#SFF16: The Space in Between: Marina Abramovic and Brazil (2016)

Innan jag såg dagens film sa mig namnet Marina Abramovic inte speciellt mycket. Jag visste att hon var nån typ av konstnär som sysslade med performance (vet inget svenskt ord?). Bl a hade jag snappat upp från nåt kulturprogram att hon under en period suttit på ett museum i New York (MOMA?) och tittat folk (besökare på museet) i ögonen. Fem minuter för varje person tror jag det var. En närvarande konstnär.

Av det lilla jag kände till hade jag fått intrycket av att hon var en ganska svår och otillgänglig person. Eller jag kanske menar en person som det är svårt att förstå för att det är svårt att förstå hennes konst. Nu tror jag ganska mycket av min bild av Abramovic kommer från just konstvärlden, och andra verk jag upplevt på diverse museer. När man går runt bland videoinstallationerna på moderna museet (på Skeppsholmen i Stockholm) är det ibland inte helt lätt att förstå vad som menas. Och det är meningen och helt i sin ordning.

Just därför var det kul, men i efterhand ändå inte överraskande, att Abramovic kändes som en lättsam och rolig person med bägge fötterna på jorden (eller i leran…). Konst är ju konst (och konstig) men alla kan ju inte vara konstiga hela tiden. Då är ju till slut inget konstigt.

Nåväl. Vad handlar den här dokumentären om? Ja, rent ytligt får vi se Abramovic åka till Brasilien (tydligen ett favoritland) för att där ta del av diverse spirituella ritualer. Och då menar jag inte bara som åskådare utan att hon verkligen är en aktiv deltagare.

The Space in Between: Marina Abramovic and Brazil inleds med ett besök hos en helare, en person som sägs kunna utföra operationer med bara händerna och en enkel liten kniv. Jag trodde att filmen i princip bara skulle fokusera på den här mannen och hans verksamhet men det visade sig bara vara det första stoppet bland många på Abramovics, både kroppsliga och andliga (nähä!), resa.

Jag måste bara stanna lite vid den här helaren. Filmen gick ut hårt måste jag säga. Samtliga i publiken på biografen Zita ryckte till och stönade när helaren plötsligt körde upp en sax i näsan på en av sina ”kunder”. Jag vet inte riktigt vad det var han grävde efter där men det såg inte trevligt ut. Dessutom fick vi se en ögonoperation där helaren skrapade med en kniv mitt på ögat för att lätta på trycket inne i ögat (om jag förstod saken rätt). Jag satt och vred mig i min biofåtölj.

Som sagt, helaren var bara ett stopp på vägen. Abramovic besökte en rad andra sällskap för delta i deras ritualer. Här kan jag tycka att det faktiskt blev lite av en löpande band-känsla. Jag kom att tänka på Morgan Spurlock och hans dokumentära stil där han prövar på olika saker och sätter sig själv i fokus. Skillnaden är ändå att Abramovic verkligen går in för det hon gör fullt ut och utan att på nåt sätt driva med ritualerna. (Religiösa institutioner gillar hon inte, men spirituella ritualer är nåt annat.) Ändå hade jag velat se mer och veta mer om just helaren.

Fyra favoritbesök: 1. Det hos en kvinna som upplevde att nån annan tog över hennes kropp när hon lagade mat (god mat som det såg ut). 2. Den över 100 år gamla kvinnan som med inlevelse berättade hur hon levde livet (och dessutom ständigt avbröt tolken). 3. En märklig sekvens då Abramovic dricker nån typ av indiansk (?) dryck och upplever ett akut illamående blandat med hallucinationer. 4. När Abramovic blir insmord i lera hos en naturguru och sen blir avsköljd för att därefter knäcka två ägg med händerna som en form av rening. Ett ägg visade sig vara väldigt svårknäckt.

En sak värd att nämna är att filmen inte är regisserad av Abramovic själv. Nej, istället är det en man vid namn Marco Del Fiol (härligt namn). Så det kanske är han jag ska skylla på när det gäller filmens försök att knyta ihop det vi får se under Abramovics resa med delar av hennes konst. Några år efter sin resa håller hon en konstutställning i São Paulo. Folk (besökare på museet antar jag) går omkring med hörselskydd och lyssnar istället på energi från kvartskristaller. Nej, här tyckte jag det mest blev segt och jag såg ingen tydlig koppling till resten av filmen.

I slutändan tycker jag ändå det är en fascinerande dokumentär om en fascinerande person som är väl värd att se när den kommer på SVT Play.

Om visningen: Det här var den andra filmen vi såg under filmspanarnas mastodontlördag. Henke, Sofia och jag fick nu sällskap av Cecilia (trevligt!). Visningen var mysig. Jag tyckte det var lite kul att hela publiken då och då muntligt och fysiskt levde sig med i filmen. Förutom vid scenerna hos helaren så utstötte stora delar av publiken ett fascinerat/förvånat ”hmmm” när vi fick höra åldern på den gamla damen som ständigt avbröt tolken. 115 år gammal blev kruttanten.

Kändisspotting: Filmmakaren Suzanne Osten gled in i salongen i långt silvrigt hår och en matchande elegant röd stickad basker (som hon tog av efter halva filmen) tillsammans med en väninna som filmade henne. Kanske gör filmspanarna en cameo då vi satt på raden bakom?

Andra texter om filmen:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord