Jojjenito – om film…

Elysium

Himmel

Titel: Elysium
Regi: Neill Blomkamp
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmspanarträffen efter semestrar och annat trams inleddes efter en snabbfika med en titt på Neill Blomkamps science fiction-film Elysium. Först vill jag, precis som Jessica gjorde på det efterföljande pubhänget, konstatera att det är roligt att det kommer så många sf-filmer just nu. Vad har vi sett? Star Trek Into Darkness, Oblivion, After Earth, Pacific Rim bl a. Sen känns det även som att superhjältefilmerna har fått mer sf-inriktning vilket jag tycker är trevligt. Det gäller t ex Iron Man 3, Man of Steel eller The Wolverine.

Neill Blomkamp är en ung sydafrikansk regissör med bara en tidigare långfilm under bältet. Den filmen är i och för sig inte vilken film som helst. Blomkamps District 9 kom 2009 och gjorde succé bland kritiker (och publik också om jag minns rätt?). Själv tyckte jag den var riktigt bra även om jag inte kunde låta bli att störa mig lite på mockumentärstilen som filmen inleds med. Nu får man väl nästan kalla Blomkamp en sorts golden boy inom filmindustrin, speciellt med avseende på hans arbete med datoranimerade effekter (cgi på svenska).

District 9 var en politisk film som med hjälp av ett science fiction-scenario drog paralleller med vårt samhälle och pekade på problem som existerar (rasism, apartheid, flyktingar, mm). Elysium skiljer sig inte i det avseendet. Ungefär 150 år framåt i tiden är Jorden ett överbefolkat helvete, mer eller mindre. Miljöförstöring har gjort luften dålig, L.A. har förvandlats till en kåkstad, folk pratar spanska (som om det skulle vara nåt dåligt…), arbetslösheten är stor, osv, osv.

På en gigantisk rymdstation, Elysium, har de som kan, dvs de rika och privilegierade, tagit sin tillflykt. Här bor de med avancerad teknologi, sjukvård som i princip ger evigt liv vad det verkar, i en slick värld som till viss del liknar The Capitol i The Hunger Games. Max (Matt Damon) har precis kommit ut efter ett fängelsestraff och sliter nu på en fabrik som producerar robotar och annat teknologi för Elysiums räkning. Även om Max tycker livet är monotont, slitigt och tråkig så är han är en av få som har jobb. Men… efter en strålningsolycka på fabriken har Max plötsligt bara fem dagar kvar att leva. Hans enda hopp är att ta sig upp till Elysium för att där hela sig själv i en s.k. Med-Pod. Samtidigt på Elysium planerar (försvars?)ministern Delacourt (Jodie Foster) en kupp för att själv bli president. Även om man lever i fred, välstånd, hälsa så har man inte blivit av med girighet.

”I promise you, one day I’ll take you to Elysium.”

De första kanske 45 minuterna av filmen är jag helt uppslukad av filmen. Jag stortrivs. Jag älskar de båda miljöerna som vi får uppmålade för oss. Först det skitiga och överbefolkade Los Angeles där folk antingen är biltjuvar eller jobbar på robotfabriken. De flesta som jobbar för olika myndigheter är robotar, och det innefattar läkare, säkerhetspersonal och övervakare. Apropå övervakare så får vi en härlig scen när Max besöker sin för att försöka förklara ett tumult som uppstod vid en säkerhetskontroll när han skulle ta bussen till jobbet. Personlig service… NOT. Som kontrast har vi världen uppe på Elysium. Här har man skapat ett evigt förortsparadis med grönt gräs, blått vatten och vita hus i en artificiell jättebiosfär, eller ett jättebiohjul kanske det ska kallas.

Inledningen av filmen är i mångt och mycket ett socialrealistiskt drama om Max där han försöker hanka sig fram för att kanske nån gång få ihop pengar till att åka till Elysium. Det är nåt han har drömt om ända sen han var liten pojk, då han ofta tittade upp mot himlen och Elysium. Så nära men ändå så långt bort. När actionen väl sätter igång är jag länge helt med i filmen. Det är spännande, det är snyggt, det är en kamp mot klockan.

Som politisk allegori tycker jag filmen funkar. Att på det sättet som görs i filmen sätta samtida frågor i fokus funkar för mig. Det som skildras i Elysium är inte långt ifrån den värld vi lever i. Det är bara att titta på EU och de murar som byggs upp och de flyktingar som via livsfarliga rymdfär… eh båtturer försöker komma in via Medelhavet. Eller glutta lite på hur det funkar i USA med dess (sjuka) sjukvårdssystem.

Helvete

Skurk i filmen är förutom Delacourt själv hennes hantlangare Kruger som nere på Jorden står redo att utföra hennes order. Kruger spelas av samme Sharlto Copley som gjorde huvudrollen i District 9. Kruger är en riktigt obehaglig karaktär, givetvis genomond och fullständigt galen.

Filmen är som sagt länge väldigt bra. För mig tappar den tyvärr mot slutet då händelserna blir mindre intressanta. Det blir mer av standardaction plus att det politiska budskapet målas med lite väl breda penslar (barn springande i slomo i vattenpölar, nja). Action i sig behöver inte betyda att det är nåt fel. Den action som förekom under första timmen var riktigt spännande och nervig. Problemet är att t ex slutfajten mellan Kruger och Max uppe på Elysium är filmad med superskakig kamera och klipparen fått fnatt i klipprummet.

Jag vet inte om filmmakarna inte riktigt vetat hur man skulle sy ihop slutet. Det stressas liksom igenom och vissa saker som händer känns ologiska. Jag ska inte gå in på några detaljer här men med tanke på antalet roboter vi sett under filmen känns det konstigt att de alla verkar ha tagit fikarast under de sista 20 minuterna. Delacourt (Jodie Foster som gör en solid insats) försvinner lite väl snabbt ur handlingen också utan nåt riktigt avslut.

Det är nära nära nära att jag delar ut en svag fyra men det landar till slut på en stark trea till Elysium, som jag tyckte var snäppet bättre än District 9 (ja, Sofia!). Förresten, att jag inte nämnt den kvinnliga rollfiguren Frey är ingen kritik mot Alice Braga, som spelade rollen, men det visar att det var en tråkigt skriven roll. Frey är Max gamla kärlek med en sjuk dotter, och som rollfigur är hon ganska meningslös och bara nåt för Max att rädda och skydda.

eller uttryckt i siffror 3+/5

Vad tyckte mina bloggkompisar? Fågel, fisk eller mittemellan?

Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir