Martial arts-måndag: Iron Monkey

11 februari, 2013 1 kommentar

Donnie YenTitel: Iron Monkey
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb | Filmtipset

Yuen Woo-ping är min kung fu-husgud. Han har dominerat från 70-talet ända fram till idag. Senast 2010 kom True Legend och i början av 90-talet gjorde Yuen ju en räcka trevliga filmer, bl a Iron Monkey.

En Yuen Woo-ping-film om Iron Monkey, en kung fu-kunnig och maskerad Robin Hood-karaktär som hjälper fattiga mot korrumperade tjänstemän i en by i 1800-talets Kina. Jag har sett några kung fu-filmer från Hong Kong och det är oftast samma sak: välgjorda och grymma actionscener men töntig humor och ganska tunn handling i övrigt. Så är fallet även här. Men det här är i alla fall wire fu av högsta graden. Slutfajten, som utspelas hoppandes uppe på brinnande träpålar, är givetvis lång och grym. Filmen är värd att se bara för den.

Kul att notera är att vi i filmen får träffa Wong Kei-ying (Donnie Yen) men framför allt hans son Wong Fei-hung, som är en känd karaktär i kinesisk (film)historia och som spelas av Jet Li i Once Upon a Time in China-trilogin (som ju heter Wong Fei Hung på originalspråk). Här spelas Wong Fei-hung dock av en tjej (Tsang Sze-man!), som är en rackare på kung fu, givetvis! Men det kan inte bli mer än en trea till filmen som helhet.

3/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Snake in the Eagle’s Shadow

4 februari, 2013 2 kommentarer

Snake in the Eagle's ShadowMartial Arts MåndagTitel: Snake in the Eagle’s Shadow
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Vi rör oss sakta uppåt på betygsskalan och den här gången träffar vi på en till gammal Jackie Chan-film.

Åh, härlig kung fu med Jackie Chan från slutet av 70-talet. Snake in the Eagle’s Shadow föregick Chans underbart charmiga Drunken Master. Precis som i den är det Yuen Woo-ping som regisserar, Woo-pings pappa Yuen Siu-tien som spelar den gamle mästaren – och Jackie Chan som är pojkspolingen som lär sig en hemlig kung fu-stil för att kunna besegra en elaking spelad av sparkmästaren Hwang Jang-lee. Vänta nu, det verkar ju nästan vara samma film. Ja, och det kanske är filmens problem. Eller mitt problem, eftersom jag såg ”uppföljaren” Drunken Master först.

Alltså, en hel del känns igen. Det är ändå väldigt charmigt och Yuen Siu-tien är skön som den gamle men ”livsfarlige” mästaren. Hwang Jang-lee imponerar som onding, han är underbart skoningslös. Fajtingscenerna där örntekniken och ormtekniken möts är givetvis välgjorda, välkoreograferade och akrobatiska, men jag tyckte de var snäppet vassare i Drunken Master. Träningsscenerna där Chan lärs upp av mästaren är också en höjdpunkt. Men den här gången blir det inte en fyra utan en stark trea. Bra men inte lika bra som Drunken Master.

3+/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Five Fingers of Death

28 januari, 2013 2 kommentarer

Five Fingers of DeathTitel: Five Fingers of Death
Regi: Jeong Chang-hwa
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Jag tror det här är den första Shaw Brothers-filmen som jag skriver om som en del av martial arts-måndag. Shaw Brothers Studio var den största producenten av Hongkong-filmer under 60-, 70- och 80-talen. När jag letade efter information om dem så råkade jag se att en av bröderna Shaw (Run Run heter han i ”förnamn”) lever och är 105 år. Han föddes alltså 1907, vilket är ett år innan min morfar (som gick bort för 10 år sen) föddes. 1907… snubben var alltså närmare 40 när andra världskriget tog slut. Wow!

Five Fingers of Death är härlig gammal Shaw Brothers-kung fu från 70-talet. Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. T ex i The 36th Chamber of Shaolin, en annan Shaw Brothers-film. Five Fingers of Death är dock en klassisk kung fu-film där en ung elev lärs upp av en äldre mästare. Den här gången får eleven lära sig en teknik kallad Iron Palm, en dödlig teknik känd av ett fåtal. Tekniken visar sig komma väl till pass då en rivaliserande (och, givetvis,  ond) kung fu-skola skickar efter japanska mördare för att kunna vinna den stora kung fu-tävlingen. No mercy!

Det som var sämst med filmen var faktiskt själva fajterna, tvärtemot hur det brukar vara i mer moderna kung fu-filmer. Snubben som spelar huvudrollen är inte speciellt duktig, rent ut sagt. Han är seg, långsam, tung, känns lite trött. Ha, nej, så dålig är han kanske inte men han är inte i klass med Gordon Liu, Jet Li eller Jackie Chan. Bäst i filmen är istället karaktärerna och speciellt skurkarna då. Från Japan kommer tre lönnmördare varav två verkar vara den främsta inspirationen till de långhåriga skräcktjejerna som har dykt upp i japanska rysare de senaste åren.

Till det positiva hör också scenerna när hjälten ska till att använda sin Iron Palm-teknik. Hjältens händer blir rött självlysande samtidigt som det spelas upp ett underbart stycke musik. Just den här ljudeffekten använde Quentin Tarantino i Kill Bill – Vol. 1. Låten är faktiskt skriven av Quincy Jones och användes allra först i den amerikanska tv-deckaren Ironside från slutet av 60-talet. Ok, därmed avslutar klubben för nördigt vetande sitt möte för denna gång och vi går på betyget i stället. Five Fingers of Death får en svag trea. Filmen är ganska mysig men vår hjälte är inte tillräckligt karismatisk och det är lite för dåliga fajtingscener.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Änkan från Saint-Pierre

27 januari, 2013 Lämna en kommentar

La veuve de Saint-PierreTitel: Änkan från Saint-Pierre
Regi: Patrice Leconte
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Nu är det lilla Vincent Price-temat tyvärr slut och vi kör istället en recension av en film som stoltserar med tre skådisar som är giganter inom den europeiska filmbranschen. Tyvärr är det ändå något av en mellanmjölksfilm.

På en ön utanför Kanada under mitten av 1800-talet blir en man, Neel (spelad av Emir Kusturica!), dömd till döden efter ett meningslöst mord. Eftersom det inte finns någon giljotin på ön så hålls Neel i förvar hemma hos kaptenen på ön (Daniel Auteuil). Allt eftersom tiden går och man väntar på att en giljotin ska anlända från Frankrike blir Neel allt mer accepterad på ön. Speciellt kaptenens fru (Juliette Binoche) engagerar sig i Neels öde.

Trots strålande skådespelare så kändes det här ändå som en tv-film av ok standard. Det händer inget spektakulärt som gör filmen till något extra. Filmens tema är ganska tänkvärt men det kommer liksom aldrig till sin spets. Situationen som uppstår på ön är förstås märklig. Ändå blir det aldrig gripande. Hela situationen kändes något konstruerad, och man känner aldrig nån riktig sympati för nån av huvudpersonerna. I och för sig så hade kanske en film där man gjort det känts ännu mer konstruerad. Nåja, en normal trea blir det till detta kostymdrama med tv-filmskänsla.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , ,

Dr. Phibes Rises Again

26 januari, 2013 10 kommentarer

Dr. Phibes Rises AgainTitel: Dr. Phibes Rises Again
Regi: Robert Fuest
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Det var nog ganska hög produktionstakt på den här tiden. Året efter den första filmen om Dr Phibes kom uppföljaren.

Vincent Price fortsätter att spela rollen som Dr Phibes. Tre år har gått efter det som hände i den första filmen. Phibes har tillsammans med sin fru legat i dvala. Nu har dock månen och planeterna hamnat i rätt läge, vilket innebär att det är dags att vakna. Phibes ska åka till Egypten för att åter väcka sin fru till liv i Livets flod och tillsammans ska de få evigt liv. En forskare vid namn Biederbeck är samtidigt samma hemlighet på spåren och det är upplagt för en arkeologisk uppgörelse i egyptiska gravvalv. Muahahaha.

Ja, det fortsätter inte oväntat i samma stil som i ettan. Price är skön som Phibes. Han är som en oövervinnlig superhjälte med en osannolik förmåga att hitta på och lyckas genomföra sina bisarra mord t.o.m. ute i den egyptiska öknen. Bl a lyckas han ur bakfickan trolla fram en gigantisk fläkt för att simulera en ökenstorm. Hur kul som helst. Var får han allt ifrån? Vulnavia är återigen med (ny skådis dock) som Phibes fåordiga medhjälperska (tror inte hon säger något alls faktiskt) och tillsammans har de återigen sina märkliga seanser där de dansar, spelar musik eller äter middag.

Phibes kör även här sina sköna monologer: ”Sleep on my sweet Victoria, for regal claws of noble birds guard well your place of rest. For those poor fools that dare intrude, the penalty is death”. Även i den här filmen finns en del torr brittisk humor som de töntiga poliserna står för. Såna här filmer är kult och det är kul att de ges ut på dvd (eller att femman visar dem mitt i natten). Vincent Price är kung. Han har främst en helt underbar röst, vilket han på gamla dar visade i Michael Jacksons video Thriller, om ni inte visste det.

3/5

PS. En av skådisarna, Peter Jeffrey, är med som polis i de bägge Phibes-filmerna och jag kände igen honom, men kunde inte placera honom. Tittade på IMDb och upptäckte att Jeffrey är med i två andra filmer som jag har sett, nämligen kultfilmerna If…. och O Lucky Man!.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Abominable Dr. Phibes

25 januari, 2013 4 kommentarer

Dr PhibesTitel: The Abominable Dr. Phibes
Regi: Robert Fuest
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Nu hoppar vi fram till 1970-talet. Vi får Vincent Price i högform i en duo filmer om en viss doktor…

Den avskyvärde Dr Phibes (skön svensk titel!), där Vincent Price spelar Dr Anton Phibes (läkare, vetenskapsman och musiker) som förlorat sin fru och anklagar de nio personer som försökte rädda hennes liv på operationsbordet för hennes död. Phibes själv råkade ut för en bilolycka och tros vara död. I själva verket överlevde han och lever nu (med pga bilolyckan bortbränt ansikte) endast för att hämnas sin frus död och en efter en ta livet av de som han anser är skyldiga. Muahahaha.

Detta var en b-skräckis kan jag väl säga direkt men en ganska underhållande sådan. Det är en brittisk film, vilket bl a märks på den torra humor som förekommer mellan poliserna som utreder morden samt på de sköna studiomiljöerna som används. Vincent Price är kung i såna här filmer (och i andra filmer också för den delen) och han dominerar totalt. Det känns som om han verkligen tar filmen seriöst och går in för sin roll. Det roligaste med filmen är hur Phibes väljer att ta livet av sina offer. Här har en film som Seven (och andra seriemördarfilmer) hämtat mycket inspiration, hehe. Phibes väljer att använda en något omgjord version av de olika plågor som enligt Bibeln hemsökte Egypten (hagel, gräshoppor, mm) som mall för sina mer eller mindre snillrika mord. Riktigt kul att se hur Phibes löser det hela på.

Sen innehåller filmen även helt bisarra scener, förutom morden. Phibes har en märklig medhjälperska vid namn Vulnavia som han dansar eller dinerar med, han har en orkester bestående av självspelande dockor, och själv spelar han orgel iklädd en svart munkutstyrsel. När han pratar så gör han det via en sladd som han kopplar in i halsen, och när han äter eller dricker så gör han även det via ett hål i halsen. Skönt! Då och då har han underbara monologer, i stil med: ”My love, precious jewel and noble wife. Severed, too quickly, too cruelly from this life. I alone remain to give delivery of your pain. Nine killed you. Nine shall die. Nine times, nine! Nine killed you! Nine shall die! Nine eternities in DOOM!. Ja, det är en skön film, förstås helt utan spänning eller läskighet men det är underhållande och ibland en märklig upplevelse.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Masque of the Red Death

24 januari, 2013 4 kommentarer

Vincent PriceTitel: The Masque of the Red Death (De blodtörstiga)
Regi: Roger Corman
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Igår hintade jag om att det kunde bli Vincent Price-tema och det blir det också. Förutom gårdagens fluga så blir det recensioner av de två filmerna om Dr Phibes, men först, eller nästförst, en Edgar Allan Poe-historia.

Vincent Price-festivalen fortsätter. Denna gång var det dags att avnjuta De blodtörstiga, som den något märkliga och missvisande svenska titeln lyder. Price spelar här den ondskefulle prinsen Prospero som är en riktig utsugare, sadist och dessutom satanist. Han lever som rena prinsen på sitt slott (eh, ja, han är ju faktiskt prins) medan folket i de fattiga byarna lider. När epidemin ”Röda Döden” bryter ut så bjuder han in adeln till sitt slott för att de där ska finna skydd och samtidigt delta i en maskerad. Prospero tvingar även med sig några bybor till slottet så han kan roa sig med dem i diverse bisarra lekar.

Javisst, Vincent Price dominerar igen, det är bara att konstatera. Han spelar ond med en övertygande lätthet och samtidigt med glimten i ögat. Filmen i sig är ju en b-skräckis, som aldrig är läskig eller spännande. Däremot innehåller den en del smått bisarra scener där Price delar ut order till höger och vänster utan att blinka, vare sig det gäller avrättningsorder eller mer mjölk till kaffet. Som vanligt är det också underbart dåliga studiomiljöer. En annan lustig sak är att rollen som en dansande dvärgkvinna (typ hovnarr) spelas av en ca 7-årig liten flicka, men rösten görs av vuxen kvinna. Hennes manliga dvärgkollega däremot spelas av en riktig dvärg. Ja, det är för roligt.

Regissören till filmen heter Roger Corman och han betraktas väl som något av b-filmernas konung. Under början av 60-talet gjorde Corman och Price en räcka b-skräckisar ihop, där många baserades på historier av Edgar Allan Poe, och även De blodtörstiga är baserad på en Poe-historia. Själva historien är faktiskt ganska tråkig, men bl a insatsen från Price gör att själva filmupplevelsen ändå blir godkänt. Sen gillar jag oftast filmer där Djävulen är inblandad. Det finns ändå nåt lite otäckt med den figuren. Nu är det dessutom en annan figur med i spelet som inte Prospero hade räknat med, nämligen… muahahaha.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

The Fly (1958)

23 januari, 2013 10 kommentarer

FluganTitel: The Fly (Flugan)
Regi: Kurt Neumann
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Igår handlade det om en muterad jätteödla. Idag handlar det om nåt mindre med sex ben. Bzzzz bzzzzz… Jag såg och skrev om Flugan i februari 2005. Sen dess har jag sett fler filmer med Vincent Price och han har blivit något av en favorit. Kanske blir det ett litet tema med fler Vincent Price-filmer framöver. Vi får se.

Originalet till David Cronenbergs version från 1986 handlar även den om en forskare som försöker åstadkomma teleportering av först föremål och sedan levande varelser. Det ultimata testet blir förstås att pröva själv. Synd då att en fluga råkade slinka med in i maskinen… muahahaha.

Ja, haha, vad ska man säga. Det här är faktiskt ett exempel på en film då remaken bättre. Originalet är dock inte dålig. Bitvis är det underhållande men filmen lite för blek och det tar för lång tid innan det blir riktigt spännande. Den är annorlunda uppbyggt om man jämför med remaken. Här utspelas större delen av historien i form av en återblick. Det hela börjar med ett mystiskt mord och sen får man se vad som ledde fram till det.

Problemet är som sagt att det tar lite för lång tid innan återblicken börjar och första delen av historien är helt enkelt inte tillräckligt spännande, kanske för att jag förväntade mig en skräck/sf-film redan från början. Dock är Vincent Price med mest i det partiet, vilket förstås är positivt. Price gör en engagerad insats trots filmens b-stämpel, och det ju är beundransvärt. Nåväl, när väl vi får se vetenskapsmannens experiment, och experiment som går fel, väldigt fel, några roliga specialeffekter etc så blir det underhållande. Bra på riktigt blev det faktiskt under en jakt för att fånga in en viss fluga. Det hela mynnar ändå inte helt oväntat ut i en helt ok trea. (Oj, titta! Uttrycket ”helt ok” var populärt redan för åtta år sen. 😉)

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Godzilla (1954)

22 januari, 2013 7 kommentarer

GodzillaTitel: Godzilla (Gojira)
Regi: Ishirô Honda
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Ni vet väl att det kommer en ny Godzilla-film nästa år, va? Varför det frågar jag mig? Fast i och för sig, en sämre film än Roland Emmerichs Godzilla från 1998 med Matthew Broderick är ju svår att hitta. Hmm, nu ser jag också att Gareth Edwards (som ligger bakom Monsters) regisserar och Frank Darabont m.fl. skrivit manus. Intressant! Här kommer en gammal recension av det japanska originalet Gojira. Ordet gojira är förresten ett teleskopord bildat av gorira (gorilla) och kujira (val).

Då har jag sett det japanska originalet om jätteödlan Godzilla, en dinosaurie som levt gömd i havsdjupen men som tvingas upp till ytan pga av strålningen från provsprängningar med atombomber och som på köpet muterat, blivit 50 meter hög och fått radioaktiv andedräkt. Kurosawa-bekantingen Takashi Shimura spelar professorn som anlitas som expert. Själv vill han främst forska på den unika varelsen och låta den leva. Samtidigt är en forskare (Akihiko Hirata) en fasansfull kraft på spåren som skulle kunna användas för att ta kål på Godzilla. Forskaren vill dock hålla det hela hemligt för att hindra att vapnet hamnar i felaktiga händer.

Mmm, kul att se en sån här klassiker. Den har tyvärr åldrats en hel del när det gäller specialeffekterna. Det är ändå hyfsat bra gjort trots att det känns som om filmen stannar upp REJÄLT när det är dags för actionscener. Vissa scener upprepas gång på gång. Filmen är alltså som bäst mellan ”actionsekvenserna” då vi får se en intressant historia med bra skådespelarinsatser (om man är van vid ett visst mått av ”japanskt” överspel, främst från kvinnor). Både professorn och forskaren förmedlar samhällskritik med sina dilemman. Ska de använda sin kunskap för att hjälpa till att döda monstret? Monstret som bara reagerar instinktivt pga något som människan gjort.

Filmen är alltså helt ok i den lilla skalan, när det handlar om människorna och hur de ska agera i situationen. Kritiken mot hur världen såg ut vid den här tiden är tydlig. Det här var bara nio år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och ett monster med radioaktiv andedräkt känns som en ganska självklar koppling. Det allra bästa med filmen var MUSIKEN. Fy fan, det här är det bästa soundtrack jag hört på länge. Huvudtemat som spelas under förtexterna är mystiskt till en början, sen pampigt och med härligt stegrande intensitet. Även ett skönt melankoliskt munspel direkt efter huvudtemat. Men filmen som helhet kan inte få mer än en trea.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Dragon Tiger Gate

21 januari, 2013 Lämna en kommentar

Dragon Tiger GateTitel: Dragon Tiger Gate (Lung fu moon)
Regi: Wilson Yip
År: 2006
IMDb | Filmtipset

För två måndagar sedan skrev jag om The City of Violence som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006. Dragon Tiger Gate sågs samma år på samma festival.

Dragon Tiger Gate är Hongkongfilm om ett brödrapar som skiljs åt i unga år. Den ena brodern jobbar hos en gangster i stan medan den andra brodern stannar på kung fu-skolan Dragon Tiger Gate. I början är detta skamlöst underhållande martial arts-action. De två första actionsekvenserna som båda utspelas på restauranger är ungefär så bra som det kan bli (speciellt den andra). Man har utnyttjat dagens specialeffekter på ett smakfullt sätt. En perfekt blandning av klassisk kung fu och Stephen Chows mer Chaplinartade stil i t ex Kung Fu Hustle. Kul också att se gamle hjälten Donnie Yen i rollen som den ena brodern.

Tyvärr tappar filmen rejält efter de två första underbara fajtsekvenserna. Den ruggigt coola stämningen förstörs när vi blir matade med smöriga tillbakablickar och ytligt sentimentala scener i ett misslyckat försök att vara gripande. Det funkar inte – tyvärr. Den enda film som jag kan komma på som blandar makalös kung fu med bra dramatik är Crouching Tiger, Hidden Dragon. Här blir det tyvärr bara dravel när det inte är action. Och då är vi åter tillbaka vid actionscenerna, vilket är vad som gör filmen värd att se. Hela historien är ganska klassisk kung fu, och slutfajten är som sig bör ganska lång och man får dessutom höra namnen på de olika tekniker som används. Filmen är kul men håller inte ihop som helhet tillräckligt mycket för att få mer än en trea.

3/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival 2006 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →