soÅr: 2010
IMDb | Filmtipset

Sydkoreanska filmer, åtminstone de som kommer till Sverige och som jag har sett, är ofta ganska speciella. Det brukar vara en märklig blandning av humor och allvar där det ofta kan skifta mitt i en scen och man vet ibland inte om man ska skratta eller gråta. Början av Bedevilled var mest konstig och väldigt svart. Inte mycket är gott och jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Hae-won (Ji Seong-won) är en kvinna som inte trivs på sitt jobb som socialarbetare i Seuol. Hon tar semester och återvänder hem till en svårtillgänglig ö där hon växte upp som barn. Kvar på ön finns hennes barndomskamrat Bok-nam (Seo Yeong-hie) som blev kvar när Hae-won flyttade/flydde till staden. Bok-nam behandlas som en slav av sin man och alla andra öbor inklusive öns äldre kvinnor. Inom Bok-nam finns tanken på att bli fri. Hae-wons ankomst sätter igång saker och avslöjar dessutom några av öns mörka hemligheter.

Det är ganska snart uppenbart att den lilla byn på ön inte helt frisk. Bok-nam misshandlas, betraktas som en slav. De äldre kvinnorna styr med hjälp av männen. När stadskvinnan Hae-won dyker upp vill Bok-nam ta chansen att fly till Seoul. Saker eskalerar. Länge är filmen mest konstig, som sagt. Mot slutet blir det dock plötsligt ultravåld vilket känns helt naturligt och rätt av den mobbade Bok-nam. De äldre kvinnorna på ön var hemska och förtjänade sitt öde, liksom männen. Lustigt med asiatiska filmer som blandar drama, humor, ultravåld i samma film på ett sätt som ofta inte förkommer i ”västerländsk” film. De udda våldsscenerna höjde filmen väsentligt. Jag blev alldeles upphetsad pga att det stack ut jämfört med mer normala filmer. Det kändes annorlunda. Just själva blandningen av drama och våld. Det är ingen ren genrefilm med bara våld. Jag tror faktiskt detta kan vara den första rape-revenge-film som jag har sett.

4-/5

Om visningen: Allt logistiskt funkade perfekt. Det var fullsatt på Grand 2. Regissören Jang Cheol-so och hans tolk var på plats på sätena bredvid mig och min bror. Sen hade jag en tjej bredvid mig på andra sidan som HELA filmen satt och flätade sitt hår. Helt otroligt. Vad håller människan på med? Men kan du sluta? Jag hade hela tiden detta i ögonvrån. Smått irriterande om man stör sig på sånt (check!). I slutet när våldet drog igång blev hon dock så chockad att hon slutade med sitt flätande. Haha, detta gjorde att filmen höjdes för mig. Face2Face: Lågmäld regissör, något som nog gäller många asiater. Han tyckte det var kallt i Sverige och tyckte själv att han och hans film tillhör underground-scenen i Sydkorea. Hans nästa film kommer att handla om Nordkorea (förhållandet mellan Nord- och Sydkorea men ur nordkoreanernas synvinkel) och kanske västerlandet.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , ,

Cracks

22 november, 2010 2 kommentarer


Titel: Cracks (Oskuldens tid)
Regi: Jordan Scott
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Eftersom jag är en sucker för brittiska kostymdramer så tvekade jag inte så mycket innan jag valde att se den här rullen. Dessutom hade den fått hyfsat kritik, bl a en fyra av DN (for what that’s worth). Jag blev ganska besviken. Filmen är lovande mest hela tiden men den blir aldrig riktigt bra. Till det är handlingen för tunn. Början är i princip en orgie i snygga bilder och dessutom en trevlig modevisning med Eva Green som är väldigt elegant i sina 30-talskläder. Ett kostymdrama i ordets rätta bemärkelse. Historien är intressant men ändå känns den alltså tunn. Eva Green spelar en karismatisk lärare på ett flickinternat. Hon är något av en hjältinna för sina elever. Detta kommer att ändras när Fiamma, en spansk flicka, anländer till internatet.

Den spanska flamman Fiamma blåser alltså in på flickinternatet och stör miss G’s världsbild då Fiamma är både coolare, elegantare och ärligare än miss G. Det uppstår sprickor i miss G’s dominanta förhållande till sina elever. Hyfsat intressant borde det alltså kunna bli men historien känns ändå blek. Det blir för mycket snygga bilder, klinkade pianon, svepande stråkar, utan någon riktigt nerv. Eva Green är bra som sin något psykiskt störda lärarinna. Tjejerna som spelar eleverna är samtliga bra, och María Valverde är perfekt som Fiamma. Slutet är något av en omvänd Döda poeters sällskap.

Filmens stora problem tror jag är att flickorna egentligen inte gör uppror mot någonting. Visst, miss G uppmanar dem till att vara fria, att ha begär, osv, men det förekommer egentligen inga motsättningar mellan eleverna och internatets ledning. De motsättningar som förekommer mellan Fiamma, de andra flickorna och miss G räcker inte riktigt till. Ändå sevärd och småputtrig om ni förstår vad jag menar. Skulle kunna kallas en riktig tjejfilm! De manliga rollerna som förkommer är begränsade till chaufförer och dylikt.

3-/5

PS. Valet av svensk titel (Oskuldens tid) är olyckligt vilket många redan har påpekat. Nu vet jag i och för sig inte om Cracks är så himla mycket bättre. Någon som har en förklaring till titeln? Någon som har läst boken av Sheila Kohler kanske?

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: John Cazale

22 november, 2010 2 kommentarer

 

Titel: I Knew It Was You: Rediscovering John Cazale (I skuggan av Gudfadern)
Regi: Richard Shepard
År: 2009
IMDb | Filmtipset

En typisk amerikansk dokumentär där en massa personer sitter och berättar om en annan person. I det här fallet en radda kända skådisar och regissörer som pratar om John Cazale. Det blir lite tradigt. Visst, Cazale var en bra och speciell skådis som gjorde toppinsatser i de fem filmer han var med i, och det tråkigt att han dog så ung. Men att höra alla säga att hur bra han är gång på gång blir nästan löjligt. Men eftersom det handlar om duktiga skådisar/regissörer som är trevliga att lyssna på så blir det ändå ganska underhållande.

En sak jag noterade är att alla amerikanska skådisar har teaterscenen som bas. Precis som t ex svenska dito. Det är ju lite lustigt det där med att det ofta klagas på att svenska skådisar är teatrala i sitt uttryck. Och det kan kanske stämma att svenska skådisar är sämre på att släppa teatern när de gör film. Fast det är något mer också. Dialogen och att vi direkt känner om det som sägs på svenska inte riktigt är rätt spelar mer in.


Tillbaka till dokumentären: Det var riktigt rörande att se hur nära dessa amerikanska toppskådisar var varandra. T ex att Meryl Streep och Cazale var ett par visste jag inte.

Obs! Filmen finns att se på SVT Play fram till imorgon (tisdag 23/11) så det är bara att passa på! Det är sevärda dryga 38 minuter det handlar om trots min svamliga recension som kom in på stickspår om svenska skådisar och annat trams.

PS. Några av de skådisar/regissörer som förekommer: Meryl Streep, Steve Buscemi, Francis Ford Coppola, Robert De Niro, Philip Seymour Hoffman, Al Pacino, Gene Hackman, John Savage, Sam Rockwell, Brett Ratner, mm.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , ,

Monsters

21 november, 2010 7 kommentarer

Titel: Monsters
Regi: Gareth Edwards
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Blanda Frank Darabonts The Mist med sydafrikanska District 9 och krydda lite med förra årets festivalfilm Sin nombre. Då har du en sorts beskrivning av sf-rullen Monsters, åtminstone rent stämningsmässigt. En satellit med utomjordiska prover kraschar i Mexiko. Sex år efter kraschen har hela norra delen av Mexiko, den del som gränsar mot USA, blivit en avstängd zon eftersom märkliga varelser nu lever och härjar där.

En slackerfotograf, Kaulder (Scoot McNairy), får i uppgift att föra Sam, dottern till sin uppdragsgivare, i säkerhet från Mexiko till USA. Diverse händelser leder till att de båda blir tvungna att korsa den ”infekterade zonen” för att nå säkerheten i USA. Mellan Kaulder och Sam (Whitney Able) börjar väl vissa känslor att spira eftersom man liksom är utlämnade till varandra.

Jag hade en känsla av att jag skulle gilla filmen när jag först hörde talas om den. Dels verkade det vara en road-movie, vilket skulle kunna vara min favoritgenre. Dels var det en science fiction-film, vilket också skulle kunna vara min favoritgenre. Dels utspelades den i Mexiko, ett land som jag besökt och gillat väldigt mycket. Nu hade jag snabbskummat en del ganska negativa recensioner så förväntningarna var väl sådär lagom. Så hur var filmen? Klart sevärd skulle jag säga. Om man gillar postapokalyptiska landskap så är det en no-brainer att se filmen. Vi får en hel del snygga och välintegrerade datoreffekter också, och det gäller både miljöer och ”monster”.


Att jag nämner Sin nombre beror på att Monsters är en road-movie där en grupp människor färdas genom Mexiko på väg till det förlovade landet USA. I Monsters är problematiken med gränsen mellan Mexiko och USA uppskruvad till max eftersom man byggt en gigantisk mur för att hindra de läskiga rymdvarelserna att komma in i USA. Kanske blir det lite väl övertydligt här.

Förutom den rent ytliga spänningen och stämningen i filmen som har med varelserna och de öde landskapen att göra så har de två huvudpersonerna ett ganska intressant socialt samspel. Båda har ett liv som väntar i USA fast båda har problem med det livet och känner nästan att det är skönt att de får annat att tänka på, åtminstone gäller det den förlovade Sam som inte verkar supernöjd med sitt val av fästman.

Det som gör att jag nästan ger filmen en fyra är att jag känner igen så mycket av de mexikanska miljöerna från min egna resa där. Det är tequila, aztekpyramider, djungler, flodbåtar, dvs samma saker som jag upplevde. Kalla det nostalgi om ni vill. Titeln på filmen är möjligen lite lökig. Vad hade man kunnat döpa den till? The Zone hade inte varit bättre. Slutligen vill jag säga att det är skönt med en sf-film med monster som faktiskt är ett långsamt drama i princip helt utan action. Fast filmen är ändå ljudsatt och klippt på ett sätt som gör att det förekommer en del hoppscener (aka jump scenes).

3+/5

Om visningen: I princip fullsatt på Saga 1. Kul! Nu är festivalen igång. Logistiken med insläpp och sånt fungerade ganska bra. Man var kanske lite sen med att börja insläppet men inga problem. Regissören själv, Gareth Edwards, var på plats för att presentera filmen och det var ett Face2Face efteråt. Jag hade inte tid att stanna på hela Face2Face-pratet men regissören hann bekräfta att det var som jag trodde: nämligen att filmen började med slutet. Så om ni ser filmen, var uppmärksam i början och titta inte så mycket på monster utan foka på människorna och lyssna på vad som sägs.

Förfilm var Jour sans joie (3/5): En ganska så kolsvart kvart med ödesmättat ljudspår om ett par som är på väg i bil till mannens mors begravning. Jag gillade fotot, musiken och stämningen. Ja, det mesta. Men svärtan är väl stark kanske.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kortfilm, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Skräck, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Stefan Jarl

17 november, 2010 5 kommentarer


Kunskapskanalen visar under hösten ett gäng filmer om film och filmare — och jag ska försöka se alla, och skriva om dem här. Först ut är en timslång dokumentär om Stefan Jarl av Monica Ohlson från 2003.

Mm, det blev en ganska trevlig timme i sällskap med en man som brinner för samhället, för världen, för film, för dokumentärfilm. Jarl hävdar, och jag instämmer, att dokumentärfilm betraktas som andra klassens film. Gemene man ser film som en flykt, för att koppla bort verkligheten. Mmm, vad säger det om världen vi lever i? Jarl, han gör filmer om verkligheten för att visa upp den, för att visa på vad som är fel. Eskapism är inget för honom, han är inte funtad så. Grejen är att jag alltså håller med honom om det här med dokumentärens status men samtidigt är film för mig ofta en skön flykt in i andra världar; det är liksom en del av grejen med film! Nu finns det ju en skillnad mellan dokumentär och ”vanlig” film. Det säger sig självt att en dokumentär inte kan vara en fantasyfilm. Fast just känslan att sugas in i en film kan jag ibland även få när jag ser en dokumentär om udda personligheter eller kulturer.


En rolig sak med filmen var att jag fick reda på att Jarl som 15-åring var springpojke under filminspelningar åt Arne Sucksdorff. Anledningen är att jag nyligen såg Sucksdorffs Det stora äventyret. Jarls egna Naturens hämnd är väl i ganska mycket inspirerad av Arne. Jarl berättar bl a om en ganska kul sekvens om inspelningen av Naturens hämnd där han försökte få några kossor och ett tåg att synas samtidigt i bild. Utan att riktigt få till det efter upprepade försök ger han i princip upp. Vad händer då? Jo, en räv dyker upp. Med en hare i munnen. Samtidigt som tåget kommer. ”Ha, släng dig i väggen, Arne!”, tyckte Jarl.

Vad mer? Jo, jag blir påmind om att jag ska se Muraren plus Jarls film om Bo Widerberg, Liv till varje pris. (Thommy Berggren verkar vara en stor personlighet och berättare utgående från de korta klipp jag har sett.) Det var även kul att höra lite om hur Jarl grundade Folkets Bio och biografen Zita (i Stockholm). Slutligen: Om ni inte har sett Modstrilogin, gör det omedelbums!

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , ,

Up in the Air

17 november, 2010 2 kommentarer


Titel: Up in the Air
Regi: Jason Reitman
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Efter inledningen och de första fem minuterna visste jag att jag förmodligen skulle vara tvungen att ge filmen en fyra. Det är en fantastiskt snygg och steril miljö som målas upp. Den opersonliga stämningen skapas perfekt av regissör Reitman och huvudrollens George Clooney. One Hour Photo och några andra filmer med liknande tema/miljöer (det sterila opersonliga samhället) kommer jag att tänka på. Början är i princip en satir, och just hur det funkar på flygplatser är nåt jag känner igen och därför tycker är roligt. Clooney är perfekt i sin roll som väl påminner en hel del om hans roller i både Michael Clayton och Intolerable Cruelty (främst när Clooney håller/ska hålla sitt tal mot slutet).

En sak jag noterade var att det måste ha varit en body double när vi får se Vera Farmiga naken bakifrån i inledningen. Och ja, det passar kanske in i den konstgjorda miljön som Clooney & Co lever i. Filmen är som bäst när Clooney reser runt med den unga nyanställda Natalie (Anna Kendrick), träffar Vera igen, partar på tech-fest med inhyrd rappare (helt underbar sekvens). Sen tappar filmen tyvärr sin udd. Jag vet inte, det är som man inte vet riktigt hur man ska knyta ihop det hela, det flyter inte på på samma sätt. Man får inte till nån riktigt bra slutpoäng. Någonstans efter kanske en halvtimme så blev filmen bara sämre, men betyget stannar ändå på en svag fyra.

4-/5

PS. Lite research visade mycket riktigt att Vera Farmiga hade en body double, något hon själv var lite besviken på eftersom de hade spelat in scenen med henne själv också och hon själv tyckte att hon såg bra ut. Oh well.

PPS. En sak som gjorde att man inte riktigt kom fram till nåt riktigt slut i filmen var kanske att filmmakarna inte kunde bestämma sig om filmen handlade om människor som förlorar sina jobb (som de människor Clooney säger upp) eller om den handlade människor som lever ensamma (utan ryggsäck…) i en opersonlig värld (som Clooney).

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Lords of Dogtown

11 november, 2010 2 kommentarer


Titel: Lords of Dogtown
Regi: Catherine Hardwicke
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Öh? Vad var det som skulle vara bra med den här filmen? ”Yeeaaah, yeeeahhh, duuuude. Ooooooh, heeaayyyy, brooo”. Ett gäng enbart jobbiga personer som är fullkomligt ointressanta skejtar omkring som hjärndöda lallare. Heath Ledger spelar påtänd surfshopsinnehavare som börjar tillverka skateboards och sätter samman ett lag med skatekidz. Jag kan bara konstatera att det är en fantastiskt tråkig film. Det kryllar av jobbiga scener med jobbigt ljud, bara en massa trams och flams. Vad handlar filmen om? Jo, visst, först skejtar man för att det är kul. Man är en familj. Sen kommer pengarna in i bilden och kompisarna splittras och man lämnar oseriöse ”Heath”.


Varför Johnny Knoxwille är med i filmen is beyond me.

Jag vet inte, jag är fullständigt ointresserad av personerna i filmen. Nu ska sägas att t ex Heath gör sin roll helt ok, även om han kanske spelar över en aning. Jag gillar även John Robinson som var med i favvofilmen Elephant. Emile Hirsch visar även att han har Into the Wild i sig. I filmen är det tänkt att man ska få se hur skateboarding i världen revolutionerades av ett gäng surfkillar. Och, ja, det är möjligt… men man kan väl säga så här: skejtingen har utvecklats sen 70-talet. De enda ljuspunkterna och det som hindrar ettan är när Emile Hirsch sjöng en reklamjingle samt när en hund åkte skateboard (bättre än de andra odågorna).

2-/5

PS. En tredje ljuspunkt var en av låtarna som förekom i filmen: Super Stupid av mina favoriter Funkadelic.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Funkadelic, Recension Tagged with , , , , , , ,

Snatch

9 november, 2010 1 kommentar


Titel: Snatch.
Regi: Guy Ritchie
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Nja. Inte helt oväntat var Snatch en bagatell med mycket våld. Det är en gangsterkomedi där man ska tycka att det är roligt att folk inte dör trots att de har fått tio pistolskott i sig. Till en början är jag ganska anti till det hela, men efter ett tag har jag anpassat mig till filmen. Jag gillar de tre svarta, varav en fet, amatörerna som strular till det mesta. Till slut uppskattar jag alla förvecklingar där en stor diamant byter ägare ett antal gånger. Jag gillade även den sista boxningsmatchen med Brad Pitt, riktigt snygga slomo-sekvenser här (liknande scener finns i Sherlock Holmes).

Just att göra en film snygg och cool är nåt som Guy Richie är bra på. Speciellt bra eller minnesvärd i övrigt är dock inte Snatch. Det är upprepningar, där samma typer av grejor körs om och om igen (ja, vi vet att hunden käkat upp den där pipande leksaken nu!). Den absoluta slutscenen är ändå bra och knyter ihop det hela fint. Jag tror Snatch är ganska lik Ritchies Lock, Stock and Two Smoking Barrels som jag inte kan minnas att jag sett, i alla fall inte hela. Det känns inte som ett måste. Eller?

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Boxning, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →