Hundstage (2001)

För ett tag sen skrev jag om hundfilmen Dog Days och nu handlar det om hunddagar igen. Det här är dock en heeeelt annorlunda film jämfört med den amerikanska mysfilmen. Och ja, Ulrich Seidls film kallas Dog Days i USA och det vore jättekul om några har gjort misstaget att välja den österrikiska versionen. Min text om Hundstage skrevs i augusti 2003.

Peo (en gammal kompis från Bio.nu) har beskrivit ”handlingen” bra i sin recension så jag skippar den. Det här var en mycket annorlunda film. Regissören Ulrich Seidl från Österrike har vad jag läst mig till bara gjort dokumentärer tidigare, provocerande och uppmärksammade sådana. Detta är hans första spelfilm men faktum är att den känns ganska dokumentär den här också. Precis som Peo skriver så är samtliga skådisar i filmen amatörer, utom en. Vissa scener i filmen är roliga, speciellt de med den för sina medmänniskor i filmen påfrestande lifterskan som inte kan sluta prata om sina topp-tio-listor. Oj, oj, jag vet inte vad jag skulle ta vägen om jag råkade hamna i samma kupé som henne under en lång tågresa. Andra delar är fyllda med ångest men är ändå roliga (även om skrattet fastnar i halsen). Exempelvis har vi det skilda paret som fortfarande bor i samma villa där mannen ständigt går omkring med en studsande tennisboll under den f.d. fruns date (med givetvis en gift man). I andra scener visas personer som förnedras sexuellt och genom våld och det klipps inte efter några sekunder utan scenerna pågår plågsamt länge. Ibland blir det obehagligt. Dessa scener tyckte jag drog ut på tiden lite väl länge och filmen kändes därför lite lång och jag fick en överdos av konstigheter. Men även här blev det smått absurt roligt. En man tvingas med byxorna neddragna och ett tänt ljus i baken sjunga nationalsången (jo, det är sant). Hunddagar får betyget 3+/5. Det är en film man inte glömmer i alla fall.