The Forbidden Kingdom

15 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: The Forbidden Kingdom
Regi: Rob Minkoff
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Som jag skrev i mitt inlägg om Bulletproof Monk så har den lite av samma känsla som The Forbidden Kingdom. Vi har en amerikansk töntig tonåring som gillar kung fu som dras in i ett… kung fu-äventyr. I det här fallet i form av en sorts dröm. I princip hela filmen utspelas i den här drömmen som äger rum i ett fantasiland som liknar Kina men som innehåller magi, odödliga som bor i himlen och andra sagoaktiga element. Och så finns där Jackie Chan och Jet Li. Vår amerikanske geek vid namn Jason (Michael Angarano) ska lämna tillbaka en stav till Apkungen som förstenats av den onde Jade-krigaren (Collin Chou) som styr medan Jade-kejsaren tar sin 500 år långa meditationspaus.

Här finns givetvis också en föräldrarlös söt tjej (Liu Yifei) som tillsammans med Chans druckne kampsportsatlet och Lis martial arts-munk slår följe med Jason på väg till Jade-palatset. Det blir Chan och Li som på vägen får lära upp Jason i gung fu (som man faktiskt skriver i den svenska textremsan, vilket också är ett mer korrekt uttal).

Filmen är fylld med fåniga filosofiska kung fu-fraser och dålig engelska av främst Jackie Chan. Hur ser hans tunga ut? När Chan i början berättar historien om Apkungen blir det rent pinsamt. Hans frasering och berättarteknik är usel, jag hade gjort det bättre själv och jag menar det. Men ändå så sväljer jag det. Det här en riktig saga. Dessutom får vi en riktigt sevärd fajt mellan Lis munk och Chans druckne mästare första gången de möts, med härligt koreografi av gamle hjälten Yuen Woo-ping.

Vad det handlar om är en snabbpacketerad Crouching Tiger, Hidden Dragon utan den känsla som fanns i Ang Lees mästerverk. På väg till palatset passerar vårt sällskap blommande körsbärsträdgårdar, ett klassiskt tehus i flera våningar som man givetvis fajtas i, vackra bambuskogar, hisnande bergsslutningar och en sandöken. Vi får även träffa en häxa (Li Bingbing) född av vargar med långt vit hår. Fast hon är söt som en sommardag.

Jag vet inte hur många olika kung fu-tekniker som räknas upp, det måste vara minst 15 i alla fall. Och hur många filosofiska ordstäv som nämns? Ja, ungefär lika många. Angarano i huvudrollen är inte bra, det är bara att konstatera. Han spelar på ungefär samma sätt som Shia LaBeouf gör i Tramsformers, och ser ut ungefär som Shia, ja han är väldigt lik faktiskt. Hmm, jag undrar var jag har sett honom tidigare?

Trots mina invändningar kan jag inte låta bli att gilla den här coming of age-historien.

3-/5

PS. Som sagt, Angarano och LaBeouf är lika och de förtjänar därför att hamna i Lika som bär-kategorin.


Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Bulletproof Monk

13 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: Bulletproof Monk
Regi: Paul Hunter
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag actionkomedi-kung fu-filmen The Forbidden Kingdom med både Jackie Chan och Jet Li. Jag kom då att tänka på Bulletproof Monk, en film med en likartad handling med en asiatisk kung fu-hjälte som tar en amerikansk ung kille under sina vingar. Recension av The Forbidden Kingdom kommer under helgen men först alltså lite om Bulletproof Monk där vi får ”nöja oss” med bara en gammal kung fu-ikon, nämligen Chow Yun-fat.

Ibland, mja eller ganska ofta faktiskt, är man på humör att se lättsamma filmer. Bulletproof Monk är en sådan. Shakespeare-skådisen Sean William Scott gestaltar en grubblande amerikansk yngling som träffar en munk (spelad av Chow Yun-fat) som är väktare av en magisk skriftrulle som ondskefulla nazister vill åt. Vad Scott grubblar över? Well, möjligtvis över hur han ska bli en bättre ficktjuv, haha. Det är låg kvalitet på det mesta men det är ändå en underhållande rulle när man känner att hjärnan inte riktigt orkar anstränga sig. Det är faktiskt ganska roligt och oväntat samspel mellan Scott och Chow Yun-fat. En sorts light-blandning av Indiana Jones, Mumien-filmerna och Jackie Chans Hollywood-rullar tycker jag är en bra beskrivning av filmen. En sån film brukar inte få godkänt av mig men den här har faktiskt någon sorts charm och därför blir det en trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Kikis expressbud

12 september, 2011 7 kommentarer


Titel: Kikis expressbud (Majo no takkyûbin)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1989
IMDb | Filmtipset

Jag har skrivit det här förut men återigen har Filmrepubliken sett en trevlig Studio Ghibli-film och jag känner att det är läge att posta en gammal recension av en Miyazaki-klassiker. Den här gången handlar det om Kikis expressbud.

En helt bedårande Miyazaki-film! Jag hade inte så stora förhoppningar på filmen då det inte är just den som man har hört så mycket om. T ex Min granne Totoro och Spirited Away brukar ju hyllas desto mer. Och de filmer som hyllas har i mina ögon inte varit några mästerverk direkt, även om det handlar om sevärda filmer.

Handlingen är rakt på och inget av det som är annorlunda betraktas som annorlunda i filmens verklighet. Som häxa ska man när man är 13 år gammal åka iväg helt ensam på ett års praktik för att lära upp sig som häxa. Egentligen en ganska skoningslös berättelse. 13 år, helt ensam i en stor stad ska Kiki försöka hitta en plats att sova och på nåt sätt tjäna pengar på att jobba som häxa. Tiderna har förändrats och inte många uppskattar eller riktigt minns vad häxor gör eller vad de är till för. Kiki har svårt att hitta sin plats i sin häxtillvaro. Inte heller häxkrafterna i sig är nån självklarhet.


Hela känslan i filmen är skön. Det är småsaker, som att Kikis katt kan prata men bara med Kiki. För andra jamar han bara som en vanlig katt. Miljöerna är riktigt trevliga då staden den utspelas i är Miyazakis bild av Stockholm och Visby i en skön mix. ”Gustav Krantz herrmode” kan vi t ex läsa på en butiksskylt eller ”Birger Jarls torg” på en vägskylt. Vi ser även en ringmur som påminner om Visbys. Som Voldo nämner i sin recension så fick Miyazaki förmodligen inspiration när han var i Sverige i samband med att han pratade med Astrid Lindgren om Pippi Långstrump.

Handlingen är så enkel och självklar. Den tar upp saker som att hitta sig själv, att tider förändras men att vissa saker består (eller borde bestå). Miyazaki brinner för det genuina. Ibland kan det vara att vedugnar är bättre än elugnar. Mot slutet blir det riktigt spännande. Katten är skön. Rekommenderas!

4/5

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , ,

Det levande slottet

8 september, 2011 1 kommentar


Titel: Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Med anledning av Filmrepublikens recension av Det levande slottet kommer här en gammal recension av samma film från mig. Miyazaki i sitt esse skulle man kunna säga även om jag inte själv var det just den kvällen jag såg filmen.

Hayao Miyazakis nya tecknade äventyr bygger inte på en egen historia utan på Howl’s Moving Castle, en roman av Diana Wynne Jones. Filmen utspelas i ett sorts europeiskt fantasiland där vi hittar trollkarlar, häxor, magi, märkliga flygande väsen samt ett gigantiskt gående slott. Här hittar vi också den unga hattmakerskan Sophie som råkar hamna mitt i en maktkamp mellan trollkarlen Howl (eller Hauru som det heter här eftersom japaner inte kan uttala Howl, tror jag) och Ödeshäxan. Sophie får en förbannelse över sig: hon blir förvandlad till en gammal skröplig tant. Efter detta flyr hon från stan och hamnar i det levande och gående slottet där Howl bor tillsammans med bl a elddemonen Calcifer.

Egentligen är det svårt att beskriva handlingen i den här filmen. Det beror på att det mesta av det som händer inte följer den vanliga berättande mallen från a till ö, där vi redan från början vet vilka som är goda och vilka som är onda. Här är det i stället karaktärerna som styr, kanske både på gott och ont. För mig kändes historien nämligen lite väl spretig och lös, men å andra sidan var den samtidigt uppfriskande och en riktig fantasiutflykt. Men Sophies öde engagerade mig aldrig fullt ut. Den skönaste karaktären var nog Ödeshäxan vars båda versioner är underbara figurer (jag tror för övrigt att Margareta Krook hade kunnat göra den svenska dubbningen riktigt bra om hon hade funnits kvar i jordelivet). En annan figur som är rolig är den där elddemonen, som kändes som en riktig Miyazaki-figur (trots att den är påhittad av en annan person, författarinnan till romanen, från början). Ytterligare en karaktär som man inte kan låta bli att gilla var ju den lilla astmatiska hunden som blir en följeslagarna på Sophies resa.

Animeringen är förstås helt underbar och vacker: detaljerna, landskapet, miljöerna, de märkliga flygande bombmaskinerna, saker i mindre skala som elddemonen Calcifer. Och sen har vi då det levande slottet självt som var en ganska makalös skapelse, som påminde mig om den svenska tecknaren Hans Arnolds verk. Men, som sagt, jag drogs inte riktigt in i historien i den här filmen. Jag hade faktiskt lite samma känsla när jag såg den hyllade Spirited Away. Då tycker jag att Miyazakis Princess Mononoke (1997) är klart bättre än de båda senare filmerna. Nåt jag kände igen från Spirited Away och och framförallt från Princess Mononoke var temat om hur vi människor borde ta hand om vår jord bättre, även om det kanske inte är huvudtemat i Det levande slottet. Slutbetyget till denna anime blir en helt vanlig trea. Det är en sevärd film men den berörde inte mig nåt speciellt och slutintrycket är lite blekt. Jag vet inte, kanske var jag lite trött och sjönk ner väl djupt i den sköna biofåtöljen.

3/5

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , ,

Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2

21 augusti, 2011 8 kommentarer


Titel: Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2 (Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2)
Regi: David Yates
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I den här texten om den sista (sista!) Harry Potter-filmen så kommer jag inte att vara snål alls med spoilers så om ni inte vill läsa om vad som händer så läs inte vidare! Consider yourselves varnade.

Inledningen är mysig och jag dras in i Harry Potters värld återigen. Harry, Ron och Hermione letar efter de återstående horrokruxerna där ju delar av Ni-vet-vems själ finns lagrad. Genom att förstöra dessa föremål dödar de alltså Voldemort bit för bit.

På Hogwarts är det numera Snape som styr. Filmen inleds med att vi får se Snape titta ut över borggården där hans elever marschera i raka svarta led. Men han ser inte nöjd ut, inte nöjd ut alls. Vilket var ett gott tecken för mig eftersom Snape alltid varit min favoritkaraktär och jag aldrig ville att han skulle vara ond. Mer om det senare.

Ett problem som jag tycker filmen har är att den har ett ansvar, vare sig den vill eller inte, att köra ett uppsamlingsheat med alla karaktärer. Allt ska gås igenom och man ska få en glimt av var och en. Den som överraskar och gör något speciellt är väl Longbottom. I vilket fall så gör detta att filmen känns aningen stressad mot slutet.

En annan liten detalj är att Voldemort inte ser riktigt rätt ut i vissa scener i den här filmen, tycker jag. Jag tycker hans näsa inte är tillräckligt platt, den var väl helt platt förut var den inte det? Oh well, han kanske får tillbaka lite av sin kropp när han blir starkare. Fast i den här filmen blir han ju snarare svagare. Men visst ser han konstig ut? Det är nåt med hela ansiktet som är fel. Är det att ögonen är för smala också. Se t ex bilden nedan som är från en reklamposter och jämför med den mer korrekta bilden högst upp i inlägget.


Ett trevligt faktum var att vi är tillbaka på Hogwarts igen. Mycket trevligt. Mysighetskänslan är ett faktum. Och hade inte Snape återinfört skoluniformen igen i form av den där svarta kappan också?

Som vanligt vill jag min vana trogen att Draco Malfoy ska vara med mer och faktiskt kämpa tillsammans med sin goda sida mot den onda. Men han framställs som en grinig barnunge trots antydningar om att det finns mer under skalet.

Ralph Fiennes är härlig som Voldemort. En klassiskt galen skurk helt enkelt. Fast jag gillar inte riktigt scenerna där Voldemort pratar i huvudet på alla, de blev för långdragna. Bellatrix Lestrange i form av Helena Bonham Carter är alltid bra också. Skönt genomretsam.

Harrys tripp upp i den vita efter döden-stationen passade kanske inte riktigt in i resten av filmen. Jag fick plötsligt lite The Matrix-känsla här, vilket… nja det kändes inte riktigt rätt. Harry Potters värld ska inte vara snygg vit science fiction, det ska vara tegel, mörker och Hogwarts.

Nåt som känns rejält genomstressat är när Harry får titta på Snapes minnen, om hur Snape blev förälskad i Harrys mamma, vad som egentligen hände när Voldemort försökte ta livet av Harry, etc. Här har jag också en fråga till de som vet mer och som kanske har läst böckerna: Vilken uppgift tog Snape egentligen på sig vad gäller Harry? Jag måste ändå säga att det var riktigt skönt ändå att han var god till slut. Och han visade att Slytherin inte behöver vara fel.

Slutscenerna, med vuxna Harry, Hermione och Ron, som en del har klagat på är helt ok, men jag håller med dem som säger att det inte riktigt funkar med medelålderssminkade unga skådisar. Kul också att Harrys son nog skulle hamna på Slytherin. Hur blev det med den saken, är det nåt som man får reda på i boken?

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Harry Potter, Recension Tagged with , , , , , , ,

Thor

26 juni, 2011 4 kommentarer

Titel: Thor
Regi: Kenneth Branagh
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I amerikanska serietidningsfilmen Thor är Asgård är ett superkitschigt guldglänsande Sagan om Ringen-rike där vi möter Oden och de andra asagudarna. De slåss mot frostjättar från Jotunhem som leds av Laufey som ser ut som Darth Maul från Star Wars. Onde sonen Loke smider ränker medan Tor mest vill ha kul eller kriga. När Tor är för ivrig att kriga mot jättarna och förstör den vapenvila som Oden förhandlat fram blir Oden vred och skickar honom till Midgård (jorden alltså) som en vanlig dödlig människa.

Anthony Hopkins spelar Oden och jag hade läst att Hopkins spelade stelt, sömngångaraktigt och helt oengagerat. Ah, jag vet inte, jag tyckte han var helt ok. Oh well, nu sov han djup Odensömn i ungefär halva filmen men ändå.

Chris Hemsdeep… worth, var nånstans hittade de den killen? Chippendales? Well, tjejerna får sitt i alla fall. Apropå på det så är Natalie Portman med och det är ju alltid trevligt. Efter vad jag läst var det nödvändigt för Portman att göra en lättsammare film efter Black Swan. Och ja, lättsammare än så här blir det nog inte. Även Stellan Asgård dyker upp i roll som äldre forskarkollega och extrapappa till Portman.

Historien är så tunn att elektroner med enkelhet kan tunnla genom manuskriptet. Men jag fick precis vad jag väntade mig: helt ok filmunderhållning. Scenerna när Tor anländer till Jorden som en vanlig om än muskulös människa är trevliga. Han använder artigt högtidligt språk, han kysser flickor på handen när han hälsar adjö OCH han går in i husdjursbutiken när han behöver en häst ”I need a horse!”. Haha, jag hade riktigt trevligt.

De svenska översättarna har varit lite okänsliga och slarviga när det Tors språk. När Tor säger saker som ”That would suffice” översätts det med ett simpelt ”Det blir bra” istället för nåt i stil med ”Det är tillräckligt”. Kanske ett dåligt exempel men ni förstår säkert vad jag menar.

Historien är bitvis är riktigt seg uppe i Asgård när historien utspelas där. Hopkins är inte världens yngsta skådis längre men han fick som sagt lite välbehövlig vila under en stor del av filmen. Jo, just det, sen dök Rene Russo upp som Tors mamma. Det tog ett ögonblick innan jag kunde placera henne.

När Heimdall, asarnas allseende portväktare, var med tänkte jag att det var lite synd om den skådisen eftersom han hade hjälm och pansar som i princip täckte hela ansiktet så att det inte gick att känna igen honom. Dessutom var rösten förmörkad, batman-style. När eftertexterna rullade fick jag reda på att det var Idris Elba, dvs min favoritknarklangare från The Wire, yay!

Men för i helvete, nu upptäckte jag att även Tadanobu Asano, en japansk skådis som var med i favoritfilmen Universums sista dagar, också var med i en ganska oväntad roll som en asagud. Ungefär lika oväntat som att Idris Elba spelade portväktaren Heimdall. Inte lika oväntat är att filmen får en trea.

3/5

PS. Ni som inte har sett filmen, kom ihåg att se klart hela eftertexterna eftersom det dyker upp en bonusscen där!

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Alice i Underlandet

11 juni, 2011 7 kommentarer

Titel: Alice i Underlandet (Alice in Wonderland)

Regi: Tim Burton
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Det finns nåt med Tim Burtons filmer som jag uppskattar. Jag tror det är fantasin och sagostämningen. Sen är det kanske just fantasin och sagostämningen som gör att det aldrig blir toppfilmer i mina ögon. Alice i Underlandet faller under den här kategorin. Det är mysigt, speciellt i början när Alice träffar på de olika figurerna i Underlandet. Hattmakaren (Johnny Depp) är aningen obehaglig. Ja, faktum är att de flesta karaktärerna, även de som ska vara goda, känns lite obehagliga. Den Röda Drottningen (Helena Bonham Carter) är ganska rolig med sina ständiga: ”Off with his head! Off with her head!”. Nåt jag störde mig på var att Hjärter Knekt (i icke-cgi-scener spelad av Crispin Glover) var sagolikt dåligt animerad i vissa scener. Begriper inte riktigt att filmmakarna inte kunde få till det bättre. Ibland såg det ut som Legolas från nån av lotr-filmerna när han hoppar upp på en olifant (tror det är Sagan om konungens återkomst). Den för mig nya bekantskapen Mia Wasikowska i huvudrollen sköter sig riktigt bra. Som helhet kan jag inte ge mer än precis precis godkänt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Constantine

6 maj, 2011 10 kommentarer

Med anledning av min The Reaping-recension och att Constantine nämndes så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av just Constantine. Recensionen skrevs i augusti 2005 och vid den här tiden var jag något besatt av The Matrix-filmerna (trots att kvaliteten på dessa rullar sjönk ett snäpp för varje film). Pga av detta så var Keanu Reeves helt enkelt Neo, och ingen annan, för mig. Därav mitt ältande om The Matrix.

Hehe, jag gillade Constantine. Det finns mycket man kan klaga på: Keanu Reeves är träigare än Bosse Ringholm, det är en film som kopierar rätt mycket från The Matrix vad gäller foto bl a, kanske kan man kalla det för b-action, och Reeves gör samma roll som i The Matrix. Hur som helst, så håller jag med om ovanstående klagomål, men ändå gillar jag det alltså. Jag skiter i om man plagierar från The Matrix, det funkar för mig. Jag gillar ofta filmer där Helvetet och Djävulen figurerar. Älskar symboliska ting som funkar mot Djävulen, demoner, vampyrer, varulvar: allt från dopvatten till vitlök (inte för att vampyrer eller varulvar är med här, men ändå).

Jag tycker hela konceptet med filmen är kul. Stämningen kändes som en blandning av The Matrix och Dogma (filmen alltså, inte det danska påfundet). Det finns hela tiden en ganska skön humor i bakgrunden och filmen puttrar liksom skönt på. Jag hade aldrig tråkigt och gillade att det aldrig blev några egentliga actionscener. Ok, actionscener finns, men inte av den vanliga sorten då man kan koppla bort hjärnan och vänta tills den är slut. Här är det lite mer dialog (man battlar hiphop-style genom att snacka ihjäl varandra) och de rena actionscenerna är ganska korta, men välgjorda. Datoreffekter finns förstås, men är ganska snyggt gjorda, oftast.

Jag håller med andra som säger att Stormares entré lite grann förstör stämningen. Det passade inte riktigt in i resten av filmen. Och sen jag måste säga att Tilda Swinton som ängeln Gabriel gjorde den bästa insatsen i filmen, så självgod att han/hon trodde hon/han var godhjärtad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Trolljegeren

2 maj, 2011 14 kommentarer


Titel: Trolljegeren (Trolljägaren, The Troll Hunter)
Regi: André Øvredal
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Trolljegeren är ungefär en norsk District 9, om man byter ut räkaliens mot troll och lägger till några delar konspirationsfilm. Jag tror att jag först fick upp ögonen för filmen hos Voldo. Även Filmitch och Flmr har sett den. Ingen har väl riktigt tokhyllat den även om de flesta precis som jag verkar gilla konceptet och idén.

Början är en ganska lång och flamsig transportsträcka fram till första träffen med trollen. Vi får följa tre universitetsstudenter som gör en dokumentär om vad de tror är en tjuvskytt som dödar björnar. Till slut lyckades de bli kompis med tjuvjägaren och följer honom på natten när han är på jakt efter… inte alls björn… utan TROLL.

Först: Trollen är grymt bra gjorda! Sen har man byggt upp en helt ok och trevlig ramhistoria med norska staten som i alla år har mörklagt trollens existens. Jag gillar att man tar in saker från myter om troll: de bor under broar, tål inte solsken, förvandlas till sten. Här låter man allt ha en naturlig förklaring varför filmen är en sorts blandning av fantasy och sf. Troll är djur som andra men med lite ehum udda fysiska egenskaper.

Huvudskådisarna som gör studenterna är inte bra. Det känns att de försöker få det hela att se ut som att det är ”på riktigt”. Det funkar inte riktigt. Jag gillar inte alla komediinslag, det blir tyvärr för fånigt med de tre studenterna som bara tramsar runt. Well, just kameramannen ser man inte så mycket av av naturliga skäl. Dessutom har jag lite svårt för fejkdokumentärformatet found footage-formatet i sig: Det är på riktigt men ändå inte fast vi ska ändå låtsas att det är på riktigt men det är det ju inte åh hå hå vad roligt. Nepp.

Trolljägaren Hans, spelad av Otto Jespersen, är dock en skön karaktär som inte lägger några fingrar emellan, även fast lösskägget är lite väl tydligt.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Found footage, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Pirates of the Caribbean: At World’s End

24 mars, 2011 3 kommentarer


Titel: Pirates of the Caribbean: At World’s End
Regi: Gore Verbinski
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag kände en kväll efter jobbet att det skulle passa med nån lite lättare underhållning, kanske ett skönt matinéäventyr. Och vad kunde då passa bättre än tredje delen i filmerna om piraterna i Karibien? Inte mycket.

Den här gången inleds det hela med att alla utom Jack Sparrow (Johnny Depp) åker till Singapore och snackar med piratledaren där, Feng (Chow Yun-fat). Anledningen till att Sparrow inte är med är han är fast i en sorts limboartad halvvägs-till-dödsriket-plats. Genom att hitta en karta dit hoppas gänget (Orlando Bloom, Kiera Knightley och Geoffrey Rush) kunna befria Sparrow. Samtidigt pågår en sorts intrigerande verksamhet där en elaking, Lord Becket spelad av Tom Hollander borde det ha varit, vill förgöra alla goda pirater eller åtminstone ha kontroll över världshaven. Becket kan tydligen stoppas om nio piratledare samlas med sina nio respektive magiska föremål för att då — om jag tolkar det korrekt — frammana en havsgudinna vid namn Calypso. Eh?

Jag måste säga att jag fann handlingen onödigt krånglig, åtminstone för min efter jobbet-trötta stackars hjärna. Trots att jag i efterhand läst igenom handlingsbeskrivningen på Wikipedia så kom jag varken ihåg eller fattade vad det hela egentligen gick ut. Det var liksom folk som förrådde varandra till höger och vänster tills jag blev yr i pirathatten.

Inledningen i Singapore var ändå rätt så skön och värdig ett matinéäventyr. Jag hade hoppats på fler scener och miljöer härifrån men det blev bara ett kort stopp på väg till Sparrows fängelse. Just detta ”fängelse” var trevligt. Jag gillade den lilla sekvensen härifrån, som liksom kom in från vänster, när Sparrow är ensam med sig själv i ett vitt rike.

Stellan Skarsgård är den enda som inte är datoranimerad av spökpiraterna och därför har han mest känsla. Det förekommer faktiskt en riktigt bra scen mellan Knightley och Stellan när de möts på Den Flygande Holländaren. Åtminstone gjorde Skarsgård en bra insats, Knightley lyssnade nog mest.

En bit in i filmen tyckte jag som sagt att det hela blev onödigt tillkrånglat. Men: skönt matinémys var det ändå och därför blir det godkänt!

3/5

Om jag skulle spekulera lite kring varför tvåan i serien fick en tvåa i betyg och del tre en trea så tror jag det har att göra med vilket humör jag var på när jag såg filmerna. Den här senaste gången var jag helt inställd på lättsam underhållning. När jag såg tvåan och ettan så var jag nog också lite mer anti mot ”popcornfilmer”. Nu har jag lärt mig uppskatta mer lättuggade filmer genom att se dem vid ”rätt” tillfälle.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Pirates of the Caribbean, Recension Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →