#SFF16: The Fury of a Patient Man (2016)

Som vanligt konstaterar jag att det är optimalt att veta så lite som möjligt om en film innan man ser den. I fallet The Fury of a Patient Man så visste jag att det var en spanskt thriller. That’s it.

När det gäller handlingen så kan jag väl säga så mycket som att det handlar om hämnd, om tålamod, om händelser (ett rån som gick snett) som ägde rum för länge sen men som fortfarande inte är glömda utan ligger och pyr, liksom blomfrön som bara behöver några droppar regn för att skjuta skott (ehe).

Länge är filmen ett mysterium. Vad har hänt? Vem har gjort vad? Varför är huvudpersonen ute efter hämnd? Huvudpersonen är för övrigt ett mysterium i sig som karaktär. Han uttrycker i princip aldrig några känslor utan går omkring som en robot. Han deltar visserligen i en del sociala aktiviteter med personer i sin omgivning, men han gör det aldrig helhjärtat utan hans tankar verkar alltid vara någon annanstans. Ja, de (tankarna) är givetvis fokuserad på en sak: hämnd.

Känslan i filmen är för mig europeisk (doh, ja, det är spansk film, pucko!). Det är ganska skitigt foto med digital grynig bild. Skådisarna är inte några fotomodeller direkt. Tagningarna är ganska långa, helt utan musik som jag minns det. Stämningen är ofta tryckt eller tät (framförallt mot slutet). Det finns inget flashigt över filmen. Det våld som förekommer är skildrat rakt upp och ner helt utan nån Tarantino-coolhet.

Trots allt det dystra, våldsamma, och den misärliknande stämningen så förekommer det ändå plötsliga inslag av udda humor. Ibland fick jag en känsla av quirky Wes Anderson-humor. Mycket märkligt. Humorn, som är av den svarta sorten, kommer sig av den situation som två av rollfigurerna befinner sig i efter ungefär halva filmen. Den ena är ute efter hämnd och den andra är tvingad att hjälpa till.

Jag gillade Tarde para la ira som den heter på originalspanska, vilket översatt till svenska blir ”Sen till vrede” ungefär. Ibland kände jag att den påminde om Relatos salvajes, den argentinska antologifilmen som delvis har samma svarta humor om än med en betydligt vildare stil. Det blir en stabil trea till The Fury of a Patient Man. Om den hade varit lite mer intressant direkt från start så hade nog betyget kunnat bli högre. Ja, den allra första scenen (en enda lång tagning) var riktigt bra men sen var det lite segt ett tag när handlingen skulle byggas upp.

Om visningen: Det här var den sista visningen på festivalen för min del. Efter kaoset på Skandia i samband med Your Name tog vi en promenad mot biografen Victoria via Gamla Stan och Mosebacke. I foajén hörde jag en del spanskt prat vilket inte var förvånande då det var just en spansk film vi skulle se. Visningen avlöpte i princip helt problemfritt. Trots att filmen är dyster, mörk och så långt från en må-bra-film man kan komma så hördes det ändå då och då en del skratt i salongen. Ja, som jag konstaterade i min text ovan så fanns det faktiskt udda inslag av svart humor.

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för i år!