Junun (2015)

12 oktober, 2015 Lämna en kommentar

jununMUBI är en filmtjänst på nätet som jag använt några gånger tidigare, men det var innan den blev en prenumerationstjänst. När jag använde MUBI för några år sen så var den fortfarande en VOD-tjänst, dvs man betalade en summa för varje film man ville se. Åtminstone funkade det så i Sverige. Jag minns att jag hade en del problem med kvaliteten på uppspelningen. Det hackade och hade sig. Så jag slutade använda tjänsten.

Nu har MUBI alltså ändrat sitt upplägg och blivit en prenumerationstjänst, ungefär som Viaplay eller Netflix. Men det finns en skillnad jämfört med dessa tjänster. MUBI erbjuder en billigare månadskostnad (enbart 49 kr/månad) men det finns enbart 30 filmer i utbudet. Whaaat?! Ja, det låter lite konstigt men så är det. Varje dag försvinner en film ur utbudet och ersätts av en annan. Varje film går att se under 30 dagar. Man skulle kunna kalla det ett sorts Cinemateket på nätet med noga utvalda filmer.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att MUBI precis kört ett marknadsföringsstunt då de från den 9:e oktober erbjuder Paul Thomas Andersons senaste film, dokumentären Junun (vi pratar alltså om min favoritregissör PTA). Jag bestämde mig för att testa tjänsten en månad för att på så sätt få se och framför allt, visade det sig, höra hans senaste film.

Junun handlar om ett musikaliskt samarbete mellan Jonny Greenwood från Radiohead, den israeliska musikern Shye Ben Tzur och en rad artister från den indiska musikeliten. Junun är inspelad i Indien och är i princip en lång rad framträdanden med indisk folkmusik filmade av PTA et al. Som jag förstått det så är det mesta nya låtar skrivna av Greenwood och Ben Tzur men det är jag inte säker på.

Värt att nämna i sammanhanget är att Greenwood, förutom att vara gitarrist i Radiohead, även kompenerat filmmusik för filmer som PTA:s egna There Will Be Blood, The Master och Inherent Vice, och Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin.

Den i princip enda anledningen till att jag ger Junun en fyra är att jag tycker musiken är grym. Rent filmiskt så är det inget speciellt. Fast det är inte helt sant när jag tänker efter. Det jag gillar med dokumentärens upplägg är att vi inte får de vanliga pratande huvudena. Nej, här handlar det mer om en ”fluga på väggen”-stil. Vi får ingen förklaring till nåt av det vi ser. Jag vet inte ens vem som är Greenwood. Jag undrar ett tag varför Greenwood kan prata indiska men det visade sig att det var Ben Tzur, som tydligen bott i Indien under en del av sitt liv. Det lustiga är att jag hela tiden under filmen tror att det var Ben Tzur som var Greenwood och att Greenwood var nån kompis från Radiohead som Greenwood hade med sig.

Filmens upplägg, innan jag såg den, kändes sådär. Det här med att sammanföra artister från olika läger och sen få ljuv musik att uppstå har vi sett förut ett antal gånger. Det kan bli lite krystat. Här handlar det dock enbart om musiken. Regissören PTA själv och hans närvaro känner jag inte mycket av. Den känns nästan gjord med vänster hand (ja, eller höger om nu PTA är vänsterhänt).

Vad är det för typ av musik då? Ja, det är väldigt mycket trummor! Vilket jag gillar. Indierna kan sina trummor. Det finns ett speciellt vattnigt och bubbligt trumljud som jag gillar lite extra. Sen är det även mycket blås från ett indiskt brassband. De kör ofta med en lite udda enhandsteknik när de spelar sin trumpet samtidigt som de viftar med den andra handen. Bästa låten får vi när två tjejer kommer in och sjunger grymt, på ett språk de dessutom inte förstår (det finns ju mängder med språk i Indien). Då svänger det rejält. Jag skulle gärna länka till en YouToube-video här men tyvärr finns det inte en sådan. Än.

Jag tror svenskkroatiske trumpetaren Goran Kajfes, trombonisterna Nisse Landgren och Fred Wesley (måste vara det svängigaste trombonsolot nånsin) samt Dr. Funkenstein himself George Clinton kan tänkas gilla filmen och musiken. Som jag sa så svänger det nämligen rejält och Everything Is On The One. (YouTube-klipp till bra musik i länkarna.)

Skönaste snubben måste vara en av de indiska trumslagarna. Han har en härlig musche och droppar följande för att beskriva Indien: ”No toilet, no shower, but full power, 24 hour”. Fast just vid det tillfället så är det strömavbrott. Men han tar det hela med ro. Det är liksom bara att lägga sig och vila. Och lyssna på musiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

junun4

junun3

junun2

junun1

junun5

junun6

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , ,

The Martian (2015)

9 oktober, 2015 21 kommentarer

The MartianI våras gick min torsdagsbiokompis Anders och jag och såg PTA:s senaste Inherent Vice och efter det var det tänkt att Sagan om prinsessan Kaguya skulle bli vår nästa film. Men nu slumpade det sig så att Kaguya blev en filmspanarfilm och jag hade inte lust (läs: tålamod) att se den en gång till. Därför blev det ett litet uppehåll i vår trevliga tradition. Men i förra veckan plingade det till i mailboxen och Anders föreslog The Martian. Perfekt! Så i tisdags (japp, tisdag, torsdag, nästan samma) efter jobbet bar det av in till Sergel med 3D-glasögonen i kavajfickan för att kolla in MacGyver på Mars.

Matt Damon spelar den på Mars kvarglömda astronauten Mark Watney som medan han väntar på rymdtaxin roar sig (nåja) med att lyssna på disco, gödsla sin potatisodling med sitt eget bajs samt ta ökenturer med sin rover. Ja, och så försöker han överleva rent allmänt också.

På Jorden får NASA så småningom reda på att Mark lever och då inleds arbetet med hur man ska rädda… eller vänta, arbetet inleds med att prata om huruvida man ska rädda honom eller ej. Allt detta pågår utan att besättningen ombord på rymdfarkosten Hermes, som är på väg tillbaka till Jorden, vet nånting.

Jag gillade mycket med The Martian. Jag gillade att vetenskap stod i centrum. Jag gillade att det i mångt och mycket handlade om att lösa problem. Jag gillade att det inte finns en ond och en god sida i filmen. Det finns vissa rollfigurer, t ex NASA-chefen spelad av Jeff Bridg… Daniels, som behöver ta jobbiga beslut. Men det är just detta som chefer är till för, vilket en av NASA-medarbetarna uttryckte snyggt i en replik.

För att vara en science fiction-blockbuster som utspelas på Mars och i rymden så är The Martian ovanligt jordnära. Kanske är detta både till dess för- och nackdel. Just jag uppskattade det försök man gör att hålla det hela hyfsat trovärdigt rent vetenskapligt, och det säger jag utan att ha doktorerat i rymdfysik. Nej, jag går mest på magkänsla här. Andra tittare kan möjligen efterlysa mer explosioner och spektakulära scener. Fast vi får nog det så det räcker ändå.

När det gäller det jordnära så tappar man tyvärr bollen lite i slutet i scen som påminner inte så lite om en scen i mästerverket Gravity (ja, mästerverk!). Jag återkommer till det.

Hur upplevde jag Marks tid på Mars? Kändes det att han var där helt ensam och utsatt under så lång tid? Nja, inte riktigt. Jag vet inte om det berodde på att filmen växlade mellan Mark på Mars och scener på Jorden med NASA. Mark spelar in röstmeddelanden på datorn och dessa fungerar som en sorts berättarröst för att förklara hur han känner. Bl a beskriver han hur känslan var att för varje plats han kom till, varje liten kulle han besteg, varje sandkorn han trampade på, så var han den första människa som nånsin gjort det. Mmmm, maffigt. Men just detta gav inte en känsla av att tid passerade utan mer en storslagen, inte utsatt, känsla. Nej, jag tyckte nästan han hade det för lätt. Fast det var ju just det där med att filmen inte var för mycket over the top utan (nästan hela tiden) hade fötterna på jorden.

Mars

Nu till den oundvikliga jämförelsen. Hur står sig The Martian jämfört med de senaste årens rymdfilmer Gravity och Interstellar. Hyfsat bra skulle jag säga, men det går inte att komma ifrån att den är två snäpp sämre än Gravity och ett snäpp sämre än Interstellar. För mig är Gravity i det närmaste en perfekt liten film, och den känns unik. I den får vi inte en enda scen som inte utspelas uppe i rymden och hos Sandra. Det närmaste vi kommer mission control på Jorden är en del radiokommunikation i inledningen innan det börjar gå åt pipsvängen.

När det gäller Interstellar så gav den mig mer av en wow-känsla än The Martian. Den pampiga orgelmusiken av Hans Zimmer gav mig gåshud och dockningsscenen efter att en viss Matt Damon fuckat upp är magisk. Däremot håller Interstellar inte riktigt hela vägen för mig. Jag tycker den är för lång, för övertung, bitvis nästan töntig mot slutet. Hej, morsealfabetet, jag pratar med dig!

Musiken i The Martian funkar inte lika bra som Zimmers orgel. Disco och Abba i alla ära men jag fick lite jobbiga Guardians of the Galaxy-vibbar.

Är det dags att nitpicka lite? Ja, det är det. Jag kör det inom spoilertaggar. Spoiler I slutet ska Hermes fånga in Marks lilla kapsel efter att han skjutit upp sig från Mars. Hermes och Mark hamnar dock för långt ifrån varandra och det är dessutom för stor skillnad i hastighet mellan de båda föremålen för att man ska kunna fånga in Mark på ett säkert sätt. Hermes behöver sänka sin hastighet och det gör man genom att placera en hemmagjord på bomb i en luftsluss. När den sprängs ska explosionen göra att Hermes saktar ner. Min fråga är: varför behövde Sebastian Stans astronaut ge sig ut på en rymdpromenad utanpå hela skeppet när Kate Maras rollfigur ändå levererade bomben från insidan?! Det fanns ingen poäng med det… förutom att det skulle vara spännande när Stan (av nån anledning utan säkerhetslina!?) tog sig fram längs skeppet plus att Mara fick anledning att kyssa Stan på visiret. Och som grädde på moset dök de upp i slutmontaget med en nyfödd bebis. Haha, njaaee. Spoiler slut.

Just det, det var ju en sak jag skulle återkomma till. Det handlade om hur filmen kändes jordnära men att man tappade bollen. Det gäller förstås Spoiler när Mark ska leka Iron Man och sticker hål på sin rymddräkt för att på så sätt skapa nån sorts jetdrift. När Sandra använder en brandsläckare i Gravity funkade det (för mig). Här kändes det inte lika bra Spoiler slut.

The Martian är en klart godkänt rymdrulle som av några anledningar inte gav mig samma wow-känsla som jag fick av Interstellar och Gravity. Nu kan ju alla filmer inte ge samma wow-känsla. Då vore det ju samma film om och om igen, och det skulle ju vara tråkigt. I The Martian finns sekvenser mot slutet som jag fann ganska onödiga och som sänkte filmen en del. Hej, Mr Montage, jag pratar bl a med dig! Jag är ändå nöjd med mycket i filmen så det blir en stark, stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fripps filmrevyer skriver om marsipanen (mmmm) idag. Andra som plitat ner sina tankar: Rörliga bilder och tryckta ord, Rymdfilm, Movies – Noir, Flmr och Spel och Film.

PS. Kul att se norske Aksel Hennie aka Max Manus som en av astronauterna. Under filmen försökte placera honom och till slut kände jag igen honom. Ser han förresten inte ut lite som simmaren Lars Frölander? Jo, fasiken. DS

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet (1986)

7 oktober, 2015 15 kommentarer

filmspanarna_kvadratHannibalOktober månads filmspanartema är Skurkar. Jag var med och röstade på det själv och hade direkt en idé vilken film och skurkroll jag skulle fokusera på. Sen var det dags att se filmen i fråga och jag kunde inte komma på hur jag hade tänkt. Jag funderade och funderade som professor Balthazar och så plötsligt trillade polletten ner. Eller en pollett i alla fall. Jag är inte säker på att det var just den polletten eftersom jag kan ha kommit på en helt annan film. Åh, minnet, detta minne.

 

Blue Velvet (1986)

Att det blev David Lynchs Blue Velvet kändes till slut helt rätt. Jag är ett stort fan av Lynch och hans filmer. Det var dock evigheter sen jag såg just Blue Velvet. Dennis Hopper gör rollen som fullblodsgalningen Frank Booth, en skurkroll som många hyllar, t ex Adam på Filmspotting. Slutligen mindes jag filmen i sig som bra även om jag knappt mindes några detaljer, vilket bara kändes mer spännande.

Filmen inleds med att Jeffrey (en ung Dale Cooper a.k.a Kyle MacLachlan) hittar ett öra i gräset på en äng. Jeffrey är en collegestudent som är på besök i hemstaden efter att hans far råkat ut för en stroke. Han tar örat i örat och går med det till polisen som startar en utredning. Jeffrey blir oerhört nyfiken på vems örat är och hur det hamnade där i gräset på ängen. Polisen vill givetvis inget säga till honom men så blir han vän med utredarens dotter Sandy (en 19-årig Laura Dern) som med sina öron hört sin pappa prata om örat och fått reda på ett och annat. De två inleder i hemlighet en egen utredning, en utredning som leder Jeffrey till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) och slutligen till en viss Frank Booth (Hopper).

Hmm, min första känsla efter att ha sett filmen var en viss besvikelse. Blue Velvet är inte dålig på nåt sätt men jag blev inte totalt uppslukad som jag blev av t ex Mulholland Drive och delar av Twin Peaks.

Filmens inledning är härligt lynchig med vita staket, vinkande brandmän och en man som vattnar i sin trädgård. Allt är som en amerikansk helylledröm från 50-talet och man känner givetvis att nåt är fel. Det dröjer inte länge förrän obehaget är över oss. Vattenslangens fäste i husväggen läcker. Slangen fastnar i ett par grenar. Mannen ramlar ihop. En hund hoppar fram och försöker dricka från den sprutande slangen utan att bry sig om mannen som ligger på marken. Kameran zoomar sen in och ner mot gräset och avslöjar att där finns det otäcka småkryp som deltar i ett slafsigt kalas. Det är en strålande sekvens.

In Dreams

Sen hittar Jeffrey örat och filmen puttrar på ett tag utan att göra nåt jätteintryck på mig. Nästa gång det blir intressant är när Jeffrey befinner sig i Dorothys lägenhet gömd i en garderob. Nu blir det först obevämt och sen lite ruggigt när plötsligt Frank dyker upp med sin gasmask för att leka rollspel med Dorothy. ”Baby wants to fuck!”. Weeeeird.

Efter ytterligare en liten transportsträcka blir Jeffrey påkommen av Frank och ett riktigt skumt och bra avsnitt tar sin början. Frank tycker de ska ta en liten biltur – till Ben (Dean Stockwell). Här dricker man öl. Pabst Blue Ribbon, inte Heineken, är det tydligen som gäller. Sen mimar Ben till en Roy Orbison-sång, ”In Dreams”, men då blir Frank alltför känslosam och tycker det är dags att dra. Ben verkar för övrigt vara förtjust i överviktiga medelålders damer då hela hans lägenhet är fylld med just sådana.

Efter detta tycker jag filmen tappar en del igen fram till en slutuppgörelse i Dorothys lägenhet.

Hur var Frank som skurk? Ja, jag tyckte nästan han var på gränsen till för galen och oberäknelig. Det läskiga med honom är väl ändå hur han går mellan djup svart sorg (som framkallas av melankoliska melodier) och våldsamt skrattande aggressivitet. Ja, och så gasmasken då.

Då tyckte jag kanske Jeffreys mörkare sidor var inressantare. Han är som yngre kopia av agent Dale Cooper här. Snäll, noggrann, naiv och nyfiken. Men han kommer att uppleva mörkare sidor av sig själv, vilket han blir livrädd för.

Isabella Rossellini var bra. Hon är lik sin mor och har en brytning som jag inte blir klok på. Det är väl förmodligen en blandning av engelska, italienska och svenska (hon spenderade ju i alla fall två år med sin mor när hon som barn var sjuk i skolios vilket vi lärde oss Jag är Ingrid).

Ofta känns Blue Velvet som en prequel till Twin Peaks. Musiken, Julee Cruise, susandet bland träden, fiket, lastbilar med timmer, mycket av scenografin, de udda personligheterna, etc, etc. Och så var det nåt med eld också. Det återkom ett klipp på ett brinnande och fräsande ljus, en form av ond symbol. Fire Walk with Me, någon?

    

 

Inhale

Andas in…

 

Kolla nu in vilka skurkar de andra filmspanarna skriver om.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir (Kvinnliga skurkar)
Movies – Noir (Manliga skurkar)

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Irrational Man (2015)

2 oktober, 2015 4 kommentarer

Irrational ManWoody Allen måste vara en av de mest produktiva filmskaparna nånsin. Snubben, som nu fyller 80 (!), gör i princip minst en film om året och det har han hållit på med sen slutet av 60-talet. Galet. Han måste gilla att göra film. Ja, jag tror nog det är nödvändigt för att han överhuvudtaget ska behålla sitt förstånd.

Hans senaste rulle heter Irrational Man och den irrationelle mannen spelas av pappakroppsinnehavaren Joaquin Phoenix. Han spelar nån sorts lärare i filosofi som får ett nytt jobb på ett universitet. Där ägnar han dagarna (och kvällarna) åt att dricka whisky, leda lektioner och få ihop det med Parker Posey (en annan lärare) och Emma Stone (en elev). Han är av nån anledning ganska berömd, eller åtminstone känd i den akademiska världen, för sina åsikter och tidigare utgivna böcker. Han är less på livet och en cyniker av gigantiska mått. Inget kan nu få honom att få tillbaka gnistan. Men så överhör Stone och Phoenix ett samtal på en restaurang…

Efter att jag såg filmen under Malmö Filmdagar i slutet av augusti twittrade jag ut ett första kort omdöme:

”Det bästa med Woody Allens Irrational Man var musiken och den mysiga campusmiljön. Det sämsta var allt annat”.

Ja, det tycker jag är en ganska bra sammanfattning. Musiken är jazzigt avslappnande och miljön på campus är mysig. Här skulle man kunna glida omkring en ganska lång stund.

Det är sämre med resten av filmen. Att Emma Stone blir kär i Phoenix känns inte speciellt trovärdigt. T.o.m. hennes egen berättarröst i filmen försöker övertyga både oss tittare och henne själv att hon faktiskt blir det. Kompisar? Ja. Fascinerad? Ja, kanske det. Han kan vara kul att lyssna på en stund. Men förälskad och ihop med? Njae.

Ett problem, ett ganska stort sådant, med filmen är att jag inte bryr mig ett dugg om nån av karaktärerna.

Handlingen i filmens andra halva känns ganska osannolik men ändå inte helt ointressant. I slutet knyts vissa saker ihop ganska snyggt på ett sätt som fick mig att tänka på slutet av Match Point. Just hur slumpen spelar roll på ett ibland roligt eller dråpligt sätt.

Äh, jag delar ut två ficklampor av fem möjliga till Irrational Man. Trots en Woody på extrem tomgång så är detta inte totalt värdelöst.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallIrrational Man har premiär idag och jag såg den alltså under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Gift (2015)

1 oktober, 2015 5 kommentarer

The GiftI The Gift spelar Jason Bateman och Rebecca Hall ett par som flyttar till Los Angeles efter att Bateman fått nytt jobb där. De är till synes lyckliga men under ytan bubblar händelser i det förflutna, och då pratar vi både i närtid och längre tillbaka i tiden. Väl på plats i L.A. träffar de på en gammal klasskompis (Joel Edgerton) till Bateman. Det uppstår en något obekväm stämning när Edgerton bjuder in sig själv till parets hem och dessutom börjar ge dem presenter.

Jaha, vad ska man säga om det här då? Ja, jag kan väl börja med att konstatera att det är en helt ok thriller, varken mer eller mindre. En typisk film att se hemma i soffan en söndagkväll som avslutning på helgen. Fast The Gift har ändå nåt lite mer än en vanlig thriller. Mina sympatier till de olika huvudpersoner skiftar nämligen en hel del under filmens gång. Jag ska inte spoila nåt men mot slutet så kommer det en del twistar som gjorde att filmen kändes lite fräschare än standardthrillern.

En intressant detalj är att Joel Edgerton inte bara gör rollen som den ”udda” kompisen från förr utan han ligger bakom både regi och manus. När en skådis väljer att regissera en film har jag fått för mig att det ofta brukar handla om s.k. passion projects och ”viktiga” filmer, typiskt i stil med Russell Crowes The Water Diviner. Edgerton har satsat på att göra en thriller, rakt upp och ner, vilket känns skönt. Man slipper ju definitivt prettovibbar i alla fall.

När det gäller Edgerton så kan jag faktiskt inte påminna mig att jag har sett honom i nån film alls, även om jag säkert har jag gjort det.

*kollar upp på Filmtipset vilka filmer jag har sett med den gode Joel*

Jaha, jag har sett honom i King Arthur (usel film), The Great Gatsby (halvbra film) och Zero Dark Thirty (grymt bra film). Hmm, ja, jag minns nog en skäggig militär i ZD30 som liknade Edgerton.

I The Gift är Edgerton riktigt bra på att spela en sån där person som du inte vill få på halsen. En person som du går omvägar på stan för att undvika att träffa.

Slutligen var det kul att Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) dök upp som polis. Tyvärr var han med för lite för min smak. Varför ta en så cool skådis om det bara handlade om två minuter? Nåja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallThe Gift har premiär imorgon fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kung Fury (2015)

30 september, 2015 4 kommentarer

Kung FuryKung Fury är den kickstartade svenska sensationen vars trailer gjorde viral succé och som sen blev inbjuden till Cannes. Det var alltså filmen som visades i Cannes, inte bara trailern. 😉 David Sandberg är mannen bakom galenskaperna. Han har regisserat, skrivit manus och spelar dessutom huvudrollen som den bakdelskickande polisen Kung Fury (som efter att samtidigt ha blivit biten av en kobra och träffad av blixten fått extrema kunskaper om kung fu). Tillsammans med sin partner Triceracop jagar han superskurken Kung Führer aka Adolf Hitler genom världshistorien. Tyvärr låter allt det här lite roligare än det är. För mig räckte det med trailern och musikvideon med David Hasselhoff. I en hel film, även om den bara är 30 minuter, gör sig inte det spoofiga lika bra.

Efter första titten:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Efter några fler tittar:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Komedi, Kortfilm, Recension, Science fiction, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Big Game (2014)

27 september, 2015 4 kommentarer

Big Game

En finsk film som spänner bågen

På Malmö Filmdagar för ett år sen visades en trailer för en finsk film som hette Big Game. Samuel L. Jackson (!) spelade amerikansk president vars flygplan blir attackerat av terrorister över Finland. Presidenten skjuter ut sig i en nödkapsel och landar i den finländska ödemarken. Hans enda hjälp visar sig vara en finsk 13-årig snorunge som är ute på ett sorts mandomsprovsuppdrag. Ja, jag måste säga att jag gillade trailern och dess kaxighet. Frågan var nu om filmen skulle leva upp till trailern? Ja, nästan, är svaret. Jag har aldrig tråkigt. Däremot känns det att det här är en film med ganska låg budget. Man har ett koncept som man kör stenhårt på. Sam Jackson levererar. Vi får ett mysigt samspel à la buddyfilm mellan Sam och Onni Tommila som spelar ”snorungen”. 3/5 och då kanske jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Song of the Sea (2014)

25 september, 2015 7 kommentarer

Song of the SeaRegissören Tomm Moore har kallats Irlands svar på Hayao Miyazaki. Ja, till viss del kan jag hålla med. Song of the Sea, som bygger på irländska folksagor, är en fantasifull animerad historia om mystiska vattenvarelser, ja, faktiskt om en hel värld med väsen som existerar parallellt med vår vanliga värld. Dessa väsen kan vara onda eller goda. Just detta tema för ju t ex mina tankar till Miyazakis Spirited Away där en liten flicka dras in i andarnas läskiga men fascinerande värld.

Precis som för Miyazaki har Moores filmer, Song of the Sea och debuten The Secret of Kells från 2009, blivit nominerade till Oscar för bästa utländska film. Men till skillnad från Miyazaki har Moore inte lyckats ta hem guldgubben.

I Song of the Sea träffar vi en familj bestående av en fyrvaktaren Conor, hans fru Bronagh och sonen Ben. Ja, och så fårhunden Cú förstås. Familjen väntar tillökning och frun föder den lilla flickan Saoirse och allt verkar bra. Men så försvinner plötsligt frun spårlöst. Fyrvaktaren bryter ihop och åren går. Sex år senare är frun fortfarande borta, Saoirse kan inte prata och Ben är sur på Saoirse och anklagar henne för hans mammas försvinnande.

Nu hittar Saoirse ett snäckskal som hon börjar blåsa en sorglig melodi i. Mystiska saker börjar hända och Ben och Saoirse får jobba ihop för att kanske få reda på vad som har hänt med deras mor.

Det som sticker ut mest med filmen är kanske animationsstilen där man låtit sig inspireras av gammal irländsk konst. Stilen är väldigt enkel men väldigt vacker. Jag får känslan av animerade tygkonstverk. Perspektiv byggs upp genom olika tvådimensionella lager, t ex gröna kullar lager på lager med en ringlande väg som blir mindre och mindre. Jag får den nostalgiska känslan av att titta på ett tecknat barnprogram från 70-talet eller min gammelmosters tygtavlor som jag såg på min mormor och morfars sommarställe som barn.

Historien är fin, charmig, men inget som riktigt bränner till. Kanske är det för mycket av en barnfilm? Där ser jag en skillnad med en animerad film som t ex Inside Out. Kan det vara så att en film som man sätter epitetet ”fin” på aldrig riktigt kan bränna till?

Det jag gillar med Song of the Sea är att det inte är självklart vilka som är goda eller onda, precis som i de flesta av Studio Ghiblis filmer. Det finns gråzoner här och det uppskattar jag.

Jag nämnde att jag gillar tecknarstilen och det gör jag. När det gäller miljöerna så är det underbart. Dock tycker jag inte man har fått till ansiktena till fullo. I anime brukar just ansikten vara väldigt enkelt gjorda. Där finns oftast inte så mycket nyanser i form av ansiktsuttryck. Man överdriver känslorna som visas i just ansiktet och istället kanske det är resten av kroppen som är mer nyanserad. Song of the Sea har sin egen stil. Det är möjligt att det var ytterligare ett snäpp enklare, eller kanske bara annorlunda, vilket för mig gjorde det svårare att riktigt känna nåt för karaktärerna.

Förutom en tecknarstil som utgått från irländsk konst så förekommer det även en hel del irländsk folkmusik. Aningen för mycket för mina öron. Det är lite som med Riverdance. Små doser funkar men efter ett tag känner man sig ganska mätt på armar som inte rör sig (eller sorgliga ballader). Det kan nog gälla all folkdans/musik när jag tänker efter.

En detalj som tyvärr nog sänkte filmen en del var att jag såg filmen med svenska röster. Tänk att istället fått höra Brendan Gleeson och Fionnula Flanagan. Det hade gett en helt annan irländsk tyngd till filmen, förutom att man slipper krystade översättningar av engelska uttryck eller skämt.

Deireadh.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallSong of the Sea har premiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar, och jag var den enda av filmspanarna som valde just denna film.

Extramaterial

Nåt som är mer regel än undantag är att det är väldigt dåligt med information om vilka de svenska röstskådisarna faktiskt är. Det var precis samma sak i samband med The Boxtrolls som var filmspanarfilm för ett år sen. Varför inte lyfta fram dessa bättre, ge dem ordentligt med cred, för att på så sätt göra det mer prestigefyllt att dubba till svenska. Då tror jag att man skulle kunna anlita gräddan av den svenska skådiseliten (och bra ”röstregissörer”) vilket förhoppningsvis skulle förbättra kvaliteten på dubbningen. Med det sagt så gör väl inte de svenska skådisarna i Song of the Sea direkt bort sig men de ger ändå ett ganska platt intryck. Vilka var då de svenska skådisarna? Jag gav mig fasiken på att reda på det. Till slut hittade jag namnen på en filmposter i en pdf-fil som fanns hos Folkets Bio. Här är skådisarna (och det är inte några Rolf Lassgårds direkt):

Leon Pålsson, Lina Bergfalk, Myrra Malmberg, Fredrik Hiller (som var med i den horribelt usla American Burger), Monica Forsberg, Louise Raeder, Lovisa Heed, Hasse Andersson (Kvinnaböske?), Anders Öjebo, Göran Engman, Claes Ljungmark.

Slutligen vill jag förmedla lite av det som jag tyckte lyfte Song of the Sea. Nämligen det härligt mysiga bildspråket som ibland förde mina tankar till John Bauer.

 

Song 6

Song 7

Song 1

Song 3

Song 4

Song 5

Song 2

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Cartoon Saloon, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Jarhead (2005)

23 september, 2015 Lämna en kommentar

JarheadI fredags hade Denis Villeneuves nya knarkthriller Sicario premiär. Den filmen, precis som Villeneuves Prisoners, fotades av en mästare vid namn Roger Deakins. Han var även cinematograf filmfotograf i Sam Mendes Jarhead och här kommer en gammal text från april 2009 om just den filmen.

Sam Mendes är en skicklig regissör, inget snack om den saken. Han gör intressanta och varierande filmer. Hans film Jarhead – som faktiskt är baserad på en självbiografi skriven av en marinsoldat som var med i Kuwaitkriget – har en hel del likheter med t ex Full Metal Jacket och Den tunna röda linjen. Jake Gyllenhaal spelar en marinsoldat som sakta men säkert förlorar förståndet i öknen. Gyllenhaal ingår i en styrka som stationeras i Saudiarabien i väntan på att kriget ska börja.

En lite annorlunda film då den skildrar krigets väntan. Som det framställs i filmen så är väntan på krigets vansinne ungefär lika jobbigt som kriget självt. Det blir en märklig miljö, som en egen värld med egna regler. Stilmässigt känns det inte som en vanlig krigsfilm; det är vackert, overkligt, drömskt filmat. Schysst musik (Fight The Power!). Då och då förekommer det även lite svart humor, speciellt i inledningen.

Gyllenhaal är bra precis som han oftast är. Foxx likaså. Det är väldigt nära fyran men filmen har ibland inte styrfart eller är inte riktigt på väg nånstans, precis som soldaterna i öknen. Slutpoängen är inte så mycket att hurra för: om man varit i ett krig, glömmer man det inte (ok?). Men resan dit var snygg och fylld med bra skådespeleri och drömsk stämning. Det räcker nästan till fyran men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Public EnemyApropå Fight The Power med Public Enemy så har jag satt samman en Spotify-spellista med mina Public Enemy-favoriter från åren 1987-1991. Låtarna kommer från albumen Yo! Bum Rush the Show, It Takes a Nation of Millions To Hold Us Back, Fear of a Black Planet och Apocalypse 91… The Enemy Strikes Black.

Lyssna här.
Spotify

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

En profet (2009)

21 september, 2015 4 kommentarer

En profetMed anledning av att jag nyligen skrev om den nu bioaktuella Dheepan kommer här en gammal recension av regissören Jacques Audiards tidigare filmen En profet. Texten skrevs i april 2010.

En film om Malik, en ung man som vi inte får veta något om förutom att han ska sitta av ett långt fängelsestraff. Fullständigt bortkommen, i tron att han ska kunna sköta sig själv och skita i andra, kastas han in i en värld av våld och makt. Malik (Tahar Rahim) blir efter ett tag assistent åt den som styr i fängelset, en korsikansk gangster vid namn César (Niels Arestrup). Så småningom får Malik uppgifter att utföra under sina permissioner, uppgifter som Malik sköter till belåtenhet men samtidigt knyter han kriminella kontakter både till höger och vänster.

Även om filmen inte helt följer fängelsefilmsmallen så finns ändå hela tiden en svettig nerv som aldrig släpper taget. Filmen har även inslag av surrealism som varken blir enbart udda inslag eller tar fokus från berättandet. En sak som var annorlunda var att Spoiler den man som Malik mördade i början i fängelset visar sig för Malik i form av en gammal vän och inte som en ondskefull vålnad Spoiler slut. En annan sak som jag tänkte på var att man under filmens gång tänkte att nu kommer det gå åt helvete; nu kommer Malik fördärvas av våld, droger, sex eller makt. Men filmen låter aldrig detta hända.

Med en annan utveckling av historien, med ett annat typ av berättande, och med ett annat slut så hade det här kunnat vara en rå fängelsefilm som enbart visat hur jobbigt det är att sitta i fängelse. Eller så hade det varit en sån där Nyckeln till frihet-historia med en oskyldigt dömd som har moralen på sin sida. En profet är istället en film med en mänsklighet som jag blev lite förvånade över efter att jag har sett den. Maliks motiv till sina handlingar kan man fundera över, var det så att han faktiskt hade en sorts plan eller var det bara rädsla, förvirring och kaos över allt som hände?

På samma sätt har filmen även en Tarantino-estetik över sig när man på ett coolt och vedertaget sätt fryser bilden och med en text presenterar den som är i bild. Men detta tar aldrig fokus från filmens själ (oj, vad pretto detta låter, haha). Slutscenen är även den ett bra exempel på just på samma grej. Den hade kunnat vara enbart cool Spoiler men eftersom Malik ”väljer” kvinnan och barnet blir det nåt mer. Ett ställningstagande. Malik vänder det kriminella ryggen och börjar ett nytt liv Spoiler slut. Så tolkar jag det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →