The Darjeeling Limited

29 november, 2013 8 kommentarer

Darjeeling LimitedTitel: The Darjeeling Limited
Regi: Wes Anderson
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Det finns en Wes Anderson-film som jag faktiskt gillar och det är den som de flesta andra (?) inte brukar gilla. Den har vi kommit till nu. Raka spåret till recensionen.

Wes Anderson har inte varit någon favorit hos mig, även om jag tror jag gillar Rushmore, som det var länge sen jag såg, minns i princip bara Bill Murray hoppandes trampolin i en pool (min kommentar: efter texten skrevs såg jag alltså om Rushmore). Både The Royal Tenenbaums och Life Aquatic fick underkänt. Det kan hända att det var ett resultat av en anti-hype-reaktion från min sida. Nya filmen The Darjeeling Limited utpelas i Indien där tre distanserade bröder försöker komma samman efter att deras far dött ett år tidigare. Det går väl så där, till en början.

Oj, detta var en överraskning! Del ett av visningen, alltså kortfilmen Hotel Chevalier, satte en skön stämning direkt. Det lustiga är att den, liksom ”huvudfilmen”, har fått R-rating i USA. Smått märkligt. Hur tänker de där borta ”over there”? Hur som helst, efter att dess eftertexter rullat förbi och del två (huvudfilmen) börjar får vi se Bill Murray, i SLOW MOTION, bli omsprungen av Adrian Brody i jakten på ett tåg. Så rackarns skönt, helt enkelt.

Jag har tyckt att Andersons tidigare filmer varit konstlat djupa och att inget egentligen händer. Det är bara en snygg yta i nån låtsasvärld. Tyckte jag, alltså. Nånting har ändrats. Jag vet inte om det är hur jag uppfattar filmen eller om det The Darjeeling Limited som är annorlunda. En sak är säker, det är jag väldigt ofta gillar road movies. Kan vara därför som jag direkt gillar den här filmen som i och för sig är en ”rail movie”. Om jag ska sammanfatta vad jag tycker så säger jag: skön stämning, lågmäld humor, och en rörande insats av Owen Wilson med tanke på vad han tog sig för efter inspelningen. Hmm, vad mer att säga förutom att filmen är en riktigt bra indiematinérulle?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kortfilmen Hotel Chevalier får en trea i betyg.

Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Mardrömmar – Eraserhead

27 november, 2013 20 kommentarer

MarulkMånadens filmspanartema blev inte snö- eller julfilmer. Nej, det blev muahahamardrömmar. Hur skulle man angripa det temat? Vilken film jag valde skulle avgöras av hur jag valde att tolka temat. Antingen skulle jag välja jag en film som ger mig själv mardrömmar, en riktigt läskig film. Problemet är att jag sällan får mardrömmar av film och dessutom vet man ju aldrig det innan man ser en film och jag ville helst se en för mig ny film. En gång som barn fick dock jag ruggiga mardrömmar efter att ha sett The Haunting men när jag såg om den för ett tag sen så blev jag ganska besviken eller åtminstone inte rädd. Jag skulle kunna välja en film som skildrar nån som råkar ut för en riktigt mardrömsdag, en sån där dag då allt som kan gå fel, går fel. En film med Kafka-varning. Men jag kunde inte komma nåt bra exempel. Nästa tanke var en film i stil med Jacob’s Ladder som kan beskrivas som en skildring av en mardröm. Här handlar det inte en om mardrömsdag. Nej, hela livet är en enda mardröm, fast på riktigt. Nu kom jag att tänka på en annan film och trots att jag sett den tidigare så var det så pass länge sen att jag ville se om den. Dessutom var det en av mina favoritregissörer som låg bakom. David Lynchs Eraserhead!

****

EraserheadTitel: Eraserhead
Regi: David Lynch
År: 1977
IMDb | Filmtipset

För tio år sen körde Cinemateket i Stockholm ett David Lynch-tema där man kunde frossa i surrealistiska skumheter som Lost Highway eller suddigumshuvudfilmen som jag valde för filmspanartemat. Jag passade faktiskt på att den gången se Eraserhead på stor duk. Det här var på den goda tiden när Cinemateket höll till på mysiga biografen Sture inne i stan och inte bara i bunkern ute vid Gärdet. Jag minns kanske inte så mycket av filmen förutom att jag gillade den, hur konstig den nu än var. Vissa bilder hade etsats fast, bl a en av freakbebis inlindad i bandage så bara det avlånga huvudet stack fram.

HenryInledningen gör klart att det är passande film för temat. Huvudpersonen Henry (spelad av Lynchfavoriten Jack Nance) flyter omkring i en mystisk svart rymd framför en märklig planet som kameran sen zoomar in på. Inne i planeten sitter en man med hudproblem och drar i grävmaskinsliknande spakar. Henry gapar och ut ur hans mun kommer små freakbebisspermier som sen faller ner i en stor pöl med vitt vatten. Sen ”vaknar Henry upp” och vi finner honom på väg hem från jobbet med en ständigt bekymrad uppsyn.

Hemma i sin lägenhet har Henry en stor hög med snårigt träris på sin byrå. I byrån har han en sönderriven bild på sin flickvän. På väg in i lägenheten fick han veta av sin granne att hans flickvän hade hört av sig och bjudit in honom på middag. Genom ett dånande, klingande, sågande, surrande, bankande industrilandskap går Henry hem till Mary och hennes föräldrar för att äta the middag from hell. Han får även reda på att Mary är gravid, därav försöket att lappa ihop deras förhållande genom en ”date”. Marys mor kräver att de både ska gifta sig och så sker också. De flyttar hem till Henry och nu är de tre. Med sig har de alltså sitt barn, som är ett monsterbarn. En avlång läbbig sak som ligger inlindad i bandage. Freeeaky!

BebisOj, oj, hela filmen är en enda lång mardröm. Jag mindes inte att den var så skum som den faktiskt var. Det är en mardrömslik värld Lynch presenterar för oss. Jag känner igen mycket från hans senare filmer. Scenografi, dialog, bildkompositioner. Röda draperier (ja, de är röda, det vet jag, även om filmen är i svartvitt) och svartvitt schackrutigt golv. Det jag saknar är humor och värme, vilket också är orsaken till att Eraserhead inte funkar fullt ut för mig när jag såg den den här gången. Det är en dyster, konstig, äcklig mardröm från ruta ett. Filmen utspelar sig i slitna industrimiljöer som jag visserligen uppskattar men med det svartvita fotot och den ständigt larmande ljudbilden blir det nästan för mycket. När vi inte hör industriljud är det maskbebisen som skriker.

Halvvägs in är jag inte speciellt imponerad. Jag tycker bara det är den ena konstigheten efter den andra utan en story. Jag var t.o.m. tvungen att ta en tupplur efter en halvtimme för att orka med.

Jag antar att Henry är en version av Lynch själv. Henry är rädd för allt, bekymrad för allt. Lynch har tagit sina nojjor och skruvat till dem tre varv till så att allt blir mardrömslikt. Det förekommer en obehaglig scen när Henry och Mary ligger i sängen. Mary har lakanet inlindat i sina händer och ligger och vrider sig och hackar tänder och kliar sig sen i ett öga vilket ger upphov till ett gummiaktigt gnissel. Uuuh, hon är som en icke-mänsklig varelse här.

Radiator LadyFilmen blir bättre och bättre. Förmodligen är det så att jag anpassar till frånvaron av story och helt enkelt låter bilderna skölja över mig. Nu när jag skriver den här texten så kollar jag även om på några av sekvenserna igen och då lyfter filmen en del. Ljud och bild samverkar till en äcklig känsla. En galen scen är den med en minikvinna som bor bakom värmeelementet i Henrys lägenhet. Hon är söt, en typisk Lynchtjej med ljus klänning och blont hår. Hon sjunger sången In Heaven (Everything Is Fine) – och så har hon kinder som en ekorre som samlat ekollon inför vintern en hel höst.

Dialogen är knapp. Sista kvarten förekommer inte en enda replik. Vi får i en drömsekvens i mardrömmen en förklaring till filmens titel, förutom då att Henrys frisyr påminner om suddigumstoppen på en blyertspenna.

Eraserhead känns som en brygga mellan Lynchs tidiga och vrickade kortfilmer och hans senare mer kända långfilmer.  Men Eraserhead är ändå mer åt det vrickade och konstnärliga hållet. Lite väl mycket åt det hållet kanske. Är det i slutändan en sevärd mardröm? Ja, men var beredda på att det är just en mardröm.


PS. Lynchs kortfilmer, som finns samlade på dvd:n The Short Films of David Lynch, skriver jag om här om ni är intresserade.

****

Kolla nu in mina filmspanarkompisars mardrömmar. Faller de fritt eller har de gått nakna till jobbet?

Filmparadiset
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Flmr
Fredrik on Film

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Life Aquatic

25 november, 2013 7 kommentarer

Life AquaticTitel: Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag trodde jag hade gamla recensioner av alla Wes Andersons filmer som jag har sett tidigare men jag upptäckte att jag inte har skrivit om The Royal Tenenbaums. Jag minns att jag faktiskt såg den på bio när den kom och att jag inte alls gillade den. Jag minns också att jag såg den tillsammans med några kollegor på mitt förra jobb och samtliga tyckte att den var trist och tråkig och jag fick en del pikar efteråt eftersom det givetvis var jag som hade valt den. Nu får jag får helt enkelt se om den och sen skriva om den som en del av temat. Nu hoppar vi över den och landar istället i plurret tillsammans med Life Aquatic.

Wes Anderson är tillbaka efter The Royal Tenenbaums med denna vattniga dramakomedi om äventyrsfilmaren under vatten, Steve Zissou (Bill Murray). Zissous senaste produktioner har inte blivit några succéer. Han är på lite på dekis. När en haj äter upp hans kollega samlar han ihop sitt team för en undervattensjakt på den mystiska hajen. Förutom sitt ordinarie man/kvinnskap ansluter även en tidigare okänd (?) son (Owen Wilson) och en journalist (Cate Blanchett, den sköna).

Nja, jag vet inte, jag tror inte jag gillar Wes Andersons filmer helt enkelt. Den hyllade The Royal Tenenbaums tyckte jag var en såsig soppa som inte gjorde mig glad. I och för sig, Rushmore såg jag för länge sen och den gillade jag faktiskt en hel del efter vad jag minns. Men, precis som när det gäller The Royal Tenenbaums så känns Life Aquatic ytligt djup (eller djupt ytlig). Den innehåller coola scener och coola karaktärer men jag känner ingenting för dem. Allt känns plastigt och inte på riktigt. Jag fattar inte vad som är komedi och vad som är drama. Det blir varken eller (kanske är jag för dum helt enkelt). Det är liksom så gjort för att vara coolt att det blir fel.

Ett återkommande grepp i Andersons filmer är att använda musik. Det brukar vara melankoliska, ganska sköna låtar. Här blir det lite för mycket av det goda tycker jag. Allt borde ju vara bra egentligen: udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort ”jaha, och?”. Om jag jämför med t ex Sideways (kanske orättvist men jag har nyligen sett den), så har den en helt annan äkta värme i sin humor som inte den här filmen är i närheten av. Life Aquatic känns kall och tillgjort cool.

Jag tycker emellertid att Cate Blanchett är skön att skåda men samtidigt frågar jag mig ”jaha, och varför var hon med egentligen?”. Varför är vem som helst av rollfigurerna med? Varför är filmen gjord? Jag skrattar inte, jag berörs inte. Filmen är skön att se och lyssna på. Den puttrar liksom på men det hela rinner igenom mig utan att fastna. Tyvärr, det kan inte bli godkänt… och nej, jag har inte glömt Willem Dafoe som var halvrolig, men han kan inte bära hela filmen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rushmore

24 november, 2013 6 kommentarer

rushmoreTitel: Rushmore
Regi: Wes Anderson
År: 1998
IMDb | Filmtipset

Jag har sett alla utom en av Wes Andersons filmer. Jag kan själv tycka att det är lite märkligt eftersom hans filmer oftast inte tilltalar mig så där jättemycket. Vissa gillar jag men de flesta lämnar mig ganska oberörd. Ytan är fin i Wes Andersons värld men har den nåt egentligt innehåll? Hur som helst, nu när Stockholm Filmfestival är över så kommer jag posta några gamla recensioner av Andersons filmer. En har jag redan skrivit om och det är hans senaste Moonrise Kingdom. Den film jag inte sett tidigare är Bottle Rocket, eller (O)organiserad som den av nån obegriplig anledning kallades i Sverige, och den tänkte jag passa på att se och skriva om sist i minitemat.

Nja. Det är klart att det är småmysigt och att det puttrar på. Men jag tycker det är för mycket musik. För ofta sätter ett gitarrplinkande igång för att sätta en stämning istället för att filmen använder dialog och skådespelare för att berätta något. Nu blir det en sorts udda stämningsfilm med en drös scener som inte riktigt hänger ihop. Det är förstås för mycket slow motion också (något Wes Anderson ju är (ö)känd för att gilla). Jag gillar givetvis vissa scener, som t ex när Bill Murray hoppar i en pool, men som helhet tycker jag inte det riktigt håller ihop. Det handlar om att växa upp, om att gå vidare i livet, vilket gäller både Max (Jason Schwartzman) och Herman (Murray). Det förekommer en hel del filmreferenser, både till prylar som man känner igen från Andersons senare filmer, och till andra filmer som Anderson uppenbarligen gillar, t ex Serpico och Apocalypse Now, mm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ny avatar och nytt betygssystem

23 november, 2013 6 kommentarer

betyg_hopp_storfunkensteinStockholm Filmfestival har precis avslutats så det känns som ett perfekt läge att ändra en del saker på bloggen. Förutom att jag återgår till min Gravity-header så blir det inga stora förändringar men se det som en liten omstart.

Jag har bytt min avatar till en bild på mig själv! Vad det var för avatar jag hade tidigare kanske inte så många vet men jag hoppas så småningom kunna köra igång ett tema, som faktiskt inte är filmrelaterat, som sprider lite ljus över det. Min nya avatar är alltså en bild på mig när jag en sommar i Dalarna ger mig på lite strandparkour.

Den andra nyheten är att det blir ett nytt betygssystem. Eller nytt och nytt. Egentligen är det inte så mycket nytt. Det är samma skala (1-5) som tidigare. Skillnaden är att jag nu är så egocentrerad att det är jag själv som blir betygssymbol. Hur många parkourglädjeskutt jag tar blir ett mått på hur bra filmen är helt enkelt. Siffrorna är alltså borta. Plus och minus är borta. Däremot kan jag dela ut halva betyg om jag tycker det passar. Högsta betyget är fem glädjeskutt, det är det inget snack om, men vad är det lägsta betyget? Inget hopp alls eller ett halvt hopp? Hmm, jag får fundera på det. Tills vidare kör jag på ett halvt hopp som det lägsta.

betyg_halv
Genomusel. Betyg 1. Nostalghia.

betyg_hel
Usel. Betyg 1. La Passion de Jeanne d’Arc.

betyg_hel betyg_halv
Dålig. Betyg 1. After Earth.

betyg_hel betyg_hel
Nja. Betyg 2. La grande illusion.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv
Hyfsad. Betyg 2. Snabba Cash – Livet deluxe.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel
Bra. Betyg 3. Man of Steel.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv
Bra bra. Betyg 3. Fast Five.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel
Mycket bra. Betyg 4. World War Z.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv
Strålande. Betyg 4. Gå och se.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel
Världsklass. Betyg 5. The Straight Story.

Arkiverad under Film, Funderingar Tagged with , ,

SFF13: Traitors

21 november, 2013 Lämna en kommentar

sff_logoTraitorsTitel: Traitors
Regi: Sean Gullette
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Minns ni vem som spelade huvudrollen i Darren Aronofskys debutfilm Pi? Förmodligen inte, precis som jag. Han heter i alla fall Sean Gullette och nu har han gjort sin debutfilm som regissör och det blir den sista filmen från Stockholm Filmfestival som jag skriver om. Traitors är inspelad i Marocko, där Gullette numera även bor, och den handlar om den unga tjejen Malika (Chaimae Ben Acha) som är sångerska i ett punkband. Hennes föräldrar, speciellt pappan, är väl inte så förtjusta i att deras dotter går omkring i jeans och skinnjacka. De, återigen mest pappan, vill att hon ska klippa sig, skaffa sig ett jobb och gifta sig. Framförallt måste hon göra sig av med jeansen. Ingen vill ju ha en tjej med jeans. Japp, på den nivån är det.

Malika jobbar på ett call center där man ringer från Marocko till Frankrike, pratar franska och låtsas ringa från Frankrike, typ. Filmen hinner inte komma så långt innan hon har fått sparken. När en kund undrar om hennes brytning så lackar hon ur. Strax efteråt får hon dock en glad nyhet. En producent vill träffa henne för att planera inspelningen av en skiva med hennes band, Traitors som de heter. Problemet är bara att de själva måste bekosta studiotiden och de har bara två veckor på sig. Malika försöker på alla sätt få ihop pengar men det räcker inte på långa vägar. När hon får ett erbjudande att agera bilförare för en lokal gangster så kan hon inte tacka nej. Hon ska ”bara” köra en bil uppifrån bergen ner till Tanger. Hur svårt kan det vara? Men, som alla vet, om man en gång gett sig in i den kriminella leken så får man leken tåla.

Traitors inleds som ett drama om hur det är att vara ung och tjej och spela i ett punkband i Marocko. Filmen pekar på problem som finns inom det marockanska samhället i stort och även på problem (eller kanske snarare frågeställningar) som förekommer inom en marockansk familj. Malikas sångtexter är samhällskritiska och känns som en del av en svallvåg efter den arabiska våren. När Malika tackar ja till att agera knarkkurir (ja, det är inte svårt att förstå att det är knark som ska transporteras!) så övergår filmen mer till att bli en hyfsat spännande thriller.

Som vanligt på festivalen tycker jag det är kul att se filmer från andra länder än USA. Man blir påmind om hur det är i andra länder och kulturer. Allt är inte stöpt efter samma form. Nu ska väl sägas att filmen rent tekniskt och berättarmässigt är ganska så… lagom. Det som sticker ut är väl Chaimae Ben Acha som Malika. Hon är bra och påminner till utseendet om vår svenska schlagerstjärna Loreen som ju mycket riktigt har sina rötter i Marocko. Det blir även en del spänning när Malika och en annan tjej till ska köra bilen ner från bergen till Tanger. På vägen förekommer ett antal poliskontroller som måste klaras av.

Filmens brist är att den är aningen kort och vissa detaljer slarvas igenom, speciellt mot slutet. Vid ett tillfälle blir Malika upprörd när hon inser att det är knark hon ska transportera vilket kändes märkligt när hon själv hjälpte till att gömma det i bilen. Huh? I slutet när allt ska sys ihop händer saker och ting lite väl enkelt och orealistiskt. Jag vet inte, kanske visste Jean inte riktigt hur han skulle avsluta filmen och det blev ett slarvslut.

I slutändan blir det ändå godkänt till Traitors och det är alltid kul att se en hyfsad film som man vet att man aldrig skulle ha sett annars och som aldrig kommer på bio i Sverige. Det är bl a det som jag gillar mest med Stockholm Filmfestival.

3/5

Om visningen: I lördags skulle jag egentligen ha sett MMA-filmen Unbeatable men jag fick plötsligt för mig att jag ville se en annan film och då passade Traitors bra. Den började lite tidigare, var lite kortare och visades på söderbion Victoria, vilket innebar att jag skulle få lite tid över för en street art-promenad efter visningen. Så innan Blackfish i fredags bytte jag min Unbeatable-biljett mot en till Traitors för en kostnad av tio kronor. Jag bad dessutom att få biljetten utskriven. Det kändes dumt att chansa om nu streckkodsläsarna skulle börja strula i slutet av festivalen.

Jag kom i god tid till Victoria. Med lite otur hade jag inte kommit i god tid. Jag hade nämligen fått för mig att filmen visades på Zita. Trots att jag tittat på biljetten flera gånger och läst Victoria var jag ändå inställd på Zita. Till slut lyckades dock min hjärna registrera att det var Victoria som gällde.

Visnigen avlöpte utan några större avvikelser. Det var halvfullt så det var gott om plats vilket är skönt eftersom man kan sträcka ut sig ordentligt. Jag hade ändå lite otur då jag hamnade framför en stolsryggskickare. Då och då, främst i början, dunkade det till och hela sätet skakade till som om en sjunkbomb briserat. Jag förstår inte riktigt vad folk håller på med. Jag kanske gör det själv. Det kanske räcker med att nudda stolen framför så skakar det på det i sätet på det sättet. Nåväl, det avtog i alla fall ju längre in i filmen vi kom.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , ,

SFF13: Blackfish

18 november, 2013 11 kommentarer

sff_logoBlackfishTitel: Blackfish
Regi: Gabriela Cowperthwaite
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Blackfish är det namn som den amerikanska ursprungsbefolkningen använde på späckhuggare och de ansåg att det var ett heligt djur och att det skulle lämnas ifred. I den här dokumentären som heter just Blackfish skildras vad som händer om man inte lämnar späckhuggare ifred, om man istället gör precis tvärtom, om man fångar in späckhuggare och låter dem ”bo” i begränsade bassänger för att delta i uppvisningar för en mänsklig publik.

Ja, ni hör kanske på min ton att jag är lite upprörd. Fast det är märkligt, jag har liksom aldrig tänkt det här extra varvet. Hur mår egentligen djur i djurparker? Eller jo, jag har nog tänkt på det men anledningen till att man i första hand inte tänker på just delfiner och späckhuggare är att de ser ut att ha så roligt i showerna de deltar i. Däremot räcker det ju att se ett lejon eller en tiger gå runt i cirklar i en liten bur, om och om och om igen. Man känner instinktivt att nåt är fel. Av det som visas i Blackfish är det ganska mycket som är fel.

För några år sen såg jag den omtalade dokumentären The Cove som handlar om organiserad slakt av delfiner i en japansk bukt. Det var en ganska vidrig skildring. På nåt sätt kan jag tycka att det man gör mot späckhuggarna på t ex SeaWorld nästan är värre. När delfinerna i The Cove dödas så slipper de i alla fall lida. Späckhuggarna, de får leva hela sina liv i en bassäng på SeaWorld när de egentligen ska ha ett stort stort hav att simma i. Och anledningen är att roa människor. Nu kan det finnas fler anledningar till att hålla djur inhägnade på det här sättet men jag återkommer till det senare.

Som dokumentären så är inledningen, om jag ska vara ärlig, ganska tråkig. Vi får se de vanliga talande huvudena: forskare, experter på späckhuggare och så en grupp f.d. tränare för späckhuggare från SeaWorld. Man visar hur man under 60- och 70-talet började fånga in späckhuggare och ordnade med vattenshower i liten skala. Vi får följa hur en speciell späckhuggare vid namn Tilikum fångades in på 80-talet och fördes till den lilla vattenparken Sealand of the Pacific.

Nånstans här ändrades plötsligt tonen i dokumentären. Fram tills nu hade det varit som en ordinär tv-dokumentär som inte gav nåt speciellt. Nu blev den plötsligt väldigt mörk och obehaglig. Tilikum är inblandad i ett första dödsfall. En tränare på Sealand of the Pacific råkar ramla i bassängen och Tilikum var en av tre valar som drog ner henne under vattnet för att slutligen döda henne. Tilikum säljs nu till den större anläggningen SeaWorld i Orlando. I februari 2010 omkommer den erfarna tränare Dawn Brancheau under en show när Tilikum tar tag i hennes arm och drar ner henne under vattnet.

Varför blev filmen mer engagerande nu? Jag undrar om det är så enkelt och grundläggande att det bara handlar om att det är äckligt fascinerande och svårt att titta bort när man får se obehagliga och spektakulär filmklipp av olika slag. Jag fick den känslan, att det kanske bara är spekulativt. Det går liksom inte att titta bort. Ett visst filmklipp har etsat sig fast. Anledningen till att det visas i sin helhet (i princip) är att det gick bra just den gången. Klippet med Dawn får vi givetvis inte se. Men det vi bl a fick se var när en annan tränare råkade ut för en späckhuggare som bet sig fast i foten och sen drog ner tränaren under vattnet, och så upp igen ett tag, och sen ner igen, och sen upp igen. Tränaren håller sig på nåt obegripligt sätt lugn. Han hyperventilerar för att förbereda sig på nästa nedstigning mot botten den djupa bassängen. Efter ett antal turer under vattnet fortsätter tränaren att vara lugn även fast han känner att han kanske inte klarar en till vända neråt. Till slut släpper späckhuggaren taget och han lyckas komma undan. Under det här klippet kunde jag knappt andas. Samtidigt kände jag att det var spekulativt och kanske tog fokus från det som filmen försökte säga.

Vad försökte filmen säga? Ja, att det är fel att hålla späckhuggare i fångenskap, helt enkelt. Det är inte rätt, så enkelt är det, jag håller med. Det är en onaturlig situation för valarna. De är tillsammans med andra valar som inte tillhör deras grupp, som de kanske inte trivs med. Vissa valar blir utstötta, som Tilikum. Deras beteende blir inte naturligt. De blir frustrerade. De har ingenstans att ta vägen. Att då även låta människor interagera i vattnet med dessa djur verkar inte riktigt vettigt. Efter Dawns dödsfall förbjöds SeaWorld att låta tränare vara i närkontakt med späckhuggarna men SeaWorld har överklagat detta.

Nu tillbaka till det positiva med djurparker och vattenparker som SeaWorld. Jag tror de gör en hel del nytta när det gäller utrotningshotade djur t ex. Man kan låta föda upp djur, förhoppningsvis i stora hägn, och sen placera ut dem i det vilda och hoppas på att de ska hitta partners och fortplanta sig. Vid problem med t ex inavel i en mindre population kan man använda sig av djur från djurparker. Om man har djuren i stora hägn som jag tror man har på t ex Kolmården så tror jag inte djuren vantrivs, men jag vet inte. Även när det gäller vård av upphittade, skadade djur gör man nog en bra insats. Fast här kan man ju fundera på vilken insats det är rätt att göra. En strandad val gör ju att människan rycker ut direkt och valen ska räddas för varje pris. Men det kanske bara är naturens gång.

Att ha djur i små trånga burar för att visas upp för människor, det känns osmakligt, så är det bara. Samma sak gäller att hålla späckhuggare i stora badkar under ett helt liv.

4-/5

PS. En bra double feature: Blackfish och Free Willy! Eller?

Om visningen: Jag flexade ut tidigt från jobbet för att hinna med visningen på Skandia som började 15.30. Jag hade inte dåligt samvete eftersom jag hade gått ganska mycket plus under resten av veckan och dessutom infann jag mig hyfsat tidigt på jobbet på morgonen. Som vanligt tog jag plats långt bak på Skandia för att få plats… eller vänta, jag kanske inte borde nämna det här. Då kanske fler kommer att hitta dessa platser, i alla fall de som mot förmodan läser den här bloggen. 😉

Lite kul, och till en början oroande, var att det satt en grupp kvinnor på raden bakom mig som i början av filmen inte kunde sluta prata. De noterade att salongen inte var helt full. De trodde det berodde på att det var en dokumentär. Igår kväll hade de sett en film med ”sånt där meningslöst våld” och då hade det minsann varit fullt.

Efter ett tag insåg jag att de inte riktigt hade koll på vilken film de egentligen skulle se. Jag förstod inte riktigt men det verkade som de bara hade gått in i salongen på vinst och förlust. När filmen var slut diskuterade de om de skulle se en film till i samma salong, vilken film det nu än skulle bli.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , ,

SFF13: Only Lovers Left Alive

16 november, 2013 13 kommentarer

sff_logoLoversTitel: Only Lovers Left Alive
Regi: Jim Jarmusch
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jim Jarmusch är väl något av en kultregissör med ett koppel filmer bakom sig. Han har hållit på ett tag. Redan 1980 kom Permanent Vacation, som jag inte sett. Däremot har jag sett en så där åtta, nio andra av hans filmer. Min favorit är nog svartvita Dead Man med Johnny Depp som döende (indian?). Nu var det dags för Only Lovers Left Alive, en film jag inte visste nånting om. Henke hade tipsat om att den visades på festivalen och med Jarmusch som regissör och Tilda Swinton i en av rollerna så lockade den. Just det, Loke är med också.

Det som gjorde mig aningen skeptisk var att det var en vampyrfilm. Jag har egentligen inget emot vampyrfilmer, även om ämnet kanske börjar kännas lite uttjatat vid det här laget. Det jag var lite orolig över var att det skulle vara en lågbudgetfilm med vampyrer som bara kändes som ett filosofiskt studentspex där skådisarna sitter i ett rum och pratar om det som man inte kan visa pga av att det skulle bli för dyrt. Jag kommer t ex osökt att tänka på ”sf-filmen” Alphaville som led av detta problem och därför var urtråkig.

Under filmens inledning så kanske en aning av min oro sitter kvar. Jag vet inte riktigt vilken riktning filmen tar. Det är i alla fall inte en vanlig vampyrfilm. Vi träffar bara två vampyrer rakt upp och ner. Adam (Tom ”Loke” Hiddleston) bor i Detroit och hans älskade Eve (Tilda Swinton) i Tanger. Adam är trött på livet, det långa livet bland zombier (det är så han kallar de dödliga människorna). Adam låter beställa en specialgjord pistolkula gjord av trä för att få slut på eländet. När Eve inser att Adam är deprimerad (de pratar med varandra via bildtelefon aka mobil) tar hon dock nattflyget över från Tanger och de två möts igen. För övrigt verkar de ha gift sig tre gånger genom åren. Efter ett tag ensamma tillsammans får de besök av Eves syster Ava (Mia Wasikowska) som är ett jobbigt yrväder som ställer till det. Adam är fortfarande irriterad över deras senaste möte… för 87 år sen i Paris.

Mmm, jag gillade filmen mer och mer. Den blev bättre, och bättre, och bättre. En mycket trevlig känsla.

Tilda

Skål

Adam är musiker och han har gjort musik genom århundradena. I Detroit komponerar han vad jag skulle kalla ambient gothmetal (?). Oavsett vad man kallar den så är det genomgående riktigt bra musik. Detta lyfter filmen ett par snäpp. Nåt annat som lyfter filmen är att både Hiddleston och Swinton är magnifika i sina roller – och hur snygga och coola är de inte?! Loke är en svarthårig gothare och Swinton är en blonderad Tilda med sin udda skönhet. Bakom dina solglasögon.

Filmen försöker inte förklara det här med vampyrmyten. Det kommer liksom bara av sig själv. Det var ganska skönt att slippa det måste jag säga. Det behövdes inte. Vampyrer tål inte solsken, måste dricka blod och det är bra om de blir inbjudna om de ska besöka någons hem. Här hade de också handskar på sig när de är ute bland vanligt folk. För att få ta av sig dem måste de fråga nån av lov. Well, där lärde jag mig nåt nytt eller så hade filmmakarna hittat på nåt eget.

Filmens titel är klockren. Bara älskande lever kvar. I slutet av filmen hamnar Adam och Eve i ett prekärt läge. De har nästan slut på blod och situationen är desperat. Tidigare i filmen förstår vi att åtminstone Adam och Eve – Ava lever inte efter samma regler – är vampyrer som får blod utan att ta död på vanliga människor. De har kontakter på sjukhus som de går igenom. Nu har de slut på alternativ men när tillfället plötslig yppar sig känns filmtiteln logisk med tanke på de offer som väljs av Adam och Eve.

4-/5

Om visningen: På den här visningen på… ja, ni gissar rätt… Park så anslöt Henke, Fiffi och Henkes kompis Vanessa. Eftersom det är både kul och stressigt på jobbet just nu (lagom till festivalen) så hann jag inte med nån Vapiano-middag innan utan dök upp lagom till visningen. Jag kan inte minnas att det hände nåt utöver det vanliga. Efter filmen var alla överens om att det var en bra och trevlig överraskning. Vi gillade filmen, vilket kanske inte var väntat då bl a Twitter antytt nåt annat. Trevligt med en positiv överraskning. Dessutom fick vi av Vanessa höra en rolig historia om hur hon och hennes kompis skulle gå på bio. Båda, och speciellt Vanessa som jag förstod det, avskyr skräckfilmer. Vilken film valde de att se? Jo, ”thrillern” Sinister. Förra årets rysarupplevelse nummer ett. LOL.

****

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte. När recensionerna finns på plats så går det att klicka på deras namn. Hade filmen bett eller sög den?

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , ,

SFF13: Nebraska

16 november, 2013 9 kommentarer

sff_logoNebraskaTitel: Nebraska
Regi: Alexander Payne
År: 2013
IMDb | Filmtipset

I samband med den filmfestivalen förra året så valde jag ut den festivalfilm som jag såg fram mest emot se och gjorde sen en header baserad på den filmen. The Master var förra årets val, det var inget snack om den saken. När PTA kommer med en ny film så peppar jag. Vilken film skulle jag välja i år? När jag snabbt tittade igenom programmet så var det väl kanske inget som stack ut. Sen såg jag filmtiteln Nebraska. Jag gillade titeln, klickade på den för att få upp mer information och såg att det var Alexander Paynes nya film OCH det var dessutom en road movie. Så det blev Nebraska som jag använde som min filmfestival-header. Motsvarade filmen mina förväntningar? Både ja och nej.

Bruce Dern (från Silent Running!) spelar gamlingen Woody Grant som bor i en småstad i Montana tillsammans med sin fru. Två söner bor även i samma stad. Woody får ett reklamutskick där det står att han vunnit en miljon dollar. Problemet, förutom att det är en bluff förstås, är att han måste hämta ut priset i en stad i annan delstat, Nebraska. Det är en lång väg dit men han börjar helt enkelt promenera. Han kommer dock inte så långt innan han hittas och plockas in av polisen (”hey, where are you going there, partner?”). En av hans söner beslutar sig för att köra pappan till Nebraska. Det blir en resa med några stopp på vägen, bl a i Woodys gamla hemstad där även frun och den andra sonen ansluter för en ”släktträff”.

Nebraska är för mig en film som det inte går att ogilla. Den är mysig och puttrar på i ett behagligt tempo. Payne verkar gilla road movies. Både About Schmidt och Sideways skulle jag kalla road movies. Nebraska är en road movie även om filmen stannar upp ett ganska bra tag i Woodys hemstad. Ja, det är fruns hemstad också för den delen. Det var där de två bodde som barn och träffades. Tillbaka med sin gamla släkt, som inte verkar träffas varje jul och sommar direkt, så kommer gammalt groll upp till ytan. När det står klart att Woody är miljonär så vill alla plötsligt, först vara Woodys vän och sen egentligen bara ha pengar.

Just släkten, och inte minst släktgräl, verkar också vara ett återkommande tema för Payne. Det såg vi i både The Descendants och About Schmidt. Fru Grant (spelad av krutgumman June Squibb) har en ganska skön uppgörelse på en kyrkogård med avlidna släktingar och andra av hemstadens bekanta.

Filmen har en skön och mysig humor. Det är inte en humor som får dig att skratta dig fördärvad. Nej, det är en lite lugnare och mysigare humor, och den blandas inte sällan med svärta. Så, humor och lite svärta saknades inte men jag tyckte inte filmen tände till på riktigt allvar.

Just det, en sak till. Filmen är i svartvitt och jag hörde en del undrande frågor efter visningen om varför den var det. Hade den inte varit bättre i färg? Hmm, jo, kanske det, men det var inget jag störde mig på även om det kanske kändes som en färgfilm där man helt enkelt tagit bort färgen. Det svartvita stack inte ut som det kan göra ibland.

Jag är nästan villig att ge filmen en fyra men jag tyckte inte den riktigt höll måttet. Ibland dök det upp scener som i och för sig var bra och ofta roliga men som inte kändes som en del av resten av filmen. Kanske att Payne inte lyckades fullt ut med sin blandning av humor och allvar här. När jag tänker efter så kanske det är både Paynes styrka och svaghet och nåt som gjorde att varken About Schmidt eller The Descendants fick toppbetyg. Sideways däremot, det är en favorit.

3+/5

Om visningen: Oj, hände det nåt speciellt på den här visningen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Men det var härligt att inte vara på Park med sina tortyrsäten utan istället på sköna Sture med sin ekorre.

****

Jag såg Nebraska med Henke och Fiffi och när recensioner finns så ska jag nebraska mig att lägga till länkar till deras inlägg och då är det bara att klicka på deras namn.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: Parkland

15 november, 2013 2 kommentarer

sff_logoParklandTitel: Parkland
Regi: Peter Landesman
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag blev medlockad till Parkland av Fiffi. Det jag visste om filmen var att den handlade om mordet på John F. Kennedy, fast kanske inte direkt om själva mordet utan om händelser och personer lite i periferin. Jag tyckte det passade ganska bra. Dels är mordet spännande i sig. (Spännande kanske är fel ord, men det känns så eftersom det ligger så långt borta, både i tid och plats.) Dels hade jag precis läst ut Stephen Kings senaste tegelsten 11/22/63 som handlar om mordet med en tidsresetwist.

Parkland är namnet på sjukhuset där man förgäves försöker rädda livet på JFK. Det är också hit man för Lee Harvey Oswald (mannen som har pekats ut som den skyldige) efter att han blivit skjuten av nattklubbsägaren Jack Ruby dagen efter mordet.

Under filmen får vi följa en mängd personer: läkarna som arbetade på Parkland, Secret Service- och FBI-agenter, Abraham Zapruder (som råkade filma hela mordet med sin hemvideokamera), Lee Harveys mor Marguerite och hans bror Robert. Jag kan tycka att det är lite väl många personer…

För mig lyckas filmen aldrig få till nån nerv eller spänning. Jag förstår tanken med att se på det hela ur en annan synvinkel. Att se hur händelsen påverkar andra personers liv. JFK och hans fru Jacqueline är inte ens bifigurer. Ett problem för mig är dock att jag aldrig får känslan av att jag är med, där och då. Den digitala kameran skakar och hoppar i början av filmen. Det klipps nåt enormt, för att skapa nerv antar jag. Vi får träffa typ 50 personer inom fem minuter och alla pratar i mun på varandra. Vi får se många män i svarta kavajer och smala slipsar som hoppar in och ut ur bilar. Dessutom gjorde utseendet på själva filmen att jag fick känslan av nån som alldeles nyligen hade åkt till Dallas och nån studio för att filma. Lite samma problem som Michael Manns Public Enemies hade, dvs att tidskänslan försvinner.

Med ovan sagt så fanns det ändå en del att gilla. Bl a var skildringen av kaoset som uppstod efter mordet bra gjord. Man var inte förberedd på nåt sånt här. Många är yra i mössan och man frångår vanligt protokoll. Bästa scenerna i filmen är kanske när först en lokal rättsläkare vägrar låta Kennedys kropp att lämna sjukhuset innan man utfört en obduktion samt den efterföljande smått parodiska sekvensen när agenterna försöker få ombord kistan med Kennedy ombord på Air Force One.

Och med ovan sagt så kan jag ändå inte ge mer än en tvåa till Parkland. Jag känner att den redan börjar sippra ut ur mitt medvetande. Som tur var hann jag skriva ner vad jag tyckte nu.

2+/5

Om visningen: Under den sista veckan på festivalen var det klockslaget 18.30 som  gällde för mig. Tre kvällar i rad, tre filmer som alla började 18.30. Parkland visades lämpligt nog på Park, som ju tyvärr inte har världens mest bekväma säten. Träsmak! Jag kom i hyfsad tid och hann grabba det sedvanliga 7-Eleven-kaffet på vägen. Det var gott om plats när vi gick och det blev väl aldrig helt fullt men nästan. När jag tog av mig i bara t-shirt (jag tycker ofta det är varmt i salongerna) tyckte Fiffi att det var för kallt och använde sin jacka som filt. Annat värt att notera var att killen som satt bredvid mig uppenbarligen hade skakat om sin läsk en del. När han öppnade den sprutade det ut och träffade mig på handen. Jag sa inget.

****

Kolla nu in vad Fiffi tyckte om Parkland. Var det värt att sitta en och en halvtimme i Parks tortyssäten? Även Movies – Noir har skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →