Stockholm Filmfestival: Monga

7 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Monga (Báng-kah)
Regi: Doze Niu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Monga är en taiwanesisk gangsterfilm som tagit sin titel från den äldsta stadsdelen i Taipei. I Monga som styr olika gangstergrupperingar, och filmen följer fem unga killar som är med i den mäktigaste. Men omvärlden, i form av gangsters från fastlandet, tränger sig på och hotar att splittra den tajta unga kvartetten som svurit en blodsed att alltid hjälpa varandra. Monga är en väldigt snygg film. Kvarteren, miljöerna är snyggt exotiska (japp, corny, jag vet). Det kryllar av slitna gränder med regnvåt asfalt, marknader och färgglada kinesiska lyktor.

Främst i början av förekommer det en del humor, då filmen mest är en halvskön film om en mobbad ung skolkille som värvas till att bli gangster. Något som jag inte kan med i vissa asiatiska filmer är att det brukar förekomma väldigt jobbiga supersentimentala inslag. Så även här: t ex corny snyftballadmusik när den unge mobbade killen blir kär i den prostituerade unga tjejen han har fått i födelsedagspresent. Uselt. Fast ändå intressant då det känns så överdrivet.

MongaOm man däremot övergår till fajtingscenerna så är dessa riktigt trevliga. Det här är nåt asiater helt enkelt är bäst på. Lite annorlunda är också att man inte har pistoler i Monga. Gangstersamhället är nämligen konservativt och tillåter svärd och knivar, men alltså inte pistoler. Detta ska dock ändras mot slutet av filmen då modernare tider tränger sig på. Det är en ganska lång film (140 minuter), men jag hade aldrig långtråkigt även om det ibland, eller ganska ofta, vickar över i sentimental melodram.

Sofias Genus-o-meter från Rörliga bilder och tryckta ord skulle nog implodera eller något, för här är kvinnorna reducerade till… ja, till en mamma som är orolig för sin son samt en prostituerad som tycker att tillvaron är ok när hon ligger under en torsk lyssnar på musik och drömmer om sin gangsterkille. Hepp. För avsluta: filmen är sevärd för sina fajtingscener, för sitt foto och miljöerna i Taipei, och för en del udda humor. Jag är tvungen att ge den godkänt.

3-/5

Om visningen: Trots bristande konstnärlig kvalitet på filmen så blev det en riktigt trevlig visning. Jag hade köpt kaffe och en mumsig kanelbulle som jag njöt av under reklamen. Reklamen som jag dessutom lärt mig ignorera vid det här laget. Under dessa kommersiella meddelanden så frågade mannen i sätet bredvid sin fru om hon hade noterat smutsen på som syntes på duken. Jag kunde inte låta bli att titta själv — och visst: när det var ljusa bilder syntes tydliga svarta fläckar. Jag sa till mannen att han inte skulle ha sagt det där, i alla fall inte så högt. Nu skulle jag ju inte kunna låta bli att störa mig på de där fläckarna under visningen. Gah. Vi skrattade och skakade båda på huvudet.

En minut senare kom biomaskinisten in med en trasa och en sprayflaska och sa att han skulle tvätta glasskivan mellan salongen och projektorn eftersom det hade kommit smuts på den. Vi skrattade igen. Ah, perfekt. Givetvis ska det inte vara smuts på linsen så att det syns men under filmfestivalen vet man aldrig riktigt. Biomaskinisten berättade också att man i projektorrummet på Saga inte kunde se in i salongen Saga 2. Detta berodde på att detta rum var placerat ovanpå taket till salongen. Saga 2:s projektor förs ner i position med hjälp en hiss. Detta var också anledningen till att det tog längre tid att få igång själva filmen efter reklamfilmen just i denna salong.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Jan Troell

6 december, 2010 6 kommentarer

KunskapskanalenTitel: Jan Troell – ett porträtt
Regi: Ann Victorin
År: 2001
Svensk Filmdatabas

En trevlig liten film från 2001, gjord av Ann Victorin och fotografen Olle Holm, om en speciell filmskapare. Jag blev definitivt sugen på att se fler av hans filmer. Troell är en timid personlighet, men ändå säkert bestämd och envis när det gäller. Han framstår som ganska blyg men, som sagt, ändå bestämd. Troell är verkligen en filmskapare i ordets rätta bemärkelse: han skriver manus, regisserar, fotar och klipper. Han sa en sak som jag tycker är sann: att det viktiga inte är en films tempo utan dess intensitet, hur pass gripen man faktiskt blir. Troell tycker även det är lite pinsamt att hans filmer ofta blir så långa. Han förstår att biografägare inte alltid gillar det eftersom man då inte får plats med lika många filmer på reportoaren.


Under intervjun tar man fram en tidning där Troell har markerat de filmer i Malmös bioutbud som han tänker sig att se. Bl a Crouching Tiger Hidden Dragon, Vingar av glas, Remember the Titans (för att dottern vill se den lägger han till) står på programmet (detta är alltså år 2001). Alltid lite kul att höra vad andra filmskapare är intresserade av. När det gäller Troell-filmer har jag själv sett, och gillat, Här har du ditt liv och Så vit som en snö. Det blir bara till att se resten. Jag är speciellt sugen på Sagolandet (som jag nu har sett) som man fick se en del klipp ifrån. Även Utvandrarna och Nybyggarna lockar, bl a efter RJ:s recension av första filmen och Rörliga bilder och tryckta ords recension av Vilhelm Mobergs böcker. Tyvärr var porträttet lite för kort, bara en halvtimme långt. Jag hade gärna sett mer om Troell.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , ,

Das letzte Schweigen

4 december, 2010 2 kommentarer


Titel: Das letzte Schweigen (The Silence)
Regi: Baran bo Odar
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det första jag tänkte när filmen började var ”aha, de hade råd med en helikopter för att ta såna där typiska bilder från ovan med en bil som färdas på en väg genom en skog”. Kanske inte den bästa av starter, även om det förstås var snyggt. Även i fortsättningen av filmen vimlar det av snygga naturbilder, främst på gula böljande sädesfält, fina sjöar och skogar. Men till slut berättade bilderna ingenting. Det hela känns som en mer påkostad tv-deckare, en Beck: Tystnaden ungefär. Stabil men stel.

Historien är ganska typisk för den här typen av film. Ett brott begås på 80-talet, en flicka försvinner och hittas senare mördad. Sen hoppar vi fram till nutid. Vi möter personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till mordet. Ett nytt liknande brott begås som river upp mycket känslor hos de inblandade. Vi som tittare vet redan från början vad som har hänt. Nu handlar det om om även polisen ska få reda på det.

Mmm, jag vet inte. Filmen är en snygg dramathriller men känns tom. Det hela blir ganska upprepande. Scenerna bryts ofta innan intensiteten mellan skådisarna i scenen hinner bli riktigt hög. Skådisarna gör ändå toppinsatser men jag önskar att man hade fokuserat mer på dem och mindre på de snygga bilderna som jag inte riktigt vet vilken stämning de ska förmedla. Mot slutet blir filmen förvisso lagom spännande när upplösningen står för dörren, med det känns ganska standardmässigt. Ämnet är ganska tungt, med en del kopplingar till en film som The Woodsman som jag nog ska se snart.

3/5

Om visningen: Allt funkade bra. Jag var på plats ganska tidigt och då var det i princip helt tomt. När jag kom tillbaka efter att ha köpt lite kaffe hade det dock bildats en lagom lång kö. Det blev väl i princip fullsatt. Som vanligt några som lämnar en lucka mellan sig mitt i salongen. Och istället för att de i mitten flyttar ihop så ska den som vill ha en plats krångla sig förbi halva raden. Jaja, om man vill ha det krångligt så.


Förfilmen var trevlig, Ett tyst barn (3+/5) av Jesper Klevenås. Roy Andersson har varit inspiration när det gäller bildlösningarna och dessutom var han med och producerade. Kortfilm kan ibland vara väldigt effektiv. Jag tyckte den var mer effektiv än huvudfilmen att då det gällde att gestalta förlusten av ett barn. Jag blev rörd av slutscenen i denna ganska tunga kortis. Något som inte huvudfilmen inte riktigt lyckades med.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kortfilm, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Barnhemmet

3 december, 2010 4 kommentarer


Titel: Barnhemmet (El orfanato)
Regi: Juan Antonio Bayona
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter att envisas med att posta gamla recensioner av filmer som mina medfilmbloggare precis recenserat. Den här gången är det Plox som tokgillat Barnhemmet. Min recension kunde först läsas på Filmsnack.se i september 2008.

Spanskt/mexikanskt skräckdrama, producerat av Guillermo ”Pans labyrint” del Toro. En kvinna bosätter sig med sin man och son på ett gammalt barnhem där hon själv växte upp. Det visar sig vara en inte helt lysande idé. Nja, godkänt skräckrulle men inget extra. Själva historien börjar man känna igen nu: hemsk händelse med barn för länge sen, barn spökar och andra barn är de enda som kan se dem, någon måste avslöja hemligheten för att barn ska få ro igen. Men Barnhemmet är snygg, har ett skönt tempo och en del riktigt bra tajmade hoppscener. Slutet blir känslosamt och litet sorgligt. Något som drog ner betyget en aning var att ett gäng hormonstinna fjortisar satt och skrek ikapp och trodde de tittade på Scary Movie 5. Jo, just det, inhoppet som Geraldine Chaplin gjorde var för övrigt underhållande och bra (bästa sekvensen i filmen).

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , ,

Memories of Murder

2 december, 2010 12 kommentarer

Titel: Memories of Murder (Salinui chueok)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Fiffi på Fiffis filmtajm precis recenserat Memories of Murder så postar jag här en gammal recension som först kunde läsas på Filmsnack.se i augusti 2004.

Min andra film på den asiatiska filmveckan! Filmen är baserad på verkliga händelser i Sydkorea där en seriemördare (tydligen Sydkoreas förste) härjar i en liten stad på landet. Den lokala polisgruppen, med den ledande kommisarie Park (Song Kang-ho), får hjälp av en kommisarie från Seuol. Deras arbetsmetoder är till en början ganska så olika.

Det var en sån här film som växte lite efter man har sett den. Då inser man att den var bra, samt att man gärna vill se den igen. Det kändes som om jag missade en del små detaljer som hade kunnat gjort den bättre. Det är en lustig film på så sätt att den på det speciella asiatiska sättet blandar humor, drama och spänning. I filmen händer tragiska saker, men poliserna som utreder saken beter sig väldigt roligt på sin mördarjakt. Oftast är det full kalabalik. Sen är den ibland ett drama, nästan i stil med Mystic River eller liknande, för att ibland bli en skräckfilmsliknande rulle och då med väldigt bra stämningsskapande musik (schyssta ”bongotrummor” bl a).


Har ni tänkt på att koreaner (och kanske asiater i allmänhet) ofta sitter på huk? Det har jag.

Fotot är bra, i vissa scener rent av vackert. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen (bl a beroende på det jag skriver om i PS:et) och därför blir betyget en svag fyra, men det kan komma att höjas om jag ser om den. Jag måste även säga att Song Kang-ho är något av en favorit. Han har ett lustigt utseende (ser ut som en stor baby) och spelar bra. Han har även en av huvudrollerna i den i mitt tycke sämre Hämnarens resa.

4-/5

PS. Något som alla i biosalongen märkte och vände sig om pga var märkliga Darth Vader-liknande andningsljud plus elektroniska pip som återkom typ varje minut från någonstans långt bak i salongen. Detta störde inledningen av filmen en del, innan man liksom sugits in i filmen. Förutom detta så satt det en tjej på raden framför som vid minst tre tillfällen hoppade till och skrek (högt!). Detta var vid de tillfällen då filmen var som en skräckis. Det roliga var att hon skrek till vid minsta ljud, oftast var det ett plötsligt högt trumslag som var den utlösande faktorn. Ett bevis på att filmen lyckades skapa en bra stämning.

I samband med att salongen tömdes efter filmens slut fick jag, och alla andra, reda varifrån de märkliga Darth Vader-ljuden kom ifrån. Det visade sig vara en funktionshindrad person som satt i en permobil med konstgjord andning, ungefär en sån där som Christopher Reeve hade efter sin ridolycka. Hmm, det kändes lite skämmigt eftersom man hade suttit och irriterat sig på ljuden under visningen.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Microphone

2 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Microphone
Regi: Ahmad Abdalla
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Den här egyptiska rullen är i princip en dokumentär. Och om det hade varit en ren dokumentär så hade jag förmodligen gillat filmen mer. Mer om detta när jag skriver om själva visningen. Microphone är en film om den underjordiska musikscenen i Alexandria. Vi får träffa unga musiker som vill komma ut med sin musik vilket inte är så lätt då det egyptiska samhället är styrt uppifrån. Några konsertlokaler finns knappast. Om man ordnar gatukonserter är polisen ganska snabbt på plats. Rappare ombeds tona ned sina texter. Unga tjejer som spelar metall tvingas dölja sina ansikten. Tyvärr, för filmens del, så finns här alldeles för många historier att berätta. Det blir en lång osammanhängande röra av allt.

Istället för att berätta i form av en ren dokumentär, vilket jag hade fördragit, har man gjort en spelfilm av det. Man har skrivit in en påhittad historia om en egyptisk man (Khaled Abol Naga) som återvänder till sin hemstad efter flera år utomlands och försöker få ihop det med sin gamla flickvän. Denna inskrivna historia känns onödig. Alla inblandade artister spelar sig själva och det är dessa avsnitt som är det intressanta. Mja, det funkar inte helt enkelt. Om man plockar ut de dokumentära delarna och bara ser till dem så är det en sevärd film, men som helhet funkar filmen inte. Jag måste även tillägga att jag tycker att postern är riktigt snygg.

2+/5

Om visningen: Skådisen i huvudrollen (och även en av filmens producenter), Khaled Abol Naga, var på plats och berättade om filmen efter visningen, vilket var kul och intressant. Mer intressant än filmen i sig, faktiskt. Han berättade om beslutet att göra en spelfilm av det hela, att skriva in den påhittade historien. Filmmakarna började med att göra en dokumentär om en ung graffiti-tjej, men sen växte hela projektet. För att filmen skulle bli mer populär så valde man att göra en spelfilm av det. I Egypten skulle ingen ha sett filmen om det var en ren dokumentär berättade Khaled. Det gäller ju även i andra delar av världen — så är det bara (ett ämne som vi varit inne på tidigare här på bloggen). Nu blev filmen sämre och för lång av det greppet, tyvärr. Och det är säkert filmmakarna medvetna om. Men för att nå ut till fler gjorde man så, vilket jag förstår och accepterar.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , ,

Boy

29 november, 2010 2 kommentarer

Titel: Boy
Regi: Taika Waititi
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Hmm, jaha, då har jag stött på festivalens första plump. Det här är en film som desperat försöker vara rolig och crazy. Boy utspelas på 80-talet och handlar om Boy — ja, han heter så — som bor hos sin farmor tillsammans med sin yngre bror Rocky. Boys mamma dog när Rocky föddes, vilket sorgligt nog Rocky anklagas för av andra (omedvetet kanske men det finns där, vilket gör att Rocky inte gör speciellt mycket väsen av sig). Den frånvarande och kriminella pappan dyker plötsligt upp och rör upp saker och ting rejält. Filmen försöker vara någon sorts dramafamiljekomedithriller där det ska vara roligt att man är en idiot och kriminell. Vad det hela blir är en töntig gangsterfars som inte gör någon glad.

Efter filmen insåg jag att handlingen faktiskt påminner ganska mycket om mästerverket Återkomsten. Vi har en pappa som kommer tillbaka till sina söner. Vi har en yngre son som är skeptisk medan den äldre sonen anpassar sig. Vi har en pappa som letar efter något värdefullt som är nedgrävd, i både fallen förmodligen bytet efter en kupp. Skillnaden är att Återkomsten är ett nervigt familjedrama medan Boy är en jönsig komedi. I Boy förekommer det för all del en del skön musik och ett bitvis fantasifullt och charmigt berättande, och de skådespelande barnen gör fläckfria insatser. Men det hjälper inte. I slutet tar man till det publikfriande knepet att låta hela ensemblen dansa ihop à la Mamma Mia!. Vi får njuta av Michael Jacksonsk Thriller-dans (fast med annan musik) blandat med Haka, den maoriska dansen.

2/5

Om visningen: Jag noterade att det var ganska många utländska besökare; typiskt kändes det som utländska studenter, och kanske även en del nyzeeländare om jag skulle gissa. Det är för övrigt något som är trevligt med filmfestivalen: den blandade skaran av besökare. Unga och gamla i en salig mix. Trots en kopp kaffe innan visningen blev jag lite trött efter ett tag men nickade aldrig till riktigt. Fast det var riktigt skönt att såsa i biostolen. Ändå inget gott betyg till filmen.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Beyond Wiseguys

28 november, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Beyond Wiseguys: Italian Americans & the Movies (Italienare på film)
Regi: Steven Fischler
År: 2008
IMDb

Mmjaha, det här var väl inte någon speciell film. Det var ändå ganska intressant om hur italienare framställs, och historiskt har framställts, på vita duken. Intervjuer och filmklipp blandas, på samma sätt som är brukligt i den här typen av dokumentärfilm. Det hela börjar med stumfilm från 1920-talet där italienaren är något av en clown, en underhållare, eller en italian lover (Rudolph Valentino). Sen har vi gangsterfilmen på 30-talet där italienaren är någon som står utanför samhället, och är ganska cool. Och så rör man sig framåt i filmhistorien för att till slut hamna i The Sopranos. Däremellan avhandlas givetvis också Gudfadern.

Man snuddar även vid en film som My Cousin Vinnie — och, oj, vad söt Marisa Tomei är! Många skådisar uttryckte en del missnöje med att typcastas som just italienare, som överdrivna italienare som snackar med brytning och viftar med armarna. Regissören/agenten: ”Kan du inte prata more-a like-a this-a?!” Samtidigt erkänner de att italienare faktiskt kanske just är på det sättet, att stereotypen i viss mån stämmer. Jag konstatera att det italienska ursprunget betyder mer än vad jag var medveten om. Det handlar nästan enbart om italienare på film ur den amerikanska synvinkeln, alltså i amerikanska filmer. Dock berör man även den italienska neorealismen och dess filmer, men bara väldigt kort.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , , , , ,

Bibliothèque Pascal

28 november, 2010 4 kommentarer

Titel: Bibliothèque Pascal
Regi: Szabolcs Hajdu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Oj. Det här visade sig vara en positiv överraskning. När jag väljer filmer på festivalen så väljer jag, kanske konstigt nog, filmer efter vilka tider de går. Just tiden är i alla fall något som spelar in. Det ska liksom passa in i schemat. Först vet jag när jag ska se filmerna och sen har jag kanske en tre fyra filmer att välja bland. Och i valet bland dem så funderar jag givetvis på vilken som skulle vara rolig att se. Ytterligare ett kriterium som jag försöker uppfylla är att se filmer från flera olika länder och världsdelar. Allt detta spelade in när det slumpade sig så att ungerska Bibliothèque Pascal blev vald. Efter att ha läst om filmen — den skulle handla om en kvinna från Rumänien som blir människohandlad först till Berlin men som sen hamnar på en märklig bordell i Liverpool — så kändes det som det kunde bli pannkaksmisär av det hela.


I början, som utspelas i ett karnevalcrazy Rumänien, kände jag några små Kusturica-varningsklockor ringa. Men denna del avslutas ganska snabbt och vi får följa Mona (Orsolya Török-Illyés), ett sorts vuxet maskrosbarn, på sin både spännande och jobbiga resa. Jag skulle nästan vilja kalla filmen för ett visuellt mästerverk. Det är kreativt berättat, fantasifullt så det förslår. Fotot kryllar av sköna panoreringar och bilderna är som konstinstallationer. Historien som berättas är i grunden tragisk och sorglig och skulle i händerna på någon annan bara vara ren misär. Det handlar om prostitution och våldsamma och bisarra sexlekar men trots det jobbiga ämnet så är det ändå lekfullt. Man skulle kunna säga att filmen är som en saga. Ehuru det är lekfullt så ser regissören till att aldrig tappa skärpan, vilket inledningen och avslutningen, som utspelas på socialtjänsten, ser till. Slutscenen är grymt snygg.

4/5

Om visningen: Vi fick bara se halva reklamen, och då menar jag verkligen halva reklamfilmen! Projektorn var nämligen felriktad så att bara halva bilden syntes. Inget som gjorde något eftersom man tröttnar på den där reklamen efter att ha sett den en gång. Felet rättades till när den riktiga filmen började. Jag hade en aningen jobbig pensionär bredvid mig som kommenterade saker lite då och då; en sån där som tror att han eller hon sitter hemma i tv-soffan. Men det var inget som störde nämnvärt. Nästan så att det var lite charmigt. Brukar inte tycka det sånt är charmigt men av någon anledning så var det så nu. Kanske berodde på filmen.

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Surrealism Tagged with , , , , , , , , ,

Simon Werner a disparu…

25 november, 2010 4 kommentarer

Titel: Simon Werner a disparu… (Lights Out)
Regi: Fabrice Gobert
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Simon, en elev på en skola, försvinner och inget vet vart han har tagit vägen. I filmen får vi följa fyra ungdomar under några dagar fram till att Simon försvinner. Filmen börjar liksom om tre gånger då vi delvis får se samma händelser fyra gånger men ur någon annans synvinkel varje gång. Varje omstart fokuserar alltså på en ny person, och dennes känslor och tankar. Ett intressant upplägg, helt klart. Jag fick lite vibbar av Gus Van Sants Elephant ibland, bl a en del scener där kameran filmar ryggen på någon som går.

Jag hade hört sägas om filmen att den skulle vara en fransk Brick (som var överraskningsfilm på festivalen för några år sen). Jag kan väl säga så här: Brick tyckte jag var usel medan Simon Werner a disparu… är en smart och snygg film med riktigt bra musik. Till skillnad från Brick som försökte vara någon sorts gymnasie-noir så är det här på riktigt och vi slipper knarklangande 16-åringar som kallar sig The Pin. Här spelar ungdomarna datorspel och har verkliga problem. Ungdomarna i Simon Werner a disparu… är bra castade och alla känns rätt i sina roller. Och slutligen då: Musiken! Om ni gillar Sonic Youth så är det ett måste att se filmen som innehåller både gammal och nyskriven musik.

3/5

Om visningen: Tjejen bredvid mig som skulle öppna sin läskedryck hade tydligen skakat om den rejält innan eftersom den sprutade ut över hela henne. Otur. Hon gillade även reklamfilmerna och skrattade flera gånger; uppenbarligen var det första gången hon såg dem. Annars var det en bra skött visning på Saga 2. Den började i tid och var utan debacle.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →