#SFF15: Cartel Land (2015)
26 november, 2015 2 kommentarer
Cartel Land är en dokumentär som handlar om knarkkartellerna i Mexiko, eller nej, den handlar om en folkrörelse som tar till vapen för att kämpa för att ta tillbaka städer som dessa karteller styrt med järnhand. Vi får följa med till den mexikanska staten Michoacán där kartellen Knights Templar Cartel regerar. Det vanliga folket ledsnar på våldet och hoten och gör uppror. Ledare för det hela, och den som grundar rörelsen Autodefensas, är Dr José Mireles. Mireles är karismatisk, lång, silverhårig, mustaschprydd snubbe som med en k-pist i handen håller tal på stadens torg. Vad det handlar om är alltså en vigilantegrupp, en grupp civila som för att försvara sig tar till vapen.
Autodefensas jobbar sig framåt, en stad i taget. Man letar upp hus där man vet att Knights Templar Cartel håller till och gör sen räder för att driva bort dem. I början har man stor framgång vad det verkar. De olika städernas befolkning hyllar dem. Sen dyker militären upp och tycker att de ska lämna in sina vapen men ortsbefolkningen är på deras sida och protesterar och militären får till slut ge upp och lomma hemåt med svansen mellan benen.
Men med stor makt kommer stort ansvar, som det så fint heter. Och det där ansvaret kanske brister hos vissa Autodefensas (fast är verkligen alla äkta Autodefensas eller handlar det om infiltratörer?). När sen Dr Mireles skadas allvarligt i flygolycka (eller var det en olycka?) så börjar saker och ting falla samman. Den ställföreträdande chefen, kallad Papa Smurf, har inte lika stor pondus som Mireles och verksamheten börjar ifrågasättas.
Cartel Land var en klart intressant dokumentär. Men som vanligt så är det ”bara” en dokumentär, och jag kan inte låta bli att få känslan av ett förlängt nyhetsreportage. Fast med det sagt så måste jag ändå säga att det bitvis handlar om ett riktigt spännande reportage. Filmmakarna har, som Dave Chen på /Filmcast brukar säga, fått access till det han ska skildra. Regissören Matthew Heineman (som även fotat) är med när Autodefensas råkar ut för eldstrider när de ska fånga in kartellmedlemmar. Här fick jag lite Sicario-vibbar fast måhända dividerat med fem.
Det som för mig stack ut med Mireles var att han var läkare. Jag visste inte detta innan. Filmen introducerar Mireles som en upprorsledare med k-pist men man märker väl ändå att detta är en vältalig och sofistikerad man. Sen kommer en scen där vi får se Mireles jobba som barnläkare och då är det en helt annan sida av honom vi får se.
Förutom ”handlingen” i Mexiko (ja, det är en dokumentär, men det hindrar inte att den har en handling) så får vi träffa amerikaner som på den amerikanska sidan gränsen i Arizona bildat sin egen gränspatrull som försöker se till att kartellerna inte utökar sin verksamhet till USA. Detta tyckte jag var en klart svagare del av filmen. Det finns givetvis paralleller mellan det som händer i Mexiko och det som händer i Arizona men jag tyckte ändå att den amerikanska sidan av historien mindre intressant. Det gäller åtminstone det vi fick se i filmen där det blev lite oklart (för mig) vad den där gränspatrullen egentligen ville åstadkomma.
Slutet av filmen, som snyggt knyts ihop med inledningen, blev ganska starkt och nästan surrealistiskt med en helt bisarr situation där den mexikanska maktkorruptionen liksom inte har nån ände.
Om visningen: Innan visningen träffade jag förutom Henke två av hans polare. Jag hade trevliga snack med bägge två (eller alla tre om ni så vill). Bl a fick jag ett filmtips i form av dokumentären Jordens salt av Wim Wenders. Enligt uppgift ska det vara ”världens bästa film”. 😉 Det mest bisarra med visningen var att det satt en tjej i sätet bredvid mig som sov under 45 minuter av filmen. Hon somnade efter 25 minuter och sov sen fram till sista kvarten ungefär. När hon vaknade återberättade pojkvännen snabbt vad som hade hänt men konstaterade att hon inte missat nåt egentligen. ”Du hade ändå inte gillat det”. What?
Papa Smurf
Nu när Stockholm Filmfestival är slut så är det dags för ännu en årsbästalista. Nu har jag inte skrivit klart om alla filmer jag såg på festivalen än men det hindrar ju inte att vi klämmer in en lista bland dessa recensioner. Till skillnad från 2001 (ett rymdäventyr) så känner jag att år 2000 verkligen är ett toppår. Mina topp-3-filmer är ohotade toppfilmer och dessutom har jag en rad bubblare den här gången också. Jag är säker på att många av mina filmspanarkompisar tycker precis tvärtom: att 2001 var ett mycket bättre år. Det har varit så fler gånger. Jag verkar ofta zooma in på andra typer av filmer och därmed värderar jag åren lite olika jämfört med hur andra kanske gör.
Män som pratar i en lounge. Män som pratar på ett kontor. Män som sjunger karaoke. Män som attackerar högkvarteret för en valkampanj med påkar och andra tillhyggen. Män som river ned gamla skjul där folk fortfarande bor för att bereda plats åt nybyggnation. Män som är korrumperade. Män som går med i gangstergäng. Män som tidigare var kompisar som hamnar på olika sidor i en gangsteruppgörelse. Män som vill hoppa av gangsterlivet men dras in igen. Män som har ihjäl varandra medelst knivar i magen. Män i två stora grupper som slåss mot varandra med knivar och basebollträn i lervällingen på ett stort fält samtidigt som det ösregnar. Män som sitter i soffan på en restaurang med en lättklädd dam på vardera arm. Män som har sex med kvinnor i bisarrt långa och ostiga sexscener. Män som blir nedstämda och får the 
November. Söndag. Kaffe. Stockholm Filmfestival. Kanelbulle. Sagofilm. Det enda som störde bilden var biografen Parks biosäten. Men det visade sig att jag tydligen utvecklat immunitet mot dem. Jag kanske t.o.m. kan våga mig på Reflexen igen nästa år. Nej, där går gränsen.
Sista filmen under filmspanarlördagen blev den koreanska 
Årets filmspanardag på Stockholm Filmfestival är avklarad. Som vanligt har det varit en härlig blandning av filmer. Själv såg jag dokumentären 
Så vad tyckte nu de andra filmspanarna? Jag vet att de var lika förbryllade som jag men frågan är om de tyckte detta var en angenäm känsla eller inte. Tyckte de filmen var lika utvecklande som jag?
I fredagskväll var jag och 
Första filmen för min del under årets filmspanardag på Stockholm Filmfestival blev dokumentären 
Det bästa med Stockholm Filmfestival tycker jag är att se filmer som du vet inte kommer att komma upp på bio senare. Att kolla in en indiefilm från Sydkorea, en skräckis från Brasilien eller isländsk komedi. Att se filmer som du normalt inte kommer att få chansen att se.
Då var det dags att recensera den sista av alla de elva filmer jag såg under de underbara Malmö Filmdagarna i slutet av augusti.
Jag var den enda av filmspanarna som såg Det vita folket nere i Malmö så det blir inte några länkar till andra recensioner. Om nån skriver om den efter att ha sett den under Stockholm Filmfestival så lägger jag till länkar här. Det vita folket får vanlig biopremiär 27 november.
Vad säger folk?