The Hurt Locker

13 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: The Hurt Locker
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Då avslutar vi det tredelade temat med Oscarsvinnare som jag av nån anledning inte tyckte var riktigt värda sin utmärkelse. Två saker som jag vill poängtera med The Hurt Locker är: 1. Kul att en kvinna vann en Oscar för bästa film. (Ja, jag vet att det är producenterna som egentligen belönas men Bigelow står med som producent och vann även regi-Oscarn.), 2. Kul att en sån här typ av film vann, en spännande actionthriller (eller mer dramathriller) helt enkelt. (Spontant kommer jag bara att tänka När lammen tystnar,  som i och för sig är mer av en ren thriller. Finns säkert några som jag glömmer?)

Jag har lite svårt att se sån kvalitet i den här filmen att den skulle vara värd en Oscar. Dels är det ju som man brukar säga inte en Oscarsfilm, dvs inte en sån där pampig episk dramatisk historia om hur nån som det går dåligt för kommer igen. Men framförallt så ser jag inte att det skulle vara nåt speciellt med filmen rent generellt. Vi har sett detta förut och minst lika bra, t ex i Jarhead som jag nog gillar mer. Vår lilla grupp åker från ställe till ställe och desarmerar bomber. De inblandade hanterar att vara i Irak på sina sätt. James (Jeremy Renner) är en adrenalin-junkie, Sanborn (Anthony Mackie) är den som känns mest normal. Jag tycker inte filmen säger nåt politiskt. Det skulle kunna vara en film om vilket krig som helst. Det handlar mer om att man mår dåligt i krig, men att det ändå är en sorts drog, vilket kanske är ett sätt att hantera kriget. Jag tycker inte riktigt filmen kommer nån vart. Den är hyfsat intensiv. Jag gillade t ex hela sekvensen när de satt fast omringade av krypskyttar. Skådisarna gör i princip fläckfria insatser. Känslan är realistisk men i slutändan så blev det ändå något av ett jaså. Men en trea är den värd.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit

21 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit
Regi: Steve Box & Nick Park
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag såg och skrev om den här animerade rullen i januari 2006.

En kompis som gillar Wallace & Gromit ville se långfilmen om de två lerfigurerna så det var bara att haka på. Själv har jag knappt sett något av skaparen Nick Parks filmer, varken kortfilmerna om W & G eller Chicken Run. Filmen handlar om Wallace och hans hund Gromit som jobbar som humana infångare av kaniner som äter upp byns grönsaker. Det är ett viktigt jobb och affärerna blomstrar eftersom den årliga grönsakstävlingen strax ska äga rum. Wallace experimenterar även med nån typ av tankekontroll på kaninerna men något går fel och man står inför ett stort problem då nån form av jättevarulvskanin går bärsärk bland grönsakerna.

Filmen känns först och främst väldigt brittisk. Språket, miljöerna och karaktärerna, alla är de så där ”jolly” brittiska. Detta ger en ganska skön stämning. Det ballaste med filmen är nog just miljöerna. Många små trevliga detaljer. Bara de brittiska knapparna på den brittiska spisen känns roliga på nåt sätt. Sen verkar Nick Park ha en kreativ fantasi. Filmen är sevärd nästan enbart för Wallace morgonrutin. Det är en sån där helautomatisk procedur (tänk Musse, Kalle och Långbens husvagnssemester på Julafton) där man åker från direkt från sängen via en snabb frukost direkt till utryckningsbilen när kaninlarmet har gått.

Så, det var väl det positiva. Problemet är kanske att det hela inte riktigt räcker till en hel långfilm. Själva historien är inte spännande nog. Det är mysigt hela tiden men känns ändå som en trevlig bagatell. De engelska rösterna är dock bra. Roligast är nog Ralph Fiennes som säkert hade kul när han gjorde rösten till Victor Quartermaine, en skjutgalen jägare/kvinnotjusare som inte är lika human som W & G när det gäller att fånga kaninerna. Nåväl, ler gör man då och då när man ser den här lerfilmen (ehe). Det är kul just att det är lerfigurer, det ger en helt annan känsla än om det är datoranimerat. Mer levande kanske, även om jag inte sett många datoranimerade filmer.

3/5

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

The Constant Gardener

11 september, 2011 10 kommentarer


Titel: The Constant Gardener
Regi: Fernando Meirelles
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Filmitch precis skrivit om och gillat The Constant Gardener så kommer här mitt några år gamla omdöme om samma film. Tydligen hade jag vid den här tiden fått en sorts fixering på filmen Saw eftersom jag får för mig att jämföra dessa två filmer, eller åtminstone klippningen i dem.

Efter den framgångsrika Guds stad ”fick” den brasilianske regissören Fernando Meirelles chansen att göra en tysk- och engelskproducerad film med bl a Ralph Fiennes och Rachel Weisz som skådisar. Filmen bygger på en roman av John le Carré som handlar om trädgårdsintresserade diplomaten Justin Quayle som råkar ut för en tragedi när hans fru dödas i Afrika. Frun, spelad av Weisz, var något av en aktivist (jobbade för nån hjälporganisation verkade det som) och kom, tillsammans med en afrikansk läkare, några skumma läkemedelsföretag på spåren. Spoiler Det handlade om att testa nya, och potentiellt farliga, läkemedel på fattiga afrikaner Spoiler slut.

Det första jag la märke till när jag såg filmen var fotot, klippningen, och i viss mån musiken. Det hela kändes lite konstnärligt fast på ett bra sätt, inte på det där videoinstallations-sättet om ni förstår vad jag menar. Här tyckte jag det hetsiga fotot och den nerviga klippningen bidrog till att skapa en viss (obehaglig) stämning som kändes rätt i filmen. I t ex Saw, där filmmakarna verkade tycka att hetsig klippning har ett egenvärde i sig, var det bara jobbigt.

Det andra som stack ut lite var att själva historien berättades ganska fragmentariskt, men ändå i en viss logisk ordning. Dels får vi följa hur vår godhjärtade och lite tillbakadragna diplomat (spelad Fiennes alltså) träffar yrvädret Tessa (Weisz). De båda blir kära, gifter sig, väntar barn. Dels får vi följa Tessa som tillsammans med den afrikanske läkaren utreder skumraskaffärer både i fattiga afrikanska byar och på nätet. Och slutligen får vi följa Justin efter sin frus död, då han försöker förstå vad som har hänt och vad som ligger bakom. Dessa historier blandas det med lite fram och tillbaka.

Just berättarstilen, klippning och foto gav filmen en känsla som jag uppskattade. Det är en sorglig men vacker film tycker jag. Historien i sig är ganska enkel, inga obligatoriska vändningar och sånt (det slipper man). Det känns mer som om det är fokus på känslorna — vilka Fiennes gestaltar utmärkt. Jag gillade även Danny Huston, från bl a Silver City, i sin slemmiga roll. Även Bill Nighy (också han i en slemmig biroll) var bra. Ja, det var bra skådespelare genomgående.

Jag kan inte låta bli att tänka på filmer som Hotell Rwanda och Darwins mardröm. Det finns en hel del likheter, bl a den ”lev för dagen”-livsglädje som afrikaner (främst barn) visar trots i våra ögon ganska eländiga förhållanden.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2

21 augusti, 2011 8 kommentarer


Titel: Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2 (Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2)
Regi: David Yates
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I den här texten om den sista (sista!) Harry Potter-filmen så kommer jag inte att vara snål alls med spoilers så om ni inte vill läsa om vad som händer så läs inte vidare! Consider yourselves varnade.

Inledningen är mysig och jag dras in i Harry Potters värld återigen. Harry, Ron och Hermione letar efter de återstående horrokruxerna där ju delar av Ni-vet-vems själ finns lagrad. Genom att förstöra dessa föremål dödar de alltså Voldemort bit för bit.

På Hogwarts är det numera Snape som styr. Filmen inleds med att vi får se Snape titta ut över borggården där hans elever marschera i raka svarta led. Men han ser inte nöjd ut, inte nöjd ut alls. Vilket var ett gott tecken för mig eftersom Snape alltid varit min favoritkaraktär och jag aldrig ville att han skulle vara ond. Mer om det senare.

Ett problem som jag tycker filmen har är att den har ett ansvar, vare sig den vill eller inte, att köra ett uppsamlingsheat med alla karaktärer. Allt ska gås igenom och man ska få en glimt av var och en. Den som överraskar och gör något speciellt är väl Longbottom. I vilket fall så gör detta att filmen känns aningen stressad mot slutet.

En annan liten detalj är att Voldemort inte ser riktigt rätt ut i vissa scener i den här filmen, tycker jag. Jag tycker hans näsa inte är tillräckligt platt, den var väl helt platt förut var den inte det? Oh well, han kanske får tillbaka lite av sin kropp när han blir starkare. Fast i den här filmen blir han ju snarare svagare. Men visst ser han konstig ut? Det är nåt med hela ansiktet som är fel. Är det att ögonen är för smala också. Se t ex bilden nedan som är från en reklamposter och jämför med den mer korrekta bilden högst upp i inlägget.


Ett trevligt faktum var att vi är tillbaka på Hogwarts igen. Mycket trevligt. Mysighetskänslan är ett faktum. Och hade inte Snape återinfört skoluniformen igen i form av den där svarta kappan också?

Som vanligt vill jag min vana trogen att Draco Malfoy ska vara med mer och faktiskt kämpa tillsammans med sin goda sida mot den onda. Men han framställs som en grinig barnunge trots antydningar om att det finns mer under skalet.

Ralph Fiennes är härlig som Voldemort. En klassiskt galen skurk helt enkelt. Fast jag gillar inte riktigt scenerna där Voldemort pratar i huvudet på alla, de blev för långdragna. Bellatrix Lestrange i form av Helena Bonham Carter är alltid bra också. Skönt genomretsam.

Harrys tripp upp i den vita efter döden-stationen passade kanske inte riktigt in i resten av filmen. Jag fick plötsligt lite The Matrix-känsla här, vilket… nja det kändes inte riktigt rätt. Harry Potters värld ska inte vara snygg vit science fiction, det ska vara tegel, mörker och Hogwarts.

Nåt som känns rejält genomstressat är när Harry får titta på Snapes minnen, om hur Snape blev förälskad i Harrys mamma, vad som egentligen hände när Voldemort försökte ta livet av Harry, etc. Här har jag också en fråga till de som vet mer och som kanske har läst böckerna: Vilken uppgift tog Snape egentligen på sig vad gäller Harry? Jag måste ändå säga att det var riktigt skönt ändå att han var god till slut. Och han visade att Slytherin inte behöver vara fel.

Slutscenerna, med vuxna Harry, Hermione och Ron, som en del har klagat på är helt ok, men jag håller med dem som säger att det inte riktigt funkar med medelålderssminkade unga skådisar. Kul också att Harrys son nog skulle hamna på Slytherin. Hur blev det med den saken, är det nåt som man får reda på i boken?

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Harry Potter, Recension Tagged with , , , , , , ,

In Bruges

3 maj, 2011 4 kommentarer

Det här var den andra filmen jag såg med Voddler under deras betatestning. Det här var på den tiden då Voddler funkade klockrent för mig, vilket det inte gör nu (tyvärr). Men då i oktober 2009 funkade allt perfekt och alla filmer var ju då dessutom gratis.

Jag hade hört en hel del (gott) om den här filmen, så när det visade sig att den fanns bland Voddlers betautbud tog jag, utan någon längre betänketid, chansen att se den. Brendan Gleeson och Colin Farrell spelar två yrkesmördare som av sin chef (Ralph Fiennes) skickas från London till Brygge. Vad de två ska göra där förutom att vänta på ett samtal från sin chef är oklart, både för Farrell/Gleeson och oss som tittar. Gleeson gillar dock läget och njuter av den vackra staden med all sin kultur medan Farrell vantrivs å det grövsta (fram tills att han träffar Chloe (Clémence Poésy) på en filminspelning vill säga).

Det här visade sig vara en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Filmen blandar humor och allvar på ett ganska unikt sätt utan att det slår över åt något håll. Ibland kastas man mellan humor och allvar i samma scen – ja, det pågår liksom samtidigt. Bitvis är det riktigt rolig med en humor som tar upp alla möjliga saker, t ex förhållandet mellan USA och Europa. Eller vardagshumor som när Gleeson saknar fem cent när han ska betala inträda till en sevärdhet. Eller Farrells barnsliga beteende i diverse scener. Fotot är fantastiskt snyggt (vissa scener mot slutet kändes surrealistiska med vackert snöfall, dvärgar och pistoler), och Brygge verkar faktiskt vara en stad värd att besöka. Jag fick i och för sig ett rent allmänt semestersug.

Jag förstår inte varför folk klagar på Colin Farrell (visst gör ”folk” det?). Han är åtminstone strålande i In Bruges (och jag gillade honom även i Woody Allens Cassandra’s Dream). Samspelet med den äldre och mer erfarna (både som skådis och yrkesmördare) Brendan Gleeson är klockrent. Dialogerna mellan de två är underbara. När sen Ralph Fiennes dyker upp mot slutet så lyfter filmen ytterligare, inte bara pga Fiennes utan även för att alla bitar i det ytterst välskrivna manuset då faller på plats.Det enda jag störde mig på var hotellägarinnan som i slutet plötsligt spelar modig och vägrar släppa in en beväpnad och uppenbarligen farlig och galen man. Då blev det lite fånigt, kändes krystat, och jag rycktes en aning ur den av filmen skapade världen. Slutbetyget blir en rak fyra. Det kändes fräscht med en film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bara en notis om något som jag upptäcke nu: Clémence Poésy som spelar Farrells kärleksintresse var med i Harry Potter och den flammande bägaren. Jag tyckte väl att jag kände igen henne.

PPS. Haha, kom precis på en annan rolig scen: när Fiennes slår sin telefon i småbitar efter ett samtal med Gleeson. (Samtidigt blev man nästan lite rädd för Fiennes, en obehaglig karaktär som var brutal, hänsynslös men samtidigt skrattretande.)

Arkiverad under Betyg 4, Film, Neo Noir, Recension, Surrealism, Voddler Tagged with , , , , ,

Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1

30 januari, 2011 4 kommentarer


Titel: Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1 (Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1)
Regi: David Yates
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Så! Då har vi nått näst sista stationen på Harry Potter-linjen. Och för er som känner till Stockholms tunnelbana och den blå linjen så känns det lite som om vi har stannat på väg norrut mellan Hallonbergen och Kista vid spökstationen Kymlinge. Det är som att filmen utspelas i ett limbo mellan den föregående filmen och den sista delen. Allt är grått och mörkt. Det känns som om man medvetet har gjort filmen mörk och då menar jag inte bara handlingen utan framförallt själva ljussättningen. Ibland är det nästan som om man bara ser skuggestalter på den vita duken.

Största delen av filmen får vi följa Harry, Hermione och Ron ute på en hajk efter horrokruxerna där Voldemorts själ ju finns gömd. Det uppstår splittringar i gruppen när Ron blir lite sur och avis på Harry. Det är egentligen aldrig spännande utan känns som en lång uppbyggnad inför den sista filmen. Det hela är en sorts mysteriefilm: vilka föremål är det som är horrokruxerna och var finns dem?

Jag kände jag att jag var lite oinsatt i Harry Potter-världen; det var lite för länge sen jag såg de tidigare filmerna. Folk dör t ex till höger och vänster men eftersom jag inte riktigt minns vilka de är så känner jag inget. Man har även återigen slängt in den datoranimerade söt-svartalven vid namn Dobby som en humorsidekick. Och så saknar jag Snape väldigt mycket, det var min absoluta favoritkaraktär. Visst, han gör ett kort gästspel men det räknas knappt. Mystiken kring Voldemort är delvis borta. Precis som Snape är han med i början men är nästan tråkig trots frånvaron av näsa.

Även mysiga Hogwarts är borta från handlingen. Visst, nu ska det väl vara mer vuxet så det är väl bara att acceptera. Just det: berättelserna om de tre bröderna är nog bäst i hela filmen. Riktigt snygg, och bra högläsning av Emma Watson! Som helhet kan det dock inte bli godkänt.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , ,

Harry Potter och Fenixorden

28 januari, 2011 9 kommentarer


Titel: Harry Potter och Fenixorden (Harry Potter and the Order of the Phoenix)
Regi: David Yates
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Då har jag sett den femte filmen om Harry Potter, Hogwarts & Co. I Harry Potter och Fenixorden kommer Harry, efter att ha konfronterat Voldemort (i HP och den flammande bägaren), tillbaka till Hogwarts bara för att upptäcka att många, inklusive Trolldomsministern Fudge, väljer att sticka huvudet i sanden och helt enkelt vägra tro att Voldemort är tillbaka. Det blir ett jobbigt år för Harry som tvingas konfrontera både de som kallar honom lögnare och sitt eget allt mer mörka inre. Dessutom har Fudge utsett en ny lärare i försvar mot svartkonster: den rosaklädda Dolores Umbridge (Imelda Staunton) som ska se till att allt till synes farligt (Voldemort-snack!) dränks i sockersöta trevligheter och nya strikta regler.

Hehe, det är väl bara att erkänna att jag har sugits in i Harry Potters värld. Hogwarts börjar kännas hemma nu, precis som dess olika lärare och elever. Men HP och Fenixorden är en riktigt bra rulle. Helt i fokus är Harry och hans kamp med sig själv. Det är en mental kamp. Ska Harry välja den enkla vägen, den onda vägen, eller kämpa med den goda vägen? Filmen är väldigt mörkt och allt är egentligen elände – vilket känns uppfriskande, haha. Trots det mörka så är det ändå mysigt, om ni förstår. Fotot är kanske inte så fulländat som i HP och fången från Azkaban, men ändå riktigt snyggt. De svartblänkande korridorerna hos avdelningen för mysterier hos Trolldomsministeriet är t ex väldigt snygga.

De två första filmerna i serien kändes väl kanske i viss mån som barnfilmer. HP och Fenixorden känns liksom inte som en barnfilm överhuvudtaget. Eller i och för sig, även barn förstår ju att människor har något mörkt i sig och att allt inte är svartvitt. Det är väl det att filmen inte känns som en tillrättalagd rulle, även om alla ju förstår att Voldemort är the bad guy. Apropå Voldemort så gillar jag också att han fortfarande inte är med speciellt mycket. Nu är han ändå med indirekt så att säga eftersom han nämns, pratas om, och finns i människors tankar. Han är en ond kraft men han är fortfarande väldigt okänd för oss filmtittare. Om jag ska komma med negativ kritik så är det att slutuppgörelsen känns något långdragen. Men betyget blir en svag fyra.

4-/5

PS. Fråga till de som är mer ned med HP än jag är: Varför är styvfamiljen så arg på honom och varför vill de inte att han ska få åka till Hogwarts? Det vore ju bättre för dem om de blev av med honom eftersom de tycker han bara ställer till problem. Men ok, de vill väl utnyttja honom som nån sorts ”slav”?

Arkiverad under Betyg 4, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Harry Potter och den flammande bägaren

27 januari, 2011 5 kommentarer

Titel: Harry Potter och den flammande bägaren (Harry Potter and the Goblet of Fire)
Regi: Mike Newell
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den fjärde filmen om Harry Potter & Co inleds på VM i quidditch där Harry, Herminone och the Weasleys har roligt — fram tills att ett gäng dödsätare (typ Voldemorts privata terroriststyrka) kommer och ödelägger festplatsen. Harry och hans vänner klarar sig förstås och är snart tillbaka på Hogwarts. Den nya terminen innehåller bl a en inte helt ofarlig tävling mellan tre trollkarlsskolor där Harry mot sin egen vilja finner sig vara deltagare. Nåt skumt är i görningen men vad…? Muahaha.

Ja, efter Cuaróns film (om fången från Azkaban) är vi väl kanske tillbaka i lite mer ”Disney-stil” även fast slutet avviker lite. Filmen är smårolig, småspännande, småcharmig, men har inte alls samma tyngd och mörker som i den tredje delen. Brendan Gleeson är en nykomling som är bra som ny lärare i försvar mot svartkonst (visst är det alltid just läraren i svartkonstförsvar som blir utbytt efter sommarlovet?). Som helhet en småputtrig anrättning som höjer sig mot slutet då Voldemort (Ralph Fiennes för första gången) gör en bejublad (nåja) comeback.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Clash of the Titans

11 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Clash of the Titans
Regi: Louis Leterrier
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nja, haha, jag tyckte det här var ganska underhållande faktiskt. Efter en inledning med datoranimerade flygfän befarade jag att jag hade två timmar i Van Helsing-klass framför mig. Men det här var klart bättre än 2001 års sämsta film. Visst, det kryllar av cgi-monster: skorpioner, manliga vildvittror, ett sjömonster i form av Kraken – och Medusa med sitt ormhår. Men jag tyckte det var bra gjort det mesta. Sam Worthington som Perseus ger filmen en sorts äkta känsla. Trots att det är en lättsam film så verkar han inte gå på tomgång. Hans roll påminner en hel del om rollen i Terminator 4: en motvillig hjälte som inte vill inse att han är speciell. Det förekommer en del mysig humor, inte för mycket, inte för lite. Mads Mikkelsen bidrar med dansk tyngd. Manuset är ju inget att hurra för, men det som är trevligt är alla de olika miljöerna och varelserna som dyker upp, som t ex färjekarlen Karon. En sak som är lite märklig är filmens titel då ju inte några titaner är med!

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Nyare inlägg →