Den enfaldige mördaren

27 mars, 2011 4 kommentarer

Titel: Den enfaldige mördaren
Regi: Hans Alfredson
År: 1982

Den enfaldiga mördaren är en episk berättelse där Stellan Skarsgård spelar Sven, idioten i byn som hunsas av fabrikör Höglund (Hans Alfredson). Sven växer upp lite utanför samhället. Han läser Bibeln, i princip är det det enda han läser, och hans världsbild byggs till viss del upp av dess text. Sven är harmynt och det är svårt att höra vad han säger (vilket för oss tittare är lite jobbigt). Som tur är så pratar Skarsgård normalt när man, i lite längre avsnitt, får höra Svens tankar; tankar och dagdrömmar om ett annat liv. Sven har också syner där han ser änglar som talar till honom.

Sven representerar för mig en ren oskyldig känsla, nästan som ett barns glada inställning till livet, medan fabrikören är ren egoistisk girighet. Fabrikören skyr inga medel för att få som han vill. När Sven flyr och flyttar in hos en grannfamilj blir han pur ondska. Fabrikören vill att Sven ska bo och jobba hos honom eftersom han inte behöver betala lön till Sven. Istället får Fabrikören själv pengar från fattigvården för att han ger honom mat och logi.

Bildmässigt är det riktigt snygg och med en hel del surrealistiska bilder. Jag gillar de skånska landskapsmiljöerna i både sommar- och vinterskrud. Regissör Alfredson får till ett slut på filmen som är riktigt starkt och mäktigt. Musiken, Verdis Requiem, är maffig och bidrar till den episka känslan.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with ,

The King’s Speech (2010)

26 mars, 2011 6 kommentarer

SpeechSå bra! En ren njutning hela filmen. Fotot, med en känsla av towering doom, är underbart och visar hur utsatt Bertie (Colin Firth) känner sig. Firth är sjukt bra. Geoffrey Rush passar perfekt i rollen som talpedagogen och scenerna mellan honom och Firth är roliga, välspelade, en njutning. Dialogen: ja, jag sitter bara och myser.

Hela filmen är så välgjord och genomtänkt att det bara är att sitta och… njuta. Egentligen behöver det inte hända så mycket, jag gillar det ändå. Vissa filmer behöver en avancerad plot med svängningar hit och dit. Här kan filmen liksom bara rulla på men eftersom varje scen är så välgjord och varje bildvinkel är så genomtänkt så sugs jag in i filmen och hålls kvar där tills den är slut.

Scenerna i slutet med talet kanske inte är klockrena, det blir aningen för pompöst och smetigt kan jag tycka. Men det här är nära femman men en stark fyra blir det till slut. Skulle The Social Network någonsin haft en chans före The King’s Speech att vinna en Oscar? Sluta skämta med mig.

Man kan dra en del paralleller till vårt svenska kungahus och exempelvis kungens tal efter tsunamin 2004. Undrar om Carl ”Kära Örebroare…” Gustav själv har sett och gillar den här filmen?

För mer analyserande och genomtänkta recensioner än min egen yriga text så hänvisar jag till några andra filmbloggare som tyckt till om denna Oscarsvinnare: Flmr, Fiffi, Filmitch, RWC, Czechflash, Plox, Voldo.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halv

Arkiverad under Betyg 4, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Master and Commander: The Far Side of the World

25 mars, 2011 8 kommentarer

Titel: Master and Commander: The Far Side of the World

Regi: Peter Weir
År: 2003

Efter min lilla genomgång av PotC-filmerna så tänkte jag att det kunde vara kul att bryta mönstret lite med en äventyrsmatiné till sjöss som faktiskt är riktigt bra. 😉 Recensionen skrevs i februari 2004.

Russell Crowe som kapten Jack Aubrey på H.M.S. Surprise som jagar franskt skepp på 1800-talet från Atlanten utanför Brasilien via Kap Horn ända till Galapagosöarna. Kan det vara nåt? Ja.

Hehe, jag gillade den här maffigt härliga och äkta matinéfilmen. Foto och ljud är underbara. Ljudet av skeppsträ som gnisslar och gnider är ljuv musik i mina öron. Filmen är minst en klass bättre än Karibienpiraterna, mest pga av att Master and Commander inte är lika fjantig och hafsig som sin lättsammare kusinfilm. Här får saker och ting ta sin tid (det är inte bara en lång filmtitel utan även en ganska lång film) och det behövs ingen Johnny Depp som stjäl filmen. Som vanligt tyckte jag att krigsscenerna, då det plötsligt blir 10 klipp/sekund, känns lite som transportsträckor. Nu är det, som tur är för min del, inte så många sådana. Egentligen bara en faktiskt. Vad jag däremot gillade var krigsspelet och strategin, typ när kapten Crowe står och spanar i sin kikare mot det andra skeppet och undrar vad den franske kaptenen ska göra.

Vissa har kommenterat det här med att det finns barn ombord. Jag tyckte också det var lite märkligt. De såg ut att vara 12-13 år och det känns ju lite märkligt att de ska vara med och slåss i krig redan då, men det funkade väl förmodligen så på den tiden. Sen känns det lite krystat när en sån snorunge rycker svärdet ur slidan och vrålar ett krigsskrik. Ok, de var lärlingar men tilltalades ibland med ”löjtnant” (kanske mer på skämt, vad vet jag). Nåväl, det är en sevärd och mustig matinéfilm i vilket fall som helst.

4/5 

Arkiverad under Betyg 4, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with ,

Eyes Wide Shut

3 mars, 2011 13 kommentarer

EyesJag minns att när Eyes Wide Shut kom så var det en väldig hype kring filmen, mest beroende på att kungen Kubrick dog precis efter att han hade färdigställt filmen. Även det faktum att Nicole Kidman och Tom Cruise, det då äkta paret, spelade huvudrollerna var något som av någon anledning kittlade. Jag såg filmen på bio och gillade den. Nu har jag sett om den.

Ja, det var faktiskt en ren njutning att se Eyes Wide Shut igen. Varje scen är ett konstverk, framförallt är ljussättningen är sjukt snygg. Handlingen i sig är väl egentligen sisådär. Men det är mystiskt med suggestiv musik, och jag gillar det. Jag får lite samma känsla som när jag såg David Finchers The Game. Det pågår ett spel, ett spel som huvudpersonen Cruise (eller Michael Douglas i The Game) inte har kontroll över.

En annan sak jag gillar är att filmen utspelar sig i en sorts realtid där någon eller några upplever en förvirrad natt på stan, typ driver från ställe till ställe, nästan som en road-movie fast i samma stad. Jag minns t ex en sådan film med Jeff Goldblum och en annan med Griffin Dunne. Lite research visade att det handlade om Into the Night och After Hours som båda kom 1985.

Tom Cruise har ett lite lustigt sätt att hålla upp händerna framför sig, kanske sätta ihop handflatorna mot varandra. Han gör det när det är något han är förvirrad över, och så upprepar han det som någon har sagt. Just det här med att Cruise (och andra) upprepar vad någon säger förekommer väldigt ofta i Eyes Wide Shut. Jag vet inte om någon annan har tänkt på det?

Några andra lösryckta kommentarer: jag gillar Marie Richardssons plötsligt uppdykande insats i filmen; jag vet inte, kan man säga att det här är Kubricks skruvade version av Bergmans Scener ur ett äktenskap?

Början är strålande, så snygg, och dessutom skönt mystisk. Efter att Cruise har varit på ”partyt” så tappar filmen en aning. Den är forfarande snygg och med en hel del sköna sekvenser men lite segare. Jag måste också säga att jag gillar slutrepliken.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Smak av körsbär

2 mars, 2011 7 kommentarer

Smak av körsbärSmak av körsbär är en iransk ”konstfilm” av Abbas Kiarostami som vann Guldpalmen i Cannes 1997. Den handlar om en man som åker omkring i sin bil, till en början till synes planlöst, och verkar leta efter nåt eller någon. Vad, vet man inte riktigt. Efter ett tag visar det sig att mannen vill ta sitt liv. Han tänker käka sömntabletter och på kvällen lägga sig i en grav som han grävt själv en bit utanför Teheran. Sen behöver han hjälp av nån som kan fylla igen graven på morgonen.

Till en början tyckte jag den här filmen var lite seg, men efter ett tag sögs jag liksom in i filmen. Det är en märklig film. Vi vet ingenting om mannen som åker omkring i bilen och letar efter någon som kan hjälpa honom. Den har ett lugnt tempo och utspelas till största delen i, eller i anslutning till, bilen som mannen åker omkring i. När jag väl hade fått reda på vad mannen ville göra, så satt jag och hoppades på att han kunde träffa på någon som lyckas övertala honom att inte göra det. Ja, det var en film som började segt och kändes mest skum, men som jag tänkt en del på efter att ha sett den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

<spoiler>
 Man får aldrig reda på vad som händer egentligen. Mannen lägger sig i sin grav på kvällen, men sen övergår filmen till en kort dokumentär om filminspelningen de sista fem minuterna. Annorlunda slut minst sagt. Förstod inte riktigt poängen med det. Någon på Filmtipset föreslog att eftersom självmord är ett tabubelagt ämne i Iran (well, även i Sverige antar jag men kanske på ett annat sätt) så var man tvungen att visa att det bara var en film genom dokumentärinslaget.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , ,

Dag och natt

1 mars, 2011 11 kommentarer

Titel: Dag och natt

Regi: Simon Staho
År: 2004

Mikael Persbrandt spelar en man som åker runt i sin bil en hel dag. Han är deprimerad, hatar sig själv, och innan dagen är slut kommer han ta livet av sig. Detta vet vi. Men man brukar ju säga att det är vägen som är målet… Stämningen sätts direkt med Erland Josephsons magiska berättarröst i början. Då vet man på nåt sätt att det är allvar. Jag gillar inledningsscenen med sonen, som även den bidrar till den något tryckta stämningen som råder.

Ehuru det är samma miljö hela tiden och en skådis (Persbrandt) som alltid är med, så är det lite som att se en serie kortfilmer. En speciell stämning råder i filmen eftersom det endast används två kameravinklar inne i bilen under hela filmen, en som visar föraren (Persbrandt) och en som visar de olika passagerarna (Michael Nyqvist, Tuva Novotny, Fares Fares, Pernilla August och Hans Alfredson (!) för att nämna några).

Ibland går personerna ut ur bilen men kameran följer inte med ut, utan sitter statiskt och envist kvar på sin position nånstans uppe vid backspegeln. Nä, jag gillar stämningen helt klart, en tät stämning. Eftersom filmen är gjord som den är gjord så är det dialogen och skådisarnas (strålande) insatser som är helt i fokus. Persbrandt är obehagligt bra. Vissa episoder är bättre, och några kanske är sämre men det blir aldrig tråkigt utan det finns hela tiden en nerv.

4-/5

PS. Av en kommentar på filmens IMDb-sida blev jag påmind om att Dag och natt påminner en hel del om Abbas Kiarostamis Smak av körsbär som jag också gillade. Bara för det så kommer det en recension av den imorgon.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Darling

27 februari, 2011 7 kommentarer

DarlingNär filmitch postade en recension av Johan Klings senaste film Puss så tyckte jag det kunde passa med en liten text om Klings suveräna rulle Darling från 2007.

Oj, en klockren film. Känslan var unik jämfört med andra filmer. Den känns hemma (dvs svensk) men ändå olika andra, både svenska och utländska, filmer. Melankoli och en sorgsen känsla har nog aldrig fångats så bra på film. Den är ofta riktigt rolig. Det hela är överdrivet och skruvat men det handlar om att fånga en stämning och det gör man ibland bäst genom att överdriva. Här blir det aldrig fånigt utan bara mer känsla. Om man ska berätta om en sanning behöver det man berättar inte alltid vara sant (det sa Satoshi Kon när han var på besök i Stockholm). Skådisarna gör stilrena gestaltningar, på pricken, aningen överdrivet men precis rätt. Michelle Meadows är stelopererad i käken, Michael Segerström är värd en kram men får bara en sista vink. Slutscenerna höjer nästan filmen till en femma. Gripande. Yta, yta, yta. Bravo, bravo, bravo.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Universums sista dagar

23 februari, 2011 4 kommentarer


Titel: Universums sista dagar (Ruang rak noi nid mahasan, Last Life in the Universe)
Regi: Pen-Ek Ratanaruang
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Pen-Ek Ratanaruang (försök säga det med sjörövarspråket) är en thailändsk regissör som besökte Göteborg Filmfestival i slutet av januari i år. Då sa han: ”Hur kan Sofia Coppola behandla japaner på det sättet?”. Han gillar alltså inte Lost in Translation speciellt mycket, i alla fall inte hur japanerna framställs i den. Jag tycker väl kanske inte det är japanerna som Coppola driver med i första hand, utan snarare de västerländska fördomarna om japaner och vår upplevelse av hur japaner är/ska vara. Dessutom är Lost in Translation i vilket fall som helst en väldigt bra film, och Ratanaruangs film, som jag precis har sett, har faktiskt en del likheter med den. Först och främst så är Universums sista dagar en storartad filmupplevelse, som ni inte bör missa.

Filmen handlar om Kenji (Tadanobu Asano), en japansk bibliotekarie bosatt i Bangkok. Kenji är pedant och allt i hans omgivning måste vara perfekt. Hans lägenhet är perfekt, han har ingen tv, men däremot en hel massa böcker som är uppställda i snygga rader längs väggarna. Dessutom är han också en självmordsbenägen japan. Själv påstår han att det inte är för att han är deprimerad eller så, nej, han vill bara kunna ta det lugnt ett tag, känna sig avslappnad. Men han blir ideligen avbruten i sina försök att ta sitt liv, en gång av sin bror som kommer på besök då och då. Brorsan verkar vara Kenjis raka motsats. Det visar sig också att Kenjis bror tillhör yakuzan (den japanska ”maffian”). Kanske även Kenji varit inblandad i yakuzan hemma i Japan?

Diverse händelser leder så småningom till att Kenji hamnar hemma hos Noi (Sinitta Boonyasak), en thailändsk servitris (prostituerad?) som bor i en villa ute på landsbygden. Precis som Kenjis bror är Noi Kenjis raka motsats. I villan ligger odiskad disk i soffan och golvet är täckt av böcker, papper och allsköns bråte. Pga vad som hänt tidigare i filmen vill Kenji stanna kvar hemma hos Noi och de två inleder en udda relation. Kenji städar bl a som en besatt, vilket visualiseras på ett helt underbart sätt i filmen. Tadanobu Asano som spelar Kenji gör en strålande insats. Vad jag har förstått så är Asano en storstjärna hemma i Japan. Asano har ju tidigare bl a gjort en helt annorlunda roll som psykomasochistyakuzan Kakihara i Takshi Miikes film Ichi the Killer. Lite kul är att en filmaffisch för just den filmen glimtar förbi och att Miike dessutom har en cameo i Universums sista dagar som en yakuza. Måste säga att det är positivt att det har börjat dyka upp en del film från andra länder än de vanliga än de vanliga på bioreportoaren i Sverige (det gäller kanske främst asiatisk film).

Oj oj, Universums sista dagar växte mer och mer efter att jag sett den. Det är en film där många detaljer bara antyds, t ex gäller detta Kenjis bakgrund som man inte vet speciellt mycket om. Men om man är uppmärksam så får man reda på en del. Håll bl a utkik efter vad Kenji döljer under skjortan på ryggen. Det kan ge en ledtråd till en del händelser i filmen. Och Noi, är hon servitris, prostituerad eller både och? Mmmm, inget sägs rakt ut, utan tittaren får göra sina egna tolkningar. Detta gäller inte minst slutet! Hur som helst, så är det en helt underbar historia med ruskigt vackert foto. Vem är fotografen? Jo, inte helt oväntat är det kameralinsens mästare Christopher Doyle (Hero, In the Mood for Love) som ligger bakom!

Universums sista dagar är en ganska långsamt berättad historia med en del surrealistiska inslag, som är väldigt vackra. Stämningen är lite melankolisk på ett sätt som jag gillar. Filmen kändes för mig helt oförutsägbar vilket var en skön känsla. Den innehåller också en hel del underfundig humor. Sen var det, som sagt, väldigt mycket som man var tvungen att läsa mellan raderna, så att säga. Efter att ha läst en del på nätet om filmen (kommentarer på IMDb bl a) upptäckte jag en hel massa nyanser och detaljer som jag inte hade tänkt på. Allt förklaras inte, utan här är det mesta öppet för tolkningar. Jag gillade verkligen den här filmen som får snudd på högsta betyg. På Göteborg Filmfestival sa Ratanaruang så här om filmen: ”If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem”. Haha, jag har tydligen problem…

Som ni kanske förstår rekommenderar jag Universums sista dagar, men jag har en känsla av att många nog tycker den är lite seg och ganska konstig.

4+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Satoshi Kon: Tokyo Godfathers

11 februari, 2011 2 kommentarer

Tokyo Godfathers är en dramakomedi om tre hemlösa i Tokyo som hittar en övergiven bebis (bäbis, baby?). Filmen utvecklas till en road-movie genom Tokyo där de tre gnabbas inbördes samtidigt som de försöker söka upp barnets föräldrar. Tokyo Godfathers är ganska olik Satoshi Kons övriga filmer: Perfect Blue, Millennium Actress och Paprika som i mångt och mycket handlar om dröm och verklighet och hur de förhåller sig till varandra. Man kan nästan säga att Kon gör David Lynch-anime. Åtminstone Perfect Blue har en Lynch-stämning över sig. Tokyo Godfathers däremot är en mer rörande och realistisk film. Samtidigt har den mycket humor. Hur Kon får till sina karaktärer i filmen är imponerande. Alla har sin egen stil.

Att jag såg filmen på Cinemateket i Filmhuset och att Satoshi Kon själv var på besök kan väl i viss mån bidra till att filmen får ett ganska högt betyg. Dels fick man lite mer inblick i hur han hade tänkt och dels blir det helt enkelt en bättre stämning och roligare visning än om man ser den hemma. En sak Kon sa var att det som är äkta inte alltid är sant. Ibland är en lögn eller en överdrift det bästa sättet att få fram en sanning. Och det stämde in på Tokyo Godfathers som är överdriven och vissa saker som händer känns osannolika, men med det som Kon hade sagt i bakhuvudet så gick poängen fram.

Och vad var poängen? Mja, haha, det kan jag inte direkt sätta fingret på så här ett tag efteråt. Men man kan väl säga att de tre karaktärerna alla har sina problem och orsaker till att de är hemlösa, i viss mån är det självvalt. Och att inte ta itu med sina problem, utan istället fly, det kan hålla ett tag men inte i längden. Om man bara visar vilja så går det att försonas. I Tokyo Godfathers så träffar alla tre karaktärer olika personer från sina tidigare liv på ett slumpartat, kanske osannolikt, sätt. Men, som sagt, så var det en av idéerna med filmen enligt Kon. En annan var att blanda humor och tragedi. Allt som allt en bra och rörande anime-rulle. En julfilm såg jag att någon kallade den, och, ja, det stämmer ganska bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Satoshi Kon: Perfect Blue

7 februari, 2011 5 kommentarer


Titel: Perfect Blue
Regi: Satoshi Kon
År: 1998
IMDb | Filmtipset

För några år sen körde SVT en hel natt med anime-tema. Det hela leddes av Petra Wangler och en svensk anime-expert som jag glömt namnet på. Bl a visades Perfect Blue och det blev min första Satoshi Kon-film.

Mima, den populära sångerskan i tjejgruppen CHAM, beslutar sig för att bli skådis. Det visar sig inte vara helt lätt när både fans och manager inte riktigt stöder beslutet att lämna flickpopen för att bli en lite mer vågad skådis. Mmm, en riktigt bra thriller med lite Lynch-vibbar. Verklighet och drömmar flyter ihop för Mima, när hon efter ett tag känner sig förföljd. Jag gillar verkligen animeringsstilen. Det är inte superdetaljerat men väldigt snyggt och med den där speciella anime-estetiken som jag gillar. Lite opolerat men därför snyggt. Historien är spännande och det är inte helt enkelt att hänga med hela tiden, men man får ihop det hela på slutet, tycker jag. Lite intressant var att Petra Wangler (efter visningen på SVT) nämnde att hon efter att ha sett filmen inte riktigt kopplade att det var en animerad film hon hade sett. Jag hade lite samma känsla: ”Ja, just det, den var tecknad”.

4-/5

Arkiverad under Anime, Övernaturligt, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →