Stockholm Filmfestival: La leggenda di Kaspar Hauser

11 november, 2012 12 kommentarer

Titel: La leggenda di Kaspar Hauser
Regi: Davide Manuli
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Äntligen var då filmfestivalen igång för min del. Det är alltid mysigt att slinka in på en, oftast helt okänd, festivalfilm i novembermörkret. Den här premiären fick jag sällskap av min Filmspanarkompis Henke. Medan Henke höll plats i kön på Zita så fixade jag kaffe. Bra teamwork. Mer om själva visningen efter recensionen.

Namnet Kaspar Hauser hade jag hört tidigare och jag hade för mig att det fanns en skum film av Werner Herzog också. Lite snabb research innan visningen visade att jag hade rätt. Herzog har gjort en film om Kaspar Hauser. Men vem var då Hauser? Jo, det finns alltså en legend, en riktig legend om ett verkligt hittebarn vid namn Kaspar Hauser. 1828 i Nürnberg dök Kaspar upp på ett torg med en lapp där hans namn stod. Han kunde inte tala och var okontaktbar. Kaspar blev ett studieobjekt (ett sorts cirkusdjur) bland dåtidens psykologer som lärde honom tala, läsa och skriva. Det framkom efter ett tag att Kaspar spenderat sina 16 första år i livet i en mörk fängelsehåla eller det påstod i alla fall Kaspar själv. 1833 mördades Kaspar och det har spekulerats i om orsaken till mordet var att han var en okänd arvprins till storhertigdömet Baden.

Filmen som är regisserad av italienaren Davide Manuli är en modern take på historien. Manuli har förflyttat handlingen till en medelhavsö som Kaspar en dag flyter iland på. Kaspar spelas av en smal tjej med Kaspar Hauser skrivet i tusch på magen och bröstet och hörlurar på huvudet. Kaspar hittas av öns sheriff spelad av en fullkomligt galen Vincent Gallo (”Yeah, boy! That’s what I’m talking about, boy! Yeah! Yeah!”). På ön finns även Horan, Langaren, Prästen, Hertiginnan och Åsneföraren.

I ett antal klipp som egentligen inte hänger ihop och bildar en historia (vilket visar sig bli ett tema för mina tre första festivalfilmer) får vi följa Kaspar på ön när hon rider åsna eller lär sig bli dj. Just det olinjära berättandet eller snarare frånvaron av berättande, frånvaron av en nån som helst story, gör ju att det finns en risk att man sitter som ett frågetecken och bara har tråkigt. För att man ska ha nån behållning så måste det finnas nåt annat som väger upp.

I La leggenda di Kaspar Hauser finns det en underhållande Gallo, ett snyggt svartvitt foto och väldigt bra musik av Vitalic (Vitalic, Vitalic, Vitalic!). Vissa sekvenser är helt underbara med bara musik, en dansande Vincent Gallo, Kaspar-tjejen och ibland den italienska svala skönheten Elisa Sednaoui. Långa snygga musikvideor helt enkelt. Allt som allt så räcker det för en svag trea. En faktiskt perfekt start på festivalen.

3-/5

Om visningen: Innan vi ska släppas springer volontärerna omkring och letar efter kortläsare. De som hittas fungerar inte. Varken Henke och jag har pappersbiljetter utan biljetten inprogrammerad på våra medlemskort. Till slut kapitulerar volontärerna och släpper in alla utan kontroll. I en liten salong på Zita fick vi, eller i alla fall jag, helt ok platser. (Tack, Henke, för att jag fick bästa platsen bakom en kort tjej, haha.) Det var ett Face2Face efteråt som började lite segt med en ganska trött Davide och en svensk skådis (Joel Spira från Snabba Cash-filmerna) agerade moderator. Tyvärr var även Spira lite trött och hade inte nån vidare koll. Bl a nämnde han att de flesta skådisarna i filmen var amatörer. Ja, förutom Vincent Gallo som kanske jobbat en del som ”proffs”, eller? Nervöst skratt från publiken. Till slut tog publiken över och ställde de intressanta frågorna, bl a Henke som frågade om musiken. ”Vitalic, Vitalic är det som gjort musiken, är du helt borta, eller?!”.

Att Kaspar spelades av en kvinna, ett medvetet val? Nope. Davide ville ha en rysk tonåring (en cirkusartist?) men det gick inte då han inte kunde lämna Ryssland. Då kom Davide att tänka på en performanceartist, Silvia Calderoni, som han såg 2007. Calderoni framträdde enligt Davide naken, målad i vit färg och med en giraffmask på huvudet. Och så blev det hon som fick göra rollen som Kaspar, vilket visade sig bli en helt galen rollprestation.

Bäst under Face2Facet var när en kvinna hade gjort en vad hon trodde smart observation om ljudbilden, t ex med fågelljud mitt ute i öknen, varför hade han lagt till dessa fågelljud och vad betydde de?! Jo, Davide hatade dessa fåglar, de försökte ta bort dessa i efterarbetet men det gick inte. Skratt från samtliga. Som avslutning dömde Davide ut hela filmbranschen som död. Han tyckte de italienska surrealisterna (vilka är de egentligen, kanske Antonioni?) var bra tillsammans med Buñuel och kanske var amerikanerna bra i slutet av 70-talet men efter det är det bara skit. En i publiken sa då: ”So cinema is dead!?”. Davide: ”Yes!”. Skratt och ridå.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2012, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Imposter

10 november, 2012 6 kommentarer

Titel: The Imposter
Regi: Bart Layton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

”Jag gillar inte filmer om korkade personer”. Jag börjar den här recensionen med ett citat som Henke från Filmspanarna kläckte ur sig på t-banan efter att vi hade sett dokumentären The Imposter tillsammans med Fiffi och Joel. Citatet sammanfattar faktiskt problemet med filmen. The Imposter handlar om ett problembarn, ett problembarn som egentligen är vuxen men som rymmer från barnhem till barnhem i Europa. Han, vem han nu än är, antar olika identiteter och påstår sig vid ett tillfälle vara Nicholas, ett försvunnen barn från Texas. Grejen är att problembarnet är 23 år och det försvunna barnet ska vara 16 år gammal.

Det är en fascinerande dokumentär, det är helt klart. Bedragaren är en läskig och slemmig person som bara tänker på sig själv. Filmen försöker i några korta ögonblick berätta hans barndomshistoria och varför han agerar som han gör, men fokus är helt klart på hur den här familjen från Texas låter sig luras av Bedragaren som alla vet inte är Nicholas. Innan man ser filmen får man för sig att det handlar om en väl genomtänkt plan men det handlar om slumpen mest. Bedragaren kör liksom bara på. Utan att tänka på hur andra ska känna.

Han vill egentligen inte spela sin roll men familjen omfamnar honom med öppna armar och då trivs han. Han får åka amerikansk gul skolbuss. Som tittare undrar man hur i helvete familjen kunde ta fel eller inte ta fel med ändå acceptera den här mannen. Kan det vara så att de inte har rent mjöl i påsen? Finns det en bakomliggande historia här? Här blev filmen intressant och samtidigt äcklig.

En privatdetektiv får upp spåret på historien och kan inte släppa den. Han intervjuar personer i familjens närhet. Vad har egentligen hänt? Vad hände egentligen när Nicholas försvann? Är familjen inblandat på nåt sätt? Det var här filmen lyfte, när den mysige deckaren trädde in. Början av filmen hade dragits ut på lite för mycket så när privatdetektiven med en skön röst klev in så blev filmen bättre.

För oss som tittar och även för Bedragaren är det uppenbart att han inte är familjens son, han är nån annan. Ändå släpper familjen in honom och accepterar honom som sin familjemedlem. Varför? Det är ju det som är filmens fokus? Filmen ställer frågan om det är så att familjen faktiskt har mördat Nicholas och när den här psykopaten dyker upp och påstår att han är Nicholas så tar man chansen att få ett vattentätt alibi. Om Nicholas lever så kan man ju inte ha dödat honom.

Precis som Henke är inne på så är det en film om korkade personer. Texas-familjen är ett gäng obehagliga idioter där den ena är mer korkad (ja, så är det tyvärr) än den andra. Känslan jag får är helt enkelt att familjen har nåt att dölja. Som film kommer man tyvärr inte fram till så mycket förutom att vi har att göra med vrickade, korkade personer.

3/5

****

Läs nu vad mina Filmspanar-kollegor tyckte om The Imposter:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Skyfall

9 november, 2012 8 kommentarer

Titel: Skyfall
Regi: Sam Mendes
År: 2012
IMDb | Filmtipset

På Twitter läste jag ett kvitter som löd: Om man gillar Daniel Craig som Bond så är man inte ett Bond-fan. Jag tror nog det kan stämma. I och med Casino Royale så gjordes Bond mer modern, mer mörk, mer realistisk. Bond blev en person, tycka vad man vill om det. Jag gillade verkligen Casino Royale. Problemet var att uppföljaren Quantum of Solace var värdelös. Det var en film helt utan känslor.

I den nya Skyfall får vi en del känslor, well, ganska mycket känslor faktiskt. Jag lovar, det blir t.o.m. lite dammigt i biosalongen eller i alla fall på bioduken.

Inledningsactionscenen är riktigt bra. När Ola Rapace och Daniel åker motorcykel på smala takåsar är det hur bra som helst. Ren uppvisning. När man sen hoppar över till taket på ett tåg blir det inte sämre. Vad som händer sen har recensenter blivit tillsagda att hålla tyst om. Haha, ungefär som det hade varit en spoiler. Det fattar väl alla att det som händer verkligen inte händer. Men visst, det var väl bra att inte veta om detaljerna.

Jag tycker filmen är en helt ok actionthriller men inget mer. Som Bond-film är den dock lite annorlunda. Vi får en helt ny sorts Q i form av en pojkvasker, i alla fall i Bonds ögon. Vi får även ett intressant förhållande mellan M och Bond som mot slutet av filmen verkligen ställs på sin spets.

Jag skulle kunna skriva en hel massa annat om filmen, t ex om nostalgibilar som kommer fram mot slutet av filmen. Såna där bilar som har röda knappar på växelspaken. Men det tror jag säkert mina bloggkollegor gör så jag nöjer med att ge filmen en stark trea.

Jo, just det, det var ganska uppfriskande med en gay Bondskurk i form av Javier Bardem med en frisyr i klass med den han hade i No Country for Old Men. Dessutom kastade han handgranater på samma sätt som en Östermalmsdam kastar en använd servett i en papperskorg.

3+/5

PS. Ungefär en timme in i filmen hör jag plötsligt bebisskrik. Hmm, tänker jag, kommer ljudet från fimen? Nej, Bond har inte fått barn och M har inte blivit mormor vad jag har noterat. Så det måste alltså komma från salongen. Vem tar med sin nyfödda bebis på bio (ingen barnvagnsbio utan en helt vanlig visning) för att se Skyfall. Uppenbarligen en kvinna i den salong jag satt i. Nån minut senare ser jag att en kvinna kommer gåendes nerför gången med en bebis (som skriker) i sele på magen. Aha, hon har till slut insett att det kanske inte var en så bra idé det där. Vad gör kvinnan? Jo, hon går längst ner till rad 1 men stannar där precis vid dörren utan att gå ut. Gahahaha. Hon står där och vaggar och försöker få ungen att sluta skrika. Vilket den faktiskt gör efter några minuter. Efter det hörde jag faktiskt inget mer men man såg ju hela tiden kvinnan stå där framme. När det var en kvart kvar eller så noterade jag att hon var borta men jag såg aldrig om hon gick ut eller upp till sin plats igen. Om hon gick upp till sin plats igen så känner jag sympati med hennes biogrannar. 🙂

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Hypnotisören

7 november, 2012 5 kommentarer

Titel: Hypnotisören
Regi: Lasse Hallström
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag kanske har sett för få Beck- och Wallander-filmer men jag gillade faktiskt Hypnotisören en hel del. Filmen utsågs till Sveriges Oscarsbidrag redan innan den haft biopremiär vilket jag tyckte var lite märkligt men man ville väl helt enkelt satsa på ett säkert kort. För säkert kanske? Sverige hämtar hem regissör Lasse Hallström från Hollywood och castar hans fru Lena Olin tillsammans med Mikael Persbrandt i en filmatisering av succédeckare Hypnotisören som utspelar sig i en vintrig Stockholm Noir-miljö. Det kan ju inte gå fel? Eller? I alla fall inte när det gäller den exotiska lockelsen som filmen kommer att ha på Oscarsjuryn?

Först måste jag säga att filmens för- och eftertexter är helt underbara. Sakta flyger vi in mot ett snöigt Stockholm. Kaknästornet sveper förbi i förgrunden och vi vet att nåt ruskigt kommer att hända. Well, det är ju en kriminalfilm men själv kände jag att stämningen blev helt rätt. Det här är Swedish Noir. Plötsligt befinner vi oss i en vardaglig gymnastiksal där det spelas pojkbasket. När tränaren samlar in bollarna efter träningen blir han plötsligt knivhuggen till döds. Strax efteråt blir tränarens fru och dotter knivmördade i sitt hem. Sonen i familjen överlever men hamnar i koma. Kriminalkommissarien Joona Linna (Tobias Zilliacus) blir besatt av fallet och tar hjälp av läkaren Erik Maria Bark (Persbrandt) för att med hjälp av hypnos få pojken att minnas. Ja, han hette tydligen Erika Maria Bark, ett något lustigt namn. Nån som har läst boken kanske har en förklaring.

Jag börjar med det jag gillar. Filmen är proffsigt gjord rent hantverksmässigt, i alla fall om man tänker på sånt som foto och musik. Jag har hört en del klagomål på att det förekommer lite väl många helikopterbilder på Stockholm som verkar gjorda att visas före och efter reklamavbrotten på TV4. Så kan vara fallet men jag tyckte alltid de var så snygga att jag inte störde mig på det. Att filmen utspelas i ett härligt vintrigt Stockholm är ett plus. Jag gillar alltid snö på film. Jag är helt säker på att det här är ett medvetet val för att göra filmen så Swedish Noirig det bara går.

En sak som jag gillade men som kanske gjorde att jag tappade lite fokus är att Helena af Sandeberg är så satans vacker, så vacker. Alltså när hon ler så bara… åååh, haha. Jag fattar inte att hon inte får mer roller än hon får. Well, det kanske beror på hur bra skådis hon egentligen är. Hur som helst, tillbaka till filmen och det faktum att af Sandebergs rollfigur Daniella i slutändan kändes helt överflödig och bara rann ut i sanden. Ena sekunden satt hon på middag på restaurang Pelikan med kommissarie Linna för att i nästa vara borta och aldrig återkomma i filmen igen.

Det finns en del konstigheter i filmen. Trådar som aldrig tas upp eller saker som inte förklaras. Pojken i början som hamnar i koma och som bara kan nås av en hypnotisör… nja, vaddå? Han hade ju blivit knivskuren och opererad precis så det var ju inte så konstigt att han inte var kontaktbar typ en timme efter operationen. Här hastade filmen lite för mycket.

Hur sköter sig Persbrandt och Olin då? Ja, det är väl upp och ner kan jag säga. Ibland är det riktigt bra och ibland sitter jag och skrattar när jag vet att det ska vara gripande och känsligt. Det verkar som Hallström inte haft full koll på regin. Bitvis var det komedi för mig mitt i all dramatik. Men jag gillade det ändå hela tiden, fast på lite annorlunda sätt.

Och så var det här med Beck. Visst, det är bara att erkänna att det är en film gjord efter ett formulär, tvdeckarformulär 1A. Man har t.o.m. slängt in en slutuppgörelse i den svenska fjällvärlden med skotrar, ödetorp, helikopterbilder och hela faderullan. Men fasiken om det inte funkar. Mot slutet tycker jag det är spännande även om man kanske drar ut på den sista nagelbitarscenen lite väl länge. Skillnaden med en tvdeckare är att filmen känns maffigare helt enkelt.

3+/5

****

Även Fiffi på Fiffis filmtajm har varit och sett Hypnotisören. Kolla här för att se vad hon tycker om vårt svenska Oscarsbidrag. Flipp eller flopp?

Tidigare har David på Filmmedia.se hyllat Hypnotisören. När jag läste den hyllningen får jag erkänna att jag var lite skeptiskt men David är inte helt fel ute. Även Rebecca på Mode + Film gillar Hypnotisören. Den kanske har en Oscarschans ändå? Hmm, nej, jag skulle bli väldigt förvånad.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Quantum of Solace

6 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Police Story

5 november, 2012 2 kommentarer

Titel: Police Story (Ging chat goo si)
Regi: Jackie Chan
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Den här martial arts-måndagen fortsätter vi med ytterligare en av Jackie Chans 80-talsfilmer.

Efter att jag såg Jackie Chan i den underbara Drunken Master har jag varit sugen på att se lite fler äldre filmer med fantasifulla stunts och schyssta fajtingscener med den numera ganska ärrade Hongkong-hjälten. När jag ramlade på Police Story i den lokala videobutiken (det här var på den tiden jag besökte s.k. videobutiker, om ni minns dem)  kände jag att det var dags att stilla min hunger. Historien är egentligen helt ointressant, vilket faktiskt Chan själv bekräftar i en extramaterialintervju. Det handlar i slutändan om en grupp fajtingscener som knyts samman av en tunn handling där Chan är polis på jakt efter en höjdargangster och får i uppdrag att skydda gangsterns sekreterare (Brigitte Lin) som ska vara vittne i en kommande rättegång.

Tyvärr så tyckte jag (konstigt nog kanske, om man tänker på Chans kommentar) att det inte var tillräckligt med stunts för att hålla mig underhållen under filmens gång. Handlingen mellan actionscenerna är direkt dålig, och sen tyckte jag faktiskt inte att actionscenerna var så där otroligt fantastiska att de höjde en i övrigt dålig film (som t ex var fallet i den brutala Ong-bak). Visst, ibland är det bra, helt klart. T ex är slutsekvensen på ett köpcentrum kul, då det äntligen blev lite riktig man mot man-fajting och dessutom en vådlig tur nerför en stolpe för Chan (en scen som man dessutom fick se i repris två gånger från olika kameravinklar, haha).

Men trots vissa grymma stunts så jag är ändå lite besviken på filmen. Jag gillar när det är fajter med små finesser, här blir det lite för stort och lite väl mycket ointressanta pistoldueller i början. Det är lite som med trolleri; jag uppskattar mer när nån gör ett grymt korttrick än när ett flygplan trollas bort. Sen innehåller filmen förstås den vanliga fåniga humorn som av nån anledning funkade i just Drunken Master men som inte går hem hos mig här. Jag kan tyvärr inte ge Police Story godkänt. Jag ska försöka se Chans sena 70-talsfilmer, Snake in the Eagle’s Shadow (det kommer en recension av den en måndag framöver) och Fearless Hyena, som jag hoppas ska vara bättre.

2+/5

PS. Kul att se vackra Maggie Cheung i en väldigt tidig roll, tyvärr en ganska meningslös roll, men ändå…

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Casino Royale

4 november, 2012 3 kommentarer

Titel: Casino Royale
Regi: Martin Campbell
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Som uppladdning inför Skyfall kör jag recensioner av de två tidigare Bondfilmerna med Daniel Craig. Jag hade inte så höga förhoppningar på Casino Royale när jag såg den 2006 men…

Casino Royale är överraskande bra. Anledningen tycker jag är att filmen känns fräsch, både vad gäller helhetskänslan och Daniel Craig som Bond. Känslan är att det är lite mer på riktigt, lite mer brutalt, och Bond är faktiskt en person och inte en seriefigur. Men jag tyckte även filmen var rolig och underhållande. Det jag uppskattade mest var faktiskt den första actionsekvensen i Uganda där Bond i en parkour-inspirerad jakt är en bombtillverkare hack i häl. Bond hade dock en aning mer brutal parkour-stil än hoppjerkan han jagar. Samspelet mellan Eva Green och Craig funkar, kemin finns där och Green är en lite annorlunda kvinnlig skådis i en Bond-rulle. Kul med två danska skurkar i form av Mads Pusher Mikkelsen och Jeseper Bänken Christensen. Vi bjuds även på en lagom dos torr humor. Filmen har en svacka nånstans i mitten (lite väl mycket av det numera överhajpade fenomenet poker) men rycker upp sig mot slutet. Jag gillar även den allra sista scenen. Ett perfekt slut i rätt ögonblick.

4-/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nader och Simin – en separation

2 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Nader och Simin – en separation (Jodaeiye Nader az Simin)
Regi: Asghar Farhadi
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Nader och Simin – en separation handlar om… en separation. Ja, det gör den. Fast för mig handlade det nästan mer om att få en inblick i en värld som är både lika och annorlunda jämfört med ”min” värld. Filmen handlar om ett iranskt par som bor i Teheran med sin dotter. Med familjen bor även Naders gamle och sjuke far. När Simin (kvinnan) vill flytta från Iran i syfte, som jag förstod det, att ge deras dotter en bättre uppväxt vägrar Nader (mannen) eftersom han inte vill lämna sin far ensam. Simin vill nu skiljas och till slut flyttar hon ut, tillbaka till sina föräldrar. Vem ska nu ta hand om pappan när Nader jobbar på dagarna? Och var ska dottern bo?

Oj oj, vilket starkt drama. Filmen rullar igång så sakteliga men blir alltmer intensiv. Som jag nämnde var det (som vanligt) väldigt intressant att få en inblick i en annan kultur och de problem som finns där. Det är inte helt olika problem men det är fokus på lite andra saker. När ett barn i Iran sitter på en bänk och väntar på bussen så sparkar de också med benen.

Mot slutet blir det mer och mer intensivt. Dialogen kokar. Det blir snudd på surrealistiska scener och diskussioner där en domare ska ta ställning om Nader har knuffat en kvinna eller ej. Allt blir mer och mer komplicerat och mitt i allt står dottern som bara vill att hennes föräldrar ska stanna kvar tillsammans. Här tyckte jag det blev elakt att spoiler låta dottern välja på slutet. Det är inte rätt att låta dottern välja i det fallet tycker jag spoiler slut Det kanske känns rätt och riktigt… men nej.

Filmen är full av helt otroliga skådespelarinsatser. Det finns en återhållen desperation som är fysisk jobbig att se på. Jag rekommenderar filmen varmt. Låt er inte luras av den kanske lite tråkiga titeln. Det här så långt ifrån tråkigt man kan komma. Det är nämligen lärorikt, spännande, gripande och en upplevelse att se Nader och Simin – en separation. Andra som har sett och gillat den är bl a Movies – Noir, Fiffi och Jessica. Så om inte jag har övertygat er så kan säkert mina bloggkollegor göra det.

4/5

Filmen finns att se strömmat hos Headweb och SF Anytime. Det finns alltså ingen ursäkt, det är bara att välja tjänst.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Mat – Dinner Rush

31 oktober, 2012 21 kommentarer

Mat, mat, mat. På den förra Filmspanarträffen satt vi och försökte spåna fram olika förslag på nästa månads tema. Det gick lite trögt. Det var liksom inget som bara satt direkt. När temat MAT kom upp så tänkte jag direkt att ”ja, det här kan funka” och jag tänkte även direkt på en film jag skulle skriva om.

Jag hade kunnat skriva om andra saker om mat och film. T ex om att jag har en kokbok som listar recept från kända filmer, t ex Ray Liottas paranoidpasta med tomatsås och frikadeller från Goodfellas. Boken heter Filmkokboken och är skriven av Mikaela Kindblom och Maria Holm.

Jag hade kunnat skriva om de tv-serier som under de senaste åren fullkomligt sköljt över oss. Det är ju nästan löjligt vad mycket det är med alla Morbergs, Tinor och nakna eller elaka kockar. Mitt favoritprogram om mat är ändå MasterChef och framförallt MasterChef Australia som är ett otroligt mysigt program där man dessutom har ett segment kallat MasterClass där de trevliga programledarna, och tillika kockar, håller matlektioner. Det engelska MasterChef är också riktigt bra och det är ju trots allt originalet. Det amerikanska MasterChef är en styggelse och fullkomligt värdelöst.

Jag hade kunnat skriva om Tran Anh Hungs När solen står som högst som är en av de vackraste filmer jag vet där man också lagar väldigt mycket mat. Men den har jag redan skrivit om. En annan film som platsar i den här kategorin är Ang Lees Mat, dryck, man, kvinna. Jag hade även – slutligen – kunnat skriva om ”en lövtunn mintkaka”.

****

Titel: Dinner Rush
Regi: Bob Giraldi
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Men den film som direkt poppade upp för mig var Dinner Rush, en film som jag såg på bio när den kom och nu såg jag fram emot att se om den. Det är en härlig film med en känsla som jag gillar, en känsla som man även får i filmer som 25th Hour och After Hours. En sorts roadmovie fast på samma plats. Vi får träffa ett antal personer och vi hoppar ganska friskt mellan de olika historierna. Filmen är i grunden ett drama om nostalgi, om att de gamla vanliga goda sakerna, må det vara maträtter eller maffiasmeknamn, försvinner och ersätts av nåt nytt.

Danny Aiello spelar Louis, ägaren av en fancy italiensk restaurang i Tribeca, Manhattan, New York. Sonen är kock av klass men kör moderna rätter som pappan inte riktigt kan acceptera, eller kan han kanske det? Restaurangen har parallellt kört bookieverksamhet och konkurrerande bookies mördar Louis kollega och har även planer på att ta över restaurangen. Filmen utspelar sig under en kväll på restaurangen. Från den relativt lugna tidiga kvällen där menyn gås igenom fram till den värsta middagsrusningen, där allt händer.

Jag tycker kanske inte maten står direkt i fokus. Snarare är det det här med att driva en restaurang och det som händer på en restaurang som det handlar om. Dynamiken mellan personalen, chefen, köket och serveringspersonalen. Vi får träffa den odrägliga gästen som vägrar vänta för länge, som vill ha en flaska vin som kompensation. Den odrägliga gästen klagar även på servitriser som introducerar sig med förnamn. Vi får känna på stressen nere i köket och se hur det går till när matkritikern kommer in på restaurangen.

Filmen är ett fullkomligt myller med små historier, händelser och personer. Miljön som filmen utspelas i, restaurangen full med folk som pratar, dricker och äter, är en sån där miljö som man trivs i. Det finns en familjär mysig känsla. Det är säkert en bra, möjligen romantiserad, bild av New York vid tiden för millennieskiftet. Matreferenserna är säkert minst 12 år gamla och om filmen skulle ha gjorts idag så skulle den säkert se ganska annorlunda ut.

Maten är förstås ändå en viktig del. Louis vill ha klassisk italiensk hemlagad mat, köttbullar och spaghetti. Sånt som hans bortgångna fru gjorde!  Sonen och chefskocken Udo (Edoardo Ballerini), ja, han serverar hummer med friterad spaghetti och vaniljchampagne (se bilden ovan). ”Ge mig nåt som jag kan äta!” utbrister Louis. Är filmen med i Filmkokboken? Ja, visst är den det och inte mindre än tre recept finns listade. Vad är ni sugna på? Vitello – Kalvkotletter med med vitkål och champinjoner, Panelle – Kikärtspannkakor eller Pere, robiola e speck – Stekta päron med mjukost och bacon. Om du ser den här filmen hungrig så lär du inte bli mindre hungrig under filmens gång.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om mat:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Filmmedia
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Descent

30 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: The Descent
Regi: Neil Marshall
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Innan jag såg The Descent hade jag hört en hel del om den men jag trodde inte en ”simpel” skräckis skulle vara nåt speciellt. Av Neil Marshall såg jag senare Doomsday och Centurion men jag har ännu inte sett hans debut Dog Soldiers men det kanske blir av snart.

Filmen handlar om ett gäng tjejer som brukar ses nån gång (typ) om året och göra äventyrsresor (typ). Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom en i gänget, Sarah (Shauna Macdonald), har varit med om en tragisk olycka. Tjejerna, med äventyrsledaren Juno (Nathalie Mendoza) i spetsen, beger sig i alla fall ganska glada i hågen ner i en rolig grotta… full med muterade neandertalare visar det sig. Oops. Ja, ett äventyr blir det.

Det börjar som en korsning av nån såpa som går på trean eller fyran och en halvbra Stephen King-film. Jag kan tycka att början när tjejerna träffas i stugan i skogen var lite väl sprallig. Men efter det blir det bara bättre. När man väl har sänkt ner sig i grottan så infinner sig en ”mysig” stämning. Här lyckas filmmakarna skapa en bra instängd känsla. Och just det faktum att vi fick träffa vissa av karaktärerna i inledningen gör att det finns en spänning mellan dem. Detta blir speciellt tydligt i slutet, som jag gillar.

Ja, jag kan bara konstatera att filmen överraskar mig. Utan några konstigheter och med ganska enkla medel (och ingen hyperbudget) så har regissör Neil Marshall & Co lyckats få till en bra rysare. Bitvis känns vissa av skådisarna lite såpaaktiga kanske, men inget som tar för mycket fokus från den stämning som byggs upp mha ett snyggt ljus- och färgsatt foto och krypande musik. I grottan har man ju ett ganska annorlunda ljus, ja, inget alls egentligen förutom det som våra äventyrerskor har tagit med sig. Detta utnyttjar man dock på ett bra sätt genom att använda det ljus som finns för att skapa stämning och en del snygga scener.

Sen kom jag att tänka på Dario Argentos filmer där det brukar förekomma mycket grönt och rött. Så var det här med. Snyggt. Vad det röda var för nåt kan ni ju gissa… muahaha. Nåt jag gillade var att man faktiskt tog ut svängarna en aningen när det gäller fajterna med monstren. Det blev lite splatter och tjejerna blev stenåldersbrutala. Riktigt uppfriskande. Jag knöt liksom näven i luften och skrek ”yeah!” när ett monster fick en välförtjänt yxa i skallen. Haha, ja, jag gillade filmen, den blev faktiskt bättre och bättre. Efter en lite svag start kanske, så tog den sig och det räcker till en svag fyra. Om man vill se en rysare som faktiskt ger lite rysningar och innehåller några bra hoppscener så rekommenderar jag den.

4-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →