2 x Iron Man

24 april, 2012 7 kommentarer

Som förberedelse inför helgen då det blir The Avengers på bio så tänkte jag det kunde passa med recensioner på de filmer som ingår Marvels filmiska universum. Sen tidigare kan ni läsa om The Incredible Hulk och Thor och nu är det dags för två kortrecensioner av filmerna om mannen av järn och imorgon kommer en recension av Captain America: The First Avenger.



Titel: Iron Man
Regi: Jon Favreau
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Iron Man är actionfilm med Robert Downey Jr. som den cyniske vapenmiljardären Tony Stark som efter att ha blivit tillfångatagen av terrorister blir omvänd och plötsligt vill rädda världen, med hjälp av vapen förstås men på rätt sätt. Filmen är underhållande och perfekt när man är sugen på en actionfilm och vill sega lite i soffan efter jobbet. Det var kul att se Jeff Bridges i en skurkroll. Nej, det är ingen spoiler att Bridges är skurk, det är uppenbart från första rutan. Trots den kala frisyren såg jag ändå The Dude framför mig, haha. Downey Jr. har en lätthet i sitt spel och sina repliker. Det bara flyter lätt ur honom med precis rätt touch av cynism. Historien är lite osammanhängande. Scener staplas lite på varandra utan tanke ibland. Slutet är aningen segt, med långdragen och obligatorisk slutstrid mellan hjälte och skurk.

3/5


Titel: Iron Man 2
Regi: Jon Favreau
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nä, tyvärr. Det här var en dussinfilm från filmfabriken i Hollywood. Eller ja, kanske är den lite annorlunda eftersom den känns aningen mer seriös än andra filmer i samma genre. I vilket fall så är den stentråkig. Tony Stark (Robert Downey Jr.) och Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) gnabbas med varandra i scener som tycks pågå i en evighet men som inte kommer nån vart. Stark snackar en väldig massa och är ibland coolt cynisk men handlingen som helhet är fantastiskt förvirrad (för mig). Det finns ingen riktig grundstory. Vad handlar filmen egentligen om? Allt tramsas ihop till en enda förvirrad röra. Den enda karaktär som är riktigt bra är den som görs av Mickey Rourke. Det är konstigt, efter att ha sett The Wrestler så framkallar Rourke varje gång jag ser honom samma känslor som när jag såg Aronofskys film om den avdankade wrestlern: en sorg över den tid som varit och som aldrig kommer igen. Det är nåt med Rourkes ansikte som gör detta. Fascinerande. Sam Rockwell är underhållande. Scarlett Johansson är alltid trevlig att se (på).

2/5

PS. Kul med musik av Beastie Boys när Stark sitter i jättemunken. Eftersom jag är ett långtida fan så noterade jag direkt att det var Beastie när låten började.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Betyg 3, Film, Musik, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Final Cut

23 april, 2012 6 kommentarer


Titel: The Final Cut
Regi: Omar Naim
År: 2004
IMDb | Filmtipset

En vanlig vardagkväll mitt i veckan så bläddrade jag bland science fiction-filmerna som fanns att tillgå på Headweb. Då stötte jag på The Final Cut som jag kände kunde vara en film som tilltalade mig. I en nära framtid (som det brukar heta) kan människor få en sorts implantat inopererade, t.o.m. ett foster kan få det inopererat om jag förstått handlingen rätt. Dessa implantat gör att en person hela liv spelas in som en film där kameran är personens ögon. När man sen dör så har man möjligheten att sätta samman en sorts best of-film, ett s.k. rememory, som visas på en begravningsceremoni.

Det är här som Robin Williams kliver in i handlingen. Williams spelar nämligen en klippare (cutter) med ansvar för att klippa ihop rememory-filmen. Som ni förstår så krävs det en viss finkänslighet för att kunna göra det här jobbet och Williams är den bästa i sitt gebit. När det ska göras en film för en person som kanske inte varit Guds bästa barn så finns det ju en hel del mörka familjehemligheter som familjen inte vill ska komma fram i ljuset. Givetvis får Williams uppdraget att göra en film för en sån person, grundaren till företaget som ligger bakom tekniken och affärsidén visar det sig dessutom.

Hehe, ja, jag måste direkt säga att den där affärsidén inte känns helt realistisk. Vem i helvete skulle vilja ha hela sitt liv inspelat på band som lagras hos nåt företag som sen ansvarar för att klippa ihop det till film när man dör. Mycket märkligt måste jag säga. I filmen verkar det dock populärt även om det förstås finns motståndare. Alla som har fått ett implantat vet inte alltid om det men när ett barn fyller 18 år så det god sed att tala om det för sitt barn. Den där motståndsrörelsen består av barn som inte vill veta av sitt implantat. För att hindra inspelningen så kan man tatuera sig med en sorts elektrisk störningsfärg. Därför ser rörelsens medlemmar ut som maorier ungefär.

Mja, temat tilltalade mig men jag vet inte. Filmen funkar inte, tyvärr. Man har inte fått till handlingen alls. Det finns liksom två handlingar. Huvudhandlingen är egentligen att Williams plågas av ett barndomsminne. När en person från det minnet dyker upp i den film han klipper ihop så blir han besatt av hitta personen. Den andra handlingen är att den där företagsledaren givetvis har en del mörka hemligheter som inte får komma ut och Williams får problem med personer som vill få tag i filmen.

Jag tänkte direkt på One Hour Photo där Williams har en likartad roll. Där jobbar han i en fotobutik med att framkalla foton och blir besatt av en familj och även där är han en ensam man som liksom vill göra världen så att den ser ut som han vill. Williams passar i den här typen av roller. Det finns nåt lite obehagligt över honom, och frågan är om inte det obehagliga även finns i en film som Döda poeters sällskap. Det är nåt med hans uttryck, tillbakadraget och ryckigt på samma gång.

Jo, just det, Mina Sorvino är med också i en helt meningslös roll. Även Jim Caviezel är med i en ungefär lika meningslös roll. Nej, jag vet inte, filmen rinner helt ut i sanden. Det blir nästan fånigt. Åtminstone blir det ointressant. Dessutom är förutsättningen för hela filmen, det där implantatet, helt orimlig. Visst, man kan dra paralleller till övervakningssamhället och här är det övervakning in absurdum. Tyvärr blev filmen helt ospännande efter ett tag och slutet var bara ett jaså.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

10 april, 2012 13 kommentarer


Titel: Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet
Regi: Steven Spielberg
År: 2011
IMDb | Filmtipset

När jag var liten var Tintin en favorit. Jag läste både serierna och lyssnade på skivorna med Tomas Bolme som Tintin. När jag hörde talas om att Steven Spielberg och Peter Jackson skulle göra film om den unge barnlike reportern så blev jag inte så begeistrad. De bilder jag sett från filmen gav mig inte den där Tintin-känslan utan de kändes sterila. Dessutom är jag inte speciellt förtjust i mocap-tekniken så själva rörelseanimeringen var inget som lockade heller, även om det nu var ”mästaren” Andy Serkis som skulle göra Kapten Haddock. Nåväl, jag skulle väl ändå få ett trevligt matinéäventyr i alla fall.

Nu är det möjligt att det faktum att jag var bakis och hade flugit hem ifrån Amsterdam samma dag påverkade hur jag uppfattade filmen, haha… men jag tyckte faktiskt den var ganska tråkig. Nånstans när Tintin och Haddock var i öknen så började jag nicka till. Nu har inte historien en enda död punkt, det är action från start till mål, och kanske är det en av anledningarna till att den känns lite tråkig. Jag tyckte även skurken kändes blek. Var det Daniel Craig som gjorde hans röst? Inte speciellt bra om så var fallet.

Ett stort problem jag har med den här typen av animerade filmer där man gör eller försöker göra detaljerade ansikten är att människorna ser ut som själlösa robotkloner. Jag blir nästan rädd för dem och finner dem obehagliga, och det gäller inte minst Tintin själv. Han ser ut som en Haley Joel Osment-kopia som tagen ur Spielbergs egna rulle AI. Nä, då föredrar jag den betydligt mindre detaljerade stilen, då det gäller mänskliga varelser, som används i t ex anime.

2/5

PS. Och Snowy? Puh-leeze.

Arkiverad under Action, Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Warrior’s Way

5 april, 2012 7 kommentarer

Titel: The Warrior’s Way
Regi: Sngmoo Lee
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Warrior’s Way är en äkta cgi-film. Inte ett enda ting i filmen är på riktigt. Alla miljöer är datorskapade och scenerna är filmade med bluescreen. Även om man lyckas med att skapa miljöerna hyfsat så ger det hela en viss kall känsla så långt från mustigheten i säg Crouching Tiger Hidden Dragon eller den första Indiana Jones-filmen. När man dessutom vid åtminstone två tillfällen misslyckas med att måla över den blå duken så ser det bara för taskigt ut. Om jag levde i nån sorts illusion att det hela inte var inspelat i en gigantisk blå studio så bröts den tvärt när det plötsligt dyker upp två blå stenar (eller vad det nu är) ute i öknen. Se bilderna efter betyget för bildbevis!

Geoffrey Rush är faktiskt med i den här usla rullen. Han spelar, på den lägsta tänkbara växeln, en alkad gammal prickskytt som tvingas gräva upp sina begravda gevär för att skydda den lilla cirkusstaden. Till staden har en kinesisk martial arts-krigare kommit, ja i själva verket är han den bästa svärdsvingaren i hela världen. Han jagas av sin egen klan efter att ha skonat ett barn från fiendeklanen. Han insåg plötsligt att det fanns bättre saker att göra i livet än hugga huvudet av folk.

I byn finns också snyggingen Kate Bosworth. Hon är så där fånigt smutssminkad där man ser att det förmodligen kostade en förmögenhet att få till de där smutsiga stråken i ansiktet. Nja, hela filmen ger en väldigt konstgjord och kall känsla. Den är inte bra helt enkelt.

En annan sak som jag snart inte har nåt tålamod kvar för är detta eviga cgi-blodet som ploppar fram när nån huggs eller skjuts ihjäl. I början av filmen är det en fullständig orgie i rött datoranimerat blod. Snälla, kan ni sluta med detta ofog. Jag är inte nån expert på mänsklig anatomi/biologi men jag har svårt att tro att det uppstår ett moln från en stor sprayflaska fylld med hallonsaft när man får ett svärdshugg. Det kanske funkade på Kurosawas tid men inte nu.

2-/5

Här har ni bildrutorna där jag upptäckte att man missat att måla över det blå. Klicka på bilderna för större versioner.

Finn ett blått fel

Finn ett blått fel till

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Hellraiser

4 april, 2012 16 kommentarer


Titel: Hellraiser
Regi: Clive Barker
År: 1987
IMDb | Filmtipset

För några år sen kollade jag igenom de klassiska amerikanska skräckfilmerna A Nightmare on Elm Street, Halloween, Friday the 13th och The Evil Dead och Romeros första zombietrilogi. Två filmer som återstår är väl The Texas Chain Saw Massacre och Hellraiser. Nu har jag sett den sistnämnda.

En man, Frank (Sean Chapman), köper en mystisk kub av en kines i en fjärran stad. Senare, nånstans i England, uppe på vinden i en stor villa, använder Frank kuben som är en sorts variant på Rubiks kub. Skillnaden är att när man löser den så öppnas en portal till en annan dimension. En dimension som bl a bebos av en viss Pinhead (Doug Bradley). Jag vet inte vad Frank hade tänkt sig skulle hända men det blir inte trevligt för Frank kan jag väl säga. Hans kropp slits itu av järnkrokar och han fastnar i Pinheads dimension.

En tid senare flyttar Franks bror Larry (Andrew Robinson, Elim Garak i Star Trek: Deep Space Nine, yay!) in tillsammans med sin fru Julia (Clare Higgins). När man ska flytta in en soffa så råkar Larry skära sig. Hans blod droppar ner på golvet på den vind där Frank försvann vilket gör att Frank på nåt sätt väcks till liv. Hans kropp materialiseras igen men inte fullständigt utan han ser ut ungefär som Kevin Bacon gör när han kommit halvvägs på väg till osynlighet i Hollow Man. Pretty disgusting med andra ord.

Nja, det är ingen bra film. En sak jag blev lite förvånad över var att jag gillade 80-talskänslan. Det är nåt med kläderna och miljöerna som kändes underhållande. Jag gillar Clare Higgins i fullkomligt horribel frisyr och smink. Det bara skriker 80-tal. Underhållande som sagt. Men jag kan inte bortse från faktumet att det aldrig är skrämmande, inte det minsta skrämmande. Snarare är det lite töntigt ibland. Cenobiterna är dock roliga och hade kanske kunnat vara med mer. Eller så hade man ledsnat på dem då.

2+/5

Claire Higgins i en skön pose.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

TRON

1 april, 2012 10 kommentarer

Titel: TRON
Regi: Steven Lisberger
År: 1982
IMDb | Filmtipset

TRace ON. När TRON: Legacy kom så såg jag den bio, och det var verkligen en film som man skulle se på bio. Jag funderade även på att se 80-talsfilmen innan som uppvärmning men det blev av först nu. Jag vet att jag hade sett originalet, eller vad man nu ska kalla den, tidigare men jag mindes inte mycket förutom de datoranimerade miljöerna.

Jeff Bridges gör spelprogrammeraren Kevin Flynn som efter att ha blivit uppsagd från storbolaget ENCOM försöker hacka in sig på företagets datorer för att bevisa att de har snott hans idéer. Framförallt anklagar Flynn den inte lika skickliga men listige elakprogrammeraren Ed Dillinger (David Warner). Lyckas Flynn hacka sig in? Hehe, ja, bokstavligen!

Filmen har en skön stil men är tråkig. Datormiljöerna är trista. Jag gillade faktiskt de verkliga glassiga 80-talsmiljöerna mer än de som utspelas inne i datorn. Detta är kanske inte så konstigt då datoranimeringarna är ganska kackiga. För sin tid kan det kanske ha varit coolt. Men efter att ha sett TRON: Legacy på bio så står sig den här filmen slätt. Den vinner ju när det gäller kultfaktor men det gör inte att det blir en bättre film för mig. Det var kul att se Bruce Boxleitner och även den kvinnliga huvudrollen Cindy Morgan, har hon varit med i nånting mer?

Här har man utnyttjat det roliga i att skådisar dyker upp som andra rollfigurer i form av program inne i datormiljön. Det var man lite dålig på i Legacy. En hel del är alltså bra men som helhet är filmen för seg. När det begav sig kan säkert datoranimationerna ha lockat i sig men för att det ska funka när man ser filmen idag så måste storyn vara bättre. Jag gillar ändå att det är en sorts roadmovie/äventyrsfilm inne i datorn. Det hade kunnat vara lite fler datorreferenser även om det förekommer en del, TRON, RAM och så biten som är digital och bara kan svara ja eller nej. TRace OFF.

2+/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

Real Steel

29 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Real Steel
Regi: Shawn Levy
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag satt på planet från London till Montréal med dryga sju timmars flygning framför mig. Maten hade serverats och jag hade läst en timme i Jan Guillous Tempelriddaren. I stolsryggen framför mig fanns det liten display med pekskärm där man kunde välja bland ett gäng filmer. Jag ville se en lättsam film med inte alltför avancerad handling, en film som jag kanske inte trodde skulle vara bra. Om jag ska se en bra film, eller en film som jag tror ska vara bra åtminstone, så vill jag helst se den i en bra miljö. Jag valde robotboxningsfilmen Real Steel!

Hugh Jackman (kanske lite överraskande) gör huvudrollen som avdankade f.d. boxaren Charlie. I den nära framtid som filmen utspelas i så har vanlig mänsklig boxning ersatts av robotboxning. Istället för människor som pucklar på varandra så är det stora stålmonster som svingar sina nävar fjärrstyrda av sina mänskliga ”förare”.

Charlie är en ganska misslyckad figur som försöker göra karriär i botboxningsbranschen. Men så faller plötsligt hans för honom själv okände 11-årige son ner i knät på honom. Motvilligt får sonen följa med när Charlie ska försöka vinna några matcher. Av mer eller mindre en slump så börjar Charlie och hans son att samarbeta. Sonen har spelat boxningsspel (datorspel alltså) och är klurig och Charlie… ja, han har ju boxats.

Oj, en ganska typisk Disneyproducerad snygg sörja var det här. Ja, eller det kanske inte var Disney som producerade men det känns så. Vi får en slemmig pappa-son-historia där Charlie först säljer sin son för pengar men som sen plötsligt inser att han nog gjorde fel. No shit, Sherlock. Förutom slemmigt sirapsdrama får vi den vanliga underdog-historien som är så populär inom främst amerikansk sportfilm. Men trots att det är gjort efter mall så är det ju svårt att låta sig ryckas med. Fast jag lyckades motså ganska bra, haha.

Vad vi även får är en film i stil med Transformers. Robotboxarna påminner inte lite om Transformers-light. Och riktigt corny, precis som ofta i Transformers, blir det när sonen liksom bondar med sin nya pappa… nej, jag menar inte Charlie utan roboten Atom som sonen hittar.

De onda i filmen representeras dels av sonens morföräldrar, där den ena parten spelas av Hope Davies av alla (jag tänker alltid på About Schmidt eller American Splendor när jag ser henne). De andra elakingarna i filmen är teamet bakom botboxaren Zeus. Här vi finner vi en japansk robotprogrammerare och en ryskbrytande supersnygg men iskall manager spelad av fotomodellryskan Olga… wait for it… Fonda. Efter som de är ifrån Ryssland respektive Japan så har de givetvis ingen kämpaglöd utan litar helt på sina fuskiga knep. Jag vet inte, sånt här funkade i Rocky IV men inte nu.

Nej, trots att i princip vilken film som helst borde liva upp en seg Atlantflygning så kraschar Real Steel ganska hårt.

2-/5

Andra filmbloggare som har sett Real Steel är Flmr som tyckte den var charmig, Fiffi som satte fingret på en sak: nämligen att den är skittråkig att skriva och läsa om… ah, jag tar tillbaka det där med att läsa om. Filmitch som fick en sirapsöverdos av filmen skrev nämligen en riktigt underhållande text om detta sötsliskiga sportactiondrama.

Och förresten, lite research visade att det var Disney som låg bakom filmen. Touchstone Pictures som är ett av Disneys fyra filmbolag producerar Real Steel.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Boxning, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Underworld: Awakening

23 februari, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Underworld: Awakening
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag att en recension av Underworld: Awakening skulle komma på lördag. Men jag kunde inte hålla mig så den kommer redan nu.

En sak jag upptäckte under mitt besök i Montréal och staten Québec var att det var franska som gällde. I Montréal fanns det en biograf i downtown där det visades engelskspråkiga filmer på just engelska. På gångavstånd från det hotell som jag bodde på ute i förorten Brossard så fanns en stor filmstad där det gick en radda filmer — dubbade på franska. Det visade sig ändå att en och endast en film faktiskt gick på originalspråket engelska och av en slump så var det en film med svenskkoppling. Regissörer var nämligen det svenska tag teamet som bl a gjort den suveräna tv-serien De drabbade plus actionmysteriethrillern Storm. Vilka pratar jag om? Jo, givetvis Måns Mårlind och Björn Stein. Och vilken var filmen? Underworld: Awakening, den fjärde filmen i vampyrserien med Kate Beckinsale i huvudrollen som vampyrtjejen som kan vistas i solsken.

En nyhet som man infört i Kanada i ett försök att locka/lura fler till biograferna är nåt man kallar UltraAVX. Vad betyder det? Haha, jo, AVX står för Audio Visual Experience och Ultra antyder att det ska vara en alldeles extra speciell upplevelse. Med andra ord betyder det att det är bra bild och bra ljud. That’s it, typ! Plus att man i Kanada gör en grej av att det är… reserverade platser. Dessutom gick just Underworld: Awakening även i 3D. Hurra. Ok, det ska väl erkännas: det var väldigt bra ljud och bild. Och en liten udda grej var att stolen var en sorts gungstol som sviktade. Jag såg filmen en torsdagskväll i en gigantisk salong tillsammans med typ fem andra. Jag antar att Montréal-borna föredrar fransk dubbning.

3D kan vi glömma i det här fallet, och de flesta andra fall känns det som. Det var inget som gjorde filmen bättre, snarare tvärtom. Glasögonen känns hela tiden på näsan, man ser de svarta bågarna och så känns det som bilden blir lite för mörk. Nu ska väl sägas att jag endast sett en annan film i 3D (Avatar) och där funkade det bra. Men efter vad jag läst om hur andra upplever 3D så verkar det mest handla om irritation. I fallet Underworld: Awakening så känns det som en sorts slentrian-3D.

Ok, till själva filmen och dess handling. Utan att kolla upp vad jag tyckte om första delen i Underworld-serien så trodde jag att den åtminstone var en trea i min bok. Min minnesbild var att det var snygg vampyraction i en film som kom innan vi fick den inflation i vampyrfilmer som vi har nu. Nu letade jag upp min gamla recension och såg att det inte blev godkänt. Och mycket av det jag skrev om första filmen stämmer in även på vad jag tycker om Awakening.

För mig var det en ganska förvirrad historia då det var länge sen jag såg ettan. Dessutom hade jag inte sett del två eller tre i serien, där trean Underworld: Rise of the Lycans alltså är en prequel till den första filmen. Grundhistorien i samtliga filmer är att vampyrer och varulvar inte gillar varandra, de slåss. Ja, förutom vampyren Selene och varulven Michael förstås. Deras kärlek har i Underworld: Awakening gett upphov till dottern Eve. Haken är att Michael är död och att Eve och Selene har legat nedfrusna på ett labb i 12 år.

Tydligen går den här filmen riktigt bra i USA, den är tydligen nummer två på listan över de mest inkomstbringande filmerna under 2012 har jag förstått. Jag kan förstå det. Den är snygg, silvrigt snygg. Kate är snygg, hennes dräkt är tajt. Actionscenerna är hyfsat snygga även om de är tråkiga. Lite kul och udda är att Stephen Rea är med som ondskefull läkarforskare. Rea kommer för mig alltid att vara förknippad med The Crying Game.

Filmen känns som en upprepning av ettan. Vi får träffa på vampyrerna som bor i underjordiska slott. Chefsvampyren här nere spelas av Charles Dance, och då kommer jag direkt att tänka på Alien i kubik. Tanken är väl att Dance ska ge samma tyngd som Bill Nighy gjorde i ettan. Han lyckas inte riktigt även om jag gillar Dance.

Kul för Mårlind & Stein att de har lyckats med sin film. Själv tycker jag Shelter är en bättre film men förmodligen är jag i minoritet där. Det jag däremot kan säga med säkerhet det är att deras tv-serie De drabbade är ett riktigt guldkorn. Av nån sjuk anledning verkar det vara riktigt svårt att få tag på De drabbade på dvd. Det känns typiskt som en sån grej som nya tjänster på nätet kan satsa på. Jag skulle gladeligen betala en slant för att se om den serien. Nåväl, till Underworld: Awakening blir det en svag tvåa även om filmen förgyllde (eller försilvrade) en kväll i Montréal.

2-/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Underworld

23 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: Underworld
Regi: Len Wiseman
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Vampyrer och varulvar slåss om makten. Vampyrerna är sofistikerade och bor i slott medan varulvarna mest håller till i källare. Selene (Kate Beckinsale) är vampyr och tillhör de dödspatruller som dödar varulver (eller lykaner som de kallas här). Selene upptäcker i samband med en eldstrid att varulvarna verkar vara ute efter en helt vanlig människa, Michael (Scott Speedman). Varför? Ja, saker och ting visar sig inte riktigt vara som Selene har trott.

Det här hade kunnat vara ganska bra. Faktum är att jag tyckte det var snäppet bättre än jag trodde det skulle vara. Fotot, storyn och actionscenerna funkar bitvis. Tyvärr saknas känslan helt enligt mig. T ex så känns vampyrerna aldrig som vampyrer, allra minst Selene. Man får se hennes lite långa hörntänder och lysande ögon ibland men annars inget som får en att tro att hon skulle vara vampyr. Ok, hon kan hoppa från balkonger på tionde våningen och landa som en katt men det har liksom inget med vampyrer att göra. Eller? Hela den sorgliga känslan som jag tycker ska finnas (som i t ex Coppolas Dracula) som har att göra med att vampyrer är ”dömda” till evigt liv saknas.

Den där känslan jag pratar om är ersatt med högljudda vapenuppgörelser. Detta gör att jag tycker filmen är lite tråkig. Det finns ingen som helst humor, inte minsta lilla roliga kommentar för att lätta upp stämningen. Nej, det var gravallvarligt hela tiden. Lite ofrivilligt roligt blev det när en vampyr vid namn Viktor (Bill Nighy) skulle väckas upp. Behövdes verkligen alla de där slangarna?! Slutfajten fick mig att tänka på både Equilibrium och Kill Bill Vol. 1. Jag är inte odelat negativ till filmen. Jag gillar mytiska historier, om vampyrer, varulvar och dylika tingestar. Kulor med radioaktiv vätska (strålar ljus) mot vampyrer och kulor med flytande silver mot varulvar och såna saker är småkul. Det blir snudd på godkänt, men i slutändan ändå inte.

2+/5

PS. På lördag kommer en recension av Underworld: Awakening, del 4 i den här franchisen som har svensk biopremiär 16 mars.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Maltese Falcon

17 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta)
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb | Filmtipset

Detta är början på slutet på mitt noir-tema. Jag avslutar med två Bogart-filmer. Nästa fredag kommer en recension av The Big Sleep, en film som jag faktiskt har tänkt se om (halleluja!) då jag inte minns nånting från den förutom att jag gillade den. Riddarfalken från Malta väljer jag att inte se om då jag tydligen inte gillade den så rackarns mycket.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning). Kvinnan säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca, To Have and Have Not och The Big Sleep med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i Riddarfalken från Malta: han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i Riddarfalken från Malta tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde mig om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som, efter att först ha blivit nedslagen, återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor, som gjorde rollen, blir inte den fullfjädrade femme fatal som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan det tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för att ge filmen ett godkänt betyg.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →