Happy New Year, Colin Burstead. (2018)

16 november, 2018 5 kommentarer

Eftersom Fripps filmrevyer-Henke inte kunde vara med på kvällspasset under filmspanarlördagen på årets filmfestival så bad han om lite input angående vilken kvällsfilmen skulle bli. Jag såg att filmen med den något tråkiga titeln Happy New Year, Colin Burstead skulle visas vid lämplig tid och att regissören var en man vid namn Ben Wheatley.

Hmm, Ben Wheatley, tänkte jag, det var ju han som gjorde den där fullkomligt vedervärdiga Kill List som jag avskydde. Den väljer jag! Hur tänker jag då, undrar ni kanske? Jo, eftersom Kill List väckte såna känslor hos mig, må så vara negativa, så kändes det som ett bra val. Hellre det än en mellanmjölksfilm.

Det som är positivt med Ben Wheatley, ja, i alla fall en positiv aspekt, är att han gör ganska så olika filmer från gång till gång och i olika genrer. Kill List var socialrealism som övergick i flumskräck. Sightseers är en skräckkomedi. A Field in England är en kostymdramaskräckis. Hmm, kanske skräck en gemensam nämnare ändå.

Men sen har han gjort High-Rise som av Wikipedia beskrivs som ett dystopiskt drama och slutligen Free Fire som är en actionkomedi. Så, jo, han blandar nog genrer ganska så friskt.

Happy New Year, Colin Burstead är ett familjedrama i stil med det danska Dogmamästerverket Festen men med mer humor och utan de där riktigt pinsamma skämskuddeögonblicken. Neil Maskell, från Kill List, spelar här titelns Colin Burstead som bjuder in sina släktingar till en nyårsfest på ett slott.

Colins syster Gini (bönätande Hayley Squires från I, Daniel Blake) bjuder på eget bevåg in deras bror David (Sam ”Ian Curtis” Riley). David har efter en konflikt med familjen brutit upp och bor nu i Tyskland sen fem år. Hans ankomst till festen väcker saker till liv som kanske inte borde väckas… eller så borde de just det.

Happy New Year, Colin Burstead var en positiv överraskning, helt klart. Ett fall framåt om jag jämför med Kill List. Ja, det där var kanske orättvist. Happy New Year, Colin Burstead är mer än ett fall framåt. Det är bra film, och en rolig film. Det är en tajt film. Tempot är uppskruvat till max. Dialogen sprutar ut ur rollfigurernas munnar som kulspruteeld. Alla förolämpar varandra när de får chansen, kanske med glimten i ögat oftast. Man är ju ändå släkt så man blir ju inte av med varandra. Fast man kan ju dra till Tyskland, men det håller ju bara tills man blir inbjuden på släktkalas.

Det som sticker ut allra mest är ändå klippningen, som är helt vansinnig och då menar jag vansinnig på ett mestadels positivt sätt. En scen inleds, pågår i fem sekunder och sen klipper vi till nästa och sen tillbaka, och sen till en annan dialog mellan två andra rollfigurer som är på väg ut ur rummet som de i den första scenen var i. Sen rullar det på så där, som ett filmekorrhjul.

Jag kom att tänka på en annan film som är uppbyggd på ett liknande sätt fast på en annan skala. Jag syftar på Cloud Atlas där man ju hoppar mellan sex olika historier. Där kanske man spenderar fem minuter i varje historia åt gången. I Happy New Year, Colin Burstead handlar det snarare om fem sekunder i varje kort liten scen och det är ju inte så att man nånsin hoppar i tiden. Men just det där round-robin-upplägget fick mig att tänka på syskonen Wachowskis och Tom Tykwers film.

Jag är nöjd med Happy New Year, Colin Burstead. Det var en lagom lång film (filmer behöver inte alltid vara 2t 20min, det räcker gott med 1t 35min) som bjöd på en hel del skratt. Det var inte helt lätt att hänga med i det furiösa tempot och att hålla koll på alla i persongalleriet. Vem var släkt med, och hur, var frågor man ställde sig men sällan fick svar på.

Slutligen: Charles Dance. Vilken lirare! I filmen visar det sig att hans rollfigur Uncle Bertie har en böjelse, en böjelse som förblev helt okommenterad. Och det var inte så konstigt eftersom att hans släkt och vänner ju kände honom sen gammalt. Gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Efter filmens slut bjöds det på ett Face2Face med regissören Ben Wheatley som var på plats i Stockholm. Moderatorn höll ganska låg nivå, vilket tyvärr är ganska vanligt på festivalen. Men jag ska inte gnälla för mycket. Jag vet inte om jag skulle göra ett så mycket bättre jobb själv. Fast jag hade nog varit lite mer påläst i alla fall. Tur då att publiken, som fick komma till tals ganska snabbt, ställde betydligt mer intressanta frågor.

Herr Wheatley var mycket frispråkig och gav informativa svar. Vi fick bl a veta att filmens manus bygger på Shakespearepjäsen Coriolanus. På Wikipedia läser jag att filmens arbetsnamn var Colin You Anus och då förstår man ju varför.

Wheatley såg en föreställning av Coriolanus eftersom Tom Hiddleston var med i den och Tom skulle vara med i Wheatleys film High-Rise. För att imponera (?) på Tom skrev Wheatley ett manus baserat på Shakespeares verk. Pjäsen handlar om en romersk general som krigar mot diverse arméer som vill invadera Rom. Wheatley tog ramhandlingen och gjorde om det hela till ett litet familjedrama på ett slott istället. Ja, varför inte?

Det kanske viktigaste ha sa var att han gillade att göra film oavsett hur liten den är. Och det var därför han gjorde så pass mycket film. Hellre det än att vänta i sex år på att få in pengar i Hollywood för att kunna göra en cgi-tung monsterfilm. Nej, bättre då att hyra ett slott och spela in ett drama på två veckor, och sen klippa färdigt filmen på tre veckor. Klart!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blaze (2018)

14 november, 2018 23 kommentarer

Blaze är Ethan Hawkes debutfilm som regissör. Höll jag på att säga. För det visade det sig nämligen att det är hans tredje fjärde (tack, Cecilia!) film i registolen. Men jag är ganska säker på att det är den som har fått mest uppmärksamhet.

Obs! Nästan alla länkarna i texten leder till underbara YouTube-klipp med härlig, oftast melankolisk musik, framförd av antingen skådisarna eller den artist de gestaltar.

Filmen är en biopic om, för mig tidigare helt okända, countrymusikern Blaze Foley. Vi får följa Blaze (spelad av musikern Ben Dickey) genom livet i lösryckta sekvenser, från det att han träffar sin flickvän Sibyl (Alia Shawkat), försöker lyckas som musiker, och fram till hans för alltför tidiga död.

Ibland räcker det med musik, stämning, foto och miljöer för att jag ska uppslukas totalt av en film. Blaze är ett exempel på en sån film. Miljön i det här fallet är den amerikanska södern precis som i Searching for the Wrong-Eyed Jesus (lyssna på tjejens magiska röst, Maggie Brown heter hon). Blaze är inte en strikt berättelse från a till ö som är lätt att följa. Istället är det en film som låter vackra sekvenser avlösa varandra i ett långsamt tempo som vaggar mig till nån sorts trans.

Med det sagt så förekommer det starka scener som för mig säger något om livet, och döden. När Blaze tillsammans Sibyl och sin syster besöker sin gamle far på ålderdomshemmet blev det rörande. Som barn spelade Blaze och hans syster tillsammans med sin far och mor musik och sjöng i kyrkor. Nu när det enda som pappan verkar vilja ha är cigaretter så blir det musiken som får honom att väckas till liv och röras till tårar (liksom jag). Lämpligt nog spelas pappan av Kris Kristofferson. Efter denna scen hade filmen mig på kroken om det nu inte hade det innan.

Det är lätt att dra paralleller till bröderna Coens film Inside Llewyn Davis och då inte bara för scener där det sjungs för en åldrande far. Även i Inside Llewyn Davis har vi en avig musiker som är för vrång, eller uppfuckad på ren svenska, för att kunna lyckas. Countryartisten Lucinda Williams har beskrivit Blaze så här: ”En genialisk och vacker förlorare”. Det passar väl hyfsat bra in på Llewyn också.

Musiken var det, ja. Jag tyckte den var helt underbar. Det är en form av country som jag verkligen gillar. Melankolisk country. Kanske mer nån form av folkmusik, långsam bluegrass eller vad man ska kalla den. I en scen som för min del hade kunnat pågå hur länge som helst spelar Townes Van Zandt, här gestaltad av musikern Charlie Sexton (bara 17 år gammal i klippet!), den underbara låten Marie (live från filmen!) med bluesig gitarr och en sorgsen fiol där kameran sakta zoomar in och solljuset från ett fönster gör att vi bjuds på linsöverstrålning som slår JJ Abrams (som tydligen enligt klippet slutat med denna ljuseffekt nu).

När jag läser om de musiker som spelar den här typen av musik så verkar i princip alla drabbade av inre demoner och drogmissbruk. Jag undrar lite varför? Är det livet som musiker som bjuder in till förfall eller är det helt enkelt inbyggt i ens personlighet och ofrånkomligt? Blaze kämpar med sina demoner. Han är oftast som en snäll brumbjörn. I andra stunder är han en man med stora brister och helt fel tankar i huvudet. Kan man säga att han är mänsklig kanske?

Även filmen har brister. Det hoppiga och olinjära berättande kanske inte funkar fullt ut. Fast efter ett tag gör det just det. Men sen blev det lite upprepande, framförallt när vi återkom till de två delar som inte hade att göra med relationen mellan Blaze och Sibyl. De två delarna var den sista konserten Blaze gjorde och en radiointervju med Townes och en annan musikervän.

Men bristerna är inte nog allvarliga för att sänka mitt betyg från en stabil fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag är glad att såg Blaze eftersom det fick mig att leta runt på YouTube efter de artister som förekom i filmen. Jag hittade bl a detta klipp med en vacker men samtidigt väldigt mörk sång med Townes Van Zandt. När old-timern i bakgrunden börjar bli berörd…

Från dokumentären Heartworn Highways inspelad 1975.

Jag såg Blaze på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Filmfrommen

Blaze får vanlig svensk biopremiär 30 november.

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Ansiktet (1958)

11 november, 2018 Lämna en kommentar

En relativt härlig italiensk poster

Någon gång kring 2010 så bestämde jag mig för att beta av ett antal av de Bergman-filmer jag fortfarande inte hade sett. Jag köpte jag på mig ett antal dvd-filmer och det handlade främst om Bergmans 40-talsfilmer som Det regnar på vår kärlek, Törst och Skepp till Indialand. I bunten med dvd:er ingick även Ansiktet från 1958 och det är den filmen det handlar om denna söndag.

På senare tid har jag sett ett antal av Bergmans tidiga 40-talsfilmer. Nu hoppade jag tio år framåt i tiden och jag får känslan av att Bergmans stil har ändrats, blivit mer skarp. Det är inte lika mycket trams. Historien är mer fokuserad. Max von Sydow gör rollen som Vogler, en kringresande magiker som tillsammans med sitt resesällskap kommer till hufvudstaden där de blir inbjudna till konsul Egerman (en ung Erland Josephson). Gäster hos Egerman är även polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus (Gunnar Björnstrand). Speciellt Vergerus vill avslöja Voglers magiska föreställning som den bluff han tror den, och Vogler själv, är.

Som jag nämnde ovan så är det mer likt den Bergman jag menar då jag tänker på Bergman. Den är ändå inte alls befriad från saker som humor och trams (både bra och dåligt trams). Voglers medhjälpare Tubal (Åke Fridell) står för en del av humorn då han är en glappkäft av rang. Det var kul att se von Sydow och Bengt Ekerot tillsammans i helt olika roller jämfört med i Det sjunde inseglet där ju Ekerot spelade Döden (vilket han i och för sig även gör här skulle man kunna säga). Ekerot, von Sydow och inte minst Ingrid Thulin bidrar med skådespelarpondus. Fast allra bäst är nog Gunnar Björnstrand.

Bäst i filmen är nog just de scener där Björnstrand konfronterar Vogler, dels i början och dels i slutet i en bra scen som utspelar sig på en vind. Här bevisar Bergman återigen att han är något av skräckmästare. Kul var det också att se hur ung Bibi Andersson ser ut bara sju år innan Persona. Naima Wifstrand är en annan Bergman-favorit som gör en trollpacka, eller nja, Voglers gamla mormor i alla fall. Hon är en skön karaktär med en skön röst som påminner väldigt mycket om Gunn Wållgren. Jag gillar Ansiktet men bara så mycket att det räcker till en normal trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Identifiera de tre skådisarna!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mary and Max (2009)

9 november, 2018 3 kommentarer

För nån vecka sen publicerade jag en kortis om $9.99 och idag blir det leranimation igen. Om jag minns rätt så såg den här animerade filmen med min torsdagsbio-kompis Anders. Jag såg den i alla fall på bio så mycket vet jag. Om jag ska lägga till nåt mer om filmen så är det att om det hade gjorts en spelfilm av berättelsen så hade Philip Seymour Hoffman spelat den manlige huvudrollen om jag hade fått bestämma. Damn, jag fattar fortfarande att han inte finns bland oss längre. Texten skrevs i juli 2010.

Mary and Max är en australiensisk leranimerad film, lite i samma stil som en annan lerig rulle från samma land, nämligen $9.99. Filmen är mörk, ganska dyster, långsam i tempot, och med ett ganska speciellt utseende på figurerna. Den beskriver livet för två ensamma människor på olika sidor av vår planet som finner varandra, först som brevvänner och sen… Som så ofta i ler- eller dockanimerade filmer så är det väldigt snygga detaljer. Man ser arbetet som lagts ner. Ofta uppstår det en speciell känsla när man skapar en hel värld med hjälp lera och olika modeller. Historien i sig blir till slut ganska rörande med både en del svart humor och tänkvärda detaljer. Men för ett högre betyg krävs lite mer intensitet. Vissa scener är dock klockrena, som t ex när Max (som har Asperger) räcker upp handen i hissen – ”japp, det var jag” – och helt naturligt erkänner att det är han som släppt sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hmm, nu när jag ser bilderna ovan så tänker jag att filmen faktiskt var riktigt rörande, och gullig på ett mörkt sätt.

PPS. Det där jag skrev om Philip Seymour Hoffman skrev jag förresten innan jag upptäckte att det var just han som gjorde Max röst i filmen.

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Hundstage (2001)

6 november, 2018 2 kommentarer

För ett tag sen skrev jag om hundfilmen Dog Days och nu handlar det om hunddagar igen. Det här är dock en heeeelt annorlunda film jämfört med den amerikanska mysfilmen. Och ja, Ulrich Seidls film kallas Dog Days i USA och det vore jättekul om några har gjort misstaget att välja den österrikiska versionen. Min text om Hundstage skrevs i augusti 2003.

Peo (en gammal kompis från Bio.nu) har beskrivit ”handlingen” bra i sin recension så jag skippar den. Det här var en mycket annorlunda film. Regissören Ulrich Seidl från Österrike har vad jag läst mig till bara gjort dokumentärer tidigare, provocerande och uppmärksammade sådana. Detta är hans första spelfilm men faktum är att den känns ganska dokumentär den här också. Precis som Peo skriver så är samtliga skådisar i filmen amatörer, utom en. Vissa scener i filmen är roliga, speciellt de med den för sina medmänniskor i filmen påfrestande lifterskan som inte kan sluta prata om sina topp-tio-listor. Oj, oj, jag vet inte vad jag skulle ta vägen om jag råkade hamna i samma kupé som henne under en lång tågresa. Andra delar är fyllda med ångest men är ändå roliga (även om skrattet fastnar i halsen). Exempelvis har vi det skilda paret som fortfarande bor i samma villa där mannen ständigt går omkring med en studsande tennisboll under den f.d. fruns date (med givetvis en gift man). I andra scener visas personer som förnedras sexuellt och genom våld och det klipps inte efter några sekunder utan scenerna pågår plågsamt länge. Ibland blir det obehagligt. Dessa scener tyckte jag drog ut på tiden lite väl länge och filmen kändes därför lite lång och jag fick en överdos av konstigheter. Men även här blev det smått absurt roligt. En man tvingas med byxorna neddragna och ett tänt ljus i baken sjunga nationalsången (jo, det är sant). Hunddagar får betyget 3+/5. Det är en film man inte glömmer i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

4 november, 2018 Lämna en kommentar

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilket liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Roadmovie, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Sorry to Bother You (2018)

2 november, 2018 3 kommentarer

Malmö Filmdagar bjuder alltid på en blandning av filmer som jag inte ens hört titeln på och mer hajpade filmer som det pratats mycket om på diverse filmpodcaster som jag lyssnar på. Eftersom den största delen dessa podcaster är amerikanska snarare än turkiska så är det just de amerikanska filmerna jag brukar ha koll på.

Sorry to Bother You var en film av den senare kategorin. Det fanns en buzz kring den. En detalj som gjorde mig extra intresserad var att det var regissören Boots Rileys debutfilm. Under mina vilda år på 90-talet var jag en stor fan av hiphop-musik (och det är jag väl fortfarande tror jag). Jag tror jag köpte ungefär 5 hiphop/rap-skivor i veckan under en period. En av grupperna jag lyssnade på var The Coup och gissa vem som var dess frontfigur? Jo, ingen annan än Boots Riley.

En sak jag minns med The Coup och deras album Genocide & Juice var att det ibland dök upp spår som nästan kändes som klipp från filmer. Det brukade vara rätt så vanligt att ha med såna här s.k. skits på hiphop-skivor förr i tiden. En skit är en liten, ofta komisk, sketch kan man säga, där artisterna själva spelar rollerna. Så att Boots nu gått vidare och gjort en film på riktigt känns inte så konstigt. Man kunde ana en kreativ ådra som skvallrade om mer än bara rapmusik.

Tyvärr höll inte Sorry to Bother You för hajpen. Det är en alldeles för spretig film för att funka i längden. Det finns dock en rad kul idéer här. Den värld som filmmakarna har skapat är en satir. Det är vår värld men saker och ting är tillskruvade lagom mycket.

Huvudpersonen Cash, spelad av Lakeith Stanfield från bl a Short Term 12, Straight Outta Compton (Snoop!) och Get Out, tar jobb som telefonförsäljare. Jag gillade hur Cashs första tid på, det givetvis ondskefulla, företaget framställs. Det är fantasifullt och med en komisk twist som funkar. Jag får vibbar av Charlie Kaufman och Michel Gondry när Cash bokstavligen dimper ned hemma hos de personer han ringer upp och försöker sälja till. Filmen bjuder på en skön form av surrealism.

Inledningsvis går det inte så bra för Cash men efter att han får tips från kollegan och åldermannen spelad av Danny Glover så stiger Cash i graderna. Tipset? Använd din vita röst, brother! Dock störde det mig en aning att det inte är Lakeith själv som gör den vita rösten. Men det är så tydligt att det är dubbat att det måste vara medvetet gjort att det ska vara tydligt. Kanske ville man undvika att det blev stand-up-roligt à la Dave Chappelle.

Den duktiga aktrisen (trigger!) Tessa Thompson spelar Cashs flickvän och hon är bra men jag tycker inte hon får så rackarns mycket att spela med. Hon har fina örhängen och ett märkligt jobb som skyltdansare.

Efter kanske halva filmen så började jag tappa intresset. Armie Hammer dyker upp som cynisk VD utan att göra nåt vidare intryck hos mig. Saker och ting börjar bli både för överdrivna och samtidigt med en övertydlig ”skrivet på näsan”-känsla för att det skulle bränna till på ett nyanserat sätt. Eller så var det så att handlingen helt enkelt bara blev förvirrad och spretig några grader för mycket. Fast det kanske är samma sak.

Jag tror det är bäst jag slutar nu eftersom jag förmodligen redan skrivit en text som är lika spretig som filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioSorry to Bother You har premiär idag och visst är det en speciell film och jag kan tänka mig att den går hem hos en hel del. Det gäller bara att svälja spretigheten och inte störa sig på den mot slutet övertydliga satiren.

Länkar till fler texter om Sorry to Bother You dyker upp här nedanför när de blir tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Satir, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bloody Sunday (2002)

31 oktober, 2018 2 kommentarer

Mannen som gjort användningen av den skakiga handkameran till en egen konstart, Paul Greengrass, kom ju nyligen ut med 22 July, en film om attentatet på Utøya. Herr Greenrass verkar mer eller mindre besatt av att skildra den här typen av nationella trauman. 2002 kom Bloody Sunday och min gamla text skrevs i november 2007.

Oj, vilken annorlunda film jämfört med Lynchs senaste Inland Empire, som var den film jag såg innan Paul Greengrass skildring av det som kom att kallas Den Blodiga Söndagen/Bloody Sunday i Derry (Nordirland). I Bloody Sunday är skräcken så mycket mer konkret än i den psykedeliska Inland Empire. Greengrass använder givetvis handhållen kamera för att få den där dokumentära realistiska känslan. Hela det olyckliga förloppet känns nästan skildrat i realtid och det känns som om man själv är där. James Nesbitt är suverän som politikern som försöker anordna den fredliga marschen. Han far runt som en skållad råtta och hans entusiasm inför marschen känns på riktigt. Liksom hans desperation under marschen och sorg efteråt.

Precis som i Greengrass nerviga skildring i United 93 så är känslan av en kommande och oundviklig katastrof påtaglig. Nånstans känns filmen lite vinklad kanske. Engelsmännen framstår nästan enbart som onda despoter även om Greengrass lyfter fram några undantag. Nu ska dock sägas att jag inte har full koll på vad som verkligen hände och hela historiken bakom. Frågan är om nån har det? Faktum är i alla fall att det inte gjorde situationen bättre, vilket var engelsmännens tanke, utan IRA kunde glädja sig åt nya och arga rekryter villiga att ta till våld mot engelsmännen.

Nåt jag inte visste var att det finns en annan Blodig Söndag, nämligen från den ryska historien. År 1905 massakrerades flera hundra fredliga demonstranter av tsarens soldater i Sankt Petersburg. Lite mer research visade att det tydligen finns ett antal fler blodiga söndagar genom historien…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Det sjunde inseglet (1957)

28 oktober, 2018 4 kommentarer

Under 1956 kom faktiskt inte Bergman ut med en enda film som regissör. Däremot spelade han under sommaren ’56 in filmen det handlar om idag, nämligen Det sjunde inseglet. Tidigare hade det normala varit att Bergmans filmer haft premiär innan jul i december samma år som de spelades in. Den här gången sköts dock premiären upp till februari 1957 och jag gissar att anledningen var att Svensk Filmindustri då fyllde 50 år och det ville man fira med en prestigefilm.

Själv såg jag om Det sjunde inseglet i somras då SVT Play bjöd på den. Nej, det blir ingen ny text förutom det jag skriver här. Till min förtjusning så höll den måttet. Det visade sig vara en rapp och kompakt film utan några döda (ehe) punkter och ofta med en humoristisk touch mitt i all pest. Mitt betyg står sig och det kanske t.o.m. är så att fyran inte längre är svag utan stabil.

Det sjunde inseglet är en s.k. klassiker om korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) som kommer tillbaka till Sverige efter 10 års korsridderi och finner Sverige plågat av digerdöden. Han slår sig samman med ett gycklarsällskap (Nils Poppe, Bibbi Andersson) på sin fortsatta resa hem till sin fru. Döden är dem i hälarna och riddaren är nästa offer, men han lyckas övertala Döden att spela schack med honom i stället. Så länge han inte är matt får han leva.

Döden och riddarens möten är mycket bra. Bengt Ekeroth som spelar Döden gör det mycket bra. Det är en film som tar upp Bergmans vanliga frågor vid den här tiden, dvs ”finns Gud?”, ”varför är Gud så grym?”, etc. Block är en tvivlare som försöker komma i kontakt med Gud – eller Djävulen också för den delen. Det är en symbolisk film. Riddaren är tvivlaren. Poppe & Co symboliserar oskulden och lycka. Döden, ja han är Döden! Hehe. Det är inte en genommörk film. Det förekommer en del humor, bl a när en i gycklarsällskapet har klättrat upp i ett träd så kommer Döden för att hämta honom och börjar såga ner det. En bisarr scen. Filmen levde nog inte riktigt upp till mina förväntningarna men den är ändå klart sevärd och innehöll en del magiska och vackra scener. Det svartvita fotot är mycket bra. Jag kan inte tänka mig filmen i färg. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Blir inte klok på en detalj från den här scenen. Döden frågar ”Är du beredd?” och riddaren svarar ”Min kropp beredd. Inte jag själv.” ELLER ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.”? Vad tror ni?

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Historisk film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

$9.99 (2008)

26 oktober, 2018 Lämna en kommentar

Jag skickar ut ytterligare en gammal text om en film som jag såg på filmfestivalen för tio år sen. Den här gången handlar det om den leranimerade filmen $9.99. Ja, fast det är inte lera utan man har använt silikon för att skapa figurerna.

$9.99 är en stop motion-animerad australiensisk film om ett bostadsområde i Sydney där alla har sina stora och små problem. Skön och underfundig humor kännetecknade filmen. Ibland överraskade den med drömsekvenser eller surrealistiska scener (låtsasvänner, livs levande änglar och annat). $9.99 syftar på kostnaden för en bok som en av karaktärerna köper som ska lära ut meningen med livet. Ja, litet närmare svaret på den frågan kommer kanske filmen. $9.99 är väl en må-bra-film fast med lite svärta. Men nånstans så är det ofta så att en animerad film bara kan göra intryck till en viss gräns. Den kan vara skön och rolig,men nåt riktigt avtryck gör den kanske inte. Undantaget är väl Eldflugornas grav. $9.99 får en stark trea. En skön film, helt klart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Mja, inte så mycket att säga. Halvbesatt på Saga så där lagom till lunch. Men en skön visning och skön stämning.

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →