Film noir-fredag: Laura

15 juli, 2011 9 kommentarer

Titel: Laura
Regi: Otto Preminger
År: 1944
IMDb | Filmtipset

I den här mysteriethrillern av Otto Preminger är Laura (spelad av en underbar och underbart sval Gene Tierney) en ung karriärskvinna som hittats mördad i sin lägenhet. I tillbakablickar berättade av hennes beskyddare, snobbjournalisten Waldo Lydecker (Clifton Webb), får vi ta del av hennes liv. Ingen verkar ha haft någon anledningen att ogilla denna beundransvärda kvinna, så varför har hon blivit mördad? Poliskommissarien McPherson (Dana Andrews) leder utredningen och blir besatt av Laura trots att han inte vill erkänna det.

Det är främst tre rollinsatser som sticker ut i Laura som jag ser det. Eller egentligen — en först och främst, och sen två goda tvåor. Den som fullständigt dominerar filmen och känns som dess huvudperson (filmtiteln till trots) är Clifton Webb som journalisten Lydecker. Hans dräpande kommentarer med stil är bara för bra. Sen är Gene Tierney perfekt som den sköna Laura och om det är någon man blir besatt av så är det hon. Dessutom tyckte jag det var kul att se Vincent Price i en ganska tidig roll. Lång som en flaggstång och med en skön nästan fjollig stil. Dana Andrews känns mer som utfyllnad. Som helhet en bra dramathriller som ändå inte räcker till fyran, även om det är nära.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

The Brood

13 juli, 2011 6 kommentarer

Obs! Om ni inte gillar spoilers av nåt slag ska ni nog inte läsa PS:et efter recensionen.

Av nån anledning hade jag fått för mig att det skulle vara en ren b-film. Det visade sig att The Brood var oväntat välgjord. Själva historien är väl lite väl vrickad, à la tidig Cronenberg, och hänger kanske inte riktigt ihop i slutändan. Huvudpersoner är Frank (Art Hindle), hans fru Nola (Samantha Eggar) och terapeuten Raglan (Oliver Reed). Nola behandlas på anstalten Summerfree av Raglan som använder väääldigt märkliga metoder. Efter att Frank och Nolas dotter besökt Nola på Summerfree upptäcker Frank att dottern misshandlats och försöker ta reda på vad som har hänt.

Filmen innehåller en av de bästa mördarfigurer som jag har sett. Riktigt nasty är de, de små filurerna. Oliver Reed är riktigt bra som terapeuten. Och Cronenberg känner man igen då det förekommer en del människokroppsäckel.

Jag älskar miljöerna i filmen. Scenografin är stilren med härliga färger, möbler och kläder. 70-talskänslan är snygg. Fotot är klockrent. Tillsammans med riktigt bra musik av Howard Shore skapas en bra stämning. Musiken får till spänning utan att vara överdriven. Hela filmen har faktiskt en lite obehaglig stämning, en känsla av att nånting är väldigt fel. Dessutom slipper vi de standardmässiga hoppscenerna. Däremot hoppar jag till rejält en gång just pga av stämningen:

<spoiler>När Frank mot slutet av filmen öppnar dörren och tittar efter om nån är där ute eftersom han har hört ett ljud och en patient från Summerfree (Mike från inledningsscenen) plötsligt dyker in i bild från höger.</spoiler>

Om jag minns rätt så är hela den scenen utan musik. Istället förlitar man sig på den tidigare uppbyggda stämningen och kameraarbetet under scenens gång. Och i själva verket är det frånvaron av musiken som gör att man sitter spänd.

Medan jag såg filmen förstod jag inte riktigt varför Raglan egentligen gjorde det han gjorde. Lite reflektioner och läsning på nätet gjorde dock att jag fick ihop historien. Raglans metod går ut på att hans patienter kan frigöra sig från sina problem (ångest, ilska, rädslor mm) genom att dessa via en märklig vetenskap manifesterar sig i form av fysiska missbildningar på patientens kroppp. Ja, haha, typiskt Cronenberg. Problemet är att i fallet Nola <spoiler>så skapas små muterade människor som via Nolas psyke mördar de personer hon hyser agg mot.</spoiler> Hehe, ja, verkligen helt vrickat. Nära fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på Aphex Twins låt Come To Daddy med tillhörande bilder och världens läskigaste video. Det var nåt med de läbbiga muterade dvärgbarnen i The Brood, alla lika till utseendet och klädda på samma sätt, som gav samma typ av obehagskänslor av att nåt bara är fel.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Musik, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Naturens hämnd

10 juli, 2011 7 kommentarer


Titel: Naturens hämnd
Regi: Stefan Jarl
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Stefan Jarl är en man som oftast brinner för det han gör. Naturens hämnd är inget undantag. Med övernaturligt foto av Per Källberg, dystopisk musik av Ulf Dageby kastar Jarl, eller kastade 1983, in en brandfackla om användningen av konstgödsel i jordbruket i Sverige. Filmen är övertydlig propaganda men om bara en tiondel av det som visas och det berättas om är sant så har vi problem. Eller snarare hade 1983. Jag undrar vad som har hänt nu? Jag minns att under 80-talet så var det mycket prat om försurade sjöar och skogar, kvävegödning, osv. Jag tror mig veta att vi börjar förstå hur allvarligt det här är och att vi nu faktiskt mer och mer börjar gå över till ekologiskt tänkande. Om nån är osäker på om det är rätt att tänka ekologiskt så kan man titta på den här filmen igen. Jarl tar kanske i så han kräks ibland med bl a en cancersjuk fyraåring. Att han är sjuk kopplar Jarl direkt till användningen av konstgödsel.

Efter Naturens hämnd så har Jarl fortsatt brinna för det han gör, nu senast med Underkastelsen (kommer recension om ett tag) som man skulle kunna säga är en sorts uppföljare på Naturens hämnd

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Doctor Sleep

9 juli, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Doctor Sleep
Regi: Nick Willing
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Hypnosterapeuten Michael (Goran Visnjic) har precis flyttat från USA till London med sin familj. Anledningen till flytten är oklar men det står ändå klart att något som har koppling till Michaels hypnotiska förmågor har med saken att göra. Michael försörjer sig nu (utan riktigt tillstånd och lite svart så där) med att bota rökare från sin puffande last.

Michael har vissa extra förmågor förutom de rent hypnotiska. Ibland händer det att han ser vad hans patienter tänker på. Under en hypnossession med den bolmande Janet så dyker det upp en liten flicka i Michaels huvud. Det visar sig att Janet är polis och att flickan ingår i en utredning om den s.k. tatueringsmördaren. Flickan lyckades för en tid sen undkomma mördaren men har inte sagt ett ord sen dess. Janet tror att Michael ska kunna få henne att tala och vill ha hans hjälp. Med Michaels hjälp leder spåren så småningom till mystiska ritualer och ockulta symboler.

Det är en brittisk film det här, och det märks faktiskt. Jag får lite känslan av brittisk tv-deckare. Allt är inte riktigt lika stort och svulstigt som det förmodligen hade varit i en amerikansk version av storyn. Handlingen är absolut inget speciellt och det möjligt (eller säkert) att vi har sett det förut. En lekman dras in i polisutredning pga sin begåvning. Lägg även till att hans familj nu även kan vara i fara. Men det funkar. Det är en kompetent film, tillräckligt spännande för att jag några gånger ska hoppa till vid en skräckeffekt.

Skådisarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Jag kände igen Goran Visnjic från ER (Cityakuten). Miranda Otto (för alltid Éowyn för mig) spelar Michaels gravida fru. Hennes runda tillstånd gör att hon inte gör nåt annat än att gå omkring i lägenheten och oroa sig för Michael. En ganska otacksam roll med andra ord. Då har väl Shirley Henderson som gör polistjejen Janet lite roligare. Men det här är ingen film som går på djupet. Nej, det handlar mer om stämningen och det ockulta temat. Om man gillar småmysiga mysterieskräckisar med femuddiga stjärnor, röster inspelade på kassettband som säger obegripliga saker som kanske blir begripliga om de spelas upp i långsam hastighet, ja då kan man se Doctor Sleep (corny titel, eller hur?).

3/5

PS. Tre saker till: Jag gillar postern, filmen finns att se på utmärkta tjänsten Headweb och den går även under namnen Close Your Eyes respektive Hypnotic.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , ,

Film noir-fredag: Double Indemnity

8 juli, 2011 8 kommentarer

Titel: Double Indemnity (Kvinna utan samvete)
Regi: Billy Wilder
År: 1944
IMDb | Filmtipset

Film noir-dags igen! Den svenska titeln på den här filmen blev Kvinna utan samvete, vilket kanske är förståeligt då försäkringstermer inte riktigt passar som filmtitlar, i alla fall inte på svenska. Eller Dubbel skadeersättning kanske hade funkat? Här hittas förresten en lista på alla film noirs (film noirer, films noir?) jag tänkt skriva om under de kommande veckorna.

Double Indemnity är en thriller om en försäkringsman (Fred MacMurray) som låter sig dras in i en mordhärva då en klients fru (Barbara Stanwyck) planerar att ta livet av sin man och inkassera försäkringspengarna. Hmm, det är märkligt, egentligen borde jag gilla filmen mer än jag gör — skådisarna briljerar, enradarna haglar, stämningen är hyfsat bra. Jag tror att det är den, nånstans i bakgrunden, käcka Hollywood-stämningen som gör att filmen går mig lite förbi. Eller så är det att jag inte bryr mig det minsta om karaktärerna. Kanske är det just det (ytan!) som är den här film noir-genrens kännetecken, jag vet inte.

Men ok, det är ändå en ganska spännande thriller där situationen blir allt mer svettig för försäkringsmannen. Stanwyck gör sin femme fatale bra och MacMurray är töntig och kaxig samtidigt i sin roll. Men nånstans så blir det ändå aldrig allvar. Jag får vibbar av screwball-komedier med Cary Grant och det skär sig. Kul att se Edward G. Robinson som snabbsnackande chef på försäkringsbolaget. Samtidigt som han är bra så bidrar han till den där käcka stämningen som jag verkar vara allergisk emot. Godkänt blir det ändå.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

On the Beach

6 juli, 2011 2 kommentarer

Titel: On the Beach (På stranden)
Regi: Stanley Kramer
År: 1959
IMDb | Filmtipset

On the Beach är en lite annorlunda film som utspelas efter katastrofen i Australien. Jordens sista liv finns här men ett radioaktivt moln är på väg och deras dagar är räknade. En jobbig situation som de flesta har svårt att hantera. Man dricker, man försöker glömma bort vad som komma skall, man hoppas att nåt ska förändras. En nödsignal från USA får folk att tro att det kanske finns liv där. En ubåt med Gregory Peck som kapten åker dit för att undersöka.

Bitvis har man fått till en bra och något udda undergångsstämning. I Australien börjar olja och bensin ta slut. Folk cyklar, rider eller tar sig fram med häst och vagn. En känsla av att nåt är fel infinner sig och eftersom det där molnet är på väg så är det nåt som är fruktansvärt fel. Trots detta så förekommer det en del roliga scener på den lokala vin-klubben där man ondgör sig över att man inte hinner dricka upp allt fint lagrat vin. I Kalifornien dit ubåten så småningom kommer visar man upp ett snyggt och öde San Francisco.

Det är en film som är klart kritisk mot kärnvapen men främst är det ett drama om människor som försöker hitta en mening med livet, det blir ju så mycket mer uttalat när man vet att man har en begränsad tid. Peck kanske är aningen stel. Ava Gardner är bra som en kvinna som dricker för mycket. Det var även kul att se Fred Astaire i en bra och allvarlig roll. (Astaire dyker förresten upp igen om ett tag på bloggen när jag recenserar katastrofrullen The Towering Inferno aka Skyskrapan brinner.)

3/5

Arkiverad under Apokalyptisk, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Metropia

5 juli, 2011 6 kommentarer


Titel: Metropia
Regi: Tarik Saleh
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Metropia är en (svensk) film med en bra idé. Den är snyggt gjord rent bild- och ljudmässigt. Ändå saknas nåt. Jag tror det som saknas är en historia som är berättad på ett engagerande sätt. Jag blir inte engagerad, helt enkelt. Historien och temat påminner ganska mycket om Terry Gilliams mästerverk Brazil. Globala storföretag strävar efter att kontrollera människors tankar. Telefonförsäljaren Roger (röstspelad av Vincent Gallo av alla) börjar höra röster när han åker tunnelbana och tror att han börjar bli galen. Var kommer rösterna ifrån? Nja, som sagt, jag blir inte engagerad. Ett problem tror jag är att figurernas ansikten inte är speciellt uttrycksfulla. De har samma tomma läge hela tiden. Detta gör att figurerna blir väldigt bleka, trots att det är snyggt. Nånstans överväger ändå det positiva. Stämningen är skönt konspiratorisk och deppig.

3-/5

PS. För er som har sett filmen: visst ser Roger (huvudpersonen) ut som Olle Sarri från sidan?

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Svensk film Tagged with , , , ,

Saxonfonhallicken

3 juli, 2011 2 kommentarer


Titel: Saxonfonhallicken
Regi: Lars Molin
År: 1987
IMDb | Filmtipset

I de två andra Molin-filmer (Midvinterduell och Potatishandlaren) som jag nyligen sett så har det förekommit en liten sekvens med en danskväll på Stadshotellet. Här har Molin gjort en ensemblefilm där hela handlingen kretsar kring just en sån kväll. Det är många trådar i historien, kanske några för många. Resultatet är en småcharmig tv-film som är rolig på ett märkligt sätt. Det är som om Roy Andersson hade tagit ett lyckopiller. Udda svensk humor men glad i grunden, och nästan farsartad. Filmens något märkliga titel anspelar på det faktum att orkestern på Statt agerar datingfirma på sitt eget sätt. Efter ett tag gillade jag faktiskt den smäktande saxofonmelodin som orkestern envisades med spela (till en dels irritation) för att det var det enda som ”tjejen i blått” kunde dansa till. Saxonfonhallicken är en mysig Molinare som ändå kanske är något av en besvikelse.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , ,

Film noir-fredag: Scarface

1 juli, 2011 8 kommentarer

Titel: Scarface (Scarface – Chicagos siste gangster)
Regi: Howard Hawks
År: 1932
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Då var det fredag igen och alltså dags för en ny film noir. Om ni inte känner igen Al Pacino på bilden ovan så är det inte så konstigt eftersom det handlar om Scarface-originalet från 1932 med Paul Muni som Tony (Camonte som han heter här).

Jag såg fram emot Scarface efter att ha sett den starka I Am a Fugitive from a Chain Gang med en ruggigt bra Paul Muni i huvudrollen. Här gör Muni en inte lika sympatiskt karaktär vilket bidrar till att jag inte gillar filmen lika mycket. Munis Tony Camonte är en idiot, en handlingskraftig idiot, men ändå en idiot. Därför bryr jag mig inte fullt ut om vad som händer med honom. Filmen är ändå bra och klart sevärd. Lite kul att Camonte visslar innan han ska döda någon. Fick mig att tänka lite på Fritz Langs M från ’31. Intressantast är Camontes inte helt hälsosamma relation till sin syster. Själv kan han förfalla men systern ska minsann vara Snövit. Filmen är aldrig riktigt spännande eller gripande. Muni är precis som i IAaFfaCG  mycket bra i sin roll men det räcker inte till mer än godkänt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , ,

Straw Dogs

29 juni, 2011 5 kommentarer

Titel: Straw Dogs
Regi: Sam Peckinpah
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Medan jag läste Addepladdes recension, på gränsen till en totalsågning, av Straw Dogs så nickade jag instämmande. Jag tyckte likadant. Eller? Jag grävde fram min gamla preblogg-recension från förra året och såg då att jag gillade filmen en hel del. Märkligt hur man (inte) minns ibland.

Straw Dogs är en lite märklig film av slomo-fetischisten Sam Peckinpah. Den handlar om den något udda David (Dustin Hoffman) som tillsammans med sin fru Amy (Susan George) flyttar till Amys brittiska barndomsby för att David i lugn och ro kunna skriva på sin astronomi-matematiska avhandling. Det där med lugn och ro? Nja, det går väl så där. I princip omedelbart känner jag av en äcklig, obehaglig, engelsk stämning. Byborna är utstrålar nån form av brittisk white trash-känsla med bl a horribla frisyrer. Värst frisyr har nog David Warner som jag kände igen som det elaka programmet från TRON. (Lite lustigt att det är just den rollen av Warner som har fastnat, men så var det.)

Fotot i filmen var bra. Det är mycket dimma, vilket bitvis gav en surrealistisk känsla. Våldet är riktigt vackert. Det gav en känsla av en rå och ursprunglig naturkraft. Just detta tror jag Peckinpah är duktig på, och det är just vid dessa våldsscener som han utnyttjar slow motion. När det gäller skådisarna så gör Hoffman en bra insats som David. Jag nämnde att byborna kändes lite obehagliga, men det gör Hoffmans rollfigur också. Susan George som Amy är inte klockren. Antingen var hon överdrivet fånig eller överdrivet rädd.

Men jag gillar en hel del i filmen. Man känner redan från början att det här bara kan gå fel. Stämningen är skum. Byborna är irriterande men alltmer farliga. Hoffman är en tickande bomb. Straw Dogs är en film där saker och ting sakta, bit för bit, blir värre och plötsligt befinner sig huvudpersonerna i en ohållbar situation. Början av filmen är ändå aningen seg. Mot slutet blir det alltmer svettigt och nervigt och det är då som filmen är som bäst. Det är märkligt, men ibland är våld uppfriskande, trots att det (ju) är fel.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →