Sicario (2015)

16 september, 2015 9 kommentarer

SicarioDet första jag inser, eller återupptäcker, under inledningen av Sicario är att fransk-kanadensaren Denis Villeneuve [dəni vilnœv] är en ytterst skicklig filmmakare. Sicario är nämligen först och främst en extremt välgjord film.

Efter Stockholm Filmfestival för två år sen så var jag rejält mätt på film. Jag tror inte jag gick på bio på nästan tre veckor efter att festivalen tog slut. Jag hade fått en filmöverdos och kände inget sug alls. Sen jag tog jag mig i kragen och gick och kollade in Villeneuves Prisoners och – oj, vilken film det var. Mitt bio/filmsug var återupprättat. Jag fick precis samma känsla under Sicario. Fasiken vad välgjort det är. Det är bara att njuta och låta bilderna svepa över en.

Spelplats i Sicario är södra USA och Mexiko och gränsen där emellan. Amerikanska myndigheter för en kamp mot knarkhandel och knarkkungar. Ja, det handlar alltså om det s.k. ”knarkkriget”. Inte oväntat så förlorar man.

Emily Blunt spelar FBI-agenten Kate. Hon är en kvinna som jobbar handfast. Hon är ute i fält för att fånga the bad guys. Det som kanske utmärker henne är att hon har gör det hon kan utan att för den skull tumma på reglerna, främst då sina egna moraliska regler. En dag blir hon värvad för att vara med i specialstyrka som ska spåra upp och gripa en ökänd (och samtidigt okänd) mexikansk knarkkung. Kate kastas in i en värld där man tänjer på gränser och bryter mot regler till vardags.

Emily Blunt har blivit en favorit. Hon är en badass i Edge of Tomorrow och hon är det även här. Hon spelar ändå kanske lite av publikens roll. Hon hamnar i en till viss del okänd miljö där det bara gäller att hänga med. Hur länge kan man följa vad man själv tror på i en galen värld med andra spelregler.

En av medlemmarna i styrkan spelas av Benicio Del Toro och hans rollfigur har passerat gränsen för länge sen. För honom har det blivit en personlig vendetta. Jag är säker på att om Kate är med några månader till i liknande operationer så kommer hon känna likadant. Nu är hon dock grön.

Det jag gillar mest med filmen, och Villeneuves andra filmer, är stämningen. Precis som i t ex Prisoners är det mörkt och nervigt mest hela tiden. Till det bidrar ljudspåret som inte tar några fångar. Ett ständigt vibrerande fiolmuller gör att man inte kan slappna av.

Det förekommer en lång gastkramande ”night vision”-sekvens i en tunnel som förde tankarna till bin Ladin-jakten i Zero Dark Thirty. Tyvärr blev jag av nån anledning trött just under denna sekvens. Kanske berodde det på det dovt mullrande ljudspåret som vaggade mig till en grön nervig mardröm.

Ungefär lika gastkramande var en scen när styrkan efter en operation inne i Mexiko ska passera gränsen in till USA. Man fastnar i bilköer med mexikanska gangsters i bilar i filerna intill. Här får Kate lära sig en del om de där gränserna, och då pratar jag inte om gränsen mellan USA och Mexiko.

Jag hörde att nån (det var nog på Twitter) klagade på att Blunts rollfigur försvinner i slutdelen av filmen och jag kan till viss del hålla med. Under de avslutande 20 minuterna tar filmen en lite annan vändning än man kanske räknat med och fokus riktas mot en annan karaktär. Blunt återkommer dock i slutet och jag tycker ändå det är hennes rollfigur Kate som utgör den moraliska kärnan i filmen.

Ska jag nämna några andra filmer som jag kommer att tänka på så blir det Traffic (Del Toro gör i princip samma roll), Zero Dark Thirty (Chastain gör en liknande roll som Blunt) och Fast & Furious (man är på jakt efter en ondskefull mexikansk knarkkung).

Om jag ska rangordna de Villeneuve-filmer jag har sett så är Sicario den fjärde bästa efter Enemy, Incendies och Prisoners, vilket visar vilken galet hög kvalitet filmerna håller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallSicario har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Straight Outta Compton (2015)

11 september, 2015 17 kommentarer

Straight Outta ComptonI vintras var jag med i en bloggpanel som levde ett kort tag hos MovieZine. Tre filmbloggare svarade en gång veckan på tre frågor om film. Just den gången jag var med så fick vi bl a frågan om vilka filmer vi såg mest fram emot under 2015. Jag valde ut fem filmer och en av dessa var Straight Outta Compton. När den dök upp i listan över kommande filmer som jag titta på för att hitta mina fem kandidater tänkte jag ”oh, shit, de ska göra en film om N.W.A, vad oväntat och kul!”. Den ville jag se. Sen la jag givetvis in brasklappen om att den förmodligen inte kommer få nån svensk biopremiär, och mycket riktigt så förstod inte UIP eller SF att det här faktiskt var nåt som många ville se. Den skulle inte komma på bio i Sverige. Men så…

…fick den premiär i USA i mitten av augusti och poppade upp som nummer ett på box office-listan där borta. Hmm, det kanske var nåt att visa trots allt tänkte UIP/SF, och vips så hade den ett premiärdatum. Dagarna innan Malmö Filmdagar drog igång fick vi även ett meddelande om att den skulle visas där. Good times!

Varför ville jag se Straight Outta Compton? Ja, i början av 90-talet så var jag ett stort fan av hiphop och köpte typ fyra hiphop-skivor i veckan (ja, det här var innan Internet när musik lagrades på s.k. cd-skivor). Just N.W.A var kanske inte mina favoriter även om jag ägde deras skivor och gillade en hel del av låtarna. Ett litet problem var att medlemmen Eazy-E helt enkelt var för dålig på att rappa. Han saknade det rätta flytet. Nej, jag tyckte faktiskt både Dr. Dre, tillsammans med Snoop på The Chronic, och Ice Cube var bättre i sina solokarriärer efter den relativt korta tiden med N.W.A.

Mina favoriter vid den här tiden var Public Enemy med tunggungsprataren Chuck D och jokern Flavor Flave i spetsen. Just Public Enemy och Chuck D hade faktiskt kunna spela en roll i filmen om N.W.A:s uppgång och fall eftersom de gjorde det i verkligheten. Ice Cubes första soloalbum AmeriKKKa’s Most Wanted producerades nämligen av Public Enemys producentteam The Bomb Squad och Chuck D var med och rappade på några av låtarna.

Nåväl, nog om min tid som hiphop-fan. Nu till själva filmen Straight Outta Compton. Det är en klassisk amerikansk uppgång och fall-historia. Man kan säga att det är en film om den amerikanska drömmen, nästan en mytologisk film. Vi får se medlemmarna i gruppen komma samman från lite olika håll. Främst är det fokus på Eazy-E (Jason Mitchell), Dr. Dre (Corey Hawkins) och Ice Cube (O’Shea Jackson Jr). Skivryttaren DJ Yella och rapparen MC Ren är mer av bifigurer. Lite synd att inte MC Ren fick vara med lite mer eftersom han nog var min favoritrappare i gruppen eller åtminstone den som hade skönast flyt. Å andra sidan är filmen nästan 2,5 timmar lång och allt går ju liksom inte att få med.

Eazy-E är en knarklangare som bidrar med pengar till att starta skivbolag och börja spela in skivor. Mot sin vilja, till en början, får han även själv ställa sig i inspelningsbåset för att rappa. De andra medlemmarna är inte imponerade, och det var ju inte jag heller. Kul att få en förklaring till att varför jag inte var nåt fan av Eazy då när det begav sig.

Dr. Dre ligger hemma i pojkrummet hos sin mamma och lyssnar på P-Funk. Golvet är täckt av LP-skivor. Med glädje ser jag några album av mina husgudar Parliament–Funkadelic. Kul att hitta såna här små guldkorn. Dre vill göra musik, det är allt han vill göra. Mamman vill att han ska hitta ett ”riktigt” jobb. Till slut blir han utkastad och flyttar hem till en kompis. När Eazy vill starta skivbolag får han chansen att göra det han vill.

Ice Cube är gatupoeten och rapparen med riktig talang. Inledningsvis är det han som skriver alla texter, även de som t ex Eazy ska rappa. Han skriver även den textrad som väl mest förknippas med N.W.A. När polisen en gång för mycket har behandlat honom och hans kompisar som skräp så får han nog och säger Fuck tha Police. Just detta är ju nåt som är synnerligen aktuellt även nu 25 år senare, åtminstone i USA.

Inledningen är bra. Som jag skrev tidigare är det en mytologisk film. Medlemmarna i N.W.A är en sorts superhjältar som i serietidningar. De är vanliga snubbar men de har dolda superkrafter som ska växa och bli stora. De har givetvis även spektakulära superhjälte/artistnamn så som sig bör i rap/serietidningsvärlden.

Ice Cube

Eff the mothereffing police!

Det som gjorde att jag ändå inte kunde uppslukas av filmen fullständigt är att jag hela tiden satt i salongen med en känsla av att det bara är just jag som skulle kunna gilla detta. När jag ibland nämner att jag gillar hiphop så är folk helt oförstående och tycker att rap bara är prat, att det är den enda musikstil som de inte uppskattar. Visst har jag en del kompisar som gillar hiphop men de är inte många. Så under filmen satt jag mest och letade efter fel och kunde inte riktigt slappna av.

Ta bara en sån sak som kvinnorna i filmen. De är nästan uteslutande objekt som inte gör nåt annat än att lättklädda hänga i studion eller twerka på poolpartyt. Det blir tröttsamt till slut. De enda kvinnorna som kan kallas rollfigurer är Dr. Dres mamma och Ice Cubes fru. Jag tänkte att det här kommer det att klankas ner på rejält. Men som Fiffis filmtajm-Fiffi sa efter visningen, det var så det var, de var mansgrisar, och då är det ju så det ska framställas. Nu vet jag att det visst förekom andra kvinnor som hade aktiva roller då det begav sig, andra artister på Eazys skivbolag Ruthless t ex. Men nu är ju filmen redan lång som den är och allt går inte att få med. Man måste fokusera på det man vill fokusera på.

(Sen var det var nog lite värre än att de bara var mansgrisar. De (eller åtminstone en av dem) var kvinnomisshandlare också. Läs mer om det efter recensionen.)

När filmen var slut frågade Fripps filmrevyer-Henke vad jag tyckte. Jag sa som det var att jag tyckte den var ganska dålig. Henke blev förvånad eftersom han tyckte den var riktigt bra. Det visade sig att jag kanske var den som tyckte minst om filmen. Huh? Så kan det gå.

Jag tycker filmen är för lång. Det blir i alla fall så att jag tappar intresset mot slutet. Det blir mest en radda scener staplade på varandra. Ibland förvisso ganska coola scener, som t ex när Dre försöker få till syntslingan på Nuthin’ but a ‘G’ Thang och Snoop dyker upp och börjar rappa introt. Nästan gåshud där. Men som helhet var slutdelen av filmen mest en serie trailers (som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia uttryckte det), som en ditsatt lång epilog.

Jag tycker alltså filmen hade kunnat avslutas tidigare. Nu fortsätter den med Dre, Suge Knight, Snoop, 2Pac och hela Death Row-historien och det kanske är en sorts fortsättning på N.W.A:s historia men för mig blev det mest Dres historia, inte N.W.A:s.

Eftertexterna är parodiska med klipp på hur framgångsrika Dre och iskuben blev efter tiden med N.W.A, bl a information om att Dre sålde sitt företag Beats till Apple för en massa miljoner. Ja, det är inte svårt att förstå att Cube och Dre är filmens producenter. Nu handlar ju rap ofta om självhävdelse och då passar det ju egentligen perfekt in i filmen.

Det som ändå till slut lyfter filmen till ett godkänt betyg är MUSIKEN. Ja, när jag tänker efter lite så blir det godkänt trots min spontana negativa reaktion. Och med musiken syftar jag inte bara på rapmusiken utan även på att Parliament-Funkadelic och George Clinton bidrog med fem låtar (om jag räknade rätt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallStraight Outta Compton har premiär idag fredag! Imorgon ser jag om filmen på bio tillsammans med filmspanarna och den här gången hoppas jag på att vara lite mer avslappnad under visningen. Filmspanarnas recensioner kommer att dyka upp på onsdag. Själv kunde jag inte hålla mig. Jag har ju väntat sen i vintras…

Vad tyckte de andra? Yo eller no?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Den perfekta filmen (pod)
The Nerd Bird

Även Voldo har skrivit om den.

På tåget hem från Malmö roade jag mig (på uppdrag från Henke) med att sätta samman en spellista med musik från filmen. Det blev låtlista på 17 låtar med musik av N.W.A, Dr. Dre, Ice Cube och Parliament.

Lyssna här.
Spotify

Till sist vill jag länka till en ganska läskig och talande text som skrivits av Dee Barnes. Hon var programledare för tv-programmet Pump It Up! i början av 90-talet och intervjuade bl a N.W.A:s medlemmar. När hon intervjuade Ice Cube efter att han lämnat gruppen tyckte Dr. Dre att hon tog iskubens sida och han blev ”arg”. På en fest en tid efter intervjun slog han henne sönder och samman, dunkade hennes huvud mot en tegelväg osv. Dee Barnes är inte heller den enda kvinna som Dre har slagit. Både flickvänner och kvinnliga artistkollegor har fått sitt. Vidrigt. Nu ska sägas att Dre gått ut med en vad det verkar allvarligt menad ursäkt. Denna pudel för att rädda sitt rykte är givetvis inget som ursäktar hans beteende men det bör ändå nämnas.

Man kan fråga sig varför inget av detta var med i filmen men det är en ganska lätt fråga att svara på. Förutom den ”lilla” detaljen att Dre var filmens producent så var det inte det filmen handlade om, helt enkelt. Rätt eller fel? Ja, det är ju alltid det svåra med biopics och det är ju just därför som biopics ofta är så svåra att bedöma och gilla fullt ut. En parentes i sammanhanget (en ganska stor parentes) är att det var regissören av Straight Outta Compton, F Gary Gray, som filmade den där intervjun som Dee Barnes gjorde med Ice Cube. Så varför blev inte Gray slagen sönder och samman…?

Hur ser man som svart kvinna av idag på filmen? Vapnen, kvinnoförnedringen, de svartas rätt, polisvåldet, musiken, vad är viktigast? Vad är det just den här filmen handlar om? Här är en YouTube-recension som ger en bild bland förmodligen många andra.

filmspanarna_kvadratUppdatering: Eftersom Har du inte sett den?-Carl valde just Straight Outta Compton som månadens filmspanarfilm så såg jag om den i lördags. Filmen kändes snäppet bättre denna gång. Framförallt tyckte jag Jason Mitchell var riktigt bra och rolig som Eazy-E. Musiken var förstås grym återigen och konsertscenerna funkade strålande. Fortfarande tycker jag filmen tappar fokus efter kanske en timme. Inledningen är intensiv och engagerande men sen var det lite som mitt intresse försvann. Jag hamnar i slutändan på samma betyg. 3/5.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Birdman (2014)

10 september, 2015 1 kommentar

birdmanI början av Birdman sitter Michael Keaton i kalsipper i sin loge och leviterar. Han ska göra comeback med en storartad uppsättning av en teaterpjäs. Alejandro González Iñárritu har gjort en film som ser ut att vara filmad i en enda lång tagning. Under hela filmen hör vi ett evigt jazztrummande som ljudspår. Jag tycker det finns ett bra driv i den här rullen och även en del humor från den så normalt gravallvarlige regissören. Keaton och Ed Norton har en härlig scen där de repeterar pjäsen för första gången. Naomi Watts funkade inte riktigt för mig. Hon spelade samma roll i filmens pjäs som hon gjorde i filmens verklighet och det skavde av nån anledning. Blir Iñárritu i slutändan för övertydlig med sitt budskap så att filmen går från skön satir till soapbox-tal? Ja, en aning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så ock på jorden (2015)

4 september, 2015 5 kommentarer

Så ock på jordenIdag har Så ock på jorden premiär. Jag såg Kay Pollacks efterlängtade uppföljare till supersuccén Så som i himmelen under Malmö Filmdagar och nu kommer jag göra nåt fräckt. Jag kopierar helt sonika min text om Så som i himmelen och klistrar in den i det här inlägget. Sen ändrar jag lite småsaker och så har jag min text klar om Så ock på jorden. Det är nämligen samma film. Allt är bara uppskruvat ytterligare några dramatiska snäpp, hur det nu kan vara möjligt.

Haha, herregud, fader vår, fräls oss från ondo, och giv oss vårt dagliga bröd, vilken film! Det är överdramatiskt, överspel från samtliga parter, pekoral i kubik.

Frida Hallgrens Lena spelar musik (country? rock’n’roll? boogiewoogie?) på byns sylta med sån inlevelse att hon får värkar. Plötsligt är det dags att föda hennes och den i förra filmen bortgångna dirigenten Daniels barn. Efter fullkomligt vansinniga händelser slutar det med att den patetiske kyrkoherden Stig (återigen gestaltad av Niklas Falk) får sticka in handen för att fixa till navelsträngen. Allt går till slut bra och till det bidrog inte alls Lennart Jähkels rollfigur som givetvis svimmande.

Nu minns jag inte riktigt vad som hände om jag ska vara ärlig men det slutade med att Lena fick, eller tog, uppdraget att leda kyrkokören inför vårens stora konsert. Hennes mål: Att få folk att öppna sina hjärtan genom musik! Eller kanske nåt liknande mål, jag minns faktiskt inte riktigt. Som motståndare får hon Björn Granaths överspelande överstepräst samt Thomas Hanzons seriöse musiker.

Kyrkoherden Stig slits mellan hopp, flaskan och förtvivlan innan han plötsligt börjar kyssa Maria Sids barnmorska. Den bittra Siv, den avsatta kantorn från den förra filmen, är bitter fram tills att hon sätter på sig en röd blus och därmed blir glad.

Som sagt, det är en galet överdramatisk film. Det förekommer scener som är fantastiskt märkliga. Några exempel: Frida och hennes älskade låter inte älven stoppa deras kärlek utan kysser varandra i en strid ström, Frida och kyrkoherden Stig föder barn tillsammans, Frida tar ett dopp i älven som hon vore baptist… ja, you get the picture. 😉

Grejen är att jag inte kan låta bli att gilla det här. Lennart Jähkel är en jäkel på det han gör. Byns patetiske kyrkoherde överspelas av Niklas Falk. Alla känslor är uppskruvade till elva tolv. Just detta med människor som hänger sig totalt till nåt, må det vara musik eller religion, får ofta mig att känna mig obekväm. Det kan bara inte vara bra att vara SÅ glad.

Filmen hotar att kollapsa under sin egen tyngd men den som håller den någorlunda ihop är Frida Hallgren. Hon är en naturkraft helt enkelt. Av nån anledning så känns det inte som att hon spelar över trots att hennes Lena känns som onaturligt överglad person med känslorna utåt. Men man (läs: jag) köper att det är så hon är funtad.

När det gäller övriga överspelare så blir det mer farsartat men jag har insett att jag faktiskt gillar det. Jag tror jag insåg det när jag såg den härliga Miraklet i Viskan på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Så ock på jorden under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

 

Så ock på jordenMirakletApropå Miraklet i Viskan såg jag att postern till den filmen har en hel del likheter med Så ock på jordens poster. En strålande glad kvinna som sträcker ut sina armar.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Lika som bär, Musik, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så som i himmelen (2004)

3 september, 2015 7 kommentarer

Micke Nyqvist är ute och cyklar...

Micke Nyqvist är ute och cyklar…

Imorgon har Så ock på jorden premiär. Jag såg Kay Pollacks efterlängtade uppföljare till supersuccén Så som i himmelen under Malmö Filmdagar. Innan trippen söderut hade jag tänkt se om Så som i himmelen för att fräscha upp mitt minne men det hanns tyvärr inte med. Nu har jag sett den och det var lite kul att se den som en prequel. Dessutom insåg jag att jag faktiskt inte hade sett filmen från början till slut tidigare även om jag kände igen en hel del scener. Jag visste exempelvis att det av nån anledning skulle cyklas en massa i filmen.

Haha, herregud, fader vår, fräls oss från ondo, och giv oss vårt dagliga bröd, vilken film! Det är överdramatiskt, överspel från samtliga parter, pekoral i kubik.

Michael Nyqvists dirigent Daniel viftar i början sin taktpinne med sån inlevelse att han börjar blöda näsblod och hans hjärta känner så mycket att han får en hjärtinfarkt. För att vila upp sig (och Hitta Sig Själv, Sin Musik Samt Våga Leva Och Älska) återvänder Daniel till sin norrländska hemby. Här tas han emot med öppna armar av vissa, och med knytnävar och förakt av andra. Efter att ha velat hålla sig undan slutar det ändå med att Daniel tar över kyrkokören. Hans mål: Att få folk att öppna sina hjärtan genom musik!

Som sagt, det är en galet överdramatisk film. Det förekommer scener som är fantastiskt märkliga. Några exempel: Daniel står utomhus barfota i snön och stampar och hoppar som ett barn på grönbete, Daniel tar ett dopp i älven som om han vore baptist, Daniel är ute cyklar bland dagisbarn i Innsbruck med sån passion att han missar sin egen konsert, Daniel… ja, you get the picture. 😉

Grejen är att jag inte kan låta bli att gilla det här. Lennart Jähkel är en jäkel på det han gör. Byns patetiske kyrkoherde överspelas av Niklas Falk. Sångfågeln Helen Sjöholm är med på ett hörn som misshandlad fru. Per Morberg spelar den misshandlande mannen (givetvis med ett härligt överspel). Alla känslor är uppskruvade till elva. Just detta med människor som hänger sig totalt till nåt, må det vara musik eller religion, får ofta mig att känna mig obekväm. Det kan bara inte vara bra att vara SÅ glad.

Filmen hotar att kollapsa under sin egen tyngd men den som håller den någorlunda ihop är Frida Hallgren. Hon är en naturkraft helt enkelt. Av nån anledning så känns det inte som att hon spelar över trots att hennes Lena känns som onaturligt överglad person med känslorna utåt. Men man (läs: jag) köper att det är så hon är funtad.

När det gäller övriga överspelare så blir det mer farsartat men jag har insett att jag faktiskt gillar det. Jag tror jag insåg det när jag såg den härliga Miraklet i Viskan på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Även Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer har passat på att skriva om Så som i himmelen. Imorgon publicerar jag min recension av Så ock på jorden.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Svenskar i Hollywood – Seventh Son (2014)

2 september, 2015 12 kommentarer

filmspanarna_kvadratDolphMånadens och höstens första filmspanartema är Svenskar i Hollywood, vilket känns passande eftersom det var länge sen (?) så många svenskar (både regissörer och skådisar) var så framgångsrika på andra sidan pölen. Vilka har vi? Tomas Alfredson och Daniel Espinosa är två regissörer. Joel Kinnaman, Noomi Rapace, Alexander Skarsgård och Rebecca Ferguson är fyra skådisar. Den jag valt att fokusera på är en annan svenska och vi pratar förstås om ingen mindre än hon som pryder min bloggheader: Alica Vikander, hetast i Hollywod, som är med i typ nio filmer som kommer ha USA-premiär innan 2015 är slut. Under oktober kommer jag ha en specialvecka med bara Vikander-filmer men jag tjuvstartar lite redan nu med en av hennes 2015-filmer.

 

Seventh Son (2014)

Seventh Son är en klassisk fantasyfilm om kampen mellan det onda och det goda. Fast riktigt så enkelt är det kanske inte. Jeff Bridges spelar Gregory, en åldrande mästare som försöker förhindra ett släkte med häxor att ta över världen. Det största hotet är den mäktiga superhäxan Moder Malkin (Julianne Moore). I filmens inledning är hon försvagad och inlåst (av Gregory) i en fängelsehåla djupt inne i ett berg. Men snart går världen in i blodmånens tidevarv och Malkins krafter kommer att växa. Muahahaha.

Åh, herregud. Vad håller Jeff Bridges på med i den här filmen?! Jag vet i alla fall inte. Jag tror nog aldrig jag sett nån, än mindre Bridges själv, spela över på det här sättet. Bridges rollfigur Gregory har långt vitt hår, skägg och är klädd i en brun munkdräktliknande klädnad. Givetvis har han en trästav som han är duktig på att svinga. Gregory är en härlig blandning av Gandalf, Max von Sydow och Bane från The Dark Knight Rises.

Julianne Moore spelar över hon med som häxan Moder Malkin även om hon är en datoranimerad drake i två tredjedelar av filmen.

Det här med att spela över är intressant. Det funkar nämligen. Ett klagomål som ofta läggs fram när det gäller skådespelarinsatser är att det kan bli teatralt. I Seventh Son är det teatralt så det förslår. Åtminstone Moore och Bridges tar i från tårna. Just i fantasyfilmer så tror jag det är bra att använda sig av en teaterbakgrund om man har en sån. Det teatrala funkar och är nästan nödvändigt. Att spela en helt vanlig person funkar ju om filmen utspelas i Williamsburg men inte om den utspelas i Midgård. Och om man försöker spela mustigt och lustigt på ett sätt som man inte riktigt behärskar så blir det inte bra heller. Jag kommer t ex att tänka på Mila Kunis i Oz the Great and Powerful.

Seventh Son

Alicia Vikander och Ben Barnes (eller är det Daniel Brühl?)

Hur funkar då Alicia? Klarar hon av balansgången? Ja, faktiskt. En sak jag plötsligt la märke till när det gäller Alicia är vilken mörk röst hon har. Jag tror det ger henne en viss pondus, vilket kom väl till pass i Seventh Son.

Nu ska sägas att varken filmen eller Alicias insats når några större höjder. Det handlar om underhållning för stunden. Bitvis känns samspelet mellan några av skådisarna lite stelt, liksom utan geist. Men det gäller inte Bridges som är underhållande hela tiden.

På nåt märkligt sätt, trots att det förstås förekommer en hel del greenscreen och cgi, så lyckas filmmakarna få till en mustig film. Jag tror det beror på att förvånansvärt många scener ändå är inspelade på plats ute i naturen, i skogen, i vattnet, i leran, i myllan.

Jag gillar alltid en saga om det goda mot den onda. Jag kan inte motstå det. Om jag ska ta upp några filmer som jag kom att tänka på så är den första Maleficent. Det onda kanske inte alltid har varit ont? Det kanske finns mer under ytan än man först tror? Här drar jag även en parallell till den keltiska sagan i Song of the Sea som jag såg under Malmö Filmdagar i förra veckan. Metropolis är en annan film jag inte kan undgå att tänka på. Två sidor, ett kärlekspar som möts för att jämka fred. Fast det är väl sen gammal just det, eller vad säger du, William?

Jag blev aningen besviken på slutet då jag kände att Alicia gick från en karaktär med pondus och eget driv till att bli mer passiv och stå vid sidan om. I slutändan hade jag ändå oväntat kul och betyget blir faktiskt en stark trea, vilket känns som en kul överraskning med tanke på hur mycket sågningar jag sett av filmen. Dessutom hade ju filmens premiär skjutits fram ett antal gånger. Från början var det tänkt att den skulle ha premiär i februari 2013 och den hade mycket riktigt premiär i februari… fast 2015. Sånt brukar ju inte båda gott, men för mig funkade alltså filmen, och speciellt Jeff Bridges. Alicia får också godkänt.

Seventh Son:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Noooooo Noomi?!

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag är Ingrid (2015)

29 augusti, 2015 5 kommentarer

IngridJag tycker om Ingrid Bergman – som skådis. När det gäller henne som person så vet jag inte så mycket förutom att hon orsakade en skandal i Hollywood när hon lämnade man och ett barn i USA för att gifta sig med den italienske filmskaparen Roberto Rossellini. Båda var alltså gifta på varsitt och håll och deras tilltag sågs inte på med blida amerikanska ögon.

Stig Björkmans film Jag är Ingrid handlar om Ingrid som person, om hennes privatliv, om hennes affärer, kringflackande liv och det faktum att hon lämnade sina barn bakom sig när hon flyttade till nästa stad och man. Att filmen fokuserar på just detta tycker jag är ganska synd eftersom jag hellre hade fått reda på mer om hennes filmer och skådespeleri. Men nu är det alltså Ingrid som person det handlar om och det är väl ok det med. Ja, det hade varit ok om det blivit en intressant och spännande dokumentär, och det tycker jag inte Jag är Ingrid är.

I dokumentären får vi träffa Ingrids fyra barn som alla berättar om hur de upplevde sin mamma. Varvat med detta visas mängder, och jag menar määängder, med hemmavideofilmer som Ingrid eller nån annan i familjen har fotat.

Det är en lite märklig dokumentär det här. I princip är det en hyllningsfilm till Ingrid Bergman. Nånstans under ytan så finns det kanske en mer intressant film. Alla barnen uttrycker olika grader av besvikelse på sin mamma för att hon har lämnat dem ensamma under långa perioder. Både Ingrid själv och hennes barn beskriver henne inte som en mor utan snarare som en vän som kommer på besök då och då. Ändå går man inte på djupet här, och visst, det kanske man får respektera, men det blir inte så himla intressant att titta på. Barnen menar att ”Ingrid är så charmig och rolig att det inte spelar nån roll att hon är borta tio månader om året”. Typ.

Många har väl sagt att det är en feministiskt film och det kan jag till viss del hålla med om. Det handlar om en kvinna som gör karriär, gör som hon själv vill, går sin egen väg utan att låta nån stoppa henne. Gott så. Men att vara vän med sin barn snarare än mor känns varken feministiskt eller speciellt mänskligt. Jag tänker speciellt på hur hennes första barn Pia påverkades. Hon levde sina första 20 år i livet i helt eller delvis utan sin mor. Rossellini-barnen hade åtminstone varandra. Jag läste nu på Wikipedia att Ingrids första make Petter Lindström tydligen stämde Ingrid för att ha övergivit sitt barn och han ville få egen vårdnad av Pia. Detta tas inte upp i filmen. Nåväl, vad vet jag? De (barnen) verkar ju må bra idag, och om Ingrid nu blev kär i Roberto och ville flytta till Italien så var det väl svårt att lösa det hela rent praktiskt.

IngridEn sak jag noterade var att man i filmen nämner att Ingrid filmade sina barn mycket (när hon väl träffade dem). Ni vet fenomenet med att föräldrar filmar och fotar sina barn och tror att alla andra tycker det är jättekul att ta del av alla bilder och filmer. Det är inte så kul faktiskt. Bitvis kändes filmen som när man är på besök hos en familj som visar upp sina semesterbilder. Att titta på andras semesterbilder är inte så kul, inte ens Ingrid Bergmans semesterbilder. Därför blir filmen ganska tråkig och sövande. Till detta bidrar även den upprepande Michael Nyman-musiken som upprepas till förbannelse.

Det bästa i hela filmen (förutom Alicia Vikanders röstinsats som Ingrid själv) är när man visar en tidig provfilmning av Ingrid i Hollywood. Hon verkligen strålar här. Magiskt, och jag fick nästan en klump i halsen. I början av klippet hålls en skylt upp det där det står ”No makeup, No lip rouge” (verkligen?), och detta var nåt filmen refererade till några gånger, just frånvaron av smink och hur naturligt vacker Ingrid var. Och det var hon. Jag vet inte om det var nåt ovanligt (förmodligen) men t.o.m. tv-reportrar kommenterar att Ingrid inte har nån smink på sig under några nyhetsinslag vi får se. Ingrid själv återkommer också till det när hon i slutet av sin karriär spelar in Höstsonaten med sin namne Ingmar. I en scen där hennes ansikte är i en extrem närbild är hon helt utan smink. Hon var rädd för vad folk skulle tycka om det. Ingmar sa dock att även om du förlorar några fans så kommer du vinna nya.

En sista sak som jag tycker är värd att nämna, och det har mer med hennes skådespeleri att göra, är att hon till slut insåg att det här med italiensk (neo)realism inte var nåt för henne. Nej, hon ville inte improvisera fram sina repliker utan ha ett färdigt manus med repliker att läsa in. Och mycket riktigt, när Ingrid återvände till Hollywood 1956 i och med Anastasia så vann hon sin andra Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Just idag skulle Ingrid ha fyllt 100 år och SVT firar det genom att ikväll visa mästerverket Casablanca kl 20 på SVT2.

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Jag är Ingrid under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , ,

Inside Out (2015)

28 augusti, 2015 10 kommentarer

Inside OutFör några dagar sen såg jag min första Pixar-film nånsin. Ja, hur otroligt det än kan låta så är det sant. Hur kunde det bli så här frågar ni er? Ja, det är nog en kombination av några saker. När de första Pixar-filmerna kom i mitten av 90-talet så hade jag nog helt enkelt inte koll. För mig var det barnfilmer som jag hörde om i periferin.

När jag sen blev ordentligt filmintresserad i slutet av 90-talet så lockade animerade filmer från andra länder mer. Japansk anime var ju mycket finare, mer exklusivt. Pixar var amerikanskt, ytligt och ALLA verkade gilla filmerna. Jag hörde att det var filmer som var gjorda för både barn och vuxna. I barnhistorien skulle det finnas referenser instoppade som vuxna skulle snappa upp. Ghiblis anime-filmer kändes för mig som renare skapelser, filmer för barn eller vuxna som alla kunde ta till sig utan referensgenvägar. Så jag kände inget sug efter att se Pixars filmer.

Under Malmö Filmdagar som gick av stapeln i veckan så visades Pixars senaste film Inside Out och då hade jag inte längre några ursäkter, varken genomskinligt dåliga eller andra.

Inside Out var och är en alldeles fantastisk liten film. Liten? Ja, den kändes faktiskt liten i meningen att den var intim och personlig på ett sätt som jag inte riktigt hade väntat mig. Dessutom tror jag att det jag nämnde med referenser inslängda till vuxna nog inte gäller Pixar-filmer så mycket (åtminstone inte Inside Out) utan snarare andra animerade filmer som t ex Shrek (?).

Inside Out utspelar sig till största delen bland känslorna i huvudet på elvaåriga Jenny som bor i Minnesota tillsammans med sin mamma och pappa. Livet leker mest hela tiden och glädjen dominerar. Men när familjen flyttar till San Francisco ändras styrkeförhållandena bland känslorna Glädje, Vemod, Rädsla, Ilska och Avsky.

Här vill jag slänga in en liten brasklapp som gäller det faktum att jag såg den svenska versionen av filmen. Den kallas då Insidan ut och det är svenska skådespelare som gör rösterna. Känslorna har följaktligen fått svenska översättningar. Joy – Glädje, Fear – Rädsla, Anger – Ilska och Disgust – Avsky tycker jag är helt ok översättningar, även om jag kan tycka att Avsmak hade passat bättre än Avsky. I filmen är Avsky framställd som en snorkig tonårstjej som känner avsmak för det mest.

Den översättning som inte riktigt funkade var dock Sadness som blev Vemod. Hmm, Sadness. Hade det inte funkat med bättre med Ledsamhet eller Nedstämdhet? Vemod är väl en sorts blandning av sorg, saknad och nostalgi? Det var inte riktigt så jag uppfattade figuren i filmen. Fast man tyckte väl att Vemod var kort och kärnfullt.

En sista märklig detalj är att Jenny i originalet heter Riley. Huh? Ja, det märkliga är alltså att hon heter Jenny i den svenska versionen.

Nåväl, tillbaka till filmen. Inside Out är rolig, tänkvärd, fantasifull, smart mysig och vemodig (ja, vemodig!). Balansen mellan det vi får se inne i Jennys huvud och Jennys verkliga liv funkar perfekt och gör att vi känner för både Jenny och hennes känslofigurer.

När känslorna Glädje och Vemod i slutet inser att de behöver samarbeta för att Jenny ska kunna gå vidare i livet och fungera som människa är rörande. Ja, t.o.m. så rörande att blev rejält dammig i salongen. Ta med näsdukar när ni ser filmen på bio!

Kommer jag se några fler Pixar-filmer? Svar: ja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Inside Out under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Elephant (2003)

26 augusti, 2015 Lämna en kommentar

ElephantHär kommer ytterligare en gammal text av en film regisserad av Gus Van Sant som jag såg på Stockholm Filmfestival. Den här gången handlar det om Elephant från 2003, en film som även hamnade på plats två på min topplista för det året.

I slutet av eftertexterna stod den vanliga texten om att likheter med levande eller döda personer endast är slumpmässiga, osv. Nu vet ju alla att det handlar om Columbine-massakern när två skolungdomar sköt ihjäl lärare och elever inne på en skola, även om handlingen här är förlagt till Portland, Oregon.

Jag gillade den här filmen. Den är filmad i långa, mjuka, bitterljuva, svepande, tagningar, där man ofta bara får se ryggen på nån som kanske vandrar genom skolans korridorer på väg nånstans. Fotot är underbart. Inte så himla mycket händer. Nån framkallar foton han just tagit, nån går omkring i matsalen och gör anteckningar, några tjejer snackar, äter lunch, kräks upp lunchen på toaletten, nån vill inte ha kortbyxor på gympan, några snubbar spelar fotboll. Alla lullar liksom på. Vi får se scenerna en, två eller tre gånger på lite olika sätt och vi känner att katastrofen närmar sig. Filmen får en att tänka till, man förstår inte hur det kan hända, men det har hänt.

Jag undrar lite hur man hade uppfattat filmen om inte vetat om att den skulle ta upp Columbine-tragedin. Eftersom jag visste det från början så hade jag en lite obehaglig känsla redan från början. Sen gjorde filmen inte den känslan mindre genom sitt sätt att vara. Det här var en mycket bra film, säkert inte för alla, men för mig var den just det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Paranoid Park (2007)

24 augusti, 2015 Lämna en kommentar

Paranoid ParkHär kommer ett gammalt och kort omdöme av en film från 2007 som hamnade på min topplista för det året. Texten skrevs i november 2007 efter att jag sett filmen på Stockholm Filmfestival.

”Åh. Knivskarpt flytande fantastiskt. Vattenfoto. Suddzoom. Ljudlisa. Vant Sant + Doyle = Poesi”.

Så skrev jag på Filmtipset efter att ha sett Paranoid Park. Det var något slags försök (min kommentar: prettoförsök) att fånga känslan jag fick av filmen. Van Sant har lyckats få till en speciell film. Ibland är det lite samma stämning som i svenska Farväl Falkenberg (vars regissör Jesper Ganslandt ju har jämförts med bl a Van Sant). Det är poetiskt men ändå intensivt och skarpt på samma gång. Skejtaren i huvudrollen går omkring i något slags vakuum efter en tragisk händelse. Filmen är fragmenterad, scener kommer, kommer igen, och kommer i fel ordning. Fotot är fantastiskt. Chris Doyle (gurun) har tillsammans med Kathy Li fått till ett foto som är fantastiskt – som sagt. Det finns några scener som bara är för vackra. Jag rekommenderar verkligen filmen när (om?) den kommer på bio i Sverige. Min kommentar: Kom den på bio? Ja, det gjorde den faktiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →