Snabba Cash II

Titel: Snabba Cash II
Regi: Babak Najafi
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Snabba Cash II är uppföljaren som jag skulle vilja sammanfatta som den tragiska historien om en väska med pengar. Väskan byter ägare filmen igenom men den ger ingen lycka. Redan från början vilar en domedagsstämning över filmens karaktärer, och sen blir det bara värre.

Huvudpersonen, eller en av huvudpersonerna snarare, Johan ”JW” Westlund (Joel Kinnaman) har åkt in i finkan men har inte så mycket tid kvar att sitta av. Innanför murarna har han mot alla odds blivit nära vän med Mrado (Dragomir Mrsic) som han gjorde förlamad från midjan och neråt i den första filmen. Nu ska JW ut på permission, och han har stora planer. Det planeras möten med en näringslivshöjdare som ska investera i en börsmjukvara som JW har tagit fram. JW:s kompanjon har dock egna planer som… vad ska man säga… inte inkluderar JW.

Förutom JW och Mrado träffar vi på den plågade latinogangstern Jorge (Matias Varela) som aldrig tycks kunna fatta rätt beslut och Mahmoud (rörande spelad av Fares Fares) som inte heller han kan fatta, fatta rätt beslut.

Filmen är rå. Det finns ingen stor heistplan (apropå den senaste podcasten från Har du inte sett den?). Det finns ingen smart plan att smuggla knark eller råna en bank eller värdetransport. Det är egentligen bara desperation från start. Alla blir lurade, har otur, litar helt enkelt inte på varandra, för att till slut döda varandra (vare sig de vill det heller inte). Möjligen är filmen lite seg i början men det tar sig efterhand och sen släpper den aldrig taget.

Jag gillar samtliga skådisar. Jag tycker t ex Mrado är bättre än i förra filmen. Det finns några scener som inte funkar, som t ex när JW ska sitta i grupp på fängelset och berätta om när allt gick fel och han sköt Mrado. Det kändes bara pinsamt av nån anledning. Svensk filmdialog när den är som sämst. En scen jag däremot gillar är när JW ställer till med en scen (precis, en scen i scenen) på en restaurang efter att ha blivit blåst av ”kompisen” Nippe under sin permision. Fares Fares är också riktigt bra (vilket skägg!), precis som Matias Varela.

Förutom nerviga skildringar av desperation och människor som inte får till det har filmen även en hel del spänning, en sån där ”nu skiter sig allt”-spänning. Möjligen har man har tagit sig vissa friheter när det gäller handlingen. Saker händer lite väl slumpartad och folk klarar sig ur de mest jobbiga situationer. I och för sig, när de väl har klarat sig ur en situation så hamnar de i en ännu jobbigare dito. Om jag ska klaga på nåt mer är det att man får höra en viss stämningsgivande spansk (?) gitarr lite för mycket. Det blev lite Iñárritu/Babel-varning här. Kul att jag noterade musiken nu med tanke på att jag skrev om musiken från Babel i min recension av ettan Snabba Cash.

Snabba Cash II är en film med många olika språk, vilket jag verkligen uppskattade. Vi får höra svenska, engelska, serbiska, spanska och arabiska (som jag tror var det språk som Mahmoud pratade). Man har hittat rätt skådisar som verkligen kan språket i fråga, i alla fall bättre än jag. 😉 Just språken i filmen var också nåt jag uppskattade eller åtminstone noterade när jag såg ettan.

Filmens slut kommer mitt i ett skeendet men det känns ändå rätt. Om man vill ta med sig nåt positivt från filmen så är det väl att i alla fall en av huvudpersonerna tar rätt beslut till slut.

4-/5

PS. Jag läste i DN i morse att det kommer en Snabba Cash III också (hade inte koll på att det var tänkt som en trilogi redan från början). Då ska en av huvudpersonerna vara juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie och hon ska spelas av Malin Buskas. Detta antyder att man tar en del handlingen från Livet deluxe (som jag läste i somras) där Radovans dotter är i fokus. Vem ska regissera trean? Jo, Jens Jonsson vilket gör mig glad. Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan.

Snabba Cash

Titel: Snabba Cash
Regi: Daniel Espinosa
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Här kommer min gamla recension av Snabba Cash innan uppföljaren avhandlas imorgon.

Min första tanke som dök upp när jag såg Snabba Cash var om det faktiskt var samma musik som i Iñárritus mästerverk Babel? I vilket fall så satte den en ödesmättad stämning ganska direkt. Vi kastas direkt in i handlingen och det gäller att vara alert. Inte minst när det gäller språket i filmen. Det är en salig blandning av spanska, serbiska, brat-svenska och rinkeby-svenska. Det gällde att hänga med när det plötsligt inte var textat. Jag måste säga att Joel Kinnaman imponerar stort när han gestaltar sin brat-wannabe. Han är osäker men besatt av att passa in. Han är som en kameleont och passar in både med blattegangsters och brats på Handels.

Jag gillade det hetsiga närgångna fotot. Det gav en bra nerv till historien. Jag tror det kan vara en fördel om man har läst boken innan man ser filmen. Eftersom jag hade gjort det så kände jag till de tre huvudpersonernas bakgrundshistorier vilket gör att man lite bättre förstår vad som händer. Det hela berättas nämligen ganska episodiskt och lösryckt. Det är ganska komplicerat med alla relationer hit och dit, eller kanske inte komplicerat men det förklaras aldrig riktigt. Det gjorde dock inte så mycket, tror jag. Grundhistorien borde man förstå ändå.

Den svagaste historien är nog den med Mrado (Dragomir Mrsic). Det blir lite väl mycket fokus på hans lilla dotter. Det blev övertydligt om hur synd det var om henne, och hur oskuldsfull hon var i det hela. Som helhet är Snabba Cash ändå riktigt bra. Det är nervigt och psykologiskt. Alla tänker på pengarna och sig själva – man kan inte lita på nån – och alla brottas med tankar om vad som är det rätta att göra. Och slutligen, när det gäller musiken, så gillade jag den även om den kanske var något överanvänd.

4-/5

PS. Jag tyckte att regissör Daniel Espinosas debutfilm Babylonsjukan var helt ok. Kul att han har tagit ett steg till.

Nattportieren

Titel: Nattportieren (Il portiere di notte)
Regi: Liliana Cavani
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Jag lyssnade alldeles nyss på ett avsnitt av podcasten Filmspotting: SVU där temat var Unsexy Movies About Sex och då kom jag att tänka på den italienska filmen Nattportieren (Il portiere di notte). En del av de filmer som Alison och Matt diskuterade var nog snäppet värre när det gäller hur jobbiga de är att se, men Nattportieren hade nog kunnat platsa. Jag grävde fram min gamla recension.

Charlotte Rampling spelar här en judisk kvinna, Lucia, som på ett hotell i Wien av en slump träffar på den nazi-officer, Max, som i ett förintelseläger torterade och utnyttjade henne 13 år tidigare under andra världskrigets slutskede. Max jobbar nu som nattportier och Lucia bor i USA och är gift med en berömd dirigent.

Hmmm, en märklig film får jag lov att säga. Det fanns tendenser här till en riktigt bra film. Dilemmat i filmen är ganska starkt. Max har för sitt nöjes skull utnyttjat sin maktposition och underhållit sina begär genom att inleda ett sorts ”förhållande” med Lucia i ett förintelseläger. Lucia å sin sida har just på detta, om än skamliga sätt, lyckats överleva förintelsen.

När de båda möts igen uppstår en obehaglig stämning, som håller filmen uppe. Sen tycker jag det blir lite väl segt och märkligt när Max och Lucia inleder ett förhållande igen (japp, varför inte?!) och barrikaderar sig i en lägenhet eftersom Max ”älskar” Lucia samtidigt som Max gamla nazivänner är rädda för att Lucia ska vittna om vad hon har varit med om. Nja, det fanns nåt märkligt och lite unket i den här filmen men den var ändå tillräckligt intressant för att få en svag trea.

3-/5

Bakhåll (Rukajärven tie)

Titel: Bakhåll (Rukajärven tie)
Regi: Olli Saarela
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en gammal recension av en förmodligen ganska okänd finsk krigsfilm som jag passade på att se när SVT visade den för några år sen. Jag kan ju säga så här: Gränsen står sig ganska slätt.

Bakhåll är finskt krigsdrama som utspelas under fortsättningskriget (1941-44) mellan Finland och Sovjet. Det är sommaren 1941 och en liten pluton ledd av löjtnant Perkola får i uppdrag att ge sig in på ryskt territorium för rekognosera hur mycket trupper ryssarna har mobiliserat. Samtidigt befinner sig Perkolas fru nära fronten där hon som lotta tar hand om sårade. Det blir ett farligt uppdrag för Perkola och hans pluton när de förflyttar sig från by till by, allt djupare in bakom de ryska trupperna.

Det här var en oväntad och positiv överraskning! Visste inte alls vad jag skulle få se. Det visade sig vara en blandning av Gå och se, Den tunna röda linjen och Återkomsten – ungefär. Mja, filmen är inte alls lika stark som Gå och se och inte lika poetisk som Den tunna röda linjen (som jag i och för sig tyckte var brottsligt seg) och inte lika vacker och melankolisk som mästerverket Återkomsten. Men bara för att ni ska förstå lite av känslan i filmen. Trots att det var en krigsfilm så infann sig en skön stämning när jag såg filmen. Stämningen sätts direkt när vi möter ”vår” pluton i början av filmen när de är vid sandstrand vid en finsk sommarsjö för att bada och ta igen sig – inför vad som alla vet ska komma…

Fotot är välgjort, snyggt och mysigt, och det var uppfriskande med en krigsfilm som utspelas bland granar, tallar, små bondgårdar och blomsterängar. Varje gång gruppen kommer till en gård måste den spanas av – kan det finnas ryssar här? – och spänningen stiger några grader. Som vanligt i den här typen av krigsfilm (typ Rädda menige Ryan) med en liten grupp som är ute på uppdrag så finns det givetvis också några konflikter inom gruppen.

Nåt jag inledningsvis var rädd för var att historien med/om Perkolas fru skulle utgöra en för stor del av filmen och därmed ta fokus från plutonens äventyr. Men i och med att den historien tog en speciell vändning så blev det snarare tvärtom. Nu finns det väl även några brister, bl a med några klichéartade krigsscener mot slutet (som dock var välgjorda rent tekniskt), men det var inget som störde helhetsintrycket. Skådisarna känns klockrena i sina roller. Jo, just det, en lustig sak var att plutonen vi följde tillhörde cykelinfanteriet, så det var alltså framryckning medelst trampning på skogsstigar som gällde. Inte nåt man ser varje dag i en krigsfilm. Rekommenderas. Både cykling i skog och att man ser filmen.

4-/5

Ådalen 31

Titel: Ådalen 31
Regi: Bo Widerberg
År: 1969
IMDb
| Filmtipset

Ådalen 31 är en intressant film som skildrar en viktig händelse i Sveriges historia, en händelse som enligt Widerbergs efterord i filmen fick den borgerliga regeringen att falla för att ge plats åt en socialdemokratisk era. Det är ganska tydligt vilken sida, höger eller vänster, som Widerberg föredrar, lite för tydligt kanske. Händelsen som ger filmen sin titel ägde rum i Ådalen i Ångermanland 1931 då demonstrerande pappersbruksarbetare drabbade samman med militär. Anledningen till oroligheterna var att det pågick sympatistrejk bland arbeterna pga av att arbetare på andra håll i Sverige fick sänkta löner (4 öre var sänkningen, vilket förmodligen var en hel del på den tiden). Ägarna till pappersbruken hade hyrt in andra arbetare, strejkbrytare. Det var dessa strejkbrytare som demonstrationen var på väg till då det kaos utbröt som dödade fem personer.

Bitvis finns en domedagsstämning över filmen ungefär på samma sätt som i Elephant. Man vet att en otäck händelse, en tragedi, ska äga rum nån gång under filmens gång. Anledningen att jag kommer att tänka på den vackra Elephant är att Widerberg har valt att göra första delen av filmen till en vacker och poetisk hyllning till ett pastoralt landsbygdssverige med blommor, gräs, träd, vita sommarklänningar, ängar, och klädtvätt nere vid ån. Detta kanske är tänkt att göra kontrasten när det går åt pipan större. Men just skildringarna kring skotten funkar inte riktigt. Jag får aldrig den där klumpen i halsen som jag t ex fick i Elephant (och oj vilken klump jag fick då).

Filmen fokuserar på en arbetarfamilj. Det är mamma, pappa och tre barn. Pappan heter Harald (Roland Hedlund) och han tror inte på att ta till våld mot strejkbrytare utan vill förhandla. Äldste sonen Kjell träffar dottern (Marie De Geer) till en av företagspamparna och blir kär. I en familjescen som ska skildra hur roligt man kan ha även om man inte har pengar har Widerberg karbonkopierat från sin egen Kvarteret Korpen då Harald dansar med frun innanför sin tröja påhejad av sina barn. Inklippt parallellt är scener med den rika företagarfamiljen som äter stel middag och alltså inte har roligt trots pengar.

Inledningen av filmen är nästan en sorts quirky komedi med smågulliga scener där unga killar försöker få ihop det med tjejer. Jag vet inte riktigt om dessa scener funkar. Nej, jag tror inte de gör de. Vid två tillfällen får vi ganska långa skildringar, nästan buskis, av då en kille klär av en tjej som han försatt i hypnos. C’mon Widerberg! Lite roligare var det när samma kille har fått lära sig om erogena zoner av sin mer beläste kompis. Han tycker dock inte det funkar med de däringa zonerna. Tjejen fortsätter bara, i en märklig scen, att som en robot käka knäckebröd. Nja, jag vet inte riktigt poängen med vissa scener i filmen.

Det finns i alla fall en riktigt bra scen i filmen. Det är när Harald tar han om en strejkbrytare som har blivit skadad. Han tar in honom oss sig för att plåstra om honom. In rusar då mobben i syfte att hitta och ha ihjäl brytaren. Harald lyckas få ut honom bakvägen innan mobben hinner in. Nu utbryter en hetsig diskussion kring hur man bäst når sitt mål. Ska man fortsätta förhandla eller ska man ta till våld? Harald hävdar att man ska fortsätta prata, mobben, ledd av en obehaglig psykotisk ung arbetare som känns som en tidig huligan nästan, hävdar att man pratat för länge utan resultat. Det är en frustrerande och nervig scen som pågår länge och som man nästan är rädd ska sluta i tragedi. Men tragedin kommer senare.

Mot slutet händer en grej som jag inte fattade poängen med. Det hade kunnat finnas en poäng men den blir aldrig tydlig. Det kommer ett telegram till företagarna från jag tror det var Länsstyrelsen där det sägs att man inte får använda de inhyrda arbetarna (strejkbrytarna i de strejkandes ögon). Om de strejkande marscherande arbetarna hade fått reda på detta så kanske tragedin hade kunnat hindras. Och det kanske var det som var syftet med scenen men det nämndes liksom aldrig igen.

Som kanske framgått i min text känns det lite övertydligt skildrat med de rika företagarna som sitter och jäser i sina stora villor med konjak och oroar sig för sina aktieägare när arbetarna strejkar. Romansen mellan den unga dottern till en företagarfamilj och arbetarsonen Kjell leder ingenvart. Kanske skulle den symbolisera mötet mellan de två klasserna, en möjlig länk. Dotterns mamma (Anita Björk) är en otäckt kall och känslolös typ, men även hon är för övertydligt framställd. Och som sagt, jag tycker inte den romantiska historieslingan (förslag på svensk översättning av story arc… hmm Google föreslår berättelsebåge) leder fram till nånting.

Det är faktiskt lite som om Widerberg har gjort två filmer i en. Han kanske skulle ha koncentrerat sig på historien med arbetarna helt och hållet och skippat den romantiska biten och framförallt ”buskisscenerna”.

3-/5

PS. Förresten, gissa vilket datum filmen hade premiär i Sverige? Inte så svårt…

Mannen på taket

Titel: Mannen på taket
Regi: Bo Widerberg
År: 1976
IMDb
| Filmtipset

En man, en gammal polisman, blir brutalt mördad när han ligger på ett sjukhus i Stockholm. En utredning ledd av Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) och Einar Rönn (Håkan Serner) startar.

Av nån anledning har jag lurats att tro att detta skulle vara en av de bästa svenska filmerna nånsin och definitivt den bästa svenska polisfilmen. Det är ju det där med förväntningar. Missförstå mig rätt nu. Mannen på taket är en bra film, det är det inget snack om. Men att den skulle nå såna höjder som många vill hävda? Nej, en helt ok polisthriller det är vad det är.

Filmen har en hel del förtjänster. Skådisarna t ex. Carl-Gustaf Lindstedt som Beck känns som en annorlunda fågel i en sån här film. Lindstedt framstår dessutom som en genomsympatisk person eller så är det hans karaktär som gör det. Gunvald Larsson spelas i den här filmen av Thomas Hellberg. Det är en liiiite annorlunda skådis jämfört med Mikael Persbrandt. Här är han en klädsnobb med en härlig pälsmössa (som senare i filmen byts ut mot ett helt galet huvudbandage). Nu har jag inte sett så många Beck-filmer med Persbrandt (om ens nån) så egentligen ska jag nog undvika jämförelser.

Jag gillar Einar Rönn som karaktär, en störtskön typ som tar det lugnt, och Håkan Serner är helt rätt person att spela honom. Den typiske polischefen Malm (Torgny Anderberg) är också en karaktär att (o)gilla. Han är en äkta polisboss som inte har koll, nej, han har noll koll.

Det förekommer en del härliga scener. Det kan handla om repliker, repliker eller scener som man liksom inte väntar sig i en polisthriller. Som t ex när Beck står med kikare och tittar ut genom ett fönster i en lägenhet. Tanten som bor i lägenheten frågar om hur kaffet var. Tanten säger: jag smakade och det var gott. Märkligt att det var just den scenen som satt kvar efteråt.

Men, trots det som jag gillar och trots härliga Stockholms-miljöer, är det är nåt med själva storyn som känns… för enkel. Eller så är den briljant och det är jag som inte fattar den. Jag tycker bara aldrig det blir spännande, och jag vill egentligen inte säga det men under vissa av actionsekvenserna så kändes det lite töntigt. Jag ber om ursäkt för att jag inte riktigt lyckas förklara varför den inte får högre betyg, även om nu en starkt trea inte är dåligt betyg egentligen. Men det känns kanske att det är dags att ta skydd nu för de ruttna tomater som kan komma flygande från alla håll.

3+/5

Kvarteret Korpen

Titel: Kvarteret Korpen
Regi: Bo Widerberg
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

Bo Widerbergs film Kvarteret Korpen brukar ofta nämnas när man ska lista de bästa svenska filmerna genom tiderna. Jag har inte sett den tidigare vilket kanske inte är så konstigt eftersom den av nån outgrundlig anledning inte finns utgiven på dvd. Rättelse: Anledningen är inte outgrundlig utan tydligen att SF Film och Widerbergs dödsbo inte kunnat komma överens om rättigheterna. Nu verkar det dock finnas hopp.

Nu går det att se filmen på andra vis. Man kan passa på om den visas på SVT eller så kan man se den på YouTube och jag har nu sett den.

Innan jag såg den så hade jag lite svårt att förstå att just den filmen skulle vara Widerbergs bästa. Sen tidigare har jag sett Widerbergs tidiga verk Barnvagnen (som var Widerbergs debutfilm) och Kärlek 65 och jag har väl inte varit jätteimponerad även om det bitvis varit riktigt bra.

Nåväl, Kvarteret Korpen handlar om unge Anders som bor med sin alkoholiserade pappa (Keve Hjelm, vilken kung!) och mamma (Emy Storm). Anders försöker bli författare men hans ambitioner störs av att det inte funkar hemma. Pappan dricker för jämnan, ständigt lite berusad kan han inte få ihop pengar. En gång i tiden hade pappan chansen att bli en toppförsäljare men han klantade till det när han spillde ut dyr konjak. Sen dess har det gått nerför. Mamman, hon gör så gott hon kan men döljer väl kanske på en eller annan hemlighet.

Kvarteret Korpen är en vacker film i svartvitt med underbara insatser från skådisarna. Keve Hjelm är skrämmande bra som bitter ”jag vet minsann bäst och bara jag får chansen så kommer jag dra in storkovan”-pappa. Mamman som försöker lura sig genom att drömma om somriga utflykter till bokskogen görs med inlevelse av Emy Storm (Emils mamma!). Thommy Berggren gör sin plågade rollfigur rättvisa genom att inte spela över men ändå ge Anders den rätta känslan av hopp och desperation samtidigt.

Filmen fokuserar helt på Anders och hans förhållande till sina föräldrar. Då och då dyker det upp korta sekvenser (nån som förstår vad mannen i klippet säger? Plox?) som blir en sorts andningspauser. Jag rekommenderar att man ser Kvarteret Korpen om man får chansen. Antingen väntar man på dvd/bluray eller så kollar man inte filmen omedelbums på tuben (se nedan!).

4/5

Elvira Madigan

Titel: Elvira Madigan
Regi: Bo Widerberg
År: 1967
IMDb
| Filmtipset

Då var det dags för ännu en gammal recension av en Bo Widerberg-film efter ett mellanspel med Total Recall. Även om Kvarteret Korpen faktiskt blev Oscarsnominerad så tror jag ändå att det här var filmen som fick Widerberg känd internationellt.

Bo Widerberg är en intressant regissör. Han är inte en personlig favorit på något vis, men jag känner ändå för att kolla igenom hans filmer. På sistone har jag sett Barnvagnen och Kärlek 65, två tidiga Widerbergare. Nu var det dags för det naturromantiska dramat om löjtnanten Sixten Sparre (Thommy Berggren) och lindanserskan Elvira Madigan (en 17-årig Pia Degermark där rösten görs av Yvonne Ingdahl) som flyr till Danmark för att kunna leva tillsammans.

Elvira Madigan är en film utan egentlig handling. Så det är inte en spännande plot som gör den bra. Istället är det känslan som Widerberg förmedlar med bilder, skådespel och musik som lyfter filmen. Över hela filmen råder det en vacker, drömsk, bitterljuv stämning. I början av rullen lever kärleksparet som i en drömvärld. Verkligheten rycker dock allt närmare. Speciellt en scen vid en picknick är väldigt talande. Allt är trevligt, det vackra paret i den vackra naturen som äter ost och dricker vin. Allt är trevligt tills de plötsligt råkar välta vinflaskan vars innehåll rött sprider sig på den vita duken.

Castingen av den unga Pia Degermark visade sig vara en lyckokast för Widerberg då hon förmedlar en drömsk men ändå bestämd och självständig känsla. Man förstår att Sparre blivit förtrollad av henne. Handlingen i filmen är som sagt inte det viktiga här. Men Widerberg har en förmåga att få till underbara sekvenser där han skapar en poetisk och drömsk stämning, exempelvis med hjälp av musik eller susningar i träden som skvallrar om kommande olycka (he, nu kom jag att tänka på David Lynch och Twin Peaks där det ju susar en hel del i granarna). Hur som helst, jag gillar det här. Åh, och så slutet då. Så fint att det nästan är för mycket.

4/5

Kärlek 65

Titel: Kärlek 65
Regi: Bo Widerberg
År: 1965
IMDb
| Filmtipset

Idag visade SVT Hasse Ekmans Flicka och hyacinter som matiné. Nu hade jag i det här fallet redan sett filmen på dvd tidigare i somras, men ibland, eller ganska ofta om jag ska vara ärlig, kommer det såna här guldkorn på vår statliga television. Filmer som kanske inte finns att se online eller på dvd/blu-ray. Ett annat exempel är Arne Sucksdorffs Pojken i trädet som jag lyckades se (nu ser jag att även den filmen finns på dvd men ändå). Recensioner av bägge dessa svenska klassiker kommer att dyka upp här på bloggen. Det är alltså värt att kolla i tv-tablån på morgonen och programmera videon om det behövs. Även Bo Widerbergs Kärlek 65 hade jag turen att upptäcka på ettan eller om det var tvåan.

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Jag tänkte då att det kanske var dags att beta av Widerbergs filmer. Han är ändå en av de mest kända svenska regissörerna, även om han i en del kretsar inte är lika hajpad som andra (*host*Bergman*host*). Hänsynsfullt nog visade SVT inte långt efter Barnvagnen Widerbergs tredje film, Kärlek 65 från, just det, 1965. Kärlek 65 är en äkta metafilm om filmregissören Keve (spelad av Keve Hjelm) som brottas både med familjeproblem och konstnärliga problem. Samtliga skådisar spelar personer med samma namn som sig själva. Vi ser bl a Inger Taube (från Barnvagnen), Thommy Berggren (i en kort cameo som skådis) och en ung Björn ”Dynamit-Harry” Gustafson.

Kärlek 65 är en väldigt personlig film som handlar om Bo Widerberg själv, i form av regissören Keve. Det handlar dels om regissören Keves, alltså Widerbergs, relation till sin fru och dotter, och dels om hur han tänker när det gäller filmen som konstart. Nåt Widerberg är grym på, och det visade han också i Barnvagnen, är långa scener med musik utan dialog. I Kärlek 65 flyger man t ex drake vid kusten några gånger till skön melankolisk musik. Härlig stämning här. Keve Hjelm är ganska rolig som regissören. Han har ett par intensivt stirrande ögon och han är hela tiden redo att vara hårt arbetande och ambitiös — när det gäller film alltså. Frun och dottern kommer i andra hand. Det är en sevärd film men lite varning för flum. Det var kul att se Ben Carruthers, från John Cassevetes Shadows dyka upp mot slutet.

3+/5

Barnvagnen

Titel: Barnvagnen
Regi: Bo Widerberg
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs hyllade film Kvarteret Korpen för första gången. Jag såg också hans kriminalklassisker Mannen på taket (även den hyllad) som jag hade sett tidigare men det var eoner sen så det räknas knappt. Först tänkte jag dock posta omdömen av Widerbergs tidigare filmer som jag såg för några år sen: debuten Barnvagnen, Kärlek 65 och Elvira Madigan. Först ut en kortkort text om Barnvagnen.

Jag passade på att se Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Det var en klart intressant film att se. Miljöerna — från 60-talets Malmö — är underbart dystra och intressanta som tidsdokument. Samtidigt som det finns en realism i filmen så är den även poetisk vilket fotot (som för övrigt Jan Troell står för) starkt bidrar till. Pianisten Jan Johanssons musik bidrar även den till rätt stämning; ibland jazzig, ibland melankolisk. Bästa scenen är när Britt (Inger Taube), som flyttat hemifrån, hämtar en kristallkrona hos sina föräldrar för att ha i sin nya lägenhet. Andra tycker att scenen när Thommy Berggren och Taube lyssnar på Vivaldi på biblioteket är den bästa.

3+/5