Opera

Opera

Den aggressiva varianten av fågelinfluensan

Titel: Opera
Regi: Dario Argento
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Jag har sett ett antal filmer av Dario Argento och de flesta har jag verkligen gillat och det är främst beroende på det visuella. Den första Argento-filmen jag såg var Tenebre och den gillade jag inte, och kanske berodde det på att det just var den första jag såg och att jag inte var van vid att det visuella är det man ska fokusera på. Eller kanske berodde det på att filmen är från 80-talet, och det vet vi ju alla att på 80-talet blev det mesta lite mer sunkigt, precis som i Boogie Nights.

Jag tyckte det var dags att kryssa ännu en Dario Argento-film. Av de jag hittills sett så har det varit lite av en berg-och-dal-bana då jag tyckte Tenebre (2+/5) var dålig, Suspiria (4/5) underbar och Profondo rosso (4-/5) mycket bra. Filmen jag nyss har sett, Opera, är hans fjärde (min kommentar: femte har det ändrats till nu) bästa film – om man ska lita på IMDb vill säga. Den utspelas givetvis på en italiensk opera där den unga sångerskan Betty får chansen att sjunga Verdis (och Shakespeares) Macbeth efter att den ordinarie divan och stjärnan blivit skadad i en bilolycka. Betty själv blir inte alltför glad eftersom Macbeth sägs vara en otursförföljd opera. Och när en mystisk mördare, besatt av Betty, börjar härja blir det ju inte bättre. Muahaha.

Mjaha, för mig kändes det direkt att det här inte var lika bra som Suspiria och Profondo rosso. Dels kändes det rent tidsmässigt att det inte var skönt 70-tal längre utan surt 80-tal. Detta visade sig bl a på musiken som jag tyckte var betydligt sämre än i Argentos 70-talsklassiker. Musiken bestod dels av opera, vilket ju inte var så konstigt, och dels av saggig 80-talshårdrock som sabbade all känsla som Argento försöker bygga upp. I vissa drömsekvenser förekom Goblin-liknande musik (tror Claudio Simonetti, som är en av vättarna, låg bakom denna) som var bättre, men huvuddelen var alltså opera och hårdrock (två favvogenrer… INTE).

Sen när det gäller foto och övrig stämning så tycker jag inte Argento träffar rätt alls. Här tycker jag han överdriver användandet av häftiga kameralösningar. I Suspiria kändes det fräscht och rätt, men här blev det bara jobbigt efter ett tag. Typ ”ja, ja, vi har sett det där nu, gå vidare”. Det filmas genom tittgluggar i dörrar, från avloppet på handfat, närbilder på fågelögon som fungerar som speglar, osv. Ibland funkar såna här grejor, ibland inte. I Opera så funkade det inte, tyckte jag. Det kan ju bero på att jag inte fastnade för filmen från början, vilket till stor del berodde på musiken.

I Suspiria (jag återkommer hela tiden till den, jag vet) så gillade jag också skådisarna. De passade i sina roller… vilket kan bero på att den filmen kändes som en enda lång skum och ball musikvideo, och då behöver skådisarna inte göra så mycket. Så fort Argento försöker göra en mer berättande historia så blir det bara löjligt (som i Tenebre, enligt mig). Opera kändes kanske som ett mellanting mellan Suspiria och Tenebre. Lite mer berättande historia men ändå rätt så flummigt och relativt häftiga mord och så. Men den flummiga delen som ska förmedla en känsla med hjälp av musik och bilder funkar inte alls. Återigen – jag tror det till stor del beror på den, i mina öron, sunkiga musiken. Slutbetyget blir en tvåa (snäppet sämre än Tenebre alltså).

2/5

Soylent Green

Soylent GreenTitel: Soylent Green
Regi: Richard Fleischer
År: 1973
IMDb
| Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om Soylent Green så därför kommer här min recension från 2007 av denna sf-klassiker.

Charlton Heston i ännu en dystopisk sci-fi-film efter att ha varit den siste mannen på jorden. I Soylent Green spelar han en polis i ett framtida och överbefolkat (40 miljoner!) New york där en burk jordgubbssylt kostar en förmögenhet och en bit färskt kött eller grönsaker bara är att glömma. Dessutom är det stekhett då jorden drabbats av växthuseffekten (en relativt tidig ”miljöfilm” alltså). När Heston utreder ett mord kommer han en oroande hemlighet på spåren som har med storföretaget Soylent att göra. Soylent förser den hungrande befolkningen med konstgjord näringsrik mat som är tillverkad av plankton från jordens hav.

Trots att det ska vara en framtidsskildring så gillade jag 70-talskänslan i filmen, precis som i The Omega Man. Fast man har ändå lyckats med att få till en känsla av att det faktiskt är en annan tid. Det är smutsigt, alla har en sorts skumma mössor, och det är folk överallt. Jag gillade att det här inte var den typ av sf-historia där det har skett en högteknologisk utveckling. Här har det istället gått bakåt (i alla fall de flesta avseenden). T ex finns det knappt några böcker längre. Istället är det människor som har som yrke att vara en bok. Heston har t ex en bok till sin hjälp i sina utredningar, spelad av Edward G. Robinson som en gång i tiden spelade i Little Caesar (1931) och i en mängd film noirs. Robinson är skön i sin roll, 80 år och i princip döv som han var (enligt extramaterialet på dvd:n).

I Hollywoods filmer från slutet av 60- till slutet av 70-talet så kan man inte förvänta sig ett lyckligt slut eller en helt förutsägbart handling. Under den här perioden fick ju regissörer/manusförfattare friare händer, vilket gjorde att filmerna tog vändningar och var personliga på ett sätt som inte förekommer i t ex de flesta nutida remakes. Nu är kanske inte just Soylent Green ett klockrent exempel på det här, men ett hyfsat exempel i alla fall. Heston då? Nja, han passar i sin roll. Han är träig, stel och inte helt smidig. Han passar helt enkelt. Filmen som helhet är underhållande, lagom spännande och med en ganska bra konspiration. Framförallt är det känslan som är skön. Jag gillade nästan mest de där bulldozrarna som skyfflade upp hungrande upproriska demonstranter, haha.

4-/5

PS. Robinson dog för övrigt nio dagar efter att inspelningarna var klara.

Filmspanarna på Stockholm Filmfestival: Holy Motors

Titel: Holy Motors
Regi: Leos Carax
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarna har varit på Stockholm Filmfestival och sett film varav en var Holy Motors.

Obs! Den här icke-recensionen innehåller grova spoilers av handlingen i Holy Motors. Well, ja, i alla fall spoilers av den handling som inte finns. Så egentligen spoilar jag inget. Eller nåt. Och nej, jag har inte glömt göra styckeindelning.

Holy Motors inleds mystiskt och ganska lovande. Jag vet inget om filmen innan jag ser den förutom att jag gillar filmaffischen och att Eva Mendes och Kylie Minogue ska vara med. Den första bild vi får se är oss själva. Det är en bild på en biopublik à la Amélie men utan den helyllemysiga stämningen. Sen stiger en man upp ur sin säng och tittar ut genom sitt fönster på ett nattligt Paris. Han går fram till väggen i rummet, tar på den, drar med händerna över tapeten med vita träd på svart bakgrund. Han hittar ett sorts nyckelhål och det visar sig att ett av hans fingrar nu är av metall, en sorts avlång nyckel. Han stoppar in sin fingernyckel i nyckelhålet och vrider om. Han öppnar dörren i väggen och kliver ut på den övre balkongen i en biosalong. På parkett sitter biopubliken och tittar på nånting (sig själva?). Efter detta visas ett barn som sitter i ett runt fönster samtidigt som vi hör vad jag tolkar som båtljud, såna där fartygstutor som ljuder när ett skepp lägger ut från hamn. Sitter barnet i ett båtfönster, de brukar ju vara runda? Nu får vi se en man, samme man som tidigare men nu klädd i kostym, lämna sitt hem på morgonen. Det är ett lyxigt stort vitt hus med bl a runda fönster. Mannen säger hej till sina barn och kliver in i en gigantisk vit limousine. Mannen frågar hur många möten han har idag. Nio blir svaret från den kvinnliga chauffören. Affärsmöten tänker ni? Nja, inte riktigt. Det visar sig att den bakre delen av limousinen är som en teaterloge med sminkspegel, masker, dräkter och allt du skulle vilja ha som teaterskådespelare. Mannen tar på sig en peruk och klär ut sig till en gammal tiggande kvinna. Han går ut ur limousinen och haltar sig fram på gatan med en krycka och skakar med en kopp i handen för att folk ska skänka en slant. Efter ett tag är mannen tillbaka i sin limousineloge igen. Den här gången är det en svart dräkt med glaskulor som gäller. Han har även fäst glaskulor i ansiktet. Limousinen stannar vid en byggnad, mannen kliver ur och kommer in till vad som verkar vara en studio för motion capture-inspelningar. Han utför akrobatiska martial arts-stunts med svärd och dolkar varefter han tar upp en k-pist ur en låda och kliver upp på ett löparband för att där springa samtidigt som han skjuter. Utmattad faller han sen ihop på golvet men säger att han bara behöver hämta andan. In i studion kommer en välsvarvad kvinna klädd i röd latexdräkt. De två har nån sorts performancesex som samtidigt visas i animerad form på en display och då är mannen en ödleliknande djävulsvarelse. Nu börjar mitt minne svika mig men jag tror att mannen härnäst i sin limousine klär ut sig till en grönklädd vätte med långa bruna naglar och rött långt skägg. Han äter en sushitallrik inne i limousinen också. Sen kliver han ut i sin vättoutfit, öppnar locket till en gatubrunn och klättrar ner. Sedan ser vi ett brunnslock inne på en kyrkogård som börjar röra på sig och flyttas bort och fram kommer vår grönklädde vätte och börjar härja. Han springer omkring och äter upp gravarnas blommor. På gravarna står det ”Besök min hemsida, http://www.randomname.com”. Vättmannen kommer fram till en fotosession där Eva Mendes vackra modell fotas. Fotografen får syn på vättmannen och ber sin assistent att fråga honom om han kan ställa upp på ett foto tillsammans med modellen. Fotografen vill fånga skönheten och odjuret på bild. Vättmannen tackar ja, typ, men först efter att ha bitit fingrarna av assistenten. Den gröne vätten kidnappar sedan Eva Mendes, bär ner henne i Paris kloaker, klär av sig naken, ger henne en stående ovation och strör blommor över sig samtidigt som Eva Mendes sjunger en vaggvisa. Nu börjar mitt minne svika mig (igen) men jag tror det nu möjligen kom ett skönt mellanspel där mannen spelade dragspel i en kyrka med en grupp andra gående dragspelsmusikanter. Efter detta tror jag mannen klär ut sig i en grön träningsoverall, går ner i ett parkeringsgarage, hugger en man i halsen med en kniv, rakar av honom hans hår på huvudet, ansar hans skägg till bara en mustasch, ger honom födelsemärken och sår, klär honom i en grön träningsoverall så att han blir en exakt kopia av sig själv. Den knivdödade mannen är dock inte helt död utan vaknar till och hugger mannen i halsen varefter vi har två kopior liggandes bredvid varandra med samma knivhugg i halsen. Mannen tar sig dock tillbaka till limousinen för att i nästa ögonblick verka må bra igen. På väg till nästa möte (eller så är det som händer nu också det ett ”möte”) ber mannen plötsligt chauffören att stanna. Mannen hoppar ut med bar överkropp och en spindelmannenmask på huvudet, springer över gatan till en uteservering och skjuter en bankman i huvudet. Bankmannen är han själv. Nu börjar det som sagt vara svårt med att avgöra vilken ordning saker och ting skedde i och att överhuvudtaget ha koll på vad som skedde. Mannen byter till en röd liten bil och har nu en brun peruk och ser alldaglig ut. Han stannar utanför ett hus där det pågår en fest. Ut kommer hans dotter som kliver in i bilen. De har ett samtal om hur det var på festen och dottern blir skjutsad hem. Mannen klär nu ut sig i pyjamas och har sminkat sig gammal med vitt hår och rynkigt ansikte. Han går in på vad som verkar vara ett hotell där han blir artigt hälsad på av alla. Han kommer in på sitt rum där det ligger en stor hund på sängen. Han lägger sig i sängen utan att släcka lampan. Plötsligt sitter en kvinna, en sköterska vad det verkar, vid hans säng. Sedan är kvinnan borta men samma kvinna är i ett annat rum och byter om till andra kläder och går in till mannen igen. Mannen är nu kvinnans morbror. De har ett kort samtal om livet innan mannen dör. Några sekunder senare kliver mannen ur sängen, ber om ursäkt och säger att han behöver skynda vidare. Han hinner dock fråga vad kvinnan heter. På väg till nästa möte håller limousinen på att krocka med en annan precis likadan limousine. Det visar sig att kvinnan (Kylie Minogue) i bakdelen av den limousinen är nån som mannen känner mycket väl, men det var 20 år sen de sågs. De två har 30 minuter på sig och bestämmer sig för att spendera dessa tillsammans. De går upp taket av en stor, vacker men nedsliten byggnad. Kvinnan är klädd som flygvärdinna, en flygvärdinna som lever sin sista natt. På väg upp till taket brister Kylie ut i sång, en sentimental sång. Uppe på taket skiljs de åt, mannen skyndar sig ner för att undvika att träffa Kylies partner som snart ska komma. Han gömmer sig bakom en pelare när partnern är på väg upp. Mannen går ut ur byggnaden och ser flygvärdinnan och partnern ligga krossade på trottoaren efter att de har hoppat från taket. Mannen springer skrikandes in i limousinen. Nu klär mannen ut sig till en vardaglig man igen med vanliga kläder och brun peruk. Nu har klockan passerat midnatt. Limousinen stannar vid ett hus i ett bostadsområde med vita likadana hus, inte lika lyxiga som det på morgonen. Mannen får en nyckel och besked om att han har en fru och en dotter eller möjligen två döttrar. Nästa morgon kommer han bli upphämtad igen vid samma tid som vanligt. Han låser upp dörren till huset och kliver in och ropar ”det är jag, jag är hemma!”. Genom ett fönstret ser vi hur hans fru, som är en schimpans, möter honom. De går upp en trappa upp och vi ser genom fönstret när mannen och två schimpanser (frun och dottern) tittar ut genom fönstret. Nu får vi slutligen följa limousinen och den nu ensamma chauffören på väg till ett stort parkeringsgarage med namnet Holy Motors skrivet i grön neonskrift på utsidan. Chauffören parkerar sin limousine, tar på sig en ansiktsmask i grön plast, ringer någon och säger att hon kommer hem. Hon går ut ur garaget som släcks ner. Nu börjar limousinerna prata med varandra. De blinkar med sina röda baklyktor och pratar om att de inte tror att de längre har nån roll i dagens samhälle. Ingen vill ha längre ha riktiga fysiska saker man kan ta på. Sedan blir duken svart och eftertexterna börjar. Inklippt då och då under filmen och eftertexterna ser man nakna män från gamla stumfilmer.


eller uttryckt i siffror 1+/5

Om visningen: Vid insläppet på Zita är det trångt eftersom folk från den förra visningen ska ut där vi ska in. Och så ligger baren Babs mitt i allt och klagar på att det är för mycket folk i foajen. ”Nu måste flytta på er så våra gäster kommer fram!” skriker en kvinna ur personalen. Varför inte utnyttja läget istället och samarbeta med biografen. I salongen är det Varmt, det är svettigt. En snubbe i salongen sitter och skrattar när ingen annan skrattar, ett forcerat sånt där ”oj, vad smart jag är som förstår att det här är roligt”-skratt. Gahargh. Vill strypa snubben.

****

Nu tycker jag du ska kolla vad de andra Filmspanarna tycker om Holy Motors: Fiffi, Henke, Sofia, Jessica och Har du inte sett den?.

The Illusionist

Titel: The Illusionist
Regi: Neil Burger
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Ofta kommer filmer liksom två och två. Deep Impact och Armageddon, Antz och A Bug’s Life är två exempel på sådana par (finns säkert en hel del fler?). The Illusionist skulle jag vilja kalla för en systerfilm till The Prestige som jag skrev om igår.

The Illusionist är en mysig, varken mer eller mindre, matinérulle som kom i samma veva som The Prestige. Möjligen kom den också lite i skymundan av Nolans magikerrulle. Miljöerna i Illusionisten är njutbara. Fotot är vackert, kanske lite annorlunda, som filmat genom en gammal kamera där man ser objektivkanterna som skuggor i hörnen. Rollbesättningen är perfekt. Giamatti gör (givetvis) den bästa karaktären. Giamattis poliskommisarie är härligt vrång, envis och godhjärtad, men ändå trogen sin uppdragsgivare Leopold (Rufus Sewell) kronprinsen av Österrike-Ungern. Välgjorda kostymdramer är nåt jag har svårt att inte gilla, så är det bara. Det är väl inte så mycket romantik men en del får man. De magiska numren är sevärda. Det var kanske lite väl mycket datorgenererat; det blev liksom för snyggt ibland. Sewell gör sin roll helt utan nyanser. Han är genomond, men det kanske är så det ska vara i en sån här typ av film. Det är enbart underhållning för stunden men ganska bra sådan. Upplösningen är lite väl snabb. Man hinner inte riktigt få en aha-upplevelse.

3/5

The Prestige

Titel: The Prestige
Regi: Christopher Nolan
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

För några dagar sen såg Joel på Deny Everything för första gången Christopher Nolans The Prestige och han gillade den väldigt mycket. På Twitter efterlyste han upprört fler recensioner av filmen. Här kommer mitt korta omdöme.

The Prestige är en mysig (jul)film med trollkarlar, sekelskiftesmiljöer i London, experiment med vetenskapsmannen Tesla (David Bowie!), och så lite… sci fi, eller vad man ska kalla det. Christian Bale och Hugh Jackman är antagonisterna som slåss om positionen som Londons trollkarl numero uno. Just den där vetenskaps/sci fi-biten tyckte jag var lite malplacerad i och med att Teslas maskin kändes alltför osannolik i den tid som filmen utspelas i. Detta medförde att min ”suspension of disbelief” förstördes en aning. Sen är jag a tad bit less på filmer där hela konceptet bygger på Den Stora Twisten. Det börjar bli uttjatat nu. Annars var det roligt att se veteranen Michael Caine som bidrog till en skön stämning. Möjligtvis hade filmen fått en fyra om inte visningen störts av att biografmaskinisten (förmodligen stolt medlem av ledighetskommitén) var och tog en fika istället för att se till att skärpan var inställd rätt från början.

3+/5

****

Själv såg jag The Prestige julen 2006. Varje jul sen år 2000 så har vår familj kollat på en biofilm på Annandagen, och det är jag som bestämmer vilken film vi ska se (vilket ansvar!). De filmer vi har sett hittills har varit: Unbreakable, Sagan om ringen, Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst, Masjävlar, King Kong, The Prestige, Arn – Tempelriddaren, Australia, The Imaginarium of Doctor Parnassus, Himlen är oskyldigt blå och Simon och ekarna. Vilken film blir det i år? Ja, jag funderar på Life of Pi.

Cypher (Brainstorm)

Titel: Cypher (Brainstorm)
Regi: Vincenzo Natali
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Den här sf-rullen skrev jag om 2006 och det var en film jag såg fram emot en del eftersom den var regisserad av samma snubbe som gjorde Cube som jag gillade. Och jag ser nu att han även ligger bakom Splice som kom ganska nyligen och den filmen gillade jag… inte.

Morgan Sullivan (Jeremy Northam), en uttråkad äkta man bestämmer sig för att börja ett nytt liv och tar därför anställning på IT-företaget Digicorp för att jobba som industrispion. Han blir skickad runt USA för att i hemlighet spela in tal som hålls på olika seminarier. Han trivs väl rätt bra med sin nya tillvaro, borta från sin tråkiga fru, men snart börjar han lida av huvudvärk och har mardrömmar. Han kommer i kontakt med den mystiska Rita (Lucy Liu) och nu vänds hela hans värld upp och ner.

Hehe, ja, det här var en ganska ok sf-thriller gjord med en vad det såg ut som ganska låg budget. Jag känner igen mig från andra filmer som t ex Gattaca och Equilibrium. Det är stål och grått i de sterila företagsmiljöerna. Det är blinkande och blippande datorer och mystiska hjärnundersökningar. Sen fick jag även känslan av att skådisarna, speciellt Northam, har gått i skola hos David Mamet. De agerar på det där lite frånvarande sättet som jag känner igen från bl a The Spanish Prisoner. Detta visade sig (som vanligt) ha sin förklaring kan man väl säga.

Eftersom det är en mysteriethriller det är frågan om så förekommer det givetvis också en handfull vändningar (twists på engelska) i filmen. Detta var lite kul till en början men till slut hade filmskaparna liksom dribblat bort sig i sitt eget manus och spänningen försvann när allt skulle avslöjas. Det blev liksom för mycket. Trots vissa invändningar så har Cube-regissören Vincenzo Natali ändå lyckats skapa en snygg (ungefär lika snygg som Lucy Liu) och halvspännande konspirationsthriller med ganska små medel. Vissa av specialeffekterna kändes dock tv-aktigt billiga. Sevärd är filmen hur som helst och betyget blir en trea.

3/5

PS. Den svenska titeln (eller snarare den titel som används i Sverige/Europa) är alltså Brainstorm. Sen när titeln Cypher visas under förtexterna så översätts den i den svenska textningen med Company Man… eh, ok. Inte många rätt där.

Fast nu i efterhand ser jag på IMDb att Company Man var den japanska dvd-titeln samt även arbetsnamnet från början. Men förvirrande är det.

Flicka och hyacinter

Titel: Flicka och hyacinter
Regi: Hasse Ekman
År: 1950
IMDb
| Filmtipset

Jag har nog skrivit det förut (typ i det förra inlägget, haha) men det är värt att upprepas: Hasse Ekman är en regissör som växer mer och mer i mina ögon. De filmer han gör sträcker sig från tramsiga musikalkomedier till råa dramamysterier. Flicka och hyacinter är kanske hans mest hyllade film i våra dagar. Filmen handlar om Dagmar (en sagolikt bra Eva Henning) som i filmens inledning hittas död, hängandes från en takkrok i sin lägenhet. Efter sig har hon lämnat ett brev riktat till grannparet Anders (Ulf Palme) och Britt (Birgit Tengroth). Anders beslutar sig för att ta reda på varför Dagmar har tagit livet av sig. Han söker upp personer ur hennes liv och vi som tittare får följa med på resan fram till hennes död.

Det finns mycket att säga om Flicka och hyacinter. Ingmar Bergman sa t ex ”Ett absolut mästerverk. 24 karat, fulländat”. Mja, så långt vill jag nog inte sträcka mig men det är en riktigt bra film, det är det inget snack om. Jag vill inte spoila nåt för de som inte sett eller hört nåt om filmen så jag säger bara så här: för sin tid var den nog riktigt utmanande när det gäller de ämnen som den behandlar. Tydligen fattade inte en stor del av publiken (enligt Ekmans själv) filmens slut och vad det egentligen innebar. Storyn är riktigt smart berättad. Den känns modern på ett sätt som jag inte riktigt väntade mig. Eller jo, efter att ha sett Flickan från tredje raden så visste jag att Ekman har ett kreativt sätt att berätta. Han har lånat ganska mycket från Hollywood (det smarta moderna Hollywood), vilket han pratar om själv i en intervju som ingick i extramaterialet till den dvd som jag var tvungen att köpa för att se Flicka och hyacinter.

När det gäller skådespelarinsatser så är den ljuvliga Eva Henning strålande som Fröken Ensam. Just Fröken Ensam skulle filmen ha hetat men filmbolaget tyckte det var ett för deprimerande namn så det blev Flicka och hyacinter istället. Båda namnen syftar på en tavla som förekommer i filmen, som trots ändrad titel ändå är lika deprimerande faktiskt – på ett bra sätt. Till slut måste jag även nämna Anders Ek som gör en alkoholiserad konstnär på ett trovärdigt desperat sätt. Jag önskar att jag kunde hitta ett speciellt klipp då Henning och Ek träffas i filmen men jag kan inte hitta på det nånstans. Hmm, kanske skulle man ge sig på att försöka lägga upp det själv på YouTube?

4-/5

PS. Apropå det där med att jag var tvungen att köpa filmen på dvd för att kunna se den: några veckor efter att jag sett den visade givetvis SVT den i form av en vardagsmatiné. Nåväl, nu fick jag i alla fall se den intressanta intervjun med Ekman som ingick i extramaterialet. DS

Uppdatering: Och här har ni mötet mellan Ek och Henning.

The Ghost Writer

Titel: The Ghost Writer
Regi: Roman Polanski
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Imorgon kommer en recension av Roman Polanskis senaste kammarspelsfilm Carnage. Först dock en liten text om filmen han gjorde innan den, nämligen The Ghost Writer.

The Ghost Writer är en lätt flytande och mysig konspirationsthriller med en som vanligt charmig och barnslig Ewan McGregor. Jag gillar hela upplägget och miljön (ute på ön) som filmen utspelas i. Det är möjligt att mittpartiet innan upplösningen känns lite onödigt långt. Jag väntade liksom på att filmen skulle ta nästa steg. Men det var inget som störde nåt nämnvärt. Pierce Brosnan är perfekt som f.d. premiärminister vars memoarer McGregor ska spökskriva. Jag fick inte riktigt ihop alla delar i slutet: Spoiler Varför hade den förre spökskrivaren skrivit in det som han skrev in om att Ruth var CIA-agent i kodad form? Var det ett sätt att spara den informationen men att den bara skulle vara tillgänglig för den som visste koden?  Spoiler slut Hur som haver, Spökskrivaren är en modern konspirationsthriller som faktiskt också har ett slut värdig en konspirationsthriller. Eli Wallach dök upp också, vilket var kul. Nä, som sagt, en mysig film om en ”oskyldig” som dras in i en härva där han inte vet vem han kan lita på. Och just i den rollen är Ewan perfekt.

4-/5

Primer

Titel: Primer
Regi: Shane Carruth
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Vi kör en gammal sf-recension. Det handlar om en film som gav upphov till en ganska förvirrad recension när jag såg den i april 2006, vilket inte är så konstigt eftersom det är en förvirrande film. Det är en debutfilm som skvallrade om en lovande karriär för regissören, men när jag kollade upp honom på IMDb så är Primer än så länge hans enda film även om han tydligen jobbar på en film som ska få premiär i år.

Två stycken kompisar, Aaron och Abe, jobbar helger och nätter i Aarons garage med… nånting. De har ett sorts hobbyföretag, eller det är nog allvarligt, men jag fattade aldrig riktigt om de även jobbade på ett annat större företag (men jag tror det). Sitt miniföretag har de med två andra snubbar men pengarna rullar inte direkt in. Lite kul (för mig) är att de bl a säljer nån sorts specialtillverkade JTAG-kort, något som jag jobbar med typ varje dag, haha. De verkar även konstruera kylskåp.

Nu är det så att A & A plötsligt stöter på ett fenomen, de gör en innovation/upptäckt, som har att göra med att man på nåt sätt kan få material att tappa massa. Det var nåt sorts protein som utsöndrades, fast det egentligen ska ta flera år att få fram det där proteinet från svampar i labb. Efter det här inser de att de är nåt större på spåren; det verkar nämligen som om man kan vidareutveckla idén till att bli en tidsmaskin (fast det sägs egentligen aldrig rätt ut i filmen).

Givetvis vidareutvecklar A & A idén och dessutom håller de allt hemligt, både för kollegor och familj. De börjar resa tillbaka i tiden och utnyttjar det hela genom att först kolla vilka aktier som har stigit och sen när de åker tillbaka i tiden så köper de just dessa aktier och tjänar på så sätt pengar. Det hela funkar till att börja med men efter ett tag blir det givetvis problem. De ställs inför jobbiga frågor och paradoxer när de allt mer desperat börjar resa tillbaka i tiden och därmed skapa en mängd tidslinjer och därmed flera versioner av sig själva.

Oj oj oj, det är bara att erkänna direkt: jag förstod inte hur allt hängde ihop i den här filmen. Därmed inte sagt att jag inte förstod filmen rent känslomässigt. Som i alla filmer med tidsresor så uppstår det paradoxer av det slag som vänder hjärnan ut och in. Det går helt enkelt inte att få grepp om vad som händer fullt ut, mycket beroende på att tidsresor förmodligen inte är möjliga från början. Tidsresor är en paradox i sig. Däremot så är själva grundhistorien inte så himla klurig. Efter ett tag fattade jag att de hade målat in sig själva i ett paradoxhörn när de försökte rätta till saker som gått fel beroende på att de började med tidsresorna från första början. Eh, well. Typ.

Ok, rent hantverksmässigt är det en helt ok film. Det är lågbudget och det är samme snubbe (Shane Carruth) som skrivit, regisserat, producerat, skrivit musiken, varit ansvarig för fotot, mm. Dessutom spelar han en av huvudrollerna. Kul att en sån här film kan nå en större publik. Carruth har fått till en film med en bra stämning mha foto, klippning och musik. Dessutom känns det mer på riktigt (garage-riktigt) än andra större filmer där det vimlar av effekter och blippande datorskärmar. Här vilar det en mystisk, skum stämning över det vi ser och efter ett tag har man på nåt sätt dragits in i filmens plot även om man knappt fattar ett dyft om vad som händer. Men man vet att nåt är fel. Bara att med en kikare titta på sig själv gå in en lagerbyggnad med en syrgastub kan inte vara rätt.

Det mindre bra med filmen är ändå att den känns för smart för sitt eget bästa. Det känns liksom onödigt att det är en dialogtyngd film med lite lurig klippning där saker och ting bara visas i korta scener där man hoppar ganska friskt i handlingen och där väldigt mycket sägs mellan raderna (eller scenerna om man så vill). Det gör att det inte blir lättare att förstå vad som försiggår vilket kan göra att man tappar sugen och helt enkelt ger upp. Nu ska man inte ge upp, utan i stället hänga kvar och inte fundera för mycket kanske, utan bara tänka att det handlar om tidsreseparadoxer och de problem som dessa paradoxer medför. Sen kan man börja tänka efteråt. Men ok, det hjälper att vara 100% fokuserad när man ser Primer, haha. Jag ger filmen en stark trea och rekommenderar den när man känner att man inte vill checka in hjärnan i kylskåpet när man ser en film. Ibland vill man ju det och då passar andra filmer bättre.

3+/5

Snakes on a Plane

Titel: Snakes on a Plane
Regi: David R. Ellis
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Plötsligt en kväll var jag sugen på lätt underhållning i form av en actionrulle. På Headweb stötte jag på Snakes on a Plane, en film som både hade hajpats och hånats enormt när det kom. Då, 2006, så blev det aldrig av att jag såg den. Skulle den leva upp till hajpen och hur bra skulle Samuel L. Jackson vara när han säger ”I have had it with these motherfucking snakes on this motherfucking plane!”?

Mja, det visade sig vara en sån där hajp som är en hajp för hajpens skull och inte för att det var en bra film. Och som jag minns det så var det nog mest snack om Sam Jackson och hans replik och om att filmens titel var så dålig att den blev bra. Hur är då filmen? Ganska dålig skulle jag säga. Jackson spelar en FBI-agent som får i uppgift att flyga hem ett vittne, Sean Jones (Nathan Phillips), från Hawaii till Los Angeles. Sean har bevittnat ett mord begått av gangstern Eddie Kim (Byron Lawson). Jackson och hans vittne kommer ombord på planet och är på väg mot L.A., så det borde vara lugnt. Vad kan hända liksom?

Haha, ja, det är faktiskt en dålig film. Humorn är trött, skräckeffekterna är trötta, de flesta rollfigurerna är trötta. Men tröttast är nog ormarna, the snakes. Den enda som imponerar är Julianna Margulies som flygvärdinna. Men ormarna var det, ja. Innan de visar sina kluvna tungor på planet så är faktiskt filmen hyfsad. Det finns fåniga karaktärer förstås, som t ex en irriterande svart sångare/artist som man mest vill kasta ut utan fallskärm. Men ändå, utan ormar är det mer spännande.

Sen väller ormarna fram, både äkta ormar men mest datoranimerade slingrande saker som biter både här och där. Ett av de första offret är på besök på flygplanets lilla toalett… ja, ni kan ju gissa vad ormen bestämmer sig för att sluta sina käftar om. Som sagt, ganska trött humor. Det som lite räddar filmen är att det ändå blir hyfsat spännande ombord på planet. Det blir en speciell känsla i katastroffilmer på flygplan. Men allt hade blivit bättre utan ormarna. Så om filmen hade hetat On a Plane så kanske det hade blivit bättre betyg.

2/5