Code 46

19 juni, 2011 3 kommentarer


Titel: Code 46
Regi: Michael Winterbottom
År: 2003
IMDb | Filmtipset

I en dystopisk framtid är världen strikt uppdelad mellan de utstötta och de icke-utstötta. De icke-utstötta bor i städer, eller snarare städer som förvandlats till gigantiska gated communities, medan de utstötta bor utanför städerna i ökenlandskap. Paragraf (code) 46 är en paragraf som ska hindra att klonade människor med lika eller liknande genuppsättning inte ska få barn ihop. Världen består nämligen av provrörsbarn som klonats fram. Allas resor och var folk befinner sig registreras hela tiden. Samhället är med andra ord ett extremt övervakningssamhälle. Tim Robbins spelar en utredare som träffar Samantha Mortons mer rebelliska karaktär och blir kär.

Michael Winterbottom är väl ingen favorit. Nu har jag i och för sig bara sett 24 Hour Party People, In This World och Tristram Shandy men ingen av dem har fått toppbetyg. Här bjuds vi på en ganska snygg film med bitvis bra stämning. Miljöerna är riktigt snygga. Winterbottom försöker då och då få igång nån sorts konstfilmsstämning med ambient indie-musik och flumbilder av ganska dåliga sexscener. Filmen pendlar mellan ganska höga toppar och djupa dalar. Jag tycker inte riktigt den vet om den vill vara en sf-rulle eller ett romantiskt drama. Egentligen är det en kärlekshistoria men man har lagt till sf-element.

Tim Robbins är en märkligt passiv skådis, han agerar inte utan reagerar på vad andra gör. Eller ja, han verkar mest flyta runt, i alla fall i den här filmen. Och ja, i andra också, är det inte så, typ som hans märkliga karaktär i Spielbergs War of the Worlds. Samantha Morton har ett konstigt men snällt utseende och i mina ögon är hon en bättre skådis än Tim Robbins (vad det nu har med saken och min bedömning av just den här filmen att göra).

3-/5

PS. Jo, just det, en rolig detalj är det språk som förekommer i filmen. Det är en blandning av alla möjliga språk. Världens språk har liksom flutit ihop med varandra. Engelska är i och för sig grunden men man använder mandarin, spanska, italienska, franska, mm för olika uttryck.

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

The Wolfman

16 juni, 2011 7 kommentarer


Titel: The Wolfman
Regi: Joe Johnston
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nja. Benicio Del Toro spelar Lawrence som återvänder hem till England efter att hans bror mystiskt försvunnit. Det pratas om varulvar i den gamla hembyn och Lawrence börjar förstås nysta i vad som har hänt. Som sagt, nja. Det är väldigt snyggt gjort. Jag gillar bilderna jag ser. Jag har alltid varit svag för gotisk skräck. Coppolas Dracula var rent ögongodis för mig. I The Wolfman är det snyggt men allt är lite för hafsigt gjort. Klippningen känns stressad, som att den inte litar på sig själv. Del Toro känns inte heller klockren i huvudrollen. Att puertoricanen Del Toro med sitt inte helt engelska utseende gör huvudrollen förklaras i filmen med att hans mor är en zigenerska. Det är väl ok så men av nån anledning känns det påhittat bara för att det är Del Toro som gör rollen. Jag har egentligen inget att klaga på i övrigt men trots en snygg film så lämnar den mig helt oberörd.

3-/5

PS. Ja, just det, kungen Anthony Hopkins är med och dominerar förstås, även om han ibland spelar Anthony Hopkins.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , ,

The Fog of War

13 juni, 2011 3 kommentarer

Titel: The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara
Regi: Errol Morris
År: 2003
I The Fog of War berättar Robert McNamara om sitt liv och därmed om historiska världshändelser. Först ut är Kuba-krisen där McNamara säger att man stod på randen av ett kärnvapenkrig. Nåt som sopas lite under mattan är förspelet i form av USA:s misslyckande vid Grisbukten där man landsatte av CIA utbildade exilkubaner som skulle störta Castro.

McNamara var med i andra världskriget som statistisk analytiker för amerikanska flygvapnet (japp, såna behövs tydligen också). Speciellt kriget med Japan och eldbombningen av Tokyo (och andra städer) och de efterföljande atombomberna har berört McNamara väldigt mycket märker man när han blir intervjuad. En detalj som bidrar till att intervjun känns närgången är hur man valt att filma. Filmfotografen har med hjälp av en speciell teknik gjort det möjligt för McNamara att titta både intervjuaren och oss tittare rätt in i ögonen.

Sedan får vi får höra om McNamaras tid vid Ford, vilket kanske inte superintressant. Regissören drar en del paralleller mellan hur datarapporter används på samma sätt i krig (andra världskriget och Vietnamkriget) som inom företagsvärlden.

1960 blev McNamara VD för Ford bara för att fem veckor senare bli tillfrågad av president Kennedy om han kunde tänka sig att bli minister i JFK:s regering. McNamaras blev alltså försvarsminister och hamnade i hetluften ganska så direkt i och med Kubakrisen. Fast det blev bara ”värre” när Vietnamkriget drog igång.

Filmens kompletta titel är ju The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara och det syftar på att McNamara under filmen presenterar 11 lärdomar från sitt liv. Nu är det inte livsregler alls utan vad det handlar om regler för hur man ska föra krig (vilket nånstans känns lite äckligt). Lärdomarna hittas här.

En av lärdomarna är att man ska känna empati med sin fiende, sätta sig i sin fiendes position. Då har man större chans att förstå, förhandla och lösa en konflikt. Så gick det till vid Kuba-krisen påpekar McNamara . I Vietnam förstod inte USA vietnamserna tillräckligt bra och därför gick det snett enligt McNamara. En sak som McNamara säger, och det här är inte en av de 11 lärdomar som presenteras, är att man lär (eller borde lära) sig av sina misstag. Well, USA verkar inte riktigt göra det. Det är bara att titta på Irak, Afghanistan…

Eftersom jag nyligen sett Qatsi-filmerna så kände jag även lite vibbar från dessa filmer. The Fog of War har nämligen musik av Philip Glass och snabba bildspel som återkommer då och då. Det här är ingen fantastisk dokumentär men intressant och sevärd, speciellt om man är intresserad av (amerikansk) politik, historia och krig.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film Tagged with

Alice i Underlandet

11 juni, 2011 7 kommentarer

Titel: Alice i Underlandet (Alice in Wonderland)

Regi: Tim Burton
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Det finns nåt med Tim Burtons filmer som jag uppskattar. Jag tror det är fantasin och sagostämningen. Sen är det kanske just fantasin och sagostämningen som gör att det aldrig blir toppfilmer i mina ögon. Alice i Underlandet faller under den här kategorin. Det är mysigt, speciellt i början när Alice träffar på de olika figurerna i Underlandet. Hattmakaren (Johnny Depp) är aningen obehaglig. Ja, faktum är att de flesta karaktärerna, även de som ska vara goda, känns lite obehagliga. Den Röda Drottningen (Helena Bonham Carter) är ganska rolig med sina ständiga: ”Off with his head! Off with her head!”. Nåt jag störde mig på var att Hjärter Knekt (i icke-cgi-scener spelad av Crispin Glover) var sagolikt dåligt animerad i vissa scener. Begriper inte riktigt att filmmakarna inte kunde få till det bättre. Ibland såg det ut som Legolas från nån av lotr-filmerna när han hoppar upp på en olifant (tror det är Sagan om konungens återkomst). Den för mig nya bekantskapen Mia Wasikowska i huvudrollen sköter sig riktigt bra. Som helhet kan jag inte ge mer än precis precis godkänt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Waltz with Bashir

8 juni, 2011 2 kommentarer

Titel: Waltz with Bashir (Vals Im Bashir)

Regi: Ari Folman
År: 2008
IMDb | FilmtipsetSofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev en utmärkt recension av Waltz with Bashir och därför kommer här mitt (tyvärr) ganska korta omdöme av filmen som jag såg i mars 2009. Jag gillade filmen men inte riktigt lika mycket som Sofia.

Israelisk animerad dokumentär om regissören Ari Folmans egna (förträngda) minnen av invasionen av Libanon 1982 som han själv var med om som soldat. En återkommande sekvens i filmen är Folmans vision/upplevelse/minne av massakern i flyktinglägrena Sabra och Shatila. För att ta itu med sina upplevelser reser Folman mer än 20 år efter händelserna runt och pratar med gamla soldatvänner, en psykolog och den journalist som var först på plats i flyktinglägrena efter massakern.

Vad vi får se är en gestaltning av hur man som människa upplever och psykologiskt reagerar på den overkliga känslan som det måste vara att delta i ett krig. Man ser kriget som en film som man själv är skådis i. Man ser sig själv från utsidan för att distansera sig. Drömska animationer ger hela filmen en surrealistisk touch. Till slut så kommer verkligheten ändå ikapp, både på riktigt och i filmen. En stark film som lämnar intryck, speciellt slutscenerna där animationernas filter inte längre skyddar. Det som gör att det inte blir mer än en stark trea är kanske att bioformatet inte gav mig nåt extra.

3+/5PS. Jag kan väl nämna att jag faktiskt såg Vals med Bashir på bio på biografen Zita i Stockholm. Om man bor i Stockholm och letar efter lite smalare filmer vid sidan av popcornsutbudet så är Zita ett hett tips. Just nu kan man t ex se den svenska dokumentären The Black Power Mixtape 1967-1975 som skildrar den svarta medborgarrättsrörelsen med hjälp av svenska tv-reportage från den tiden. Det kommer en recension av den här på bloggen ganska snart.

Arkiverad under Betyg 3, Recension, Surrealism Tagged with

Direktören för det hele

30 maj, 2011 9 kommentarer

Titel: Direktören för det hele (Direktøren for det hele)
Regi: Lars von Trier
År: 2006

Vi hoppar fram och tillbaka bland Lars von Triers produktion. Den här gången hamnar vi i lågbudgetfarsen, och möjligen von Triers version av The Office. Filmen heter Direktören för det hele och jag såg och skrev om den i juli 2007.

Efter tunga Dogville och Manderlay gjorde Lars von Trier den här lilla filmen, inspelad på fem veckor. En konflikträdd chef (Peter Gantzler) på ett IT-företag har hittat på en fiktiv direktör som alltid är i USA och som alltid tar de obekväma besluten, typ: ”Nej, jag kan inget göra. Det är direktören för det hele som har beslutat det här”. När chefen ska sälja företaget behövs dock en verklig direktör som köparen (en galen islänning) kan förhandla med. Då anlitar chefen en arbetslös b-skådis (Jens Albinus) för att träda in i rollen som direktör. Upplagt för fars.

Jag vet inte vad det är med von Trier, men de enda av hans verk som jag verkligen har gillat är Riket och Riket II. Direktören för det hele är en komedi och bitvis är den ganska rolig, eller pinsam snarare. von Trier har en förmåga att skapa scener med en jobbig, men ofta rolig, stämning. Men problemet är det ofta blir konstruerat. Det är så även här. Jag kan egentligen inte förklara det, men det känns som om skådisarna spelar skådisar som spelar sina rollfigurer. Bäst i filmen är den patetiska, och därmed roliga, chefen, skönt spelad av Peter Gantzler (Italienska för nybörjare). När jag i efterhand tittade på några klipp så är det nästan att det blir ett högre betyg. Filmen är bitvis rolig… men nä, det blir inte mer än knappt godkänt.

 
Jag kan väl lägga till att von Trier själv under filmens gång på metafilmsvis kommenterar skeendet i filmen. Dessutom har han på typiskt manér även experimenterat med hur man gör film (tänk Dogma eller kritstreck istället för väggar). Den här gången använder han nåt kallat Automavision, vilket innebär att man inte har nån mänsklig fotograf utan istället är det en dator som (slumpmässigt?) bestämmer när det ska zoomas, panoreras, osv. Intressant som experiment kanske, men om nåt så gjorde det i alla fall inte filmen bättre.
3/5

PS. He, fast när jag tittar på bilderna från filmen så kan jag inte låta bli att skratta. Den är rolig helt enkelt, men filmupplevelsen är ändå inte mer än knappt godkänd av nån anledning.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , ,

Epidemic

29 maj, 2011 4 kommentarer

EpidemicTitel: Epidemic
Regi: Lars von Trier
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Dags för nästa von Trier-film, den här gången från 80-talet. Filmen ingår i en trio som brukar kallas Europa-trilogin. Epidemic skrev jag om i oktober 2005. Första och sista delen, The Element of Crime och Europa ska jag se i samband med mitt von Trier-tema.

Det var kul att se denna tidiga Lars von Trier-film. Den känns som ett experiment och känns dessutom väldigt långt ifrån senare Dogma-filmer (ja, nu har ju von Trier faktiskt bara gjort en Dogma-film). Handlingen är lite märklig: vi får följa två filmskapare (varav en spelas av von Trier själv) som på några dagar måste skriva klart ett filmmanus som de ska presentera för en finansiär. Manuset var i själva verket klart, men de lyckades förstöra datadisketten där det var lagrat. Nu minns de båda i princip inget av vad de hade skrivit (kanske pga att de förmodligen var kanonfulla då manuset skrevs).

Medan de två skriver manuset på nytt får vi även se det utspelas i form av en film i filmen. Det handlar om en epidemi som sprids på Jorden och en läkare ger sig mot bättre vetande av från den osmittade staden för att hjälpa till. Just dessa delar är faktiskt riktigt snyggt filmade i vackert svartvitt foto. Stilen påminner mig också om några av Tarkovskijs filmer, som t ex Stalker eller Andrej Rubljov. Jag tror det kan bero på det vatten som förekommer ett tag (Tarkovskij verkar nämligen besatt av vatten, speciellt regn).

Större delen av filmen är ändå den med manusförfattarna och den har ett kornigt, ganska fult, svartvitt foto. Först blev jag lite trött och tänkte liksom ”fan, vad jobbigt med ett sånt här foto en hel film”, men av nån anledning vande jag mig ganska snabbt och på nåt sätt kändes det passande. Sen är ju fotot i filmen i filmen, ”även om det också är svartvitt”, betydligt snyggare att titta på.

Våra två skrivande vänner verkar inte ha speciellt bråttom att just skriva, eftersom de väljer att åka på en bilresa till Tyskland och besöka en person spelad av Udo Kier. Här kommer plötsligt, liksom från vänster, en märklig och välspelad monolog av Kier (den bästa insatsen i hela filmen tillsammans med en kvinna som under en middag får psykbryt).

Mmm, hela filmen känns som sagt som ett experiment och von Trier leker vilt med stilar och berättande. T ex visas av nån anledning filmens titel i nästan hela filmen i övre vänstra hörnet. Jaha? Det finns lite intressant symbolik, som t ex att den där epidemin som sprids i själva verket inte finns utanför den osmittade staden utan det var den hjälpsamme läkaren som var den som startade den genom nåt som han tog med sig från läkarlabbet i staden.

Mot slutet visar det sig också att den värld som de två författarna lever i också är drabbad av en mystisk smitta. Slutet på filmen blir faktiskt riktigt otäckt och stämningen i lägenheten där man vistas är obehaglig på riktigt och jag fick nästan Eraserhead-vibbar, speciellt under en middag på slutet då en kvinna får fullständigt frispel. Otäckt på riktigt, faktiskt. Filmen innehåller vissa scener som är små guldkorn, och även märkligt roliga scener, men däremellan är det för spretigt och väl konstigt. Mer intressant och rolig än bra, men ändå godkänt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lars von Tiers Europa-trilogi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Dogville

26 maj, 2011 15 kommentarer

Titel: Dogville
Regi: Lars von Trier
År: 2003

Helt oplanerat tar jag nu och drar igång ett Lars von Trier-tema. Efter att ha hört och läst om von Triers äventyr i Cannes och blivit riktigt sugen på hans senaste film Melancholia kände jag att det var dags att samla ihop mina tankar kring danskjävelns filmer. De kommande dagarna kan jag utlova recensioner av Epidemic, Riket I och II, Direktören för det hele och beroende på hur landet ligger kanske även några texter om The Element of Crime, Europa, Dancer in the Dark, Antichrist och Idioterna. Som avslutning blir det en recension av Melancholia. Jag börjar helt ologiskt med Dogville som jag såg och skrev om i september 2003.

Denna uppmärksammade film av danske galningen Lars von Trier är ett otroligt projekt egentligen. Stjärnor som Nicole Kidman, Lauren Bacall, Philip Baker Hall, James Caan, etc åker till Sverige och Trollhättan för att bli regisserade och filmade (regissören själv håller i kameran som vanligt) av detta fenomen von Trier. Dessutom spelas filmen in på ett stort svart golv där hus, väggar, hundar, buskar, etc bara är vita kritstreck.

Filmen, som utspelas i USA på 30-talet, handlar om Grace som jagas av gangsters och tar sin tillflykt i Dogville, en fattig liten bergsby i Klippiga bergen. Den första hon träffar är Tom (Paul Bettany), en ung författar-wannabe som blir kär i henne. Invånarna i Dogville beslutar efter ett rådslag (och övertalning av Tom) att låta Grace stanna kvar och skydda henne. Som ”betalning” utför hon små sysslor som byborna behöver hjälp med. Till en början är det glada dagar i Dogville och Grace har höjt stämningen bland invånarna, men efter ett tag börjar byn utnyttja Grace på ett mer och mer obehagligt sätt.

Tyvärr! Jag och Lars von Trier går inte riktigt ihop. Det är tydligen bara så. Jag såg och gillade TV-serien Riket när den gick, men tyckte väl inte det var det bästa jag sett. Idioterna har jag inte vågat se. Breaking the Waves och Dancer in the Dark är starka, men jag vet inte, det finns nåt konstlat över filmerna. Likadant är det med Dogville. Jag hatar den inte, men blir inte heller helt gripen av den. Karaktärerna känns inte verkliga, det är något med dialogen som känns fel. Sen tyckte jag den innehöll en krystad och konstig filosofisk diskussion (både i form av dialogen och en berättarröst) om Toms författarambitioner, förmågan att acceptera gåvor, arrogans och annat. Den fördes ovanför mitt huvud kändes det som.

Jag stördes inte av den sparsamma scenografin och hela den biten. Inte heller att den är tre timmar lång, vilket tyder på att jag ändå tyckte att den var rätt så bra kan man tycka. Jag tyckte James Caan var bra, även om han bara hade en liten cameo mot slutet. Kidman & Co var väl ok, men jag vet inte. Det kändes som de spelade rollen mer än att de var sin roll. Jag gillade eftertexterna med starka bilder på baksidan av USA till David Bowies Young Americans.

Jag hade väntat mig mer, men det är en film som man definitivt ska se om man är filmälskare. Det är en upplevelse, men den passade inte mig helt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Lars von Triers USA-trilogi, Recension Tagged with , , , , ,

The Mothman Prophecies

23 maj, 2011 7 kommentarer

Titel: The Mothman Prophecies (Mothman)
Regi: Mark Pellington
År: 2002
IMDb | Filmtipset 

Den här rullen såg jag för flera år sen men då missade jag början och därför har jag inte skrivit om den eftersom jag bara kan betygsätta en film om jag har sett hela. Det brukar även vara så att om jag missat början så hoppar jag över filmen helt och hållet bara för att kunna se hela senare. Men i fallet The Mothman Prophecies så blev jag fast, och var alltså tvungen att se klart trots den missade inledningen. Nu har jag äntligen sett hela filmen från början till slut.

Richard Gere gör huvudrollen som tv-reportern John som förlorar sin fru (Debra Messing) och som sen, två år senare, efter mystiska händelser finner sig själv i den lilla staden Point Pleasant i West Virginia utredandes märkliga fenomen. Fenomen som verkar ha nåt med fruns död att göra samt en läbbig man som ser ut som en mal. Muahaha.

Ja, jag skrev muahaha, eftersom jag faktiskt tycker filmen är lite obehaglig. Regissör Mark Pellington har med klippning och bilder fått till en bra känsla. Former av den mystiska malmannen återkommer hela tiden i bilderna. Gere gör sin roll bra som en först skeptiskt person men som sen blir indragen. Jag vet inte, jag har alltid gillat Gere och av nån anledning har jag inte sett honom som enbart en pretty boy. Geres främsta motspelerska i filmen är den lokala sheriffen i Point Pleasant spelad av duktiga Laura Linney som bidrar med tyngd.

 
Om jag jämför The Mothman Prophecies med en film som The Reaping, som jag nyligen såg, så handlar båda om episk ondska som läcker igenom till vår vardagliga värld. I The Reaping misslyckas man kapitalt med att framställa detta på ett sätt som ger obehagskänslor. I The Mothman Prophecies lyckas man. En stor katastrofsekvens i slutet blir tyvärr för långdragen och här tappar man det läbbiga i det lilla som man hade tidigare i filmen. Men klart godkänt, förstås.
3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , ,

Charlie Wilson’s War (2007)

19 maj, 2011 5 kommentarer

Det var kul att se Tom Hanks i en roll där han inte är bror duktig och helylle. Visst, Charlie Wilson i filmen är ju kanske inte en bad guy men han har sina brister. När Wilson, kongressman från Texas — på en tv från en bubbelpool med strippor i Las Vegas — får se ryssarna gå in i Afghanistan ser han det som sin egen uppgift att hjälpa de afghanska gerillasoldaterna slåss mot kommunisterna.

Jag fick lite vibbar från Vita Huset pga den politiska kulsprutedialogen som förekommer. Därför blev jag inte förvånad när jag i eftertexterna såg att Aaron Sorkin låg bakom filmens manus. Jag tyckte Charlie Wilson’s War var en lite udda film. Jag uppskattade fotot, färgerna, miljöerna, allt kändes väldigt amerikanskt och konstlat. Rent tekniskt är allt perfekt och rent.

Förutom Hanks gillade jag även Julia Roberts, jag tycker hon gör sin roll på ett gammaldags screwballkomedi-sätt. Men den som dominerar fullständigt när han väl träder in i handlingen är givetvis Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gust Avrakotos. Det känns som om rollen är gjord för Hoffman eller så är det så enkelt att Hoffman alltid gör roller till sina. Det förekommer en hel del rolig dialog mellan Hanks och Hoffman. Det kändes som om skådisarna har haft kul när de spelade in filmen.

Charlie Wilson: You mean to tell me that the U.S. strategy in Afghanistan is to have the Afghans keep walking into machine gun fire ‘til the Russians run out of bullets?
Gust Avrakotos: That’s Harold Holt’s strategy, it’s not U.S. strategy.
Charlie Wilson: What is U.S. strategy?
Gust Avrakotos: Well, strictly speaking, we don’t have one. But we’re working hard on that.
Charlie Wilson: Who’s ‘we’?
Gust Avrakotos: Me and three other guys.

Som sagt, en lite märklig film. Det blir aldrig riktigt på riktigt men det blir aldrig riktigt satir av det hela heller. Jag vet inte om det beror på att det faktiskt bygger på verkliga händelser som man ju blir sugen på att ta reda på mer om.

Jag gillar hela inledningen, speciellt när man klipper från en Mujaheddin med raketgevär till Barry White, Las Vegas och bubbelpool, en snygg övergång. Jag fick direkt lite PTA-vibbar där.

En sak som inte funkar med hur Wilson är och hela övriga filmens känsla är scenerna från flyktingläger i Pakistan där Wilson träffar barn med amputerade armar eller barn. Det blir en brytning som helt enkelt inte funkar eftersom resten av filmen bitvis känns som satir.

Filmen kritiserar ganska uppenbart USA:s beteende i världens olika konflikter. Om USA tycker nåt hotar USA så rycker man ut för att sen lämna ett land i kaos. I det landet börjar nåt annat gro som sen så småningom leder till att några kapar några plan som de flyger in i WTC. Mja, överdrivet förstås. Nu i Irak och Afghanistan (igen) försöker man väl att inte göra om samma misstag. Fucking up the end game som Wilson själv uttryckte det.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Komedi, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →