Miller’s Crossing

25 april, 2011 11 kommentarer

Titel: Miller’s Crossing

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1990
IMDb | Filmtipset 

Vi avslutar påsken med ytterligare en Coen-film: Miller’s Crossing, brödernas gangsterfilm från 1990. För mig är det här inte en av brödernas bästa och det tyckte jag inte när jag såg den för sex år sen heller.

Bröderna Coens gangsterdrama från amerikanska förbudstiden handlar om den smått apatiska rådgivaren Tom Reagan, spelad av Gabriel Byrne, som hamnar mitt emellan två gangsters när han försöker ge råd till båda samtidigt. Typ.

Hmmm, jag hade förväntat mig en lite bättre film faktiskt eftersom jag hade hört att det skulle vara en höjdarrulle. Coens debutfilm, den mörka Blood Simple, gillade jag skarpt och trodde nu på nåt liknande kanske. Ok, jag gillade en hel del. Foto och ljussättning påminner om både Blood Simple och Barton Fink. Skuggor, speciellt i ansikten, används ibland effektfullt. Rent hantverksmässigt är den alltså riktigt välgjord, men den där intensiva, mörka känslan som fanns i Blood Simple saknas här. Kanske beror det på en del excentriska och lite jobbiga karaktärer som gör att man inte riktigt kan ta filmen på allvar. Tänker främst på en av gangsterbossarna spelad av Jon Polito. Han är egentligen inte dålig men skulle passa bättre i en film som t ex Barton Fink (som jag gillade betydligt mer), där det mesta är bisarrt.

Det fanns dock en scen som var riktigt rolig och som passade in av nån anledning. Skrattade högt då. Det var när Albert Finneys rollfigur blev attackerad i sitt hem men själv skjuter ihjäl en av hitmännen med hjälp av en k-pist vars magasin aldrig ville ta slut. I övrigt var filmen, som väl är en film noir, lite seg faktiskt och jag kände mig ganska ointresserad av karaktärerna. Scenerna ute i skogen var dock relativt spännande och intensiva så slutbetyget blir ändå en stark trea. Filmen tog sig mer och mer och var ganska skön att se, men lämnade ett ganska blekt intryck. Förresten, kul med den engelska som användes. Har glömt det mesta nu, men t ex twist = tjej och flip = bostad (om jag minns rätt?). Välskriven dialog med andra ord, vilket är typiskt Coenskt!

3+/5

PS. Om ni tror att Coen-temat är slut bara för att påsken är över så tror ni fel. Det kommer recensioner på åtminstone två filmer till.

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Coen, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , ,

A Serious Man

24 april, 2011 6 kommentarer


Titel: A Serious Man

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2009
IMDb | Filmtipset 

Påsken fortsätter med Coen-temat intakt. Efter soppan Burn After Reading är det dags för A Serious Man, en film som jag inte hade så höga förväntningar på. En sak jag minns från biovisningen för lite mer än ett år sen är att jag nästan trodde att jag gått in i fel salong eftersom inledningen kändes helt apart och inte alls som en Coen-film.

Den senaste Coen-filmen var för mig förvånansvärt bra. Nu hade jag inte så höga förväntningar på de judiska filmbröderna efter den dåliga Burn After Reading. A Serious Man visade sig var en komedi med en ganska mörk botten. Det är inte en tramskomedi som Intolerable Cruelty (som jag i och för sig också gillar) utan mer av en dramakomedi. Det känns dock att det är en Coen-film. Det kryllar av konstiga typer, udda scener och miljöerna är otroligt stilrena, nästan overkliga. Sen tycker jag den kanske känns mer personlig än andra av deras filmer, då jag tror att de har hämtat en del från sina egna liv. Jag vet inte om man kan säga att den handlar om judar och judendom, men det är en stor del av filmen. Filmen är även mysig. Jag fick en skön känsla direkt, åtminstone efter inledningen som var lite speciell (trodde ett tag att jag hamnat på fel film eftersom det även var smalt format på bilden). Jag måste även nämna den musik som användes: Jefferson Airplane och Jimi Hendrix, riktigt bra!

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Film, Recension Tagged with , , , ,

Burn After Reading

23 april, 2011 9 kommentarer

Bröderna Coen-temat fortsätter. Efter den suveräna No Country for Old Men var jag ganska peppad på Coen-brödernas nästa film. Den levde inte upp till förväntningarna.

Bröderna Coen är effektiva herrar. Kanske inte när det gäller att göra bra film men i alla fall när det gäller att göra film. Efter deras mästerverk No Country for Old Men dök komedin Burn After Reading upp som ett brev på posten. Handlingen? Ja, Brad Pitt spelar en idiot, Tilda Swinton spelar en idiot, John Malkovich spelar en idiot, George Clooney spelar en idiot och Frances McDormand spelar en idiot. Skämt åsido, det handlar om en cd-skiva med en CIA-anställds (Malkovich) memoarer som hamnar i händerna på två gyminstruktörer (Swinton och Pitt) som tror att de ska kunna utnyttja situationen.

Nja, Burn After Reading känns ihopslängd med vänster hand bakom ryggen. Då och då förekommer lite halvroliga scener men handlingen som helhet och karaktärerna ger mig ingenting. Filmen är tråkig, helt enkelt. En tråkig buskis. Enda ljuspunkten är John Malkovich. Varje gång han är med är det roligt. Malkovich är en väldigt speciell skådis; man vet liksom inte om han faktiskt är galen på riktigt. George Clooney däremot, han gör ingen glad i den här rullen. Han försöker spela komedi men det blir bara konstiga grimaser. Ja, det gäller nästan alla skådisar. Nja, förresten, Richard Jenkins var godkänd också. Men övriga var i princip bara störningsmoment. Slutord: Burn After Seeing!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Coen, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , ,

No Country for Old Men

22 april, 2011 10 kommentarer


Titel: No Country for Old Men

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2007
IMDb | Filmtipset 

Eftersom jag precis recenserat bröderna Coens senaste film, västernrullen True Grit, så låter jag även fortsättningen av påsken gå i de judiska filmbrödernas tecken. Först ut är No Country for Old Men som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007, varför det även ingår  lite reflektionerna om själva festivalen i texten.

När det plötsligt i slutet av festivalen var dags att se bröderna Coens nya film så hade av någon anledning förväntningarna på filmen från min sida vuxit en del. Jag hade en känsla av att det här kunde vara något riktigt bra. Eftersom vi hade biljetter till röda mattan-visningen (det var den visning som passade bäst tidsmässigt) så kom vi till Skandia en halvtimme innan filmens start. Då började nämligen det s.k. minglet.

Jag måste säga att de är lite fåniga de här röda mattan-visningar som festivalen envisas med (eller red carpet-visningar som de kallas på svenska). Man betalar dubbla priset, 120 kr istället för 60 kr, och för det får man kliva på en hundörad röd dörrmatta, äta några chokladpraliner, dricka rödvin ur plastmugg. När man sen ska gå in med sitt plastglas i salongen för att ta en bra plats och mingelsnacka lite i sina biosäten så blir man stoppad. Man får givetvis inte ta med sin fingerborg med vin in. Ok, svep och sen in, haha.

Hur som helst, när väl filmen började så visade det sig direkt att mina höga förväntningar inte var obefogade. No Country for Old Men är nämligen brödernas bästa film sen debuten Blood Simple. Man skulle faktiskt kunna säga att det är Blood Simple 2. Stämningen är helt fantastisk. När det inte är helt sjukt snygga bilder med ljus och skuggor komponerade in i minsta detalj så är det scener med skarp dialog och briljanta insatser från skådisarna.

Handlingen? Jo, det är en film med noir-känsla där Llewelyn (Josh Brolin), en ganska skön trailertrash-snubbe i Texas, råkar komma över en massa miljoner dollar, en massa miljoner knarkdollar alltså. Efter sig får Llewelyn en iskall psykopatmördare i form av Javier Bardem. I spåren följer också den något trötte och desillusionerade sheriffen Bell (spelad av Tommy Lee Jones).

Filmens tempo och stämning gör att det bara är att luta sig tillbaka och njuta. Varje scen känns genomarbetad och om man inte njuter av hur snyggt det är så är det skådisarna som dominerar duken. Även om det är en ganska mörk och tung film så saknas inte humor, och filmen är fylld med sköna coenska karaktärer. När det gäller ljudspåret så minns jag faktiskt inte någon musik alls. Däremot minns jag några väldigt intensiva spännande scener där tiden liksom stannade, där man valt att inte ha nån musik alls vilket bara vred upp intensiteten ytterligare ett snäpp.

Fram till ca 20 minuter kvar så ligger No Country for Old Men på en femma. Jag satt bara och toknjöt. Tyvärr, tyvärr så når bröderna inte ända fram. Efter en viss händelse i filmen, som jag i sig inte hade något emot, så var det ändå som om luften liksom gick ur filmen. Slutdelen är inte alls dålig men toppnivån finns inte riktigt där. Så det blir en stark fyra till denna ”comeback” för bröderna C.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Film, Neo Noir, Recension, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , ,

True Grit (2010)

21 april, 2011 4 kommentarer

TrueUnga Mattie letar efter sin fars mördare och får hjälp av en enögd alkad gammsheriff och en naiv Texas Ranger… Först måste jag berätta en liten anekdot. Jag har en kompis som är ett stort fan av bröderna Coens filmer men grejen är att han inte riktigt hänger med i film- och biosvängen, vilka nya filmer som har premiär och så. Jag föreslog i ett mail att vi skulle se True Grit och beskrev den som bröderna Coens nya västernfilm. Förslaget accepterades och vi såg filmen. Det roliga var att min kompis inte hade uppfattat att det var en Coen-film (trots mitt mail) utan trodde bara att det var nån ny västernfilm. Och just västern var inte alls min kompis favoritgenre, snarare tvärtom.

Efter visningen kom det fram att min kompis en bit in i filmen hade suttit och stornjutit då han ganska tidigt började inse att det faktiskt måste vara en Coen-film. Det vi båda konstaterade efteråt var att det endast i en Coen-film kan förekomma små scener — Matties förhandlingsscener med affärsmannen i början t ex — som först inte verkar vara viktiga alls men som sen fortsätter längre än förväntat, en sorts transportsträckor som växer, pågår, fortsätter pågå med välskriven (inte realistiskt) dialog som är härlig att lyssna på.

Som ni kanske förstår tyckte jag True Grit var en ganska härlig Coen-film. Det är underhållande hela tiden och välgjort rent tekniskt (inget annat att vänta från bröderna). Filmen är matinémysig, rolig, och mot slutet riktigt spännande. Plötsligt, mitt i all mysighet, fick vi oss även lite trevligt ultravåld till livs.

Hailee Steinfeld som spelar Mattie är helt underbar. Hon leverar sina repliker med pondus och på ett härligt envist sätt. Jeff Bridges är perfekt som drucken lagman med hjärtat på rätta stället. Mellan Matt Damons Texas Ranger och Bridges U.S. Marshal uppstår ett härligt gnabb och även en plötslig skytteuppvisning på fyllan. Nä, jag kan inte låta bli att gilla detta. Skönt att bröderna är tillbaka efter den rejäla svackan med Burn After Reading.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tom

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Bröderna Coen, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Searching for the Wrong-Eyed Jesus

18 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Searching for the Wrong-Eyed Jesus
Regi: Andrew Douglas
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte riktigt varför men jag kom plötsligt att tänka på den här dokumentären om den amerikanska Södern som jag såg för ganska exakt två år sen. Kanske beror det på att jag nyligen sett en annan nu bioaktuell dokumentär, nämligen The Black Power Mixtape 1967-1975 som det kommer en recension på snart. Men just nu alltså om Searching for the Wrong-Eyed Jesus.

Jag råkade av en slump komma in i mitten av den här filmen när SVT visade den för nån månad sen och kunde inte slita mig. När den sen visades i repris såg jag hela från början. Det är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst, en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker ”JEEEESUS-A!. Det handlar om religion, musik och meningslöshet. Rekommenderas starkt.

4+/5

PS. Ett klipp där författaren Harry Crews bl a berättar om ”them birds…” och ett litet längre klipp med musik av bl a Cat Power, Johnny Dowd och The Handsome Family. Och förresten, den till synes snälla gumman på bilden är… ja, titta på filmen så får du se. 🙂

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , ,

Naqoyqatsi

17 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Naqoyqatsi (Life as War)
Regi: Godfrey Reggio
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Den tredje och avslutande delen i qatsi-trilogin är tyvärr sämre än sina föregångare. Här har regissören Godfrey Reggio valt att till största delen använda arkivmaterial som han sen efterarbetat på ett sagolikt fult sätt. Dessutom förekommer en del äckliga helt datoranimerade sekvenser. Bildkänslan från föregångarna lyser med sin frånvaro. Även i tvåan dök det upp några avsnitt som påminner om det som dominerar trean. Det är liksom bara en massa arkivmaterial som Reggio kört igenom en fulgörare. Jag tror inledningsvis att det är nåt fel på filmen. Det hela ser ut ungefär som negativ film med färgerna inverterade.

Naqoyqatsi
Men: musiken gör att filmen blir bättre. Philip Glass är en rackare på att få till en hypnotisk stämning. Den här delen känns därför som en musikvideo där musiken dominerar. Ibland är bilderna tillräckligt bra för att funka som komplement till bl a Yo-Yo Mas fina cello. Vad handlar det om: Ja, om människan som varelse som vanligt. I den här filmen inhämtar hon information, hon forskar, hon tävlar, hon bråkar, hon slåss och hon krigar.

Tyvärr kunde alltså inte Reggio hålla sina fingrar i styr utan var tvungen att göra en tredje del för att få till en trilogi. I de två första delarna har Reggio samarbetat med filmfotografer av yppersta klass (bl a Ron Fricke). I efterhand kan man konstatera att en stor del av magin med filmerna är just det utomjordiska fotot i kombination med musiken. Reggio borde ha nöjt sig med en duo makalösa filmer. Nu kom det ett fult sladdbarn som inte gör nån glad. I alla fall inte mig.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Anima Mundi

15 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Anima Mundi
Regi: Godfrey Reggio
År: 1992
Nähä, då gick jag rätt på en trampmina. Det här är ett sorts mellanspel i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Och den var inte bra. Det är ett samarbete mellan Reggio och Världsnaturfonden och redan där borde jag ha börjat ana oråd. Vad det handlar om är en sorts konstfilm som ska påminna oss människor om hur vacker vår värld är och det är fokus på djuren.

Jag satt hela filmen och hoppades att Philip Glass inte hade gjort musiken. Jag tänkte att så här dålig kan väl ändå inte Glass vara. Det måste vara nån annan, en usel efterapare. Men givetvis var det Glass. Musiken är med andra ord inte alls lika bra som i de två föregående långfilmsdokumentärerna i qatsi-serien. Här var det pompös orkestersynt som inte gjorde mig glad. Som lök på laxen är den redan från början dåliga musiken även uppblandad med ljudet av motorsågar (övertydligt, någon?). Jag blir bara trött.

Sen vet jag inte om det faktum att det är djur i fokus är det som gör att filmen är fullständigt ointressant. Då och då återkommer närbilder på främst kattdjurs ansikten som tittar stint på oss som en uppmaning om att inte förstöra Jordens miljö. Jahapp, jo, jag förstår. Jag gjorde det redan när jag hörde motorsågarna. Nej, det funkar inte. Att filmen bara är en halvtimme lång gör att det bara blir en tvåa.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Musik Tagged with ,

Powaqqatsi

14 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Powaqqatsi (Life in Transformation)
Regi: Godfrey Reggio
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med andra filmen i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Den här gången får vi se magiska bilder från tredje världen, bl a Egypten, Indien och Peru. Vi får se människor arbeta, tvätta, åka båt och tåg, fiska, bygga, be och festa. Reggio visar upp människans olika sidor. Han börjar med människors arbete, och då är det inte maskiner i arbete. Här jobbar människor för hand: de bär på sandsäckar, ved, vatten, de hamrar, fiskar, sår, odlar, och gör mjöl. Vi får se människor i färgrika dräkter på olika typer av fester. Vi får se människor utöva sina olika religioner.


Efter detta förs vi in i stadens myller, bland kåkstäder och höghus. Det förekommer en nästan magisk sekvens där vi helt enkelt bara får se en mängd människor i olika stadsmiljöer till hypnotiskt bra musik av Philip Glass. Reggios ambitioner må vara pretentioner men jag gillar vad han försöker göra, eller vad jag tror han försöker göra. Reggio betraktar människan utifrån och låter oss förundras av allt vi gör i form av en naturlig eller onaturlig del av Jorden. Det är vansinne blandat med naturlighet.

Reggio försöker definiera människan som varelse vilket inte är en liten uppgift. Blandat med Glass repetetiva musik blir det en suggestiv upplevelse som suger in tittaren, i alla fall mig, i ett transliknande tillstånd. Powaqqatsi ger mig inte riktigt samma upplevelse som Koyaanisqatsi och ibland balanserar Reggio farligt nära pretto-stupet, så det blir ett lite lägre betyg.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Surplus

13 april, 2011 Lämna en kommentar


Titel: Surplus: Terrorized Into Being Consumers
Regi: Erik Gandini
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Efter den hypnotiserande Koyaanisqatsi blev det svenska Surplus som fick fylla mitt plötsliga behov av att se dokumentärfilm. Surplus är en sorts lightversion av Koyaanisqatsi. Det är snygga bilder och snygg musik. I Surplus är kritiken mot dagens konsumtionssamhälle inte subtil utan tydlig, vilket möjligen gör den till en sämre film än Godfrey Reggios första qatsi-film. Klippningen i Surplus är bitvis skön och rolig. Gänget bakom Read My Lips har bidragit med en del underbara klipp. Microsofts CEO Steve Balmer gör några helt sjukt roliga (skrämmande?) uppträdanden. Producent och regissör av filmen är Erik Gandini som ju även ligger bakom t ex Videocracy. Och så kan upplysa jag upplysa min bloggkollega Martin, och alla andra, att vissa delar av musiken ibland påminner lite grann om Daft Punk.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →