Direktören för det hele

Titel: Direktören för det hele (Direktøren for det hele)
Regi: Lars von Trier
År: 2006

Vi hoppar fram och tillbaka bland Lars von Triers produktion. Den här gången hamnar vi i lågbudgetfarsen, och möjligen von Triers version av The Office. Filmen heter Direktören för det hele och jag såg och skrev om den i juli 2007.

Efter tunga Dogville och Manderlay gjorde Lars von Trier den här lilla filmen, inspelad på fem veckor. En konflikträdd chef (Peter Gantzler) på ett IT-företag har hittat på en fiktiv direktör som alltid är i USA och som alltid tar de obekväma besluten, typ: ”Nej, jag kan inget göra. Det är direktören för det hele som har beslutat det här”. När chefen ska sälja företaget behövs dock en verklig direktör som köparen (en galen islänning) kan förhandla med. Då anlitar chefen en arbetslös b-skådis (Jens Albinus) för att träda in i rollen som direktör. Upplagt för fars.

Jag vet inte vad det är med von Trier, men de enda av hans verk som jag verkligen har gillat är Riket och Riket II. Direktören för det hele är en komedi och bitvis är den ganska rolig, eller pinsam snarare. von Trier har en förmåga att skapa scener med en jobbig, men ofta rolig, stämning. Men problemet är det ofta blir konstruerat. Det är så även här. Jag kan egentligen inte förklara det, men det känns som om skådisarna spelar skådisar som spelar sina rollfigurer. Bäst i filmen är den patetiska, och därmed roliga, chefen, skönt spelad av Peter Gantzler (Italienska för nybörjare). När jag i efterhand tittade på några klipp så är det nästan att det blir ett högre betyg. Filmen är bitvis rolig… men nä, det blir inte mer än knappt godkänt.

 
Jag kan väl lägga till att von Trier själv under filmens gång på metafilmsvis kommenterar skeendet i filmen. Dessutom har han på typiskt manér även experimenterat med hur man gör film (tänk Dogma eller kritstreck istället för väggar). Den här gången använder han nåt kallat Automavision, vilket innebär att man inte har nån mänsklig fotograf utan istället är det en dator som (slumpmässigt?) bestämmer när det ska zoomas, panoreras, osv. Intressant som experiment kanske, men om nåt så gjorde det i alla fall inte filmen bättre.
3/5

PS. He, fast när jag tittar på bilderna från filmen så kan jag inte låta bli att skratta. Den är rolig helt enkelt, men filmupplevelsen är ändå inte mer än knappt godkänd av nån anledning.

Epidemic

EpidemicTitel: Epidemic
Regi: Lars von Trier
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Dags för nästa von Trier-film, den här gången från 80-talet. Filmen ingår i en trio som brukar kallas Europa-trilogin. Epidemic skrev jag om i oktober 2005. Första och sista delen, The Element of Crime och Europa ska jag se i samband med mitt von Trier-tema.

Det var kul att se denna tidiga Lars von Trier-film. Den känns som ett experiment och känns dessutom väldigt långt ifrån senare Dogma-filmer (ja, nu har ju von Trier faktiskt bara gjort en Dogma-film). Handlingen är lite märklig: vi får följa två filmskapare (varav en spelas av von Trier själv) som på några dagar måste skriva klart ett filmmanus som de ska presentera för en finansiär. Manuset var i själva verket klart, men de lyckades förstöra datadisketten där det var lagrat. Nu minns de båda i princip inget av vad de hade skrivit (kanske pga att de förmodligen var kanonfulla då manuset skrevs).

Medan de två skriver manuset på nytt får vi även se det utspelas i form av en film i filmen. Det handlar om en epidemi som sprids på Jorden och en läkare ger sig mot bättre vetande av från den osmittade staden för att hjälpa till. Just dessa delar är faktiskt riktigt snyggt filmade i vackert svartvitt foto. Stilen påminner mig också om några av Tarkovskijs filmer, som t ex Stalker eller Andrej Rubljov. Jag tror det kan bero på det vatten som förekommer ett tag (Tarkovskij verkar nämligen besatt av vatten, speciellt regn).

Större delen av filmen är ändå den med manusförfattarna och den har ett kornigt, ganska fult, svartvitt foto. Först blev jag lite trött och tänkte liksom ”fan, vad jobbigt med ett sånt här foto en hel film”, men av nån anledning vande jag mig ganska snabbt och på nåt sätt kändes det passande. Sen är ju fotot i filmen i filmen, ”även om det också är svartvitt”, betydligt snyggare att titta på.

Våra två skrivande vänner verkar inte ha speciellt bråttom att just skriva, eftersom de väljer att åka på en bilresa till Tyskland och besöka en person spelad av Udo Kier. Här kommer plötsligt, liksom från vänster, en märklig och välspelad monolog av Kier (den bästa insatsen i hela filmen tillsammans med en kvinna som under en middag får psykbryt).

Mmm, hela filmen känns som sagt som ett experiment och von Trier leker vilt med stilar och berättande. T ex visas av nån anledning filmens titel i nästan hela filmen i övre vänstra hörnet. Jaha? Det finns lite intressant symbolik, som t ex att den där epidemin som sprids i själva verket inte finns utanför den osmittade staden utan det var den hjälpsamme läkaren som var den som startade den genom nåt som han tog med sig från läkarlabbet i staden.

Mot slutet visar det sig också att den värld som de två författarna lever i också är drabbad av en mystisk smitta. Slutet på filmen blir faktiskt riktigt otäckt och stämningen i lägenheten där man vistas är obehaglig på riktigt och jag fick nästan Eraserhead-vibbar, speciellt under en middag på slutet då en kvinna får fullständigt frispel. Otäckt på riktigt, faktiskt. Filmen innehåller vissa scener som är små guldkorn, och även märkligt roliga scener, men däremellan är det för spretigt och väl konstigt. Mer intressant och rolig än bra, men ändå godkänt.

3/5

Manderlay

Titel: Manderlay
Regi: Lars von Trier
År: 2005

En film jag glömde bort (tack för påminnelsen, Sofia!) när funderade på vilka filmer av Lars von Trier som jag inte sett men faktiskt ville se nu var uppföljaren till Dogville, och alltså del två i von Triers trilogi om USA. Den sista delen ska heta Wasington (ja, så stavar von Trier det) men när den kommer att göras verkar oklart. Jag kan tänka mig att von Trier behövde en ganska lång paus efter Dogville och Manderlay då det sättet att göra film nog tar på krafterna; mängder av skådisar och stjärnor och så formatet som nog inledningsvis känns annorlunda för skådisarna.

Manderlay tar vid en tid efter händelserna i Dogville. Grace (nu spelad av Bryce Dallas Howard) och hennes gangsterpappa, som letar efter nya platser för sin verksamhet, hamnar vid plantagen Manderlay i Alabama. Här visar det sig att slaveriet frodas och lever trots att det är på 1930-talet och slaveri alltså förbjöds 65 åt tidigare. Grace blir förfärad när en av slavarna ska piskas offentligt och sätter stop för det. Uppbackade av några av pappans gangsters bosätter sig Grace på plantagen för att ”lära” den vita styrande familjen medmänsklighet och de svarta slavarna hur det är att vara fria.

Bryce Dallas Howard är inte Nicole Kidman, det kan jag konstatera direkt. Det slår inte direkt gnistor om filmen. Howard spelar sömngångaraktigt, det är min åsikt. I Dogville var scenografin udda i sin enkelhet. I Manderlay känns det nästan bara tråkigt. Jag tycker den sparsmakade scenografin och tv-teater-känslan gör att det blir en blekare film. Man har lagt till ljudeffekter som ackompanjerar det som händer, dörrar som stängs, hackor som hackar osv. Varför det? Då hade man väl lika gärna kunnat göra en riktig film av allt ihop, vilket är lite det jag sitter och längtar efter. Den känslan blir väl i och för sig mindre och mindre ju längre filmen rullar. Och jag förstår ju att grejen med filmen är just att den är inspelad som den är. Jag antar att Wasington blir i samma still.

Om det var nån av skådisarna som jag gillade så var det faktiskt Danny Glover. Glover spelar den äldste slaven på plantagen och är skeptiskt till Grace frihetskamp, vilket det visar sig finnas en förklaring till. John Hurts berättarröst är både bra och dålig. Hurt har en mörk raspig röst som är trevlig att lyssna på. Den text han läser upp ska vara ironiskt betraktande, tror jag, men för mig blir den mest fånig; själva texten då inte Hurts röst. Chloë Sevigny var med. Varför? Syntes hon ens i en minut sammanlagt?

En positiv sak var att Zeljko Ivanek, en personlig birollsfavorit från ett flertal tv-serier och filmer, dök upp. Jag gillar hans tillbakalutade spelsätt och röst. Ivaneks roll skulle egentligen ha gjorts av John C. Reilly men när Reilly fick reda på att von Trier skulle slakta en åsna i en scen (och då faktiskt slakta en åsna på riktigt) så gick han direkt av scenen och lämnade Trollhättan med omedelbar verkan. Scenen spelades in men klipptes sen ändå bort i den slutgiltiga versionen av filmen. Det ryktas om att hela den här historien är påhittad för att väcka intresse för filmen.

von Trier gör upp med slaveriet och förtrycket mot svarta i USA. Han ställer en del frågor om skuld. ”Brottet” är liksom redan begånget, men vem är det i dag som har skuld till det. På 30-talet fanns ju definitivt rasförtrycket kvar (för att uttrycka sig milt). För en vit rik kvinna är det lätt att göra ”rätt”, och det är också lätt att göra ”rätt” om man är uppbackad av män med vapen. Grace leker Gud, helt enkelt. På Manderlay levde man kvar på det gamla sättet för att det var enklast. Varken slavarna eller samhället tyckte de var redo för förändringen. När Grace försöker ändra detta så kan det inte gå annat än fel.

Precis som i Dogville så avslutas filmen till tonerna av David Bowies ”Young Americans” och den här gången med bilder på olika former av rasförtryck och fattiga svarta. Eftertexterna knyter därmed ihop filmen bra, frågorna blir tydligare och det känns som att filmen faktiskt handlar om något vilket det nästan inte gjorde under filmens gång.

2+/5

Dogville

Titel: Dogville
Regi: Lars von Trier
År: 2003

Helt oplanerat tar jag nu och drar igång ett Lars von Trier-tema. Efter att ha hört och läst om von Triers äventyr i Cannes och blivit riktigt sugen på hans senaste film Melancholia kände jag att det var dags att samla ihop mina tankar kring danskjävelns filmer. De kommande dagarna kan jag utlova recensioner av Epidemic, Riket I och II, Direktören för det hele och beroende på hur landet ligger kanske även några texter om The Element of Crime, Europa, Dancer in the Dark, Antichrist och Idioterna. Som avslutning blir det en recension av Melancholia. Jag börjar helt ologiskt med Dogville som jag såg och skrev om i september 2003.

Denna uppmärksammade film av danske galningen Lars von Trier är ett otroligt projekt egentligen. Stjärnor som Nicole Kidman, Lauren Bacall, Philip Baker Hall, James Caan, etc åker till Sverige och Trollhättan för att bli regisserade och filmade (regissören själv håller i kameran som vanligt) av detta fenomen von Trier. Dessutom spelas filmen in på ett stort svart golv där hus, väggar, hundar, buskar, etc bara är vita kritstreck.

Filmen, som utspelas i USA på 30-talet, handlar om Grace som jagas av gangsters och tar sin tillflykt i Dogville, en fattig liten bergsby i Klippiga bergen. Den första hon träffar är Tom (Paul Bettany), en ung författar-wannabe som blir kär i henne. Invånarna i Dogville beslutar efter ett rådslag (och övertalning av Tom) att låta Grace stanna kvar och skydda henne. Som ”betalning” utför hon små sysslor som byborna behöver hjälp med. Till en början är det glada dagar i Dogville och Grace har höjt stämningen bland invånarna, men efter ett tag börjar byn utnyttja Grace på ett mer och mer obehagligt sätt.

Tyvärr! Jag och Lars von Trier går inte riktigt ihop. Det är tydligen bara så. Jag såg och gillade TV-serien Riket när den gick, men tyckte väl inte det var det bästa jag sett. Idioterna har jag inte vågat se. Breaking the Waves och Dancer in the Dark är starka, men jag vet inte, det finns nåt konstlat över filmerna. Likadant är det med Dogville. Jag hatar den inte, men blir inte heller helt gripen av den. Karaktärerna känns inte verkliga, det är något med dialogen som känns fel. Sen tyckte jag den innehöll en krystad och konstig filosofisk diskussion (både i form av dialogen och en berättarröst) om Toms författarambitioner, förmågan att acceptera gåvor, arrogans och annat. Den fördes ovanför mitt huvud kändes det som.

Jag stördes inte av den sparsamma scenografin och hela den biten. Inte heller att den är tre timmar lång, vilket tyder på att jag ändå tyckte att den var rätt så bra kan man tycka. Jag tyckte James Caan var bra, även om han bara hade en liten cameo mot slutet. Kidman & Co var väl ok, men jag vet inte. Det kändes som de spelade rollen mer än att de var sin roll. Jag gillade eftertexterna med starka bilder på baksidan av USA till David Bowies Young Americans.

Jag hade väntat mig mer, men det är en film som man definitivt ska se om man är filmälskare. Det är en upplevelse, men den passade inte mig helt.

3/5

Kunskapskanalen – Film om film: Bergman och Fårö

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Regi: Marie Nyreröd
År: 2004
IMDb | Filmtipset 

Då har jag efter lite letande först fått tag på, sett och nu till slut skrivit om den sista delen i Marie Nyreröds samtalsfilmer om och med Ingmar Bergman. Jag har ju tidigare skrivit om del ett (om filmen) och del två (om teater och tv). I den här delen, som kallas Bergman och Fårö, berättar Bergman bl a om sin barndom, olika episoder i sitt liv, sina dämoner och om Fårö och huset som han lät bygga där.

Det är intressant som vanligt, det går inte att komma ifrån. Bergman är fortfarande fascinerande att lyssna på. Han har fortfarande ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet att intervjun är en show.

Vi får reda på några detaljer som man kan koppla till t ex olika filmer. T ex blev Bergman som liten instängd i ett bårhus/gravkapell. Där inne låg en död kvinna. Ögonen hade inte stängts ordentligt och Bergman kände hur den döda kvinnan tittade på honom. Bergman beskriver det som en fasansfull upplevelse. Ni som har sett Persona vet att det finns en scen i början som mycket väl kan ha inspirerats av denna händelse.

Betydligt trevligare tyckte Bergman det var i sin mormors stora våning i Uppsala där han spenderade många och långa stunder. Det var en stor mysig hemlighetsfull men trygg våning som finns återgiven i Fanny och Alexander.

Angående religion anser Bergman att man inte ska tala om Gud utan om det heliga i människan. Något så magiskt som Gud är möjligen förbehållet poeter, profeter, helgon och inte minst musiker att ägna sig åt. Musik är något magiskt anser Bergman. Var kommer den ifrån?

Som avslutning redovisar Bergman sina dämoner:

Katastrofdämonen
Rädslans dämon
Yrkesdämonen
Raseridämonen
Kontrolldämonen
Pedanteri-, punktlighets-, ordningsdämonerna
Lättjans dämon
Långsinta dämonen 

Apropå Fanny och Alexander: klicka på den här YouTube-länken för en sjukt bra scen där Jarl Kulle, Börje Ahlstedt och Jan Malmsjö fullständigt glänser och den dialog vi får ta del av är bland det roligaste och mest välskrivna jag upplevt på svenska. 

Gustav Adolf Ekdahl (Jarl Kulle): Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd: ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”, kyss mig där ryggen byter namn. Nu håller du käften, Carl. Du håller käft, när jag talar om för den här disparata själsmasturbatören vad jag har i bakfickan. Hör nu på!

The Mothman Prophecies

Titel: The Mothman Prophecies (Mothman)
Regi: Mark Pellington
År: 2002
IMDb | Filmtipset 

Den här rullen såg jag för flera år sen men då missade jag början och därför har jag inte skrivit om den eftersom jag bara kan betygsätta en film om jag har sett hela. Det brukar även vara så att om jag missat början så hoppar jag över filmen helt och hållet bara för att kunna se hela senare. Men i fallet The Mothman Prophecies så blev jag fast, och var alltså tvungen att se klart trots den missade inledningen. Nu har jag äntligen sett hela filmen från början till slut.

Richard Gere gör huvudrollen som tv-reportern John som förlorar sin fru (Debra Messing) och som sen, två år senare, efter mystiska händelser finner sig själv i den lilla staden Point Pleasant i West Virginia utredandes märkliga fenomen. Fenomen som verkar ha nåt med fruns död att göra samt en läbbig man som ser ut som en mal. Muahaha.

Ja, jag skrev muahaha, eftersom jag faktiskt tycker filmen är lite obehaglig. Regissör Mark Pellington har med klippning och bilder fått till en bra känsla. Former av den mystiska malmannen återkommer hela tiden i bilderna. Gere gör sin roll bra som en först skeptiskt person men som sen blir indragen. Jag vet inte, jag har alltid gillat Gere och av nån anledning har jag inte sett honom som enbart en pretty boy. Geres främsta motspelerska i filmen är den lokala sheriffen i Point Pleasant spelad av duktiga Laura Linney som bidrar med tyngd.

 
Om jag jämför The Mothman Prophecies med en film som The Reaping, som jag nyligen såg, så handlar båda om episk ondska som läcker igenom till vår vardagliga värld. I The Reaping misslyckas man kapitalt med att framställa detta på ett sätt som ger obehagskänslor. I The Mothman Prophecies lyckas man. En stor katastrofsekvens i slutet blir tyvärr för långdragen och här tappar man det läbbiga i det lilla som man hade tidigare i filmen. Men klart godkänt, förstås.
3+/5

Charlie Wilson’s War (2007)

Det var kul att se Tom Hanks i en roll där han inte är bror duktig och helylle. Visst, Charlie Wilson i filmen är ju kanske inte en bad guy men han har sina brister. När Wilson, kongressman från Texas — på en tv från en bubbelpool med strippor i Las Vegas — får se ryssarna gå in i Afghanistan ser han det som sin egen uppgift att hjälpa de afghanska gerillasoldaterna slåss mot kommunisterna.

Jag fick lite vibbar från Vita Huset pga den politiska kulsprutedialogen som förekommer. Därför blev jag inte förvånad när jag i eftertexterna såg att Aaron Sorkin låg bakom filmens manus. Jag tyckte Charlie Wilson’s War var en lite udda film. Jag uppskattade fotot, färgerna, miljöerna, allt kändes väldigt amerikanskt och konstlat. Rent tekniskt är allt perfekt och rent.

Förutom Hanks gillade jag även Julia Roberts, jag tycker hon gör sin roll på ett gammaldags screwballkomedi-sätt. Men den som dominerar fullständigt när han väl träder in i handlingen är givetvis Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gust Avrakotos. Det känns som om rollen är gjord för Hoffman eller så är det så enkelt att Hoffman alltid gör roller till sina. Det förekommer en hel del rolig dialog mellan Hanks och Hoffman. Det kändes som om skådisarna har haft kul när de spelade in filmen.

Charlie Wilson: You mean to tell me that the U.S. strategy in Afghanistan is to have the Afghans keep walking into machine gun fire ‘til the Russians run out of bullets?
Gust Avrakotos: That’s Harold Holt’s strategy, it’s not U.S. strategy.
Charlie Wilson: What is U.S. strategy?
Gust Avrakotos: Well, strictly speaking, we don’t have one. But we’re working hard on that.
Charlie Wilson: Who’s ‘we’?
Gust Avrakotos: Me and three other guys.

Som sagt, en lite märklig film. Det blir aldrig riktigt på riktigt men det blir aldrig riktigt satir av det hela heller. Jag vet inte om det beror på att det faktiskt bygger på verkliga händelser som man ju blir sugen på att ta reda på mer om.

Jag gillar hela inledningen, speciellt när man klipper från en Mujaheddin med raketgevär till Barry White, Las Vegas och bubbelpool, en snygg övergång. Jag fick direkt lite PTA-vibbar där.

En sak som inte funkar med hur Wilson är och hela övriga filmens känsla är scenerna från flyktingläger i Pakistan där Wilson träffar barn med amputerade armar eller barn. Det blir en brytning som helt enkelt inte funkar eftersom resten av filmen bitvis känns som satir.

Filmen kritiserar ganska uppenbart USA:s beteende i världens olika konflikter. Om USA tycker nåt hotar USA så rycker man ut för att sen lämna ett land i kaos. I det landet börjar nåt annat gro som sen så småningom leder till att några kapar några plan som de flyger in i WTC. Mja, överdrivet förstås. Nu i Irak och Afghanistan (igen) försöker man väl att inte göra om samma misstag. Fucking up the end game som Wilson själv uttryckte det.

3/5

Potatishandlaren

Får det lov att vara lite mjölk?

Lars Molin, han gör enkla filmer. Det är inga krusiduller. Potatishandlaren är Molins variant av buskis skulle jag säga. Här är det gjort med en mänsklig Molin-värme som lyser igenom. Humorn når faktiskt ganska höga höjder ibland. Ingvar Hirdwall gör en galet rolig roll som pappan som vill gifta bort sin dotter Märta spelad av Eva Gröndahl. En dag kommer en potatishandlare (en snajdig Rolf Lassgård) till gården för att sälja… potatis. Hirdwall tar till alla möjliga knep för att få Lassgård på kroken. Potatishandlaren faller helt enkelt i fällan. En ganska stor roll spelar en viss säng som Lassgård nog ångrar att han brukade. Han fastnar i en ganska lustig eller olustig situation om man säger så. Molin bjuder på sina vanliga landsbygdsmiljöer och den obligatoriska ”dans i folkets hus”-scenen. Trevligt. Jag undrar lite varför Molin inte gjorde fler långfilmer, utan mest jobbat med tv-mediet. Det fick man inte riktgt reda på i den Molin-dokumentär som jag såg i höstas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

La sirène du Mississipi

Titel: La sirène du Mississipi (Sirenen från Mississippi, Mississippi Mermaid)

Regi: François Truffaut
År: 1969

Då återstår en film vardera för Truffaut och Godard. Nu vet jag inte riktigt om Sirenen från Mississippi räknas som en nouvelle vague-film men den är i alla fall från 60-talet, Truffaut är regissör och Belmondo är med, så det är säkert close enough för regeringsjobb. Recensionen skrevs i mars 2004. Observera att originaltiteln mycket riktigt stavar Mississippi med ett p. Och i morgondagens recension av en Godard-film (tänk tysk synthpop) så sätter vi p för denna lilla nouvelle vague-genomgång.

Louis (Jean-Paul Belmondo) är tobaksodlare på ön Réunion i Indiska Oceanen. Han har via tidningsannonser och brev fått kontakt med en kvinna, Julie, och de har bestämt sig för att gifta sig. När hon (Catherine Deneuve) kommer med båten från Frankrike ser hon helt annorlunda ut jämfört med fotot som hon skickat. Julie påstår dock att hon skickat ett foto på sin syster. Nåväl, de tu gifter sig och är ganska lyckliga tills Julie försvinner med alla Louis pengar.

Nja, jag vet inte riktigt, men Truffaut har hittills inte imponerat på mig och det gör han inte här heller. I filmen medverkar två stora stjärnor (Belmondo och Deneuve) som det var kul att se. Deneuve påminner lite grann om våra dagars Nicole Kidman, en sval rödblond skönhet. Filmen utvecklar sig till ett sorts Bonnie och Clyde-drama som är tillräckligt intressant för att jag vill titta vidare. Det finns en del oväntade vändningar och händelser som lyfter den annars ganska torftiga filmen.

3-/5

PS. I efterhand har jag förstått att det här är Truffauts hyllning till Alfred Hitchcock (som han ju även skrev en bok om). Mm, ja, det gör väl varken filmen bättre eller sämre.

Pierrot le fou

Titel: Pierrot le fou (Tokstollen)

Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965

Blogger har haft en katastrofvecka. Inlägg och kommentarer som gjordes efter onsdag 11 maj har raderats. Blogger har sagt att allt ska återställas men än så länge har mitt försvunna inlägg inte återbördats. Nu har jag ägnat en stund åt att försöka hitta det gäckande inlägget. Till slut, helt utan Bloggers hjälp, I struck gold. Genom att använda Googles cachade version av min blogg hittade jag min recension av Godards Tokstollen…

…så nu fortsätter vi (återigen) att rida på vågen av Godard- och Truffaut-filmer. Nu är det Jean-Luc Godards tur. Den här gången blir det faktiskt inte en ren sågning. Jag tror nog det beror på filmens roadmovie-känsla. En känsla jag ofta brukar gilla. Recensionen skrevs i maj 2006 precis efter att jag sett À bout de souffle.

Efter Till sista andetaget var det dags för en ny film av Godard. Denna gång Tokstollen där Jean-Paul Belmondo, återigen, spelar huvudrollen som Ferdinand, en utråkad parisbo som plötsligt lämnar sin familj för att leva ett friare liv på rymmen med Marianne, en femme fatale spelad av danskfödda Anna Karina.

En film av Godard kräver ganska mycket av sin publik. Tokstollen har ett berättande som inte är speciellt linjärt. Bilder, repliker, scener blandas ihop till en helhet som inte är helt lätt att greppa. Själv förstår jag aldrig riktigt vad som händer eller varför. Ändå gillar jag bitvis känslan som filmen ger — det är nog den där road movie-känslan jag gillar. Belmondo gillar jag bra mycket bättre i den här filmen än i Till sista andetaget. Anna Karina var en helt ny och trevlig bekantskap. Hon hade en skön närvaro.

Ferdinand bryter i filmen upp från sitt tidigare liv för att leva ett sorts hippie-liv med Marianne. Det går bra till en början då allt känns nytt och fräscht och man inte har hunnit störa sig på varandra. Sen blir problemet med att man inte har pengar allt tydligare; Ferdinand vill endast köpa litteratur för pengarna medan Marianne vill ha musik. Det som till en början var ett roligt äventyr för Marianne blir till slut enahanda och ganska tråkigt när Ferdinand blir allt mer vrickad.

Mot slutet utvecklar sig filmen till en sorts thriller när Mariannes kriminella förflutna gör sig påmint (eller så var det planen från början?). Mot slutet dyker det också upp en helt fantastiskt scen när en man berättar för Ferdinand om hur en viss melodi påverkar honom och hans kontakt med kvinnor. Kul var också (genom sitt upprepande) att Marianne i filmen hela tiden kallar Ferdinand för Pierrot och Ferdinand jämt påpekar, liksom i förbifarten, att han heter Ferdinand. Mmm, jag kan inte säga att riktigt förstår vad Godard vill säga, men jag gillade vissa scener och känslan i filmen och betyget blir en helt vanlig trea.

3/5

PS. Fortfarande saknas de kommentarer som försvann i och med Bloggers ihopklappning. Blogger lovar dock att de ska återställas. Vi får väl se.