WKW: The Grandmaster

14 september, 2013 10 kommentarer

Malmö FilmdagarTony LeungTitel: The Grandmaster
Regi: Wong Kar-wai
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Wong Kar-wai (WKW i fortsättningen) har faktiskt gjort en martial arts-film tidigare. Ashes of Time heter den och den kom 1994. Jag såg redux-versionen på Stockholm Filmfestival för några år sen och det var en ren plåga. Ni kan läsa lite mer om den plågan här. Detta gjorde att jag var skeptisk inför The Grandmaster men eftersom jag gillar både martial arts och WKW (i vanliga fall!) så var det ett måste att se filmen. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att det här skulle bli två plågsamma timmar.

Ip Man (här spelad av coole Tony Leung) är en känd figur i kinesisk 1900-talshistoria och det har gjorts ett antal filmer om honom. Hur skulle WKW hantera storyn? Ja du, bra fråga! Han hanterar den inte alls skulle jag säga. Jag får ingen som helst känsla för vem Ip Man är eller nån annan av personerna i filmen är. Vad beror det på? Ja, dels finns det inga scener där vi får se två personer agera mot varandra, att prata, föra en dialog. Istället är det bara flummigt slomo-foto och en voice-over som babblar filosofiskt trams. Då och då dyker det upp informationstexter som meddelar att en oerhört viktig händelse i Ip Mans liv har hänt. Oj, vad gripande… NOT.

Min favorit från Crouching Tiger, Hidden Dragon, den underbara Zhang Ziyi, är med i filmen som dotter till en gammal martial arts-mästare. Tyvärr kan hon omöjligen lyfta detta dravel till nån sorts godkänd nivå.

Om man är snäll kan man säga att det i filmen finns en historia om en maktkamp, om vem som ska vara martial arts-kung i staden Foshan i Kina i slutet av 1930-talet. Ip Man blir utsedd till arvtagare, den gamla mästaren blir mördad, hans dotter (Zhang Ziyi) kräver hämnd. Sen invaderar japanerna och Ip Man flyr av nån anledning till Hongkong utan att ta sin fru och dotter med sig.

I Kina (främst Hongkong antar jag) är filmen är den mest inkomstbringande filmen nånsin för WKW så att jag inte förstår berättarstilen alls kanske har en kulturell koppling. Fast grejen är att WKW för mig är ganska olik sina Hongkong-kollegor. WKW är en filmpoet. Han gör ganska flummiga filmer där handlingen kommer i andra hand. Han berättar med bilder, i tidigare filmer med hjälp av fotogurun Christopher Doyle, och musik. Mer ordinära scener med ”vanlig” dialog förekommer nästan inte. Jag brukar oftast gilla hans stil som t ex i Helgon i neon och Chungking Express.

Den här flummiga stilen funkar nog bara när WKW har helt fria tyglar. När han ska berätta en historia, som i det här fallet Ip Mans historia, ja, då funkar det inte alls. Martial arts-koreograflegenden Yuen Woo-ping står för fajtingscenerna och det borde ju borga för några höjdpunkter i det avseendet i alla fall. Men jag vet inte, jag har sett betydligt mer imponerande och snyggare fajtingscener. Min favoritscen i filmen är ändå en snygg sekvens där Zhang Ziyi slåss mot en elaking på en perrong samtidigt som ett tåg passerar.

Slutomdöme: dravel, sömnpiller, tråkigt, trist, obegripligt. Jag rekommenderar att ni ser Ip Man från 2008 med Donnie Yen i titelrollen istället.

1/5

Vill ni få ”second opions” när det gäller filmens kvalitet så kolla in hos Henke och Sofia som också skriver om den idag, och tidigare har även Jessica skrivit och Har du inte sett den? poddat om den.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Biografifilm, Drama, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Smärtgränsen

13 september, 2013 10 kommentarer

Malmö FilmdagarSmärtgränsenTitel: Smärtgränsen (After Lucia)
Regi: Michel Franco
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Ibland är det så att man vet att det man ser på vita duken egentligen borde beröra men av nån anledning så känner man sig märkligt kall inför det man ser. Trots att det som skildras är förfärligt så… jag vet inte, jag kanske går in i Michael Haneke-mode? Ungefär så kändes det när jag såg den mexikanska filmen Smärtgränsen (eller After Lucia som den har hetat internationellt).

Filmen handlar om en pappa och hans dotter, eller kanske mer om en dotter och hennes pappa, när de båda försöker (över)leva efter att deras mamma/fru har dött. De har flyttat till en ny stad och dottern börjar i en ny skola. Det hela börjar ganska lugnt men efter en partyhelg så har det läckt ut en sexvideo med dottern och därefter är hon skolans mobboffer.

Åh, fy fasen vad jobbigt det var att se den här filmen! Är det därför som jag inte känner med hjärtat. Jag sitter och undrar hur elaka ungdomar egentligen kan vara. Och var är de vuxna? Till en början är det inte så farligt men de saker som skolkompisarna gör blir bara värre och värre. Mot slutet så bara ”jaha, nu är det nåt som är fel här, var är lärarna, varför ingriper ingen, så här kan det inte vara!?”.

Jag nämnde Michael Haneke. Varför gjorde jag det? Ja, det kan ha att göra med den där statiska kamera som betraktar det som sker i filmen. Är inte Haneke ganska förtjust i den statiska kameran? Det blir liksom en kamera som objektivt övervakar skeendet utan nån känslomässig koppling. Ungefär så kände jag.

Jag kände länge att jag var på filmens sida om man kan uttrycka sig så. Nånstans kände jag för både den nallebjörnslika pappan och den söta dottern och ville att allt otrevligt skulle vändas till nåt sorts hopp. Nu skedde inte riktigt det och när filmen (plötsligt) tog slut så viftade jag med mina händer som Zlatan brukar göra när han är missnöjd med nåt. Jag menar: ge mig nåt mer, att världen är fel och cynisk och otäck och elak och… det vet jag redan. Ge mig hopp. Det gjorde inte Smärtgränsen. Men det var en bra film och därför blir det en trea.

3/5

Även Sofia skriver om Smärtgränsen idag och jag rekommenderar att ni klicka er dit och kollar vad hon tycker. Tidigare har även Movies – Noir skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Monica Z

12 september, 2013 12 kommentarer

Malmö FilmdagarEddaTitel: Monica Z
Regi: Per Fly
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det kanske ska till en dansk(jävel) för att göra en riktigt bra svensk film? Per Fly är dansk och har bl a gjort den fantastiska Bänken med den fantastiska Jesper Christensen. Nu skulle han göra biopic om den svenska jazzikonen Monica Zetterlund. Han skulle åtminstone regissera filmen. Manus är skrivet av svenske Peter Birro som även ligger bakom manuset till Snabba Cash II (en nyhet för mig).

Det brukar finnas två metoder när det gäller biopics (eller biografisk film kanske det heter på svenska men det är för långt så vi kör med biopic). Första sättet är att helt enkelt berätta heeeela historien från början till slut. Det andra sättet är att välja ut en speciell händelse eller period och skildra just den, som man t ex gör i Lincoln. I Monica Z fokuserar man på två saker, dels Monicas försök att bli framgångsrik som sångerska och dels hennes försök att gör sin pappa nöjd. Vilket ju när man tänker efter är samma sak. Filmens känslokärna är hennes relation med pappan (som spelas av Kjell Bergqvist).

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar (därav loggan uppe till höger) som en av elva filmer i ett härligt filmstimm under knappa tre dagar. Av dessa var det en, och endast en, som fick mig att gråta. Vilken film var det? Jo, den första jag såg och det var just Monica Z, vilket kom som en liten överraskning. Enbart detta faktum gör att jag måste ge filmen ett högt betyg.

Titelrollen spelas av skånskan och sångerskan Edda Magnason som här gör sin filmdebut! Jag luktar Guldbagge. Jag kan i alla fall garantera en nominering. Edda är lik Monica, hon är vacker och har en skön intensitet, hon är en duktig sångerska. Men viktigast är att hon visar sig vara en duktig skådis också! Det känns inte som att det är en debutant vi ser på vita duken. Hon är sin rollfigur hela tiden. En sak jag noterade men som andra inte snappat upp var att hon ibland lät som en skåning som försöker prata rikssvenska. Det klingade lite lustigt. Men det kanske bara är jag? Efter att ha pratat med andra verkar de flesta nämligen imponerad över hennes olika dialekter, Hagfors:ska och sen mer åt det rikssvenska hållet. Förmodligen är det alltså bara jag.

Filmen är en klassisk ”uppgång och fall”-historia. Monica kämpar på som folkparkssångerska samtidigt som hon jobbar som växeltelefonist i Hagfors. Hon gör allt för att lyckas, för att komma bort från Hagfors, för att visa sin pappa att hon kan! Hon ”offrar” t.o.m. sin dotter. I sina förhållanden till män känns det mest som att hon utnyttjar dem som språngbräda för att komma till Stockholm eller åstadkomma nåt annat. Det är inte en vacker bild som målas upp av Monica. I grunden är handlar det dock om en kvinna med en väldig vilja men samtidigt ett väldigt dåligt självförtroende.

Den scen som fick en tår att sakta rinna nedför min kind kan säkert många tycka är over the top, för mycket av det goda. En sån där övertydligt manipulativ scen som trycker på rätt knappar. Scenen innefattar Edda, Kjell Bergqvist och ett telefonsamtal över Atlanten efter att Monica uppträtt tillsammans med pianisten Bill Evans i New York. Är pappa nu äntligen kanske lite nöjd med sin dotter? Och kan han uttrycka det? Oh yes he could!

Lite kul är att filmen kryllar av kändisar från 60-talets nöjes-Sverige. Vi får träffa både Hasse & Tage, Lena Nyman och inte minst en Wagner-dirigerande Vilgot Sjöman. Trots att dessa ”kändisar” är helt okända för alla utom svenskar så tror jag ändå historien om Monica är så pass universell att den kan funka t ex i USA. Filmen har redan fått en engelsk titel: Waltz with Monica. I Sverige tror jag det här blir höstens (svenska) blockbuster. Biosalongerna kommer att krylla av gubbar och gummor som vill återuppleva sitt 60-tal.

4-/5

Det är fler som skriver om Monica Z idag, och Har du inte sett den? har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (nattpod)

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snabba Cash – Livet deluxe

11 september, 2013 6 kommentarer

Gangsta

Gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta

Titel: Snabba Cash – Livet deluxe
Regi: Jens Jonsson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg hem från jobbet för några dagar sen så lyssnade jag på Kinos podcast där de gick igenom Snabba Cash-filmerna. En panel på tre fick frågan om vilken film de gillade mest. Som av en händelse blev svaren ”trean”, ”tvåan” och ”ettan”. Sen fick vi höra en intervju med med producenten Fredrik Wikström som redogjorde för hur han hade tänkte när det gällde vilka som skulle regissera filmerna i trilogin. Först var det tänkt att Daniel Espinosa skulle regissera alla tre men han fick ju ge riktlinjer till Denzel i Safe House istället. Då bestämdes det att man skulle satsa på två olika regissörer till uppföljarna. De skulle komma från mer konstnärlig film, inte från actiongenren. Detta för att få till nåt mer spännande än bara en vanlig thriller.

Babak Najafi regisserade Snabba Cash II och enligt mig var det en av 2012 års bästa filmer. Efter att ha sett den fick jag höra att Jens Jonsson skulle göra trean och jag tyckte det kändes spännande. Så här skrev jag då: ”Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan”.

Tillbaka till panelen och det här med att regissören gör sin del av trilogin med sin personliga stil. Delar av panelen tyckte verkligen att filmerna, trean inkluderad, skilde sig från varandra i stil. Hmm, det kan jag inte hålla med om. Jag tycker de känns ganska lika i stilen. Jens Jonsson har inte lyckats få till nån speciell Jens Jonsson-känsla, och det kanske är mycket begärt i en actioncrimethriller. En annan sak som panelen nämnde var att fokus har skiftat lite från film till film och där håller jag däremot med. I första filmen tittar vi på hur det funkar kring Stureplan och i den brattiga världen. I den andra rör vi oss mer utåt förorten medan vi i den tredje lär känna ”familjen” inom den jugoslaviska/serbiska ”maffian” i Sverige.

Oj, det blev en väldigt lång inledning innan jag faktiskt börjar prata om filmen jag har sett: Snabba Cash – Livet deluxe. Vi möter Jorge (Matias Varela) från de två första filmerna. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb (bokstavligen!) – men han ska givetvis göra en sista stöt bara, för att kunna öppna sin restaurang på sin strand i sitt spansktalande land. Vi möter JW som letar efter spår av sin syster i Los Angeles. En nykomling i handlingen är juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie (kallad Nata) som gör en Michael Corleone-resa på sitt sätt.

Min sammanfattning av filmen: många handlingar blir det. Blir det inte väldigt spretigt? Jo, det blir det. Tänkte inte på det. Historien med JW är fullkomligt ditklistrad bara för att få klistra dit Joel Kinnaman på postern. Vi får träffa honom i högst tre minuter i filmens inledning och sen är han borta under resten av filmen bara för att dyka upp som gubben i lådan slutet och då liksom jaha jaha vem är du då??? Jahaaa, du var med i början, jaha, sorry, glömde bort dig.

Det här hade väl ändå inte gjort så mycket om resten av filmen hade varit en tät och spännande film som hängt ihop bra. Tyvärr är den inte det, och tyvärr gör den inte det. Jorges historia och Natalies historia skaver mot varandra. Precis när jag sugits in i Jorges vedermödor så måste jag lära känna Nata igen. Kanske om både historierna hade varit lika bra så… men nu är det tyvärr bara Jorge jag är riktigt intresserad av. Ett problem med juggemaffiahistorien är att Dejan Cukic som spelar Radovan är förbannat tråkig. Jag vet inte om han har lärt sig sina svenska repliker utantill utan att kunna svenska men inlevelsen saknas. Detta gör att Natas historia haltar lite även om Malin Buska som spelar Nata inte gör nån dålig insats.

Det finns en riktigt riktigt RIKTIGT bra scen och ni som sett filmen borde veta vad jag pratar om. Rånet. Här steg intensiteten med typ 100 procent och pulsen med 30 slag. Från början tyckte jag scenen kändes lite… amatörmässig kanske man kalla det. Efter ett tag märkte jag att man hade filmat hela händelseförloppet i en enda lång tagning, och efter nån minut var jag helt inne i den. Känslan blev helt annorlunda än med det vanliga klippande för att skapa hets. Här följer vi det som händer i realtid. Vi följer Jorge på väg in i Tomteboda postterminal. Vi får höra det dämpade skrikandet genom gasmasker till vakterna att LÄGG DIG NER FÖR FAN! Vi får höra den förvirrade kommunikationen över walkie-talkie när de som sitter utanför upptäcker en lastbil som håller på att spärra deras flyktväg. Allt detta till pumpande musik.

Åh, tänk vad bra filmen var här under några minuter! Om den bara hade hållit en hyfsad nivå efter rånet så hade det blivit ett högre betyg. Om vi enbart hade följt Jorge och hans gäng eller om de andra historierna hade känts som samma film så kanske de hade blivit så. I Snabba Cash II har man lyckats med konststycket att knyta ihop tre historier till en helhet. Där följde vi Jorge, Mahmoud (Fares Fares) och JW och historierna knöts ihop av en väska med pengar. I Livet deluxe fanns inget som knöt ihop nånting tyvärr.

2+/5

PS. Vilken film tycker jag är bäst i trilogin…?

Tvåan!

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ping-pongkingen

10 september, 2013 4 kommentarer

Ping-pongTitel: Ping-pongkingen
Regi: Jens Jonsson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Snabba Cash III så kommer innan min recension av den en gammal recension av regissören Jens Jonssons förra film.

Jens ”kortfilmskingen” Jonsson har gjort sin första långfilm och för den vann han pris i Sundance trots strömavbrott och upprörda känslor över fult ord på amerikanska flaggan (se bild till vänster, om ni är skarpsynta). Filmen då? Jo, helt klart en egen film som känns personlig. Långt ifrån Beck och landsortsdramer, vilket är uppfriskande. Scenografin med ljusa pastellfärger gör att filmen får en speciell känsla. Tonen är långsamt komisk och samtidigt lite melankolisk.

Filmen påminner en hel del i stilen om Jonssons tv-serie God morgon alla barn som jag gillade bättre faktiskt (en fyra i betyg om man ska snacka betyg). Uppfriskande också med för mig helt okända skådisar. Det är fantastiskt skönt att slippa Michael Nyqvist, som jag gillade i t ex Tillsammans men som nu känns trött. Nu kanske det låter som om det blir ett högt betyg till Ping-pongkingen men som helhet räcker det inte till mer än en helt vanlig trea. Men gott så. Det är bara att fortsätta, Jens! (min kommentar: och jag tror inte det blev riktigt den fortsättning du hade tänkt dig, Jens)

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

WKW: 2046

9 september, 2013 4 kommentarer

2046Titel: 2046
Regi: Wong Kar-wai
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Då är det dags att avsluta WKW-temat… men håll ut. På lördag kommer min recension av Wong Kar-wais senaste film, martial arts-eposet The Grandmaster.

Wong Kar-wais uppföljare till In the Mood for Love – ja, jag kallar det faktiskt en upföljare även om regissören själv inte vill kalla 2046 för det. Hur som helst, här får vi återigen träffa författaren Chow som spelas av Tony Leung. Det har gått tre år sen hans misslyckade kärleksaffär med en gift kvinna spelad av Maggie Cheung. Effekterna är tydliga. Chow är nu en playboy som avverkar kvinnor på löpande band. Samtidigt skriver han på en roman som heter ”2046”, samma nummer som hotellrummet hade där de två älskande från In the Mode for Love träffades.

Filmen är som sig bör en ganska lös historia utan nån vidare struktur. För WKW verkar det mer handla om att försöka gestalta känslor och stämningar och inte så mycket om att få till en smart historia från A till B. Ibland funkar det, som i filmer som Chungking Express och Helgon i neon, men här stördes jag av stilen som kändes pretto-poetisk om ni förstår vad jag menar. Författaren Chow träffar ganska intressanta kvinnor som han dock håller på armlängds avstånd. Jag hade gärna velat veta mer om dessa kvinnors historier men de passerar liksom bara revy i Chow själviska värld. Fast det var ju förstås WKW:s mening – tror jag.

Kvinnorna spelas av bl a undersköna Zhang Ziyi och Faye Wong. Zhang Ziyi spelar en prostituerad kvinna om blir kär i Chow som dock inte direkt besvarar kärleken utan föredrar att betala henne efter deras möten. Faye Wong spelar Chows hyresvärds dotter som, till faderns stora förtret, är kär i en japan. Dessa historier får egentligen ingen upplösning utan rinner ut i sanden, vilket jag tyckte var lite synd… jo, förresten, nu när jag tänker efter så fick nog historien med den kärlekskranka japanen sin upplösning fast det sades liksom bara i en bisats.

Chow skriver sin roman ”2046” där folk åker med ett mystiskt tåg till år 2046 eftersom man där kan återuppleva glömda minnen för evigt. Det kändes som Chow här försökte bearbeta det som han upplevde med Maggie Cheung i In the Mood for Love. Istället för att ta itu med sig själv så skriver han sin bok, men det kanske funkar det med i slutändan.

Fotot i filmen står som vanligt Christopher Doyle för och därför är det förstås riktigt vackert och lever sitt eget liv, men kanske inte så bra som i WKW:s tidigare samarbeten med den australiensiske (numera mer kinesiske) fotogurun. Kanske dags för WKW att jobba med nån annan. Ett citat från herr Doyle:

”I feel that 2046 is unnecessary, in retrospect. I think probably Wong Kar-wai realized that somewhere, and that’s why it took so long. You do realize that you have basically said what you needed to say, so why say more? I feel that way. I think you have to move on.”

Jag kan hålla med. Det som skulle sägas sas i In the Mood for Love. 2046 får en svag trea från mig. Knappt sevärd men intressant om man gillar WKW. Den innehåller vissa scener som är pärlor men som helhet blir det för löst och svagt. Det kändes ungefär som Days of Being Wild där helheten inte heller funkade riktigt.

3-/5

PS. Efter att ha läst om 2046 på Wikipedia så förstår jag att Days of Being Wild faktiskt är första delen i en sorts trilogi där In the Mood for Love och 2046 är de följande delarna. I Days of Being Wild är Su Li-Zhen, Maggie Cheungs karaktär, en av huvudpersonerna (Chow är bara med i en kort sekvens); i In the Mood for Love är Su Li-Zhen och Chow båda i centrum; i 2046 är det Chow som är huvudpersonen (Cheungs karaktär är knappt med förutom några korta klipp).

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

WKW: In the Mood for Love

8 september, 2013 3 kommentarer

In the Mode for LoveTitel: In the Mood for Love
Regi: Wong Kar-wai
År: 2000
IMDb | Filmtipset

WKW-temat fortsätter med filmen som väl blev hans stora internationella genombrott…

När en man och en kvinna, som precis flyttat in i samma hyreshus upptäcker att deras respektive har ett förhållande, inleder de själva ett sorts förhållande.

Huvudrollerna i den här filmen av Wong Kar Wai, som jag gärna skulle se fler filmer av, spelas av Maggie Cheung och Tony Leung, som även var ett par i Zhang Yimous Hero om jag minns rätt. Den här filmen är oerhört snyggt gjord. Jag vet inte hur många klänningar Maggie Cheung bär under filmen, men det är många och alla i typiskt 60-talssnitt eftersom filmen utspelas under den tidsepoken. Detta är bildkonstverk på hög nivå med riktigt skön musik som återkommer gång på gång. Just att det är samma musik, antingen Nat King Cole eller ett cellostycke, upplever vissa, efter vad jag förstått, som en upprepning och lite tråkigt, men för mig har det en sorts positiv hypnotisk verkan. Scenerna med denna musik återkommer med jämna mellanrum i filmen och utspelas i slow motion och är så snygga som det kan bli på film. Jag rekommenderar denna film.

4/5

Spoiler
Det som är speciellt med den här filmen är att det inte förekommer några regelrätta kärleksscener. De kysser inte ens varandra. Dessutom får man aldrig ens se huvudpersonernas vänsterprasslande respektive i bild (förutom ett par ben, och så får man höra rösten) vilket gör det hela än mer magiskt på nåt sätt. Däremot är den fylld med återhållen erotik. Sen vet man dessutom inte riktigt om de två huvudpersonerna har gett efter för köttets lustar eller ej. Åtminstone var det så att det inte framgick för mig. Det mesta av det som händer sägs mellan raderna. Fast, jo, de har nog haft ihop det och det är därför de är så sorgsna.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

WKW: Ashes of Time

7 september, 2013 2 kommentarer

Ashes of TimeTitel: Ashes of Time
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Ashes of Time såg jag i en redux-version på Stockholm Filmfestival 2008. Jag såg fram emot den väldigt mycket…

Wong Kar-wai är något av en favoritregissör. Hans filmer brukar ofta ha en känsla som jag gillar. Filmerna brukar flyta omkring i en skön känsla av poesi och romantik istället för att ha en rätlinjig handling från a till b. Det krävs nog en hel del för att få det att funka. Wuxia-svärdeposet Ashes of Time gjorde WKW 1994 (parallellt med att han gjorde Chungking Express) och nu visade han sin redux-version här på festivalen. Det visade sig vara den värsta smörjan jag sett på väldigt länge. Det var en enda lång plåga, trots att filmen inte var speciellt lång. Fotot, av min husgud Chris Doyle, är en katastrof. Handlingen upplöses i en flummig poesisession. Actionscenerna förstörs av Doyles sönderklippta och suddiga slow motion-foto som får en att må illa. Inget är bra i denna totala katastrof. Pluset i kanten får Tony Leung Chiu Wai och Maggie Cheung som nånstans ändå ger nån sorts nerv åt denna kalkon.

1+/5

Om visningen: Inte mycket att säga. Jag satt och vred mig och hoppades filmen skulle ta slut nån gång. Ingen kan ha gillat det här. Ja, jo, jag kan väl säga att jag betraktar det här som en film som heter Ashes of Time. Sen finns det två versioner. Både IMDb och Filmtipset verkar tycka att det är två olika filmer men det tycker jag inte funkar. För mig är det en film men två versioner. Och den får en etta.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Drama, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pansarkryssaren Potemkin

6 september, 2013 8 kommentarer

decadesEfter att ha hört Henke prata om ett kommande projekt som han skulle göra ihop med Movies – Noir så kände jag mig inte speciellt sugen på att delta aktivt. Det kändes lite som när man får en telefonförsäljare på halsen. ”Tack men nej tack. Jag kan gå in och kolla på nätet senare och så får vi se”. Och så blev det. När Henke och M-Noir skrev om det kommande monsterprojektet så läste jag deras beskrivningar om vad det hela gick ut på… och blev nyfiken, så pass nyfiken att jag tänkte att det kunde vara kul att haka på.

Vad betyder det? Jo, det betyder att jag de två första fredagarna varje månad (förhoppningsvis) kommer att skriva om två för mig nya filmer som jag inte har sett tidigare. Projektet går ut på att se filmer som man har missat från olika decennier, med start på 1920-talet för att sen arbeta sig framåt i tiden. Henke och M-Noir kommer att skriva om en film varje fredag. Själv nöjer jag mig med de två filmerna som är gemensamma, som båda två kommer att skriva om. Om jag redan sett en utvald film så kan det hända att jag ser om den och skriver om den utifall att jag inte skrivit om den på bloggen tidigare.

Det som är extra kul med projektet tycker jag är att man slipper välja film själv, haha. Det är lite av en lyx att nån väljer åt en. Om den är bra, ja, då är det kul. Om den är dålig, ja, då kan man alltid skylla på att nån annan har valt den. Så då kör vi.

****

Potemkin3Titel: Pansarkryssaren Potemkin
Regi: Sergej Eisenstein
År: 1925
IMDb | Filmtipset

Först ut var Pansarkryssaren Potemkin från 1925, en film jag hört väldigt mycket om men egentligen inte visste nånting om förutom att den innehöll en scen med en barnvagn som rullar ner för en lång trappa i Odessa. En scen som kopierats och hyllats ett antal gånger i en mängd filmer.

Det första jag insåg när jag läste om filmen och började titta på den var att det var en propagandafilm, vilket jag inte heller hade fattat tidigare. Filmen, som är baserad på verkliga händelser, skildrar ett uppror mot tsarryssland som ägde rum bland matroser på ett örlogsfartyg 1905, ett sorts förspel till de ryska revolutionerna 1917. Männen på skeppet får usel mat, köttstycken där maskar glatt kryper omkring. Skeppets doktor kallas dit men anser att det inte är nåt fel på maten. Missnöjet kokar och till slut är myteriet faktum.

Som vanligt i äldre filmer så var det intressant att studera vissa detaljer i miljöer eller hur saker fungerade. Just här så fanns det några guldkorn som t ex hur glasögonen såg ut på den här tiden eller borden ombord på Potemkin som var upphängda i rep för att motverka effekten från vågorna.

Propagandafilm var det. Det är en skickligt gjord propagandafilm. Den är gjord med en effektiv berättarteknik som skulle platsa i vilken Neill Blomkamp-film från 2013 som helst. Det är lite lustigt hur den här filmen hyllas som världens bästa nånsin, eller åtminstone den mest inflytelserika. Stilen i filmen är oerhört överdriven. Matroserna är goda, officerarna och tsarens soldater är ooonda. Om filmen gjorts idag hade alla klagat på hur förenklad den var. Jag tänker t ex på det jag hör om en film som Elysium. Men nu snackar vi ju om en stumfilm från 1925 så då får man vara förenklad och övertydlig. Fast grejen är alltså att jag gillar Pansarkryssaren Potemkin – och jag gillar Elysium också. Haha, det kanske finns ett samband där.

Under filmens gång och under vissa scener, speciellt mot slutet, så tänkte jag en del på en regissör som Michael Bay. Stilarna är väldigt lika, vilket känns roligt och märkligt med tanke på vad de olika filmerna ska representera och stå för. Regissör Eisenstein vet hur man med musik och bilder bygger upp en pampig stämning. Det blir mer och mer uppumpat och pompöst. Det var kul att se i en så här pass tidig film. För mig känns den väldigt modern i sitt sätt att skapa känslor och spänning. Ytterligare en detalj som kändes modern är hur Eistenstein jobbat vid klippbordet. T ex finns en scen när Potemkin är på väg in i hamnen i Odessa och invånarna strömmar ner mot hamnen. I en bild får vi först se en helt öde och tom trappa. I nästa klipp är den full med folk som hastar nedåt. Inget speciellt kanske men ändå effektivt berättat.

Potemkin2Potemkin1

Det mest effektiva, har regissören Sergej Eisenstein förstått, är att ibland dröja kvar vid människors ansikten. Det här var nåt som stack ut. Vilka ansikten vi får se! Det fanns nåt magiskt över dessa (och då syftar jag inte bara på mustascherna). Skådespelarna gör faktiskt magnifika insatser. Ta t ex de onda officerarna på skeppet Potemkin. Haha, de framställs verkligen som genomonda, speciellt i jämförelse med en ung lidelsefull matros som börjar gråta i sin hängkoj.

Även under den berömda scenen vid Odessa-trappan är det väldigt tydligt vilka som är onda och vilka som är goda. De onda soldaterna förblir ansiktslösa medan de goda revolutionärerna blir personer då ansiktena visas i stor närbild. Ett oskyldigt spädbarn används t.o.m. för att understryka detta ännu mer. Haha, helt underbart. Scenen är väl uppbyggd när det gäller klipp och musik. Skräcken och paniken går fram bra. Jag tyckte kanske scenen slutade lite väl abrupt utan ett riktigt avslut, och det kanske beror på att det var en händelse som i själva verket aldrig ägt rum i verkligheten. Men allt för bästa propagandaeffekt.

Filmen är givetvis fylld med symbolik. På skeppet finns en ortodox präst som försöker stävja upproret med sitt kors. Det funkar så där. Religion är alltså fel. Vi har även en matros som blir en klockren martyr. Ja, det blir ju nästan inte symbolik när det är så direkt berättat. Nåt som inte kändes övertydligt var några av filmens repliker. Nu är det ju en stumfilm men vi får ju då och då se skyltar med replikerna i textform. Det finns en replik som jag minns speciellt just för att den kändes tagen från en film av idag. När matroserna klagar på maten så säger en av dem: ”Inte ens ryska krigsfångar i Japan får så här dålig mat!”.

3+/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om Pansarkryssaren Potemkin? Blev de helt sänkta eller flöt filmen på bra? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir (som även designat den snygga loggan uppe till höger)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

WKW: Helgon i neon

5 september, 2013 2 kommentarer

Helgon i neonTitel: Helgon i neon
Regi: Wong Kar-wai
År: 1995
IMDb | Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Helgon i neon och den här gången har jag inget problem med att beskriva handlingen i filmen eftersom jag inte längre har nåt behov av det…

Detta är en sorts systerfilm till Chungking Express. Den utspelas i samma miljöer i Hongkong, bl a återkommer snabbmatstället. Vissa andra referenser finns också, bl a ananas. Här handlar det om en yrkesmördare (Leon Lai) och hans kvinnliga agent (Michelle Reis) som funderar på att lägga av. Takeshi Kaneshiro dyker upp i en skön roll som en snubbe som ätit ananas, förlorat talförmågan, och bryter sig in i affärer på nätterna och agerar påstridig försäljare samt ger döda grisar en uppfriskande massage.

Ja, den här filmen innehöll det mesta. Scenen där Kaneshiro ger grisen massage är mycket rolig (kan tyckas märkligt men så var det). Vi har alltså en hel del humor men också lite mer allvar med människor som verkar längta till nåt annat. Musiken är strålande. Jag är ganska säker på att jag hör en kinesisk version av Karmacoma med Massive Attack. De inledande 40 minuterna ligger filmen faktiskt på en femma.

Stämningen är tät och mystisk, fotot väldigt intensivt och annorlunda komponerat. Sen tycker jag filmen kanske tappar lite fokus. Mot slutet skildrar dock WKW en far-son-relation på ett humoristiskt och samtidigt gripande sätt. Betyget blir klart godkänt och filmen är en annorlunda upplevelse som jag rekommenderar alla att se. Jag måste också säga att man lyckats göra en bra svensk översättning av titeln också. Helgon i neon. Mmm.

4/5

PS. Jag kan tilläga att WKW är en mästare på att hitta sjukt söta tjejer (ja, Tony Leung är söt han också i sin uniform i Chungking Express) för rollerna i sina filmer. Det verkar ganska ofta vara popartister eller f.d. skönhetsfröknar och de är som klippta och skurna för sina roller. Det verkar lättare att kombinera musik- och filmkarriärer i Asien, och det är allmänt accepterat (?). I Sverige är man ju ansedd som antingen skådis eller artist. Eller? Edda i Monica Z någon?

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →