X-Men: First Class

2 juli, 2011 4 kommentarer

Titel: X-Men: First Class
Regi: Matthew Vaughn
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Precis som många andra, bl a Fiffi, Fripp och Filmitch (aka the Fabulous F’s), har jag nu sett omstarten på filmerna om de muterade människorna, även kallade X-Men. (Klubben för värdelöst vetande kan notera att det för nån helg sen stod mellan X-Men: First Class och grekiska Dogtooth när det gällde vilken film som skulle bli sedd just den helgen. Nu vet ni vilken som vann.)

Mja, jag är inte övertygad om filmens storhet. Nånstans på vägen tappade jag intresset. Annars var början ganska trevlig med en James Bond-liknande handling med en superskurk, snyggt spelad av Kevin Bacon, som vill ta över världen. Det hela utspelas i trevliga tidstypiska 60-tals-milöer och med tillhörande kläder. Eller det kanske snarare är så att det ser ut som man vill att filmer som utspelas på 60-talet ska se ut.

Jag gillar som vanligt själva konceptet med mutanter som har sina olika specialkrafter. Här tycker jag tyvärr det är för många olika karaktärer. De intressanta är Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) och deras relation.

När alla nya unga student-mutanter presenteras blir det lite för tramsigt. Det blir en för hafsig handling där inget av intresse händer. Jag tyckte även motivet till Angels övergång till den ”mörka” sidan var luddigt, det förklaras inte alls. Man tyckte väl helt enkelt det var kul med en fallen ängel.

Vi har samma tema som i tidigare filmer. Ska man låta sig bli en del av samhället, inte sticka ut, att hålla tillbaka vem man egentligen är, men ändå vara behjälplig? Eller ska man verkligen sticka ut och betrakta sig som en högre stående varelse, kanske inte nödvändigtvis ta makten på Jorden (eller jo, vissa av mutanterna vill just det)? Dessa två synsätt representeras av Xavier och Magneto. Fast vad Magneto egentligen vill är lite oklart. Han drivs främst av hämnd.

Eftersom jag har sett de tidigare filmerna så finns det ju en hel del referenser som man kan notera. Det dök upp en cameo av Wolverine t ex, och eftersom jag precis sett X-Men Origins: Wolverine så tyckte jag den passade in bra ihop med handlingen i den. Dessutom en klockren scen och replik av Järven.

Nåt som jag däremot blev rejält konfunderad över var att Xavier blev förlamad i slutet av filmen. Hur i helvete kunde han då flera år senare, flintis och i Patrick Stewarts gestalt kliva ut ur en helikopter i slutet av Wolverine-filmen. Kan nån förklara det? Nej. Ännu mer störande är det hela eftersom man slängt in Jackmans cameo som Wolverine också.

Nåt man däremot förklarar, vilket även det gör misstaget med Xavier än mer uppenbart är hur Mystique i princip inte har åldrats nånting när vi återser hennes blå jag i första X-Men-filmen.

Jag vet inte om jag blev trött eller om filmen blev tråkig och förvirrad mot slutet men under slutuppgörelsen vid Kuba tappade jag helt intresset för vad som hände. Mest kul var plötsligt alla birollsinnehvare som dök. Först Leland Palmer (Ray Wise alltså) och sen Michael Ironside. Hehe, kul faktiskt. Men det räcker inte för att rädda filmen. Fast bättre än Wolverine var den.

2+/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , ,

X-Men Origins: Wolverine

28 juni, 2011 6 kommentarer


Titel: X-Men Origins: Wolverine
Regi: Gavin Hood
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nu går vi tillbaka till ursprunget. Hur blev Wolverine Wolverine är frågan som ska besvaras. Hugh Jackman repriserar sin roll från tidigare X-Men-filmer. För sista gången känns det som; trodde jag, men då såg jag att filmen The Wolverine med just Jackman i titelrollen ligger i pipen. I X-Men Origins: Wolverine får vi följa Logan från det att han föds på1800-talet. Efter en tragisk händelse växer Logan (eller James Howlett som han hette när han föddes) upp med sin mutantbror Victor (en som vanligt något obehaglig Liev Schreiber). De båda livnär sig under lång tid som legosoldater och deltar i krig runt hela världen. Så här håller de på tills de kontaktas av en viss William Stryker (Danny Huston).

Tyvärr. Känslan från tidigare X-Men-filmer — den där man får upptäcka de olika mutanternas talanger, där goda och onda mutanter slåss, eller det är ju det som är grejen, det är inte så svart och vitt, Magneto är han egentligen genomond, nej det är han inte, det är lite mer komplext än så — är som bortblåst. Här är det istället ren och skär tråkig action. Visst, nu kan vi vad X-Men handlar om så man kan kanske förstå att man inte lägger så mycket tid på just de olika mutanternas olika talanger. Men det var liksom det som var intressant i de tidigare filmerna plus frågan om hur mutanterna ska leva i samhället eller om de ska leva utanför det.

Logans brorsa Victor är under hela filmen superaggresiv (vilket inte riktigt förklaras) medan Logan själv givetvis försöker leva ett normalt liv. Givetvis kommer verkligheten ikapp i form av Stryker och Victor.

Filmen är tyvärr ganska tråkig. Den innehåller ganska intetsägande skådespeleri, liksom bara pliktskyldiga transportsträckor mellan actionscener. Och actionscenerna imponerar inte de heller. All problematik från tidigare filmer är alltså borta och då faller liksom det hela för mig.

Lite kul är väl kanske att vi får se vissa kända mutanter dyka upp för första gången. En rolig detalj är att det faktiskt är Logan som räddar Scott från Strykers fängelse (och Scott själv vet inte vet om det). De gillar ju inte direkt varandra i X-Men-filmerna.

Men som helhet tycker jag det är slarvigt gjort, utan känsla. Det förekommer lite för mycket actionklichéer också, typ att vandra att sakta bort från ett helikoptervrak som sen exploderar. Kom igen, hur många gånger har vi sett det?! Och så visar Logan fingret, gammalt.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , ,

Code 46

19 juni, 2011 3 kommentarer


Titel: Code 46
Regi: Michael Winterbottom
År: 2003
IMDb | Filmtipset

I en dystopisk framtid är världen strikt uppdelad mellan de utstötta och de icke-utstötta. De icke-utstötta bor i städer, eller snarare städer som förvandlats till gigantiska gated communities, medan de utstötta bor utanför städerna i ökenlandskap. Paragraf (code) 46 är en paragraf som ska hindra att klonade människor med lika eller liknande genuppsättning inte ska få barn ihop. Världen består nämligen av provrörsbarn som klonats fram. Allas resor och var folk befinner sig registreras hela tiden. Samhället är med andra ord ett extremt övervakningssamhälle. Tim Robbins spelar en utredare som träffar Samantha Mortons mer rebelliska karaktär och blir kär.

Michael Winterbottom är väl ingen favorit. Nu har jag i och för sig bara sett 24 Hour Party People, In This World och Tristram Shandy men ingen av dem har fått toppbetyg. Här bjuds vi på en ganska snygg film med bitvis bra stämning. Miljöerna är riktigt snygga. Winterbottom försöker då och då få igång nån sorts konstfilmsstämning med ambient indie-musik och flumbilder av ganska dåliga sexscener. Filmen pendlar mellan ganska höga toppar och djupa dalar. Jag tycker inte riktigt den vet om den vill vara en sf-rulle eller ett romantiskt drama. Egentligen är det en kärlekshistoria men man har lagt till sf-element.

Tim Robbins är en märkligt passiv skådis, han agerar inte utan reagerar på vad andra gör. Eller ja, han verkar mest flyta runt, i alla fall i den här filmen. Och ja, i andra också, är det inte så, typ som hans märkliga karaktär i Spielbergs War of the Worlds. Samantha Morton har ett konstigt men snällt utseende och i mina ögon är hon en bättre skådis än Tim Robbins (vad det nu har med saken och min bedömning av just den här filmen att göra).

3-/5

PS. Jo, just det, en rolig detalj är det språk som förekommer i filmen. Det är en blandning av alla möjliga språk. Världens språk har liksom flutit ihop med varandra. Engelska är i och för sig grunden men man använder mandarin, spanska, italienska, franska, mm för olika uttryck.

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Melancholia

7 juni, 2011 20 kommentarer


Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!

Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!


Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).

Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.


Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.

I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution

16 maj, 2011 9 kommentarer

Titel: Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965
IMDb | Filmtipset

Då har vi (äntligen) nått fram till den sista nouvelle vague-filmen för nu. Vi avslutar med Jean-Luc Godards sf-rulle Alphaville som jag hade en del förväntningar på men inte oväntat blev det en besvikelse.

Jean-Luc Godard är något av ett mysterium för mig. Eller nej, för mig är han inget mysterium (och inte för Ingmar Bergman heller). Jag tycker han är en tråkig regissör som gör dialogtunga filmer om ingenting. Det som är ett mysterium är att det är så många andra som verkar gilla hans filmer. Jag tror det har med den Franska Nya Vågen att göra. Han var med, tillsammans med Truffaut och andra, och ändrade hur film såg ut och därför betraktas han som ett helgon. Nu har jag sett Godards sci-fi/noir-rulle där agenten Lemmy Caution kommer till den datorstyrda och känslolösa staden Alphaville för att döda vetenskapsmannen som skapat superdatorn Alpha 60.

Mmm, handlingen lät helt ok i den här filmen, och inledningsvis var den hyfsad. Eddie Constantine är cool i sin roll som agenten Lemmy Caution. Filmen känns dock inte som en sci-fi-film. Det är alldeles för slarvigt gjort helt enkelt. För det första, att ha en dator som pratar med en robotröst som låter som nån som försöker med partytricket att prata och rapa samtidigt går bort. (Det var tydligen nån som istället för stämband hade en sån där pratgadget som man håller mot halsen när man ska prata. Men det lät som om han pratrapade.) För det andra, så är det, som jag sa, helt enkelt slarvigt gjort. Inget egentligt arbete har lagts ner för att få till futuristiska miljöerna, vilket gör att filmen känns blek.

Nu är nog inte Godards huvudsyfte med filmen att göra en enkel sci-fi-film, utan att använda genren sci-fi för att säga nåt klokt om dagens samhälle (vilket ofta är syftet med bra sci-fi-filmer). Eller nåt. Tyvärr går det för mig helt bort vad det är han försöker säga. Det blir mumbojumo om kärlek och känslor (eller nåt). I alla fall är det ett steg för högt upp på den filosofiska skalan för att han ska säga nåt till mig, eller få mig att fundera. Nej, det kan inte bli godkänt trots att danskfödda Anna Karina (som jag gillade i Godards Tokstollen) lyser upp filmen. Och varför den tyska synthgruppen valde det namn de valde förblir ett mysterium. Visst, det låter coolt, men det är inte nån speciellt cool film.

2/5 

PS. Recensioner av de nouvelle vague-filmer jag hittills har sett hittas här. Det kan kanske vara intressant att nämna att den bästa av de jag har sett är Cléo de 5 à 7 av Agnès Varda.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Nouvelle vague, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Trolljegeren

2 maj, 2011 14 kommentarer


Titel: Trolljegeren (Trolljägaren, The Troll Hunter)
Regi: André Øvredal
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Trolljegeren är ungefär en norsk District 9, om man byter ut räkaliens mot troll och lägger till några delar konspirationsfilm. Jag tror att jag först fick upp ögonen för filmen hos Voldo. Även Filmitch och Flmr har sett den. Ingen har väl riktigt tokhyllat den även om de flesta precis som jag verkar gilla konceptet och idén.

Början är en ganska lång och flamsig transportsträcka fram till första träffen med trollen. Vi får följa tre universitetsstudenter som gör en dokumentär om vad de tror är en tjuvskytt som dödar björnar. Till slut lyckades de bli kompis med tjuvjägaren och följer honom på natten när han är på jakt efter… inte alls björn… utan TROLL.

Först: Trollen är grymt bra gjorda! Sen har man byggt upp en helt ok och trevlig ramhistoria med norska staten som i alla år har mörklagt trollens existens. Jag gillar att man tar in saker från myter om troll: de bor under broar, tål inte solsken, förvandlas till sten. Här låter man allt ha en naturlig förklaring varför filmen är en sorts blandning av fantasy och sf. Troll är djur som andra men med lite ehum udda fysiska egenskaper.

Huvudskådisarna som gör studenterna är inte bra. Det känns att de försöker få det hela att se ut som att det är ”på riktigt”. Det funkar inte riktigt. Jag gillar inte alla komediinslag, det blir tyvärr för fånigt med de tre studenterna som bara tramsar runt. Well, just kameramannen ser man inte så mycket av av naturliga skäl. Dessutom har jag lite svårt för fejkdokumentärformatet found footage-formatet i sig: Det är på riktigt men ändå inte fast vi ska ändå låtsas att det är på riktigt men det är det ju inte åh hå hå vad roligt. Nepp.

Trolljägaren Hans, spelad av Otto Jespersen, är dock en skön karaktär som inte lägger några fingrar emellan, även fast lösskägget är lite väl tydligt.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Found footage, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Inception

11 april, 2011 7 kommentarer


Titel: Inception
Regi: Christopher Nolan
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Inception såg jag i somras på bio och skrev då en recension som jag nu postar här. Och imorgon dyker det upp en recension av en annan DiCaprio-rulle från 2010, nämligen Shutter Island.

Efter att jag hade sett Inception hade jag tyvärr inte riktigt tid att klottra ner mina tankar om den. Nu har det gått ett tag, och filmen börjar blekna i minnet betänkligt. Nåt vettigt ska jag väl ändå försöka få fram. Jaha, vad kan man säga? Det verkar vara den nya The Matrix, The Matrix för dagens kids. Jag hade väl också en hel del förväntningar själv på Inception. Det som var bra var att jag knappt hade sett några klipp alls och egentligen inte läst nånting detaljerat om den heller, förutom att det handlade om agenter som agerar i drömmens värld. Men lite besviken blev jag ändå allt.

I slutändan (ja, jag börjar med ett slutomdöme) är det en bra och underhållande film, och jag kan inte låta bli att ge den en fyra, trots att den kanske inte är värd det. Korridorsekvenserna i tyngdlöshet liknar inte något jag har sett tidigare. Det blir även ganska spännande mot slutet när allt ska sys ihop, när alla olika drömnivåer ska samverka. Jag gillar DiCaprio mer än i Shutter Island (en film med ett snarlikt tema). Trots att filmen är lång är den inte för lång. Däremot tycker jag det är för många och för långa pang pang-scener. De för inte handlingen framåt utan stoppar snarare upp den. Mina två ören om slutscenerna: De utpelas i verkligheten.

4-/5

Spoiler

En sak som jag funderar på är varför Saito var så pass mycket äldre än DiCaprio när de möts i limbo. Som jag minns det så åkte ju DiCaprio och Page ner i limbo innan Saito för att hämta upp Murphy. Saito stannade ju kvar med handgranaten i handen för att vakta Murphys kropp. Sen dog Saito och åkte ner i limbo, efter DiCaprio. Nä, det stämmer inte helt enkelt. Men eftersom det går att förklara, eller bevisa, ”allt” när det gäller såna här filmer så kan man säkert förklara det också.

Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mutant Chronicles

30 mars, 2011 7 kommentarer

Titel: Mutant Chronicles

Regi: Simon Hunter
År: 2008

Om du gillar Thomas Jane, Ron Perlman, action och dystopiska sf-filmer fulla med datoranimerade miljöer är chansen stor att du uppskattar den här rullen som jag inte ens visste existerade för två dagar sen.

En framtida Jord styrs av fyra storföretag som delat upp planeten mellan sig. Problemet är att de inte kan hålla sams. Nej, de håller sig istället med arméer som strider mot varandra i första världskriget-liknande skyttegravsbataljer. Vad ingen vet — förutom en hemlig sekt ledd av Perlmans munkbroder Samuel — är att krigets bombningar hotar att frigöra en fasansfull maskin kallad… Maskinen. Rymdvarelser tog med den till Jorden i tidernas begynnelse men människorna lyckades besegra fienden och sänkte Maskinen djupt ner i ett förseglat underjordiskt utrymme (tänk lagring av kärnavfall).

Det värsta som kan hända händer alltså: Maskinen väcks till liv och hotar därmed allt mänskligt liv. Man sätter igång en massevakuering av Jorden. Ja, eller massevakuering och massevakuering: endast de som har en fribiljett eller kan betala för sig får plats på de farkoster som lämnar Jorden på väg till Mars eller Månen. Kvar på Jorden stannar broder Samuel tillsammans med grupp soldater (där Jane spelar den mest cyniska/hjältemodiga) sammansatt av folk från alla de fyra arméerna. De har i uppdrag finna och oskadliggöra Maskinen. Tidigare slogs de mot varandra, nu ska de slåss mot en gemensam och fruktansvärd fiende. Muhahaha.

Jag måste säga att jag gillar temat i filmen. Miljöerna som går i cyber/steampunk-stil är faktiskt riktigt snyggt gjorda. Ibland är det lite Sin City-varning när det gäller själva tekniken med automagiskt skapade greenscreen-miljöer. Ett exempel på steampunk är en trevlig och aningen märklig flygfarkost som är ångdriven [sic!]. Jordens resurser är uttömda så man använder kol som bränsle för det puffande skeppet. Däremot är soldaternas vapen toppmoderna och skjuter ur sig en sorts energistrålar à la rymdaction.

Till sin hjälp att förstöra Maskinen har broder Samuel en uråldrig bok (Mutantkrönikan typ). Boken åker fram titt som tätt för att reda ut om man ska gå höger eller vänster i en tunnel eller hur långt ner i ett schakt men ska fira ner sig. Även om det inte handlar om att avslöja nån konspiration så ger gåtlösandet ändå lite Dan Brown-vibbar. Förutom problemet med att hitta och ta kål på själva Maskinen så kan det även bakom varje hörn hoppa fram en muterad människa med högerarmen omvandlad till en gigantisk kräftklo och hjärnan omvandlad till en aggresiv degklump.

Filmen bygger tydligen på ett datorspel, vilket inte är nåt som spelar nån roll för mig. Antingen är det en bra film eller inte, vare sig den bygger på ett spel eller inte. Om man nu däremot har spelat spelet, vilket jag inte har, så är man kanske mer känslig ungefär som när man gör misstaget att jämföra en film med bokförlagan.

Så, är Mutant Chronicles en bra film då? Mja, tveksamt. Men jag blev tillräckligt underhållen pga miljöer och steampunk-stämningen för att ge den godkänt.

3-/5

PS. Lite research visade att filmen inte alls bygger på ett datorspel utan på ett rollspel (i stil med Drakar och Demoner), ett svenskt rollspel tydligen. Nu tror jag i och för sig det nog även finns datorspel som bygger på rollspelet. Filmen har även bitvis lite datorspelskänsla.

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with ,

The Girl Who Leapt Through Time

29 mars, 2011 2 kommentarer

Titel: The Girl Who Leapt Through Time (Toki wo kakeru shôjo)
Regi: Mamoru Hosoda
År: 2006
Som så ofta i de anime-filmer jag ser så är det mysig stämning. Filmen är en sorts anime-Donnie Darko fast med en tjej i huvudrollen istället. Makoto, en glad men lite förvirrad tjej, märker i samband med att hon håller på att krascha med sin cykel att hon kan resa i tiden. Detta utnyttjar hon i syfte att klara livet, skolan, kompisar lite bättre, att undvika jobbiga situationer (tror hon!). Det visar inte vara helt lätt. I början går det mesta bra men efter ett tag har hon syltat in sig i en soppa med kärleksproblem. Man kan kalla filmen för en tidsrese-kärleks-high school-coming of age-dramakomedi.

Det förekommer en del riktigt snygga sekvenser i samband med tidsresorna, och även såna där klassiska ”tiden står stilla”-sekvenser, när tiden står stilla för alla utom för våra huvudpersoner alltså.

Det hela blir lite väl långdraget i slutet och det finns även några svackor på vägen men då och då tänder den till och blir riktigt rolig eller spännande.

Om du är sugen på en animerad mix mellan Måndag hela veckan, Donnie Darko och romantisk high school-komedi kolla då in The Girl Who Leapt Through Time.

3-/5

PS. Det har faktiskt gjorts två spelfilmsversioner (den första 1983 och så en ny 2010) av romanen som animen bygger på. Lite kul är att tjejen, Riisa Naka, som gör Makotos rösten i animen även spelar huvudrollen i den senaste filmen.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , ,

Ultraviolet

26 mars, 2011 8 kommentarer


Titel: Ultraviolet
Regi: Kurt Wimmer
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Visst, det är bara att erkänna: det här är ganska tråkigt. Handlingen är fantastiskt enformig: Milla Jovovich i huvudrollen är övermänskligt stark och kan slakta 700 soldater utan problem endast beväpnad med ett suddgummi. Bakgrunden till hela historien berättas på tre sekunder, de intressanta frågeställningarna snuddas möjligen vid om ens det. Människan försöker odla fram en supersoldat (har vi sett det förut?) men något går fel och man släpper istället lös ett virus. Det är ett dödligt virus men — och här blir det lite luddigt — det gör samtidigt de som blir smittade till superstarka, supersnabba martial arts-maskiner. Fast de är ändå döende, en sorts vampyrer, på nåt vänster. Milla är riktigt bra och har gått in i rollen vilket hon ska ha heder för. Filmfotot är lite annorlunda. Det är grälla mättade färger, helt onaturliga sterila miljöer, lack- och plastkläder. Fast när en kompis till Milla dyker upp är han klädd i grå stickad jumper. Han ska väl visas upp som en jordnära snäll människa… eh ja eller vampyr dårå.

2-/5

PS. Bara för att förtydliga: Milla spelar alltså en sån där virussmittad martial arts-maskin. Hon är alltså en av the god guys. Mäktiga storföretag är de onda och vill utrota alla som har blivit smittade.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Martial arts, Recension, Science fiction Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →