It Follows (2014)
29 mars, 2015 14 kommentarer
Jag gillar att bli skrämd när jag ser på film. Det jag gillar mest är att bli skrämd av film på bio. Att känna de där härliga rysningarna strömma genom kroppen tillsammans med andra i en biosalong och sen hoppa högt i biofåtöljen när väl hoppscenen kommer. Ja, jag gillar det, helt enkelt. Det är väl som att åka berg-och-dal-bana antar jag. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Att bli skrämd av film på bio alltså. Berg-och-dal-bana är kul det också, till skillnad från såna där vansinneskaruseller som bara roterar och roterar runt alla axlar som finns.
It Follows är filmen som jag hörde skulle vara den mest skrämmande skräckisen på åratal, eller åtminstone den bästa (om det nu är nån skillnad?) skräckisen på väldigt länge. Senast en film fick ett sånt epitet var inte så länge sen, och den gången så blev resultatet för min del: helt ok utan att några Sinister-höjder nåddes av The Babadook.
Ni vet ju att om man har sex i en skräckis så är man mer eller mindre dömd att stryka med inom kort, vanligtvis i nästa scen. It Follows har tagit fasta på detta men twistat till det. Om du har sex med fel person drabbas du av en förbannelse. För att bli av med, och föra vidare, denna The Ring-liknande förbannelse så är det bara att ha sex med en person till, och vips så är det den personen som är den drabbade. Det finns alltså inget nytt, nyuppfunnet och superfräscht rent handlingsmässigt här. Vi har sett det förut.
Det är väl bara att konstatera direkt att filmen inte riktigt levde upp till hajpen, men det var väl mer eller mindre väntat. Nu för tiden så verkar alla gå helt bananas på Twitter och andra social medier så fort tillfälle ges. En går i spinn, alla går i spinn.
Vad It Follows har är väldigt bra musik och väldigt snygga och slitna Detroit-miljöer. Detroit är en perfekt skådeplats. Som jag säkert nämnt tidigare så älskar jag övergivna platser och byggnader. I It Follows besöker gruppen ungdomar, som är filmens huvudpersoner, en ödslig (gotisk) gammal simhall. Härligt. Så filmens stämning det egentligen inget fel på men…
…vad It Follows inte riktigt lyckades med för min del var att skapa den där obehagliga stämningen när man vet att nåt otäckt kommer att hända, nåt otäckt som kryper närmare och närmare, nu är det alldeles nära, nåt kommer att hända… Filmmakarna lyckas inte fullt ut med att få till just det. En bit in i filmen så trodde jag att de hade lyckats, för, ja, under en tio minuter eller så, när förbannelsen och dess följder första gången visade sig, så kände jag faktiskt rysningar. Sen var det tyvärr som att man hade fått slut på idéer. Eller snarare, man hade en bra idé men man lyckas inte riktigt utnyttja den till fullo.
Jag tyckte inte heller ungdomarna som var i fokus var speciellt intressanta. Det handlade om de vanliga amerikanska filmungdomarna som slöar i soffan eller på altanen, eller åker bil (mycket bilåkande blir det), eller är på dejt, eller är i plugget. Här fanns inget som stack ut. Skådisarna var också relativt ointressant, förutom att Maika Monroe som gjorde huvudrollen var obehagligt lik Brittany Murphy. Lika som bär.
Jag såg It Follows med filmspanarna Joel och Fiffi på en trevlig visning på Sergel. Ja, trots att jag sällan varit med om så mycket spring på toaletterna (vad är det som händer här, har blåsorna krympt?!) så tyckte jag det var en trevlig visning. Vad Fiffi tyckte om filmen kan ni läsa om här. Och vad är klockan? 18.16.
Även Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Movies – Noir och Flmr har gett sin syn på It Follows.
Lika som bär, som sagt.
The Babadook
Salong 4 är liten källarbar där man slängt in några rader med biostolar längst bak i lokalen. Sedan har man vanliga bord och stolar och precis framför duken intill väggen några fantastiskt obekväma fåtöljer. Innan filmen börjar gör personalen sitt bästa för att släcka ner i lokalen men flera elektriska ljus och alla levande ljus förblir tända. Duken och projektorn är som hämtade från vilket random konferensrum som helst. När filmen startar får jag känslan av skolaula där personalen strular med att få igång filmen. Man ser en helt blå bild med namnet på den digitala mpg-filen. Ljudet sänks och höjs om vartannat och varje gång ser vi som tittar en sån där grafik som visar ljudnivån som när man ser på tv. Det ser för taskigt ut helt enkelt.
Efter en skön skidvecka i 
Med anledning av den nu aktuella snackisfilmen 
Innan jag skulle se 
Här har vi ytterligare en hajpad film som jag gillade men inte älskade. Musiken gjorde mig orolig redan från början. Det strömmar quirkiness ur högtalarna. Under förtexterna skrivs allt med liten förstabokstav. Filmens färger är pastellfärger. Quirky. Joaquin Phoenix mustasch är quirky. Jag får helt enkelt en överdos av quirk. Jag störde mig på att folk satt på kontoret och pratade rätt ut i luften. Jag skulle bli tokig om det funkade så där jag jobbar. Ibland funkar det i och för sig just så där jag jobbar (gahaha). Nu är 
12 Years a Slave
Var det här en Oscars-film? En sådan där film som får premiär sent under hösten för att få bästa chans att vara med i snacket om vilka filmer och skådisar som ska nomineras. Filmens manus har skrivits av Tracy Letts. Kanske var det en av anledningarna till att jag faktiskt såg filmen på bio. Letts ligger nämligen bakom manuset till 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?