Enough Said (2013)

12 april, 2014 8 kommentarer

Gapa stort

”Gapa stort”

Enough Said är en film som Henke och Fiffi har hyllat. Christian var mer sansad. Sorgligt nog är det också James Gandolfinis sista film. Jag såg filmen som en del av mitt projekt att få till en lista över 2013 års bästa filmer. Den hamnar tyvärr inte på topp-10-listan men det betyder inte att jag inte gillade den här mysiga, vardagliga filmen, gjord med en enkelhet av regissören Nicole Holofcener. Nu kanske jag får skit från några men är inte Nicole en kvinnlig motsvarighet till Woody Allen? Jag menar det i en positiv bemärkelse. Just den där lättheten med hur filmen flyter fram. Julia Louis-Dreyfus funkar perfekt. Eftersom det var ett tag sen jag såg henne i Seinfeld så var det inte Elaine jag såg. Enough Said är bra men det är inget jag går *bananas* över.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Conspiracy Theory (1997)

5 mars, 2014 3 kommentarer

MelNär Netflix gjorde sitt intåg i Sverige var det en väldigt hajp. Jag tyckte det var lite konstigt. Det hade ju funnits andra svenska filmtjänster på nätet tidigare. Men Netflix är väl trots allt störst och en skillnad var att det var en prenumerationstjänst där du inte betalade för varje film. Den första film jag såg på Netflix blev Conspiracy Theory och det blev väl ingen höjdare. Mel Gibson spelar över nåt enormt och historien är fånig. Det ska vara både en komedi och en konspirationsfilm och det funkar inte. Jag gillar konspirationsfilmer men då måste det vara på allvar. Det här känns som en b-film från 80-talet trots att den är den är från 1997.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Konspirationsfilm, Mysterium, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Enchanted (2007)

3 mars, 2014 7 kommentarer

EnchantedApropå Joel, som jag nämnde i min lilla text om The Last Boy Scout, så råkar jag veta att Enchanted är en personlig favorit hos herr Burman. Nu kanske en bitterljuv sådan? Hur som helst, Amy Adams är ljuvlig som, först animerad, sedan livs levande, sagoprinsessa som hamnar i cyniska New York där hon möter en (cynisk!) skiljsmässoadvokat spelad av ingen mindre än Hugh Jackman… nej, förresten det är ju look-aliken Patrick Dempsey. Toffelskådisen James Marsden är perfekt som töntig prins. Jag gillar filmen men hade kanske gillat den än mer om jag varit mer insatt i Disneys filmer om prinsessor än jag är. Att det är en musikal kanske sänker betyget liiiite.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Lady och Lufsen (1955)

28 februari, 2014 8 kommentarer

decadessiameserNär Christian och Henkes decennietema fokuserade på 40-talet såg vi Disneyfilmen Dumbo. Jag var skeptisk innan men Dumbo blev en positiv och urflippad överraskning. Nu har vi kommit till 50-talet och då är det dags för Lady och Lufsen, eller Lady and the Tramp som den förstås heter i original. Just den här gången har jag dock svårt att använda originaltiteln, vilket jag brukar föredra när det gäller engelskspråkiga titlar. Lady och Lufsen, Tjuren Ferdinand, Djungelboken… ja, ni förstår ju att det är Kalle Ankas julafton som spelar in här. Det man upplever på film och tv som barn det stannar. Precis som när det gällde Dumbo var jag även nu aningen skeptisk. Dumbo var förmodligen den Disneyfilm som stack ut, som var lite mer vågad. Lady och Lufsen skulle kanske var helt ok, på sin höjd. Eller?

Inledningen är inte i min stil. Sångerna är tråkiga julsånger som bara förstärker min bild av att amerikanskt 50-tal är ett helyllehelvete. Ganska snabbt får vi dock träffa valpen Lady, och hon är ju bara för gullig och påminner en del om Dumbo som liten. Här är Disney väldigt skickliga. Det är charmigt utan att bli för smörigt. Det förekommer skön humor som när Lady får sova i husse och mattes säng ”bara för den här gången” och sen gör man ett skönt tidshopp och Lady vaknar upp i samma säng några månader senare. Givetvis har de inte kunnat motstå henne. Snart kommer dock något som gör att hon förlorar sin dragningskraft. Husse och matte väntar nämligen barn. Lady glöms bort och rymmer och träffar då på Lufsen som är herrelös byracka. Ljuv musik uppstår… ”Bella Notte”…

En intressant sak med filmen är att hundarna har sin egen värld men samtidigt verkar de förstå vad människor säger och de kan dessutom läsa. Jag blir inte riktigt klok på det budskap som filmen vill förmedla. När Lady rymmer och träffar på Lufsen så lär Lufsen henne hur det går till i den ”fria världen” där man inte har en husse och matte som tar hand om en men som man måste anpassa sig till. Det finns en hel värld där ute och det är bara att ta för sig av den konstaterar Lufsen. Slutet av filmen verkar predika nåt annat. Eller? Eller så handlar det om att man ska leva ut när man kan för att sen stadga sig när det är tid för det. Hur som helst så tyckte det var lite blandade budskap här.

Detsamma gällde den så prestigefyllda hundlicensen. När husse och matte köper en licens så får hunden, Lady i det här fallet, ett halsband med en plakett som talar om vem hon tillhör. Detta är nåt eftertraktat men för Lufsen är det ju nåt snobbigt över detta. Han vill vara fri. Men sen så slutar filmen som den gör och då går det inte riktigt ihop. Nu känner jag att jag börjar övertolka saker och ting så jag slutar där…

Skönast i filmen är sidekick-paret bestående av gamle blodhunden Trofast och skotten Jock. När Jock pratade engelska med skotsk brytning så kunde jag först inte förstå varför och tyckte det var krystat… fram till jag insåg att han var just skotte… Just detta var nåt som Disney lyckats med. Jag tyckte de fångade de olika hundarnas personligheter. Alla var lite annorlunda. Det förekommer även två katter, siameser, och de stod för min favoritsång. Funky. Men anade jag lite rasism här? Vilken brytning hade de där katterna? Spanskinesiska?

Mitt favoritavsnitt i filmen är nog inne på tha dogg pound där vi bjuds på ylande sång, en skön jazzlåt och en mängd hundpersonligheter. Det finns nåt som fascinerar här. Det blev lite mer ruffigt och opolerat. I övrigt är det halvmysigt nog för en trea i betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Viftar de på svansen eller ylar de i frustration?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Disney, Drama, Film, Komedi, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Tåg – Silver Streak

8 januari, 2014 22 kommentarer

skenbartPå den sista filmspanarträffen för året bestämdes det att det första temat vi skriver om 2014 skulle vara TÅG. Det nämndes en hel del filmer som folk kom att tänka på, nåt som jag inte är så förtjust i faktiskt. Själv brukar jag hålla tyst om vad jag ska skriva om, och jag vill bli överraskad över vad alla de andra ska skriva om. Det positiva med att det droppas titlar – och det kan ju vara titlar som man faktiskt inte tänker skriva om utan andra man kommer att tänka på – är ju att man får en del tips. En film som nämndes var den svenska filmen Skenbart. Den har ju t.o.m. en undertitel som lyder ”en film om tåg”! Jag såg den faktiskt bio när den kom och jag minns att jag gillade den. Det var en snygg (svartvitt) och ganska smart film har jag för mig. Ja, det blir väl en bra film att se om tänkte jag… men nu blev det en helt annan film när det till väl var dags att se en film om tåg. Oj, vilken helomvändning. 🙂

****

WilderTitel: Chicagoexpressen (Silver Streak)
Regi: Arthur Hiller
År: 1976
IMDb | Filmtipset

Nånstans i bakhuvudet efter att jag bestämt mig för Skenbart hade jag hela tiden en bild. Det var en bild av ett lok som kör rätt in i en stor tågstation, rakt in genom väggen, in i ankomsthallen. Bilden kom från en film som jag sett som barn. Jag hade för mig att det var en sorts thrillerkomedi, kanske i stil med Midnight Run eller Planes, Trains and Automobiles och så var det nåt med Chicago. Chicago Express kanske? Efter lite letande på nätet hade jag hittat vilken film det var. På svenska heter den mycket riktigt Chicagoexpressen, och det är den titeln som jag tänker på när jag tänker på filmen.

Filmens originaltitel är Silver Streak och det är namnet på ett tåg som går från Los Angeles till Chicago. Med på tåget är George Caldwell (Gene Wilder). Det är en tågresa på drygt två dagar och George lär känna vitaminförsäljaren Bob Sweet (en härlig Ned Beatty!). Sweet försöker lära George att ragga upp kvinnorna på tåget men han (Sweet alltså) får sig en kall överraskning av Hilly (Jill Clayburgh). Det blir istället Hilly och George som får ihop det ombord (kupélerar kanske man kan kalla det…). Det verkar bli en trevlig resa för George… och det är en trevlig resa fram till att George genom fönstret från kupén ser en man, skjuten i huvudet, som faller från tåget. Hilly tror givetvis inte på George, som känner att han ändå måste reda ut om han har sett i syne eller ej.

sweetChicagoexpressen är en mysig gammal film. Den puttrar på, ungefär i samma tempo som tåget gör på sin väg Chicago. Faktum är att det där tåget går så långsamt att det inte är några större problem om du skulle falla av. I princip går det att springa ikapp. Att filmens tempo är lite lågt bidrar mer till mysighet än att göra den seg. Visst, det finns några sekvenser mot slutet som känns lite segdragna. Det är en skön film med ett skönt 70-talstempo. Ändå känner jag av nån anledning att den hör hemma i 80-talet?

Gene Wilder. Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag sett en enda film med honom (!). Well, förutom just den här film då, som barn. Visst, jag känner till honom och jag har säkert sett några av Mel Brooks filmer där han varit med. Men annars är han ett ganska blankt kort för mig. Jag gillade honom. Han verkar ha en skön stil. Lite tillbakalutad men ändå med en förmåga att hamna i trubbel.

Richard Pryor. Inte heller Pryor har jag nån närmare koppling till. Inte så konstigt kanske då han var som populärast före min tid. Pryor dyker upp ganska sent i filmen och jag vet inte om han gör nån tokbra eller superrolig insats direkt. Han känns som en clown. Det mesta av humorn går ut på att driva med hur olika vita och svarta är och känns kanske lite daterad. Wilder och Pryor har ändå en hyfsad kemi och jag har förstått att de gjorde fler filmer tillsammans efter den här. Uppenbarligen hittade de varandra. Scenen när Wilder med skokräm i ansiktet och färgglad basker ska försöka agera svart är otroligt nog rolig.

blackfaceApropå svarta och vita. Jag noterar att i princip hela servicepersonalen ombord på tåget är svarta, och dessutom spelas de av ganska framstående skådisar. Vi får se bl a se Scatman Crothers från The Shining och så en annan svart skådis som jag känner igen mycket väl men inte kan placera. Han spelade servitör på tågets restaurang. Nån som kan hjälpa mig här? Uppdatering: Lite research visade att jag är ute efter J.A. Preston som dykt upp i diverse filmer (A Few Good Men) och tv-serier (Hill Street Blues).

Apropå ovanstående så var ett av nöjena med att se den här filmen att spotta skådisar som man sett i gamla filmer. Plötsligt dyker Richard Kiel upp. Jag hade ingen aningen om att han skulle vara med. Jag pratar alltså om Hajen/Jaws från Bondfilmerna. Riktigt kul. Och han spelar givetvis en av skurkens hejdukar. Apropå Bond så dyker Clifton James upp. Namnet kanske inte säger så mycket, men om jag säger ”tobakstuggande sydstatspolis” så kanske det ringer en klocka. Här är han faktiskt ganska nedtonad och går faktiskt att titta på utan att få krupp.

Tåg var det egentligen det handlade om. Ja, hela filmen utspelas ombord på tåget… Spoiler well, förutom de gånger när Wilder blir avkastad, vilket han blir fler gånger än man kan tror Spoiler slut Oj, det kanske var lite av en spoiler, så jag spoilermarkerar föregående. Hur som helst så tyckte jag just det spoilermarkerade varje gång kom som en överraskning och man tänkte att ”vad händer nu då?!”.

I övrigt får vi en mysig film som innehåller de vanliga tågscenerna från restaurangvagnen, korridoren, kupén och inte minst uppe på taket på tåget. Jag gillar Chicagoexpressen och under slutscenerna fick jag återuppleva de där scenerna som hade skapat bilden som etsats sig fast i min hjärna. Som vanligt när man ser om gamla favoriter finns det en risk att de bleknat en aning. Och, ja, lite har den tappat men inte så himla mycket. Den tuffar på riktigt bra.


Hur gick för mina filmspanarkompisar? Som på räls eller blev det en urspårning?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Moving Landscapes (passande namn på bloggen!)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Fredrik on Film
Filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Only Lovers Left Alive

16 november, 2013 13 kommentarer

sff_logoLoversTitel: Only Lovers Left Alive
Regi: Jim Jarmusch
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jim Jarmusch är väl något av en kultregissör med ett koppel filmer bakom sig. Han har hållit på ett tag. Redan 1980 kom Permanent Vacation, som jag inte sett. Däremot har jag sett en så där åtta, nio andra av hans filmer. Min favorit är nog svartvita Dead Man med Johnny Depp som döende (indian?). Nu var det dags för Only Lovers Left Alive, en film jag inte visste nånting om. Henke hade tipsat om att den visades på festivalen och med Jarmusch som regissör och Tilda Swinton i en av rollerna så lockade den. Just det, Loke är med också.

Det som gjorde mig aningen skeptisk var att det var en vampyrfilm. Jag har egentligen inget emot vampyrfilmer, även om ämnet kanske börjar kännas lite uttjatat vid det här laget. Det jag var lite orolig över var att det skulle vara en lågbudgetfilm med vampyrer som bara kändes som ett filosofiskt studentspex där skådisarna sitter i ett rum och pratar om det som man inte kan visa pga av att det skulle bli för dyrt. Jag kommer t ex osökt att tänka på ”sf-filmen” Alphaville som led av detta problem och därför var urtråkig.

Under filmens inledning så kanske en aning av min oro sitter kvar. Jag vet inte riktigt vilken riktning filmen tar. Det är i alla fall inte en vanlig vampyrfilm. Vi träffar bara två vampyrer rakt upp och ner. Adam (Tom ”Loke” Hiddleston) bor i Detroit och hans älskade Eve (Tilda Swinton) i Tanger. Adam är trött på livet, det långa livet bland zombier (det är så han kallar de dödliga människorna). Adam låter beställa en specialgjord pistolkula gjord av trä för att få slut på eländet. När Eve inser att Adam är deprimerad (de pratar med varandra via bildtelefon aka mobil) tar hon dock nattflyget över från Tanger och de två möts igen. För övrigt verkar de ha gift sig tre gånger genom åren. Efter ett tag ensamma tillsammans får de besök av Eves syster Ava (Mia Wasikowska) som är ett jobbigt yrväder som ställer till det. Adam är fortfarande irriterad över deras senaste möte… för 87 år sen i Paris.

Mmm, jag gillade filmen mer och mer. Den blev bättre, och bättre, och bättre. En mycket trevlig känsla.

Tilda

Skål

Adam är musiker och han har gjort musik genom århundradena. I Detroit komponerar han vad jag skulle kalla ambient gothmetal (?). Oavsett vad man kallar den så är det genomgående riktigt bra musik. Detta lyfter filmen ett par snäpp. Nåt annat som lyfter filmen är att både Hiddleston och Swinton är magnifika i sina roller – och hur snygga och coola är de inte?! Loke är en svarthårig gothare och Swinton är en blonderad Tilda med sin udda skönhet. Bakom dina solglasögon.

Filmen försöker inte förklara det här med vampyrmyten. Det kommer liksom bara av sig själv. Det var ganska skönt att slippa det måste jag säga. Det behövdes inte. Vampyrer tål inte solsken, måste dricka blod och det är bra om de blir inbjudna om de ska besöka någons hem. Här hade de också handskar på sig när de är ute bland vanligt folk. För att få ta av sig dem måste de fråga nån av lov. Well, där lärde jag mig nåt nytt eller så hade filmmakarna hittat på nåt eget.

Filmens titel är klockren. Bara älskande lever kvar. I slutet av filmen hamnar Adam och Eve i ett prekärt läge. De har nästan slut på blod och situationen är desperat. Tidigare i filmen förstår vi att åtminstone Adam och Eve – Ava lever inte efter samma regler – är vampyrer som får blod utan att ta död på vanliga människor. De har kontakter på sjukhus som de går igenom. Nu har de slut på alternativ men när tillfället plötslig yppar sig känns filmtiteln logisk med tanke på de offer som väljs av Adam och Eve.

4-/5

Om visningen: På den här visningen på… ja, ni gissar rätt… Park så anslöt Henke, Fiffi och Henkes kompis Vanessa. Eftersom det är både kul och stressigt på jobbet just nu (lagom till festivalen) så hann jag inte med nån Vapiano-middag innan utan dök upp lagom till visningen. Jag kan inte minnas att det hände nåt utöver det vanliga. Efter filmen var alla överens om att det var en bra och trevlig överraskning. Vi gillade filmen, vilket kanske inte var väntat då bl a Twitter antytt nåt annat. Trevligt med en positiv överraskning. Dessutom fick vi av Vanessa höra en rolig historia om hur hon och hennes kompis skulle gå på bio. Båda, och speciellt Vanessa som jag förstod det, avskyr skräckfilmer. Vilken film valde de att se? Jo, ”thrillern” Sinister. Förra årets rysarupplevelse nummer ett. LOL.

****

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte. När recensionerna finns på plats så går det att klicka på deras namn. Hade filmen bett eller sög den?

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Trouble in Paradise

11 oktober, 2013 18 kommentarer

decadesTrouble in ParadiseTitel: Trouble in Paradise
Regi: Ernst Lubitsch
År: 1932
IMDb | Filmtipset

Förra fredagen skrev jag om det franska krigsdramat La grande illusion som en del av M-Noirs och Henkes decennieprojekt. Det var en ganska trist, ibland fånig, film som var fylld med symbolik och försökte säga allvarliga saker om relationer mellan olika länder i Europa. Konstrasten mot denna fredags film kunde nog inte vara större. Trouble in Paradise måste ha varit Henkes val, väl?! Jag kommer direkt att tänka på The Thomas Crown Affair, en film som jag vet ligger Henke varmt om hjärtat. I den är det Pierce Brosnan och Rene Russo som heistar sig till varandras hjärtan. I Trouble in Paradise är det 1930-talsstjärnorna Miriam Hopkins (som Lily) och Herbert Marshall (som Gaston) som träffar på varandra i Venedig och upptäcker att de försöker blåsa varandra. De slår sina påsar ihop och riktar in sig på en viss Madame Colet, en rik arvtagerska i Paris.

Haha, det här var helt hysteriskt. Om filmen hade gjorts efter 1 juli 1934 så hade den nog inte varit lika hysterisk eller lika bra. 1 juli 1934 var nämligen det datum då filmstudiorna slutligen bestämde sig för att följa sin egen produktionskod, även kallad Hayskoden, en sorts guidebok med moraliska regler kring vad som fick eller inte fick visas på vita duken. Det är en ganska lång lista som man nu blev tvungen att rätta sig efter. Alternativet var att filmen inte fick gå upp på bio. Men i Trouble in Paradise hade man lösa tyglar, vilket man märker. När Lily får reda på vem Gaston egentligen är så är det pang på rödbetan och hopp upp Gastons knä och börja kyssas som gäller. En märklig scen, måste jag säga. Uppbyggnaden när det gäller deras romans var nästan obefintlig. Men ok, de skojade med varandra en stund när de ficktjuvsnodde olika saker från varandra.

Filmen är en klassisk komedi med dubbelspel, romantik, harmlösa heister, och en hel del charm. Samspelet mellan Hopkins och Marshall är ganska skönt men jag kan nästan tycka att man får för lite av det. När de båda har anlänt till Paris handlar det mesta om hur Gaston ska bearbeta arvtagerskan Colet (som spelas av Kay Francis), få henne att smälta. Tempot i filmen är furiöst och jag har faktiskt svårt att hänga med på vad som händer. Vem är vem och vad betyder det? Och detta trots att jag såg filmen med engelsk text som stöd. Kanske är den för smart för mig, jag vet inte. Nåt som förvirrade mig en aning, eller jag förstod inte riktigt deras funktion i alla fall, var två rollfigurer som jag kallar tonsillmännen. Tonsillmännen bestod av Majoren (det är det enda han kallas) och så Monsieur Filiba. Filiba var med i handlingen i Venedig där han fick besök av en läkare som ville undersöka hans tonsiller. Detta återkommer då och då i handlingen och det är nåt skumt med den där ”läkaren”. Vad ville han egentligen undrar tonsillmännen? Och vad vill tonsillmännen förutom att de är konkurrenter som uppvaktare av Madame Colet?

Det förekommer en del udda, liksom lösryckta scener, som t ex när Madame Colets handväska har försvunnit och belöning har utlysts. Till Colets bostad kommer en mängd personer som säger sig ha hittat väskan. Plötsligt stormar en ung ryss in och börjar gorma på ryska. Jag får känslan av att han vill genomföra en kommunistisk revolution i Paris. Vad detta har med resten av handlingen att göra är oklart. En annan lite udda sak jag noterade var att det plötsligt dök upp en scen med tonsillmännen där man fick gayvibbar, eller åtminstone metrosexvibbar, mellan de båda då de diskuterar smokingmärken. Dessutom pratar Gaston allvar med Madame Colet när det gäller vilken makeup man ska använda plus tipsar en av tonsillmännen om ”speciella” harem i Konstantinopel.

Samtidigt som jag nu skriver min recension så ser jag om delar av filmen och jag måste säga att många scener är väldigt underhållande. Det är nåt speciellt med språket och hurtigheten och det är svårt att värja sig. Men för att få en fyra så måste man vara underhållande precis hela tiden plus ge mig rollfigurer som engagerar mig hela tiden och det får jag inte riktigt här men en stark trea blir det.

Henke brukar börja sina recensioner med ett citat. Jag tar och avslutar med ett den här gången. Det är i början av filmen och Gaston ska bjuda en celebritet i Venedig på middag i syfte att sätta in en stöt på damen i fråga. Gastons instruktioner till sin betjänt lyder:

”It must be the most marvelous supper. We may not eat it, but it must be marvelous.”

3+/5

Kay och Miriam

Härlig marknadsföringsbild på Kay och Miriam

PS. En sak till. Jag misstänker att Madame Colet var en skojare hon med, som gift sig med den rika företagspampen för att kunna ärva efter honom. Hon avslöjar sig bland annat när hon doppar brödet i morgonkaffet när ingen ser.

PPS. En annan liten notering: visst var Herbert Marshall (Gaston) aningen puckelryggig?

PPPS. Ytterligare en detalj som jag noterade var att filmens förtexter faktiskt hade de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna först i castinglistan. Herbert Marshall fick nöja sig med tredjeplatsen. Det skulle väl aldrig hända idag?

****

Vad tyckte Henke och Movies-Noir? Var det rena rama paradiset eller var det mest trubbel? Klicka på länkarna så får ni veta!

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Pre-code-film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Killing of a Chinese Bookie

26 september, 2013 Lämna en kommentar

cosmoTitel: The Killing of a Chinese Bookie
Regi: John Cassavetes
År: 1976
IMDb | Filmtipset

En härlig titel på en kanske inte lika härlig men ändå bra film: The Killing of a Chinese Bookie.

Så, då var äntligen SVT:s Cassavetes-filmer avklarade. Tidigare har man visat Shadows, Faces och A Woman Under the Influence. Nu är handling och fokus flyttade från familjen och familjerelationer, och Cassavetes skildrar i stället livet för en envis men spelberoende strippklubbsägare. Cosmo heter den här snubben och han är en ganska cool katt. Problemet är att han inte kan sluta spela. Så det första han gör efter att precis ha betalat av en stor skuld, vad är det? Jo, gå till spelklubben förstås. Smart… NOT! Han får maffian på sig som vill tvinga honom att mörda en konkurrerande kinesisk bookie.

Jag måste säga att Cassavetes verkligen gör helt egna och personliga filmer. Detta betyder inte att jag alltid gillar dem. Faces och A Woman Under the Influence var direkt dåliga i mina ögon. Shadows däremot var klart sevärd. Filmen jag just sett ligger kanske nånstans mitt emellan. Ben Gazzara gör en grym insats som Cosmo, och jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker han är en idiot eller om han kanske är cool. Det vilar en lustig, i betydelsen lite obehaglig, stämning över filmen. Miljöerna är slitna, karaktärerna är slitna losers men som man ändå på nåt sätt tycker är ganska sympatiska. Ta bara den patetiska presentatören/sångaren på strippklubben, Mr Sophistication. Haha, rätt namn på rätt man.

Filmen utspelas till största del nattetid och i sjaskiga stadskvarter, vilket bidrar till den sunkiga stämningen. Även om det här är en helt annan typ av film på flera sätt, så fick jag ändå ibland lite samma känsla som i t ex Collateral eller kanske To Live and Die in L.A.. Cosmo är en karaktär som jag till slut känner sympati för. Han är stolt och envis, men kan ändå inte hindra att det mesta faller sönder och samman för honom. Det här är en ganska sorglig film om människor som man skulle kunna kalla misslyckade, men som kanske egentligen är normala med fel och brister som de flesta. Det är med andra ord som det brukar vara i Cassavetes filmer.

Jag känner även igen den där dokumentära känslan, som om Cassavetes helt enkelt tagit med sig en kamera och följt några verkliga personer i deras liv. Här finns inga smarta twistar och vändningar, utan vad som händer det händer bara. Det hela drivs framåt av karaktären Cosmo som är den som styr handlingen, även fast det förstås är Cassavetes själv som skrivit manus. Betyget blir klart godkänt, men når inte längre än till en stark trea. Ibland är det märkligt händelsefattigt (precis som verkliga livet, antar jag) vilket gör att filmen känns lite lång. Men den där Cosmo är en ganska skön, om än udda, karaktär.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

A Woman Under the Influence

25 september, 2013 Lämna en kommentar

GenaTitel: A Woman Under the Influence
Regi: John Cassavetes
År: 1974
IMDb | Filmtipset

Efter Shadows var förväntningarna ganska höga på Faces. Efter Faces blev förväntningarna inte så höga på A Woman Under the Influence.

Då var det dags för ytterligare en av de Cassavetes-filmer SVT nyligen visat. Denna gång är det familjedramat A Woman Under the Influence som hamnar under luppen. Gena Rowlands spelar här Mabel, en kvinna med psykiska besvär eller ”problem med nerverna” som man sa tidigare. Hon lever med sin man (Peter Falk) och två barn, men klarar inte pressen med att leva svenssonliv. Exakt vad som ligger bakom vet man inte egentligen, men man förstår att varje dag är en kamp att ta sig igenom.

Mmm, så här i efterhand inser jag att Rowlands har gjort en jätteprestation. Hon måste verkligen ha gått in i den här rollen till 100%. Hon lyckas gestalta Mabels karaktär på ett obehagligt bra sätt. Filmen som helhet är dock återigen en besvikelse, precis som Faces. Dels är filmen på tok för lång, och dels innehåller den för långa och jobbiga scener. Nu förstår jag att Cassavetes säkert vill skildra vardagen i familjen på ett realistiskt sätt och eftersom vardagen är som den är så blir det jobbigt, men tyvärr inte en speciellt bra film, enligt mig. Vissa sekvenser är så där evighetslånga och man sitter nästan och skruvar på sig och hoppas att de ska ta slut. Det finns ett antal scener då Mabel inför sin handfallna familj, och andra, gör ”pinsamma” saker. En jobbig situation, helt klart, men det blir inte nödvändigtvis en bra film. Jag fick ibland lite Michael Haneke-känsla, Haneke gillar säkert den här filmen (min kommentar: haha, så fort nåt är lite jobbigt så tänker jag på Haneke, nu senast i Smärtgränsen).

Vad är det jag inte gillar egentligen? Ja, jag får litet samma känsla som när jag såg Faces: filmen ger mig en obehaglig känsla, men jag blir inte gripen. Det är svårt att sätta fingret på. På ett sätt inser jag att det är en ganska unik film med strålande skådespelarinsatser. Det var t ex kul att se Peter Falk i rollen som den vrånge, tjurskallige mannen som ändå älskar sin fru. Falk har ett lustigt sätt. Jag kom ibland också att tänka på den jobbiga (och gripande) filmen Frances med Jessica Lange. Varför ska man leva efter en mall som nån bestämt? Varför ska man inte kunna vara som man är? Mmm, den här filmen borde kunnat vara bättre och mer gripande med tanke på bl a skådespelarna, men tyvärr blir inte betyget bättre än precis, precis godkänt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , ,

Before Midnight

19 september, 2013 8 kommentarer

Malmö FilmdagarBefore MidnightTitel: Before Midnight
Regi: Richard Linklater
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag tror så här: om jag hade sett de två första filmerna i Before-trilogin när de kom så hade jag nog gjort till mig i byxan när det var dags för den tredje. Som det var nu så hade jag sett delar av Before Sunrise och Before Sunset på nån reklam-tv-kanal nära mig. Jag minns speciellt att slutet av Before Sunset fascinerade mig, då när Céline sjöng en vals (?) för Jesse. Så rackarns romantiskt att jag inte kunde värja mig. Det var egentligen det enda som jag gick in med när jag dagarna innan Malmö Filmdagar såg till att se de två första filmerna från början till slut. Mina korta omdömen av dem: Before Sunrise och Before Sunset.

Det är svårt att bedöma Before Midnight som en vanlig film, och det trots att jag alltså sett de två föregående filmerna alldeles nyligen till skillnad från andra som har ”levt” med filmerna. Men faktum är att filmerna är så pass ihopkopplade att det inte funkar att bortse från de två första. Men med det sagt så tänker jag ge mig på att se filmen som en fristående film.

Spoilers för Before Midnight börjar nu.

Jesse och Céline är nu ett par och har två små lintroll till döttrar. De har semestrat i Grekland i sex veckor. Filmen inleds med att Jesse på en flygplats tar farväl av sin son från sitt tidigare äktenskap. Sen tar Jesse och Céline bilen tillbaka till den gamle författaren Patrick där de har bott. Därefter bjuds det, kanske lite överraskande, på en klassisk middagsscen med många gäster, alltså inte bara Jesse och Celiné själva. Under slutdelen av filmen är det dock Jesse och Celiné för hela slanten.

Jag gillade inledningen med Jesse på flygplatsen med sonen. Ethan Hawke och sonen (Seamus Davey-Fitzpatrick) bjöd på ett lågmält spel i en sekvens som funkade som upptakt för resten av filmen. I den långa scenen i bilen bjuds vi på dialog, dialog, dialog och Hawke och Delpy visar hur samspelta de är. Jag gillar filmen. Tyvärr (kanske beroende på att jag blev trött?), så tyckte jag filmen tappade lite när det blandades in en massa andra personer. Den långa middagsscenen är helt ok men jag brukar inte vara så förtjust i den här typen av scener. En och en av de olika personerna säger sin smarta grej, och alla har jättekul, men jag sitter mest och tittar på, utanför.

Som tur var så har deras vänner ordnat med barnpassning och en hotellnatt så att de kan få lite egentid. Eller kanske otur för Jesse och Celiné men tur för oss. Under promenaden till hotellet i turistmiljöer så får vi lite samma typ av känsla som i de två föregångarna, en sorts duellerande dialog. Än så länge är det mysigt. Sen kommer de båda in på hotellrummet och efter några förlupna ord i ett telefonsamtal så ändras stämningen, och grälet är i full gång. Här är filmen briljant i mina ögon. Det går i vågor, nån har vunnit, men den andra kommer igen, grälet är slut, är inte slut, fortsätter. Det påminner mig lite om Polanskis Carnage. Folk försöker lämna ett rum men kommer liksom aldrig iväg.

Slutet av filmen är ungefär lika öppet som i de tidigare filmerna fast den här gången känns det som att det är meningen att det ska vara slut. Gott så tycker jag även om det kul att spekulera i hur en film med Jesse och Celiné med rullatorer kan bli.

4-/5

Det är fler som skriver om Before Midnight idag, och Har du inte sett den? (med Fiffi och Jessica plus en hemlig gäst) har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla in vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →