American Psycho (2000)

13 oktober, 2019 4 kommentarer

”Try getting a reservation at Dorsia now, you stupid fucking bastard!”

Mary Harron är en regissör som man inte har hört eller hör så mycket om. År 2000 gjorde hon den relativt uppmärksammade filmatiseringen av American Psycho men efter det försvann hon från filmscenen och har mest sysslat med att regissera tv. Jag undrar om det delvis beror på att hon är kvinna? Det är lite samma sak med exempelvis Patty Jenkins och Debra Granik. Varsin uppmärksammad film (Monster och Winter’s Bone) men sen blev det tyst. Nu är dock bägge dessa tillbaka med Wonder Woman respektive Leave No Trace. Kan man hoppas på en liknande comeback för Harron? Min text om American Psycho skrevs i mars 2004.

Det är kul att det är en kvinnlig regissör, Mary Harron, som ligger bakom den här filmatiseringen av Bret Easton Ellis roman med samma namn, en roman jag faktiskt har läst. Christian ”Bio.nu-älsklingen” Bale (min kommentar: Bio.nu var en filmsida vars forum jag hängde på när det begav sig och alla där gillade Bale) spelar Patrick Bateman, en ångestfylld Wall Street-yuppie som är besatt av att vara rätt. Det gäller kläder, hudlotion, musik, ID-kort, hippa restauranger, ja, allt som är viktigt i livet! Han har en fästmö (Reese Witherspoon) och han gillar att mörda hemlösa, horor, och andra yuppies som är mer rätt än vad han själv är.

Oj oj, jag gillade verkligen typ de första 45 minuterna av den här filmen. Då är det en klar fyra. Det var ju hur roligt som helst att se Bale glida runt i den ytliga världen bland restauranger, kreditkort och Huey Lewis and the News. Helt underbart var ju också när han skulle mörda den där fruktansvärt irriterande Paul Allen (Jared Leto) som hade finare ID-kort än stackars Bateman. Regnrock på, yxa fram, samtidigt som han ingående berättar om musiken som han spelar på sin svindyra stereo. Hehe, underbart. Oj, vad jag skrattade då.

Just dessa ovan nämnda musikrecensioner förekommer även i boken, och då bryts tillfälligt historien för att berätta om Genesis, Whitney Houston eller Huey Lewis. Kul att regissören Harron har integrerat detta på ett ganska smart sätt i filmen.

Mot slutet så spårar tyvärr filmen ur lite tyckte jag, eller snarare så tar den fel spår. När den försöker bli allvarlig (som jag tolkade det) så funkar det inte riktigt eftersom den känts som en absurd komedi fram tills dess. Jag tycker inte filmen lyckas knyta ihop säcken och komma fram till nån riktig poäng. Men den var ändå rolig, underhållande och sevärd.

Bale ser ruskigt vältränad ut (han måste ha gått på strikt diet) och passar perfekt in i rollen som yuppien som desperat vill passa in. Han lyckas perfekt med att gestalta detta genom sitt minspel, ansträngt ibland när han blir irriterad och med ett falskt dollargrin när det måste till. Bravo, Bale! Jag skulle gärna vilja se honom i en roll där han spelar lite mer vanlig, och inte hjärntvättad polis (Equilibrium) eller psykopat som här, för att se om han klarar det. (Min kommentar: ja, har vi fått se det? En normal Bale?!)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Home Again (2017)

13 oktober, 2017 2 kommentarer

Sockervadd. Rosa sockervadd, möjligen med nån typ av chilikaramellströssel ovanpå. Så skulle man väl kunna beskriva Home Again, eller Home Again – Kärleken flyttar in som den så fyndigt får heta i Sverige.

Vi träffar frånskilda Alice (Reese Witherspoon) som precis flyttat tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York tillsammans med sin numera f.d. man Austen (Michael Sheen).

Alices vänner ska givetvis, det ingår ju i genren, försöka hooka upp Alice med nya snubbar. Nu ska man ut på krogen och festa. Upp på hästen igen.

Under en av dessa utekvällar stöter gänget ihop med tre unga snubbar, knappt torra bakom öronen, som nästan är för trevliga och goa. Finns de verkligen på riktigt? Ja, i den här filmen. Kvällen slutar med efterfest hemma hos Alice, som nu bor i sin fars fancy villa med tillhörande gäststuga.

Alices pappa var en hyllad filmregissör, en sorts blandning av Woody Allen och John Cassavetes. När pappan gick bort ärvde Alice villan och allt som följde med i form av filmrelaterade prylar som gamla originalmanus och annat.

Efter den där efterfesten leder till det ena till det andra och de tre killarna har plötsligt flyttat in i gäststugan. Den utlösande faktorn är Alice mamma (Candice Bergen) samt det faktum att killarna är utblottade filmskapare som försöker förverkliga sin dröm i Hollywoods filmindustri.

Varför funkade den här filmen för mig? En anledning kan vara det där chilikaramellströsslet jag nämnde inledningsvis. Vad menade jag med det? Jo, filmen är söt som sockervadd. Allt är förhöjt som det ska vara, eller är, i en amerikansk romantisk komedi. Grejen med Home Again är att det här är så utstuderat förhöjt att den på så sätt lyfter sig över eller möjligen blinkar med sin egen genre. I det här fallet bryr jag mig inte om det är medvetet gjort eller inte eftersom resultatet var roande för mig.

En annan anledning till mitt gillande kan vara att jag såg Home Again under Malmö Filmdagar, vid precis rätt tillfälle efter att ha genomlidit, men även njutit av, ett antal ångestframkallande filmer. Home Again kändes som en lisa för själen just i detta då.

Home Again är fylld till bredden med mysiga montage där rollfigurerna har kul utan att man hör vad de säger när de festar på krogen eller äter middag och sippar rosévin utomhus i det varma skenet från en perfekt trädgårdsbelysning och allt är så där perfekt att det bara är för bra.

Uppskattar du de klassiska greppen från romantiska komedier? Då kommer du att älska Home Again. Jag tror banne mig filmen kryssar av alla? Skillnaden jämfört med många andra filmer i samma genre är att allt, som sagt, är förhöjt. I själva verket är det som om man har tagit den där sockervadden och kört in den i en varm ugn under högt tryck (sintring) och sen fått fram en romcom-karamell med hög densitet men som ändå är helt tom på innehåll.

Jag ser även Home Again som ett sätt för Reese Witherspoon att dra in pengar så att hon kan fortsätta agera producent för filmer och tv-serier som Wild, Gone Girl och Big Little Lies. Gott så.

Mina slutord tar jag från min spontantweet efter att ha sett filmen nere i Malmö: Home Again med Reese Whiterspoon är nästan en genre i sig. Gullgulligullgull blandat med sötmontage och tre killar från snäll-town.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioHome Again har premiär idag fredag och jag kan garantera att du inte kommer ha tråkigt om du går och ser den. Dra med ett helt kompisgäng vettja!

Andra som tycker till om filmen: Har du inte sett den?-Carl, Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Uppskattar de den här sockervadden eller får de kväljningar?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inherent Vice (2014)

11 april, 2015 12 kommentarer

Inherent Vice

Det kom ett mail från min torsdagsbiokompis Anders. Han hade sett att en film som baserades på en bok av hans favoritförfattare skulle komma upp på bio. Författaren heter Thomas Pynchon. Boken och filmen heter Inherent Vice. Eftersom min favoritregissör heter Paul Thomas Anderson kändes detta som en match made in heaven. Det kunde ju bara inte gå fel. Eller?

Efter visningen, som ägde rum på den mysiga biografen Sture, så var Anders väldigt nöjd. Boken är tydligen en sån där bok som anses ofilmbar, vilket förmodligen gäller de flesta av Pynchons verk. Av det jag fick höra från Anders så handlar det om totalt utflippade historier där 90% av en text kan bestå av en bisats. Enligt Anders hade PTA fångat känslan i boken väldigt bra och fått med det som ska vara med och skurit bort det som kunde skäras bort.

För mig är Inherent Vice tyvärr PTA:s sämsta film. Jag vet inte om jag var extra trött just den här kvällen, men jag hade svårt att fokusera på filmen. I salongen var det varmt och sen fick jag dessutom nån sorts kramp, som att myror kröp omkring i ena foten. En tusen nålar-känsla liksom.

Joaquin Phoenix är mycket bra, där har jag inga klagomål. Phoenix är ett fenomen, ett fenomen som jag dessutom inte blir riktigt klok på. Han är sig ofta totalt olik från film till film. Att det är samma skådis som gjorde Her eller The Master är svårt att tro. Här är han en gräsrökande privatdeckare som glider runt i L.A. och frågar folk om de vet vad som har hänt med hans f.d. flickvän som försvunnit.

Nej, tyvärr. Det blev aldrig spännande eller roligt. Det var mest flummigt och gick runt i cirklar och ledde ingenstans för mig. Det snackas en massa men det kändes mest som tomt prat. Detta är givetvis en del av poängen, antar jag. Mm, det känns nästan som att PTA har försökt leka bröderna Coen men misslyckats. Jag får även lite Where the Buffalo Roam-vibbar och det är inga bra vibbar.

Jag vet inte, men PTA ska kanske hålla sig till egenskrivna manus från scratch och inte basera det på andras material. Nu var väl i och för sig There Will Be Blood baserad på romanen Oil!, men väldigt löst har jag förstått.

Josh Brolin var också sevärd i filmen. Han har korta armar och ett stort huvud i förhållande till resten av sin kropp.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Wild (2014)

2 december, 2014 4 kommentarer

sff_logoSista filmen ut för min del under årets festival blev inte ett coming of age-drama utan istället ett ”hitta sig själv”-drama med Reese Witherspoon i huvudrollen. Det handlar alltså om en trasig person kämpar med att få ihop sitt liv, att bli hel igen, att hitta sig själv. Som så ofta nu för tiden så är det förstås baserat på verkliga händelser. Reese spelar Cheryl Strayed som 1995 beslutade sig för att ensam vandra i 100 dagar längs leden Pacific Crest Trail, dvs från mexikanska gränsen i söder och sen norrut mot Kanada längs med bergskedjan Sierra Nevada.

Varför gör hon detta är ju då är ju frågan man ställer sig? Ja, för Cherly var det ett sätt att hitta sig själv efter att ha hamnat i en ond cirkel med sex- och heroinmissbruk. Cheryls mamma, som i filmen spelas av Laura Dern, dör när Cheryl är 22, och efter det går det mesta utför för Cheryl. Efter att ha nått någon sorts botten hittar hon av mer eller mindre av en slump en bok om Pacific Crest Trail och beslutar sig helt enkelt för att vandra den. Det kan ju inte bli sämre, liksom, förutom litet ont i fötterna kanske.

Visst är det lustigt hur filmer ofta kommer i par? Tidigare har vi bl a sett Armageddon/Deep Impact, Dante’s Peak/Volcano och Capote/Infamous för att dra tre exempel. Wild är en film som ingår i ytterligare ett sånt par. Tidigare i år såg vi nämligen en liknande biografifilm, Tracks, om en ung australiensisk kvinna som beslutade sig för att vandra från mitten av Australien till indiska oceanen… för att hitta sig själv.

Wild är annorlunda jämfört med Tracks. Wild blandar scener från Cheryls vandring med återblickar från hennes tidigare liv. Vi får på ett helt annat sätt en förklaring, i någon mening i alla fall, till varför hon vill ge sig ut på sin vandring. När det gällde Tracks så var anledningen väldigt luddig. För Cheryl handlade det helt enkelt om överlevnad.

Wild

Men. Det gör inte Wild till en bättre film, tyvärr. Regissören heter Jean-Marc Vallée och precis som i hans förra film, Dallas Buyers Club, får vi imponerande skådespelarinsatser i huvudrollerna. Någonting gör ändå att jag inte dras in i fílmen fullt ut.

Jag känner att Wild varken blir en spännande äventyrsfilm eller ett spännande drama. Problemet är att Cheryl ska hitta sig och förlösas men hur ska man gestalta det? I filmens återblickar har Cheryl det för jävligt men någon uppgörelse eller en vändpunkt tycker jag aldrig vi får.

Under vandringen händer egentligen inte så mycket. Cheryl har för trånga kängor, hon ser en (slarvigt datoranimerad) räv, hon vadar i en älv och blir blöt. Men hon går ju på markerad led som det är tänkt att man ska vandra på, så inget ska ju gå fel. I slutet av filmen är hon ”framme” och uppenbarligen har hon hittat sig själv. Bra för henne, men jag blev liksom inte berörd.

Dessutom tyckte jag det fanns en del lökiga scener där Vallée gjorde krystade kopplingar mellan det som händer under vandringen och Cheryls tidigare liv.

Reese Witherspoon är riktigt bra. Med tanke på en del ”vågade” scener kan man undra om det här kanske är hennes försök att göra vad Halle Berry gjorde i Monster’s Ball? Fast Reese har ju redan vunnit en Oscar för Walk the Line.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Efter att ha sagt adjö till Henke och hans kompis Johan efter Dear White People blev det ett besök på Sawadee för thaimat. Därefter styrde jag och brorsan kosan till Skandia. När vi kom dit så hade insläppet redan börjat. Salongen var välfylld men vi fick hyfsade platser, dock inte de bästa på de upphöjda raderna. Visningen flöt på helt utan problem. Hela duken kunde ses, inga hipstermössor, inga hipstertofsar, inga förseningar, inga jönsiga volontärer. En bra visning!

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för den här gången. Vi ses nästa år!

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Mud

8 november, 2013 6 kommentarer

sff_logoMudTitel: Mud
Regi: Jeff Nichols
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Återigen en film som jag såg nere i Malmö. Mer om ”visningen” på Stockholm Filmfestival i slutet efter recensionen…

Jag såg elva filmer på Malmö Filmdagar. Några dagar efter att jag kommit hem från Malmö så hade jag skrivit om alla filmer utom en. Av nån anledning så kom jag aldrig mig för att skriva om Jeff Nichols film Mud. Att jag inte skrev om den berodde inte på att jag inte gillade den eller att jag fann den intetsägande. Nej, jag gillade filmen och just därför tänkte jag att jag kan vänta med att skriva om den. Eftersom jag gillade den så kan jag ju ta den sist. Problemet nu när jag väl ska skriva om den är att jag inte riktigt minns vad jag gillade med den. Eller nej, det är inte sant. Jag vet vad jag gillade, men jag minns liksom inga detaljer. Så, det här blir en ganska enkel recension där jag helt enkelt räknar upp vad jag gillade med filmen, och kanske också det som jag möjligen inte gillade.

Handlingen? Jag räknar med att ni får en supersnygg beskrivning av den hos Sofia.

Jag gillade Matthew McConaughey. Han är perfekt som sydstatsrymling som bor i en båt i ett träd. Hans rollfigur heter Mud och han är smutsig överallt. Allt är smutsigt, utom tänderna som är kritvita. Ungarna som hittar båten i trädet är strålande. Huvudperson är Ellis (Tye Sheridan) vars coming of age-story är det som är filmens fokus. Miljöerna är underbara. Jag kapitulerar direkt inför white trash och miljöerna kring Mississippifloden. Reese Witherspoon är med och hon är inte klädd i rosa kan man säga. Hon har varit med i Mississippi-makeover och är bra som femme fatale.

Plötsligt dyker Joe Don Baker upp som en sorts gangsterboss som har nåt ogjort med Mud. Det är nåt med Baker… jag vet att jag har sett honom i nån film eller en tv-serie som har gjort stort intryck. Jag vet bara att jag tycker han är obehagligt obehaglig, creepy om du vill. Jag kan bara inte minnas exakt var jag har sett honom. Kan det vara nån scen från Cape Fear?

Det som gör att filmen är lite speciell är att vi som tittar vet att Mud är en slarver som kanske älskar sin dam. Ja, han kanske gör det men den där kärleken är måhända inte alls besvarad eller så finns det åtminstone en hel mängd komplikationer. Det är inte svart och vitt. Svart och vitt är det som den unge Ellis ser. För honom är det här det idealiska, en blind kärlek. Ellis föräldrar grälar och håller på att skiljas. Mud och hans kärlek blir Ellis fantasitillflykt. När även den drömbilden spricker, ja, då får Ellis ett sammanbrott eller snarare ett utbrott. Just denna scen är nog filmens höjdpunkt. Tye Sheridan gör här en strålande insats då han på ett smärtsamt bra sätt gestaltar det ögonblick Ellis kommer till insikt om att sagor är just sagor och verklighet är just verklighet.

4/5

Om visningen: Nu skulle alltså festivalen äntligen dra igång på allvar med surprisefilmen. Jag har bara varit på två surprisefilmer tidigare med blandat resultat. The School of Rock var en höjdarfilm medan Brick inte alls gick hem hos mig. På väg till visningen (lite sen som vanligt) fick jag ett sms från Fiffi som lät meddela att det var väldigt mycket posters för Mud på biografen Park och sen ett från Henke som frågade om jag kände mig smutsig. Tydligen hade ryktet gått också på Twitter om att det var Mud det skulle bli. Åh nej, tänkte jag. Även om Mud alltså är en toppfilm så hade jag ingen lust att se den en gång till. Man har ju ett ganska fullspäckat schema under festivalen så att se om en film man redan har sett… nja.

När jag var på The School of Rock som surprisefilm så började bara filmen. Ingen presenterade den eller så, den bara drog igång och det var spännande att under förtexterna klura ut vilken film det var. När jag såg Brick några år senare så var det en från festivalen som kom fram och berättade vilken film som skulle visas. Hmm, tyvärr har man behållit den ganska tråkiga traditionen. Programansvarige George från festivalen berättade att vi skulle få se en southern gothic och då stod det klart att ryktena hade rätt. Det var Mud som skulle visas. Det positiva med att filmen avslöjades redan då var att de som ville kunde smita på ett smidigt sätt ut utan att störa. Det gjorde vi. Det blev quesdillas och mocha mud pie pops på TGIF istället. 🙂

****

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mud? Var den lika bra som mocha mud pie pops på TGIF?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,