The Fog of War

13 juni, 2011 3 kommentarer

Titel: The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara
Regi: Errol Morris
År: 2003
I The Fog of War berättar Robert McNamara om sitt liv och därmed om historiska världshändelser. Först ut är Kuba-krisen där McNamara säger att man stod på randen av ett kärnvapenkrig. Nåt som sopas lite under mattan är förspelet i form av USA:s misslyckande vid Grisbukten där man landsatte av CIA utbildade exilkubaner som skulle störta Castro.

McNamara var med i andra världskriget som statistisk analytiker för amerikanska flygvapnet (japp, såna behövs tydligen också). Speciellt kriget med Japan och eldbombningen av Tokyo (och andra städer) och de efterföljande atombomberna har berört McNamara väldigt mycket märker man när han blir intervjuad. En detalj som bidrar till att intervjun känns närgången är hur man valt att filma. Filmfotografen har med hjälp av en speciell teknik gjort det möjligt för McNamara att titta både intervjuaren och oss tittare rätt in i ögonen.

Sedan får vi får höra om McNamaras tid vid Ford, vilket kanske inte superintressant. Regissören drar en del paralleller mellan hur datarapporter används på samma sätt i krig (andra världskriget och Vietnamkriget) som inom företagsvärlden.

1960 blev McNamara VD för Ford bara för att fem veckor senare bli tillfrågad av president Kennedy om han kunde tänka sig att bli minister i JFK:s regering. McNamaras blev alltså försvarsminister och hamnade i hetluften ganska så direkt i och med Kubakrisen. Fast det blev bara ”värre” när Vietnamkriget drog igång.

Filmens kompletta titel är ju The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara och det syftar på att McNamara under filmen presenterar 11 lärdomar från sitt liv. Nu är det inte livsregler alls utan vad det handlar om regler för hur man ska föra krig (vilket nånstans känns lite äckligt). Lärdomarna hittas här.

En av lärdomarna är att man ska känna empati med sin fiende, sätta sig i sin fiendes position. Då har man större chans att förstå, förhandla och lösa en konflikt. Så gick det till vid Kuba-krisen påpekar McNamara . I Vietnam förstod inte USA vietnamserna tillräckligt bra och därför gick det snett enligt McNamara. En sak som McNamara säger, och det här är inte en av de 11 lärdomar som presenteras, är att man lär (eller borde lära) sig av sina misstag. Well, USA verkar inte riktigt göra det. Det är bara att titta på Irak, Afghanistan…

Eftersom jag nyligen sett Qatsi-filmerna så kände jag även lite vibbar från dessa filmer. The Fog of War har nämligen musik av Philip Glass och snabba bildspel som återkommer då och då. Det här är ingen fantastisk dokumentär men intressant och sevärd, speciellt om man är intresserad av (amerikansk) politik, historia och krig.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film Tagged with

Hej! Vilken låt lyssnar du på?

12 juni, 2011 4 kommentarer

Min kompis Tevski har gjort en trevlig kortfilm som finns att se på YouTube. Den heter Hej! Vilken låt lyssnar du på?. Hela grejen startade med att en snubbe i New York gick runt och frågade folk på stan vilken låt de lyssnar på och gjorde en liten film av det. Nu har fenomenet börjat sprida sig världen över som en löpeld, på det vis som sker i vår globaliserade och digitaliserade värld, och Tevski är alltså först ut i Sverige.

Bästa låtvalet var nog kvinnan som lyssnade på P1. 😉 Lite kul också att det både i denna och i NY-versionen förekommer personer som liksom känner sig påkomna med att lyssna på Britney, haha.

Arkiverad under Dokumentär, Film, Musik, YouTube Tagged with ,

Alice i Underlandet

11 juni, 2011 7 kommentarer

Titel: Alice i Underlandet (Alice in Wonderland)

Regi: Tim Burton
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Det finns nåt med Tim Burtons filmer som jag uppskattar. Jag tror det är fantasin och sagostämningen. Sen är det kanske just fantasin och sagostämningen som gör att det aldrig blir toppfilmer i mina ögon. Alice i Underlandet faller under den här kategorin. Det är mysigt, speciellt i början när Alice träffar på de olika figurerna i Underlandet. Hattmakaren (Johnny Depp) är aningen obehaglig. Ja, faktum är att de flesta karaktärerna, även de som ska vara goda, känns lite obehagliga. Den Röda Drottningen (Helena Bonham Carter) är ganska rolig med sina ständiga: ”Off with his head! Off with her head!”. Nåt jag störde mig på var att Hjärter Knekt (i icke-cgi-scener spelad av Crispin Glover) var sagolikt dåligt animerad i vissa scener. Begriper inte riktigt att filmmakarna inte kunde få till det bättre. Ibland såg det ut som Legolas från nån av lotr-filmerna när han hoppar upp på en olifant (tror det är Sagan om konungens återkomst). Den för mig nya bekantskapen Mia Wasikowska i huvudrollen sköter sig riktigt bra. Som helhet kan jag inte ge mer än precis precis godkänt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Fat City

9 juni, 2011 6 kommentarer


Titel: Fat City (Fat City – chansernas stad)
Regi: John Huston
År: 1972
IMDb | Filmtipset 

När SVT utan förvarning plötsligt en natt visade en amerikansk boxningsfilm från tidigt 70-talet i regi av John Huston och med en ung (ung!) Jeff Bridges i en av huvudrollerna tog jag chansen att spela in den.

Filmen utspelas i Stockton (eller Fat City som det också kallas) i Kalifornien som har en stor svart befolkning, eller hade det i alla fall i början av 70-talet. Åtminstone verkar det så i Hustons film. Vi rör oss bland ganska fattiga människor på slitna barer och i nedgångna lägenheter. Stacey Keach gör en boxare som inte kan sköta sig utan dricker, röker, slarvar samtidigt som han tror att han ska kunna göra comeback. Han träffar på Bridges unga och fräscha karaktär som han uppmuntrar att börja boxas

Hmm, nähä, det här var ju inte bra. En fantastiskt ung Jeff Bridges får vi ju i alla fall. I övrigt är det misär, trasiga människor, människor som tappet sugen, tappat greppet. Hela Bridges-tråden i filmen är egentligen helt ointressant. Möjligen funkar den som kontrast till Keach själv som mer eller mindre är ett ringvrak. Det intressanta är Keach men inte heller den historien är speciellt intresseväckande. Keach får ihop med en jobbig kvinna (Susan Tyrrell) som är en kopia av Ellen Burstyn i Requiem for a Dream. Hon gör en grym insats som suput men det är en jobbig karaktär och jag är nästan tvungen att skruva ner ljudet när hon öppnar munnen.

Filmens boxningsscenerna är varken spännande eller snygga så där får vi inget som vi fokusera vårt intresse på. I övrigt är det alltså mest misär. Jag såg att den fanns med på sidan Noir of the Week. Och ja, det är en sorts noir fast i färg. Slutscenen var bra, plötsligt brände filmen till, men det var too little too late.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Boxning, Drama, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , ,

Waltz with Bashir

8 juni, 2011 2 kommentarer

Titel: Waltz with Bashir (Vals Im Bashir)

Regi: Ari Folman
År: 2008
IMDb | FilmtipsetSofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev en utmärkt recension av Waltz with Bashir och därför kommer här mitt (tyvärr) ganska korta omdöme av filmen som jag såg i mars 2009. Jag gillade filmen men inte riktigt lika mycket som Sofia.

Israelisk animerad dokumentär om regissören Ari Folmans egna (förträngda) minnen av invasionen av Libanon 1982 som han själv var med om som soldat. En återkommande sekvens i filmen är Folmans vision/upplevelse/minne av massakern i flyktinglägrena Sabra och Shatila. För att ta itu med sina upplevelser reser Folman mer än 20 år efter händelserna runt och pratar med gamla soldatvänner, en psykolog och den journalist som var först på plats i flyktinglägrena efter massakern.

Vad vi får se är en gestaltning av hur man som människa upplever och psykologiskt reagerar på den overkliga känslan som det måste vara att delta i ett krig. Man ser kriget som en film som man själv är skådis i. Man ser sig själv från utsidan för att distansera sig. Drömska animationer ger hela filmen en surrealistisk touch. Till slut så kommer verkligheten ändå ikapp, både på riktigt och i filmen. En stark film som lämnar intryck, speciellt slutscenerna där animationernas filter inte längre skyddar. Det som gör att det inte blir mer än en stark trea är kanske att bioformatet inte gav mig nåt extra.

3+/5PS. Jag kan väl nämna att jag faktiskt såg Vals med Bashir på bio på biografen Zita i Stockholm. Om man bor i Stockholm och letar efter lite smalare filmer vid sidan av popcornsutbudet så är Zita ett hett tips. Just nu kan man t ex se den svenska dokumentären The Black Power Mixtape 1967-1975 som skildrar den svarta medborgarrättsrörelsen med hjälp av svenska tv-reportage från den tiden. Det kommer en recension av den här på bloggen ganska snart.

Arkiverad under Betyg 3, Recension, Surrealism Tagged with

Melancholia

7 juni, 2011 20 kommentarer


Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!

Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!


Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).

Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.


Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.

I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Europa

6 juni, 2011 5 kommentarer

EuropaTitel: Europa
Regi: Lars von Trier
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Precis som i The Element of Crime så var inledningen i alla fall lite lovande. Vi får se framrusande räls i svartvitt och höra Max von Sydows hypnotiska berättarröst förklara att vi nu kommer att anlända till Europa. Ja, eller vi och vi, von Sydow förklarar för vår huvudperson var han är och vad han kommer att göra. Huvudpersonen är Leopold Kessler som från USA anländer till Tyskland 1945 efter andra världskrigets slut för att arbeta som konduktör för tågbolaget Zentropa. Hans farbror, spelad av Ernst-Hugo Järegård, välkomnar honom till Tyskland med orden ”I’m your uncle. You may embrase me” (vilket är den bästa repliken i hela filmen).

Så långt var väl allt egentligen väl. Men sen händer inget mer. Ingenting. Ja, saker händer väl kanske — Leo blir indragen i den tyska partisan/gerillarörelsen Werwolf — men det är fullständigt ointressant och urtråkigt. Precis som i The Element of Crime spelar skådisarna, förutom Ernst-Hugo förstås, sömngångaraktigt. Repliker levereras men har liksom ingen mottagare. Och även här verkar man ha dubbat dialogen i efterhand vilket gör att närvarokänslan försvinner totalt. Den enda som livar upp stämningen är Ernst-Hugo som i princip bara behöver visa sig för att göra just det. Nu är i och för sig dialogen på tyska och engelska vilket gör att inte heller Ernst-Hugo kommer helt till sin rätt.

Huvudpersonen Leo spelas av Jean-Marc Barr och han är helt känslolös. Nu har han i och för sig inget speciellt att leka med. Jag vet inte hur von Trier tänkt här (skrev jag det i min The Element of Crime-recension också?). De få gånger Barr öppnar munnen säger han antingen något stammande på tyska eller några kort ord på engelska. I övrigt är han som lobotomerad, förutom de sista tio minuterna.

Fotot skvallrar om att von Trier återigen har låtit sig inspireras av film noir. Det kan väl även sägas om själva handlingen som är mystisk men tyvärr även fullständigt ointressant och urtråkig (har jag redan skrivit det?). Men åter till fotot. Här har von Trier experimenterat rejält och blandat svartvitt och färg, ofta i samma bildruta. Visst, det är lite snyggt men jag tycker egentligen inte det bidrar till filmen som helhet. Det kan i och för sig bero på att allt annat förutom just fotot är urbota trist eller bara konstigt.

Jag förstår att Lars von Trier efter den här filmen kände att det fanns ett behov att fokusera på skådisarnas närvarokänsla för den saknas nämligen fullständigt här. Därför kom inte Dogma 95-manifestet som en överraskning och för von Trier tror jag det var nödvändigt.

1+/5

PS. Pluset i kanten tillägnas Ernst-Hugo Järegård och det passar väl bra så här på nationaldagen att det svenska bidraget är det som sticker ut på ett positivt sätt.

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Krig, Lars von Tiers Europa-trilogi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Element of Crime

4 juni, 2011 13 kommentarer

The Element of CrimeTitel: The Element of Crime (Forbrydelsens element)
Regi: Lars von Trier
År: 1984
IMDb | Filmtipset

Eftersom Epidemic var en intressant och speciell film så jag lite fram emot att se den första delen i von Triers Europa-trilogi. Well… jag hoppas att den tredje delen (Europa) är bättre kan jag väl börja med att säga.

En man, Fisher (Michael Elphick), återvänder till Europa efter 13 års frånvaro som spenderats i Kairo. Tidigare var Fisher polis och nu kallas han tillbaka för att lösa ett mordfall (eller flyr han Kairo eftersom staden begravts i sand?). Han träffar en gammal kollega, Osborne, som skrivit boken The Element of Crime som handlar om hur man profilerar en mördare, sätter sig in i en mördares liv för att lösa ett fall. (Osborne spelas av en gammal brittisk skådis som jag ett tag trodde var skådisen som spelade Q i gamla Bond-filmer. Det visade sig inte stämma. Han som spelade Q var förstås Desmond Llewelyn, inte Esmond Knight som Osborne-skådisen hette. Men lika var de.)

Lars von Trier, om du nånsin läser det här ska du veta att The Element of Crime är det sämsta skräp jag har sett på länge. Det är en sagolik smörja som bara pågår. Repliker framförs som till tomma luften helt utan nån förankring i den historia som man önskar skulle ha funnits. Jag vet inte vad von Trier försöker koka ihop här. Det är en sorts film noir samtidigt som det är flummeri av värsta sorten.

Det Europa som gestaltas i filmen är en förfallen, dystopisk och vattenfylld fulkontinent. För att få en bild av hur det ser ut, eller kanske mer känslan i filmen, kan jag nämna svenska animerade dystopi-filmen Metropia.

The Element of Crime är helt annorlunda jämfört med t ex hans dogmafilmer och dogmaliknande filmer. Det här är en stiliserad film. Fotot är gultintat, och för all del ganska snyggt, men eftersom allt är så svamligt och tråkigt ledsnar jag på det också. Det är sagolikt tråkigt. Ingenting händer. Skådisarna pratar inte med varandra, de kläcker bara ur sig sina repliker helt på måfå. Dialogen verkar vara dubbad i efterhand och känns därför än mer stel och lösryckt. von Trier själv dyker upp som nån sorts hotellportier, oerhört smal och med biljardboll som frisyr.

Något av det ni får uppleva om ni ser filmen: Döda hästar under vatten, rörpost, regn, vatten, män som hoppar från byggkranar, en oerhört fet egyptisk hypnotisör med en Herr Nilsson-apa på axeln, polis som skriker i megafon från taket av en folka samt personer som på måfå plötsligt skjuter med pistol ut genom fönster.

Man kan dra paralleller till film noir och filmskapare som Andrej Tarkovskij, Peter Greenaway och Terry Gilliam, men det hindrar inte faktumet att det här är skräp.

1/5

PS. Nån som känner igen den kvinnliga skådisen på bilden ovan? Jag gjorde det inte men kanske fans av exploitation-filmer gör det, speciellt ni som gillar italienska kannibalfilmer. Hon heter Me Me Lai och var tydligen med i ett antal ”äta människor”-rullar på 70-talet. Efter The Element of Crime slutade hon som skådis.

Arkiverad under Betyg 1, Brott, Drama, Film, Lars von Tiers Europa-trilogi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Riket och Riket II

31 maj, 2011 14 kommentarer

Titel: Riket, Riket II (Riget, Riget II)
Regi: Lars von Trier
År: 1994, 1997

Då var vi framme vid Lars von Triers tv-succé Riket där vi fick se och höra Ernst-Hugo Järegård yttra det klassiska ”danskjävlar!” samtidigt som han tillber Barsebäcks kärnkraftverk. Jag såg och skrev om serien i augusti 2006.

Jag har sett Lars von Triers tv-serie Riket och uppföljaren Riket II på dvd som jag fick låna av en kompis (tack Tevski!). Det var perfekt att se ett avsnitt per kväll (totalt är det åtta entimmesavsnitt). Då det ganska ofta känns som man inte riktigt är i form för en långfilm så kändes det precis lagom med de ungefär timslånga avsnitten på kvällen efter jobbet. Serien är en skön blandning av det mesta. Ta en del sjukhussåpa, en del dansk svart humor, en del skräck och mystik, en del gripande drama, en del Ernst-Hugo Järegård och en del Lars von Trier och vi har Riket, en tv-serie som har det mesta (doh).

Jag såg delar av Riket när den visades på SVT för ganska länge sen och tyckte väl det var ok, men jag kom nog aldrig in i serien ordentligt. Nu kom jag inte riktigt ihåg hur den var, och det tog ett litet tag innan den satte sig. Främst är den faktiskt väldigt rolig. Jag skrattade högt flera gånger. En stor orsak till humor på hög nivå är Järegård som gör sin Stig Helmer till en person som i ena sekunden kopplar på charmen för att i nästa sekund, om det gynnar honom, vara helt underbart nedlåtande och osympatisk. Ja, det är bara för bra. Sen var det riktigt kul att se spelet mellan fru Drusse och hennes late björn till son, Bulder. Bulder, öldrickande Bulder, ja, han är bara för skön.

Det gripande kommer främst i Riket II då en karaktär vid namn Lillebror (Udo Kier) gör entré — eller, ja, han dyker faktiskt upp redan i sista delen av Riket. Det här är en karaktär som egentligen inte borde funka, så annorlunda är han, men han funkar definitivt. Riktigt bra skådespeleri av Birgitte Raaberg som är den som spelar i scenerna mot Lillebror. Riktigt roligt å andra sidan, blir det när överläkare Moesgaard besöker sjukhusets vrickade psykolog för att få hjälp med sin bristande självkänsla. Obetalbara scener här. Roligt också så fort Järegård är med, t ex som när han med voodoo försöker oskadliggöra sin nemesis, underläkare Krogshøj (Søren Pilmark).

Mmm, Riket var inte riktigt som jag väntade. Jag trodde den skulle vara allvarligare på nåt sätt. Ja, i grunden är den kanske det, men det hela är gjort i form av svart, absurd humor som jag ofta skrattar högt åt. Strålande skådespel från de främsta karaktärerna, Drusse, Helmer, Moesgaard, mm. Dessutom är serien ofta riktigt spännande och i stort sett varje avsnitt slutar med en cliffhanger. I mina ögon är det här det bästa som von Trier har gjort. Även om jag inte direkt ogillar dem så är jag inte nåt stort fan av hans andra filmer, t ex Epidemic och Dogville. Ja, just det, det var en sak jag glömde. Precis som karaktären Lillebror funkade så var även de två sanningssägande diskarna down under riktigt sköna.

4/5

Arkiverad under Okategoriserade

Direktören för det hele

30 maj, 2011 9 kommentarer

Titel: Direktören för det hele (Direktøren for det hele)
Regi: Lars von Trier
År: 2006

Vi hoppar fram och tillbaka bland Lars von Triers produktion. Den här gången hamnar vi i lågbudgetfarsen, och möjligen von Triers version av The Office. Filmen heter Direktören för det hele och jag såg och skrev om den i juli 2007.

Efter tunga Dogville och Manderlay gjorde Lars von Trier den här lilla filmen, inspelad på fem veckor. En konflikträdd chef (Peter Gantzler) på ett IT-företag har hittat på en fiktiv direktör som alltid är i USA och som alltid tar de obekväma besluten, typ: ”Nej, jag kan inget göra. Det är direktören för det hele som har beslutat det här”. När chefen ska sälja företaget behövs dock en verklig direktör som köparen (en galen islänning) kan förhandla med. Då anlitar chefen en arbetslös b-skådis (Jens Albinus) för att träda in i rollen som direktör. Upplagt för fars.

Jag vet inte vad det är med von Trier, men de enda av hans verk som jag verkligen har gillat är Riket och Riket II. Direktören för det hele är en komedi och bitvis är den ganska rolig, eller pinsam snarare. von Trier har en förmåga att skapa scener med en jobbig, men ofta rolig, stämning. Men problemet är det ofta blir konstruerat. Det är så även här. Jag kan egentligen inte förklara det, men det känns som om skådisarna spelar skådisar som spelar sina rollfigurer. Bäst i filmen är den patetiska, och därmed roliga, chefen, skönt spelad av Peter Gantzler (Italienska för nybörjare). När jag i efterhand tittade på några klipp så är det nästan att det blir ett högre betyg. Filmen är bitvis rolig… men nä, det blir inte mer än knappt godkänt.

 
Jag kan väl lägga till att von Trier själv under filmens gång på metafilmsvis kommenterar skeendet i filmen. Dessutom har han på typiskt manér även experimenterat med hur man gör film (tänk Dogma eller kritstreck istället för väggar). Den här gången använder han nåt kallat Automavision, vilket innebär att man inte har nån mänsklig fotograf utan istället är det en dator som (slumpmässigt?) bestämmer när det ska zoomas, panoreras, osv. Intressant som experiment kanske, men om nåt så gjorde det i alla fall inte filmen bättre.
3/5

PS. He, fast när jag tittar på bilderna från filmen så kan jag inte låta bli att skratta. Den är rolig helt enkelt, men filmupplevelsen är ändå inte mer än knappt godkänd av nån anledning.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →