Margin Call

13 september, 2012 2 kommentarer

Titel: Margin Call
Regi: J.C. Chandor
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Margin Call är en företagsthriller om den ekonomiska bubblan som sprack för några år sen. Den utspelas på ett icke namngivet företag som får representera nån av de investmentbanker, kanske främst Lehman Brothers, som fick stooooora problem när allt kom kraschande ner. Mellanchefen Eric (Stanley Tucci) är en av många som med omedelbar verkan får lämna firman under en massuppsägning. Innan han går lämnar han över ett usb-minne till unge Peter (Zachary Quinto), som så att säga jobbar på golvet med att köpa och sälja, med uppmaningen ”var försiktig!”. Peter jobbar med innehållet på stickan under kvällen och upptäcker oroväckande saker varefter skiten träffar luftkonditioneringen.

Filmen har en kall obehaglig stämning över sig. Den påminner om en film som Up in the Air, fast utan humorn. Speciellt så i början när en mindre armé med uppsägningskonsulter vandrar in på kontoret med sina listor, letar upp de utvalda ”medarbetarna”, avbryter dem i deras arbete med ”Jag är ledsen men vi behöver prata med dig”. Den repliken vill man iiiiinte höra.

Hmm, hur ska jag nu säga det här utan att säga det. Jag ska inte säga att jag känner igen mig, men miljöerna som filmen utspelar sig i och ämnena som den tar upp påminner mig indirekt om hur det ibland är på mitt eget jobb.

Filmen dryper av cynism och girighet. Vissa är värre än andra. Vissa döljer att de egentligen är rädda och undrar vad som pågår. Vissa vet att vad som än händer så är de en av de stora grabbarna och de kommer att klara sig. Vissa försöker klura vad de ska göra för att klara sig men i slutändan är det för sent, de är redan rökta.

Åh, jag gillar det här. Den påminner en del om både Michael Clayton och Moneyball. Dessa filmer utspelar sig i världar som jag inte har koll på men det blir ändå fruktansvärt intressant och spännande. Dialogen är tät, skådisarna briljerar. Jeremy Irons gör sin VD på ett kyligt sätt. I slutet av filmen håller han ett tal för sin medarbetare Sam (Kevin Spacey). Det är människans natur att agera som man gör. Det går inte att göra nåt åt. Vissa vinner, vissa förlorar. Så här har det alltid fungerat ända sen människan uppfann pengar, och så kommer det fortsätta fungera, det är varken fel, omoraliskt eller farligt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Deconstructing Harry

19 juni, 2012 5 kommentarer

Titel: Deconstructing Harry (Harry bit för bit)
Regi: Woody Allen
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Då tar vi upp Woody Allen-tråden igen och bjuder på en gammal recension av Allens version av Ingmar Bergmans Smultronstället. Min bloggarkollega Addepladde har för övrigt just nu Woody Allen i fokus. Läs mer här.

Harry Block är sexfixerad, otrogen och neurotisk, men framgångsrik som författare. Han skriver om sitt eget liv, och hänger ut släktingar och vänner vilket gör att han inte är speciellt omtyckt. Nu ska han få pris på sitt gamla universitet och ska köra bil dit. På vägen dit kidnappar han sin son och får sällskap med en hjärtsjuk man och en prostituerad. Under resan minns han händelser från sitt liv och vi får även se dessa scener, ibland i den form de tog sig när han skrev ner dem i bokform.

Den påminner en hel del i upplägget om Bergmans Smultronstället, som det sägs vara en sorts hyllning till. Jag tyckte den var rolig och jag skrattade en hel del. Woody Allens författare är en person som man inte kan låta bli att skratta åt. Han är så otroligt osympatisk och kläcker ur sig de mest hänsynslösa repliker man kan tänka sig. Roligt, roligt. Jag blev förvånad eftersom det inte lät som en höjdarrulle när jag läste vad den handlade om. Men Allen använder här, precis som i bl a Annie Hall och Mighty Aphrodite, fantasifulla lösningar i berättandet. Bl a får vi se Harry på besök i helvetet där Billy Crystal är en sorts djävul (inte så konstigt eftersom Crystals rollfigur, enligt Harry, stal hans flickvän).

I helvetet är det fullt med nakna damer och det spelas jazzmusik så det låter i och för sig som Allen skulle trivas där. Lite kul var att Richard Benjamin, från The Last of Sheila som jag såg nyligen, dök upp som karaktären Ken (egentligen Harry själv) från en av Harrys böcker. Ibland blev det lite snurrigt faktiskt med en skådis som spelade en riktig person och sen en annan skådis som spelade samma person fast då med annat namn i en scen ur en av Harrys böcker. Robin Williams gör en suddig cameo som en skådis som inte är fokuserad. Han kan helt enkelt inte bli skarp, vare sig i kamerabilden eller i verkliga livet. Roligt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Captain America: The First Avenger

25 april, 2012 8 kommentarer


Titel: Captain America: The First Avenger
Regi: Joe Johnston
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Captain America är en i raden av Marvel-filmatiseringar. Denna rad av serietidningsfilmer är väl tänkt att avslutas (ja, jag tycker nog det är dags nu?!) med The Avengers där alla våra hjältar sammanstrålar under ledning av Samuel L. Jackson för att slåss mot världens skurkar. Captain America utspelar sig under andra världskriget. Tyskland invaderar Polen och kriget bryter ut i Europa. USA har inte gått med i kriget än så länge men det känns som en tidsfråga. I New York försöker modige men sjukligt klene Steve Rogers (Chris Evans) att gå med i armén. Det går inte så bra för Steve och han får stanna hemma och istället blir det kompisen Bucky som åker till Europa.

Rogers ska dock få chansen. Utan att han riktigt själv förstår vad som pågår hamnar han i ett hemligt program där man försöker utveckla en supersoldat. Rogers förvandlas från klen sjukling till vältränad toppsoldat men det kanske viktigaste av allt, det har inte förändrats. Anledningen till att Rogers blev utvald är nämligen hans osjälviska mod. Hmm, varför tänker jag på en speciell reklamfilm? (Haha, snälla, det var inte sååå länge sen jag skrev det här men jag har lyckats glömma bort vilken reklamfilm jag syftar på, nån som kan hjälpa mig? Hmm, undrar om det är den där med den stora hunden som skyddar den lilla från regnet? ;))

Nåt som förvånade mig lite var att Rogers till en början bara utnyttjades som en sorts kringresande maskot i syfte att bygga upp den amerikanska stridsviljan. Efter ett tag ledsnar dock Rogers på detta, speciellt efter att bäste kompisen Bucky förmodas vara tillfångatagen eller dödad av nazisterna. Mot sig har Rogers, som nu förvandlats till Captain America, nazisternas vapenminister Johann Schmidt (Hugo Weaving). Denna Schmidt förvandlas även han — till supernaziskurken som vill ta över världen: Red Skull.

Jag har hört en del säga att Captain America skulle vara en torr film utan den humor som behövs. Hmm, ja, kanske är både filmen och Chris Evans en aning bleka just när det gäller humorbiten. Men jag tyckte det inte behövdes eftersom filmen har en ganska härlig matinéstämning. Jag gillar Red Skull-karaktären, hans vapen, hans storhetsvansinne. Även de miljöer han vistas är trevliga, som t ex hans vintriga bergsfort.

Nu har det gått nästan en månad sen jag såg filmen och jag måste säga att inte minns så himla mycket av det jag såg. Efer ett tag så blev den nog lite ointressant, ungefär som det brukar bli i såna här filmer när de går in i actionfasen. Men jag tyckte t ex den var bättre än Sky Captain and the World of Tomorrow, en film som den påminner om en hel del. Matinékänslan var bättre och mysigare i Captain America.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →