Pixar: Cars (2006)

Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!

Resultatet? Det blev en dikeskörning.

Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.

Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.

Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.

Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.

Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.