Crimson Peak (2015)

21 oktober, 2015 8 kommentarer

filmspanarna_kvadratCrimson PeakEfter visningen av denna månads filmspanarfilm Crimson Peak så konstaterade den tappra skaran filmspanare att den kan vara så att Pans labyrint faktiskt är undantaget som bekräftar regeln. Det var nog Sofia som först presenterade tesen. Vilken regel då undrar ni? Jo, att Guillermo del Toro är en rackare på att få till ett fascinerande utseende på och stämning i sina filmer men att den historia som berättas kanske inte alltid har det djup och den mening man skulle önska.

Jag älskar Pans labyrint. Den hamnade på plats fem på min topplista över 2006 års bästa filmer. Pans labyrint blandar med ett mörkt bildspråk fantasi och verklighet till en påträngande och obehaglig mix. Stämningen är både vacker och otäck på samma gång. Fantasin är brutal och verkligheten är än mer brutal. När jag läser igenom mina recension av Pans labyrint ser jag ändå att jag nämner att historien i sig egentligen inte är så speciell men att stämningen (bilderna, ljudet, scenografin) lyfter filmen till en fyra. Så vi kanske är nåt på spåren här.

Av del Toros övriga filmer har jag sett El espinazo del diablo, Hellboy, Hellboy II: The Golden Army och Pacific Rim. Samtliga har fått treor i betyg och den jag gillade bäst (3,5/5) var faktiskt Pacific Rim men det kanske beror på att jag såg den på bio med allt vad det innebär när det gäller maffighet. Det handlar alltså inte alls om några toppbetyg, snarare svaga treor på de övriga tre filmerna.

Crimson Peak skulle vara återkomsten var tanken. Ja, jag tänkte så i alla fall, speciellt eftersom det var jag som valde att just Crimson Peak skulle vara oktober månads filmspanarfilm.

Så vad handlar filmen om? I korthet kan man säga att det är en sorts remake av Alfred Hitchcocks filmer Rebecca och, den bättre, Gaslight. En ung kvinna, Edith (Mia Wasikowska), lämnar sitt liv i USA bakom sig och flyttar till England för att gifta sig med Thomas Sharpe (Tom Hiddleston). De bosätter sig i familjen Sharpes väldiga gotiska och slitna gods Allerdale Hall där även Thomas syster Lucille (Jessica Chastain) bor. Nånting står dock inte rätt till… och då pratar jag inte bara om hålet i taket.

Mia

Först ut: Crimson Peak är strålande vacker och gotiskt mysig. Allerdale Hall med alla sina vinklar och vrår är en underbar skapelse. Egentligen är det bara att vila ögonen på det man ser och njuta. Problemet är bara att jag efter ett tag faktiskt började VILA ögonen på riktigt och nästan nickade till. Filmen är nämligen ganska tråkig. Mysig men lite tråkig. Lustigt också hur det alltid singlade ner löv genom det där hålet i taket trots att det knappt fanns några träd i närheten av herrgården. Fast jag antar att det blåser mycket ute på den engelska landsbygden.

I filmens inledning säger Edith ”Ghosts are real, that much I know. I’ve seen them all my life…”, och jag tror att filmen ska vara en spökhistoria. Ja, nu är det förstås nånstans en spökhistoria men i grunden är det en mysteriethriller, och en sådan som hade funkat bättre utan spöken. Jag hade gärna sett en version av filmen nästan helt utan spökinslag. För mig kändes spökena mest som utfyllnad som återkom med jämna mellanrum utan att passa in eller föra handlingen framåt. Men det kanske berodde på att det handlade om tråkiga cgi-spöken som tagna ur remaken på The Haunting eller Stephen Kings avskyvärda Rose Red. De (gastarna) kändes fullkomligt oskrämmande och ospännande och förstörde mycket av den stämning som övriga delar av filmen byggde upp.

Filmens twist är ganska uppenbar redan från början. Bitvis roade jag mig ändå med tanken att Spoiler Thomas och hans syster Lucille hade kunnat vara vampyrer. Sharp teeth, ni vet? Kanske de borde ha varit vampyrer? Spoiler slut.

Mot slutet får vi plötsligt en hel del uppfriskande våld som livade upp mig ordentlig. Dessa våldsutbrott, såsom spadar som plattar till huvuden eller knivar i kinder, kändes som att de var från en annan film, ungefär som spökena fast på ett positivt sätt. Jag kunde inte låta bli att fnissa högt under dessa scener.

Crimson Peak är en njutning rent visuellt (förutom en viss guppande rumpa) men cgi- och historiemässigt finns det brister som gör att jag inte kan dela ut en trea.

    

Vad tyckte de andra filmspanarna om Crimson Peak? Är detta peaken på del Toros karriär eller får den rött kort?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Även skräckbloggen Fear Not The Dark har skrivit om filmen.

PS. Jaha, Charlie Hunnam var med? Damn it, jag kan aldrig hålla isär Charlie Hunnam, Chris Evans, Ryan Reynolds och Armie Hammer. För mig är det samma skådis. DS.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Kostymdrama, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet (1986)

7 oktober, 2015 15 kommentarer

filmspanarna_kvadratHannibalOktober månads filmspanartema är Skurkar. Jag var med och röstade på det själv och hade direkt en idé vilken film och skurkroll jag skulle fokusera på. Sen var det dags att se filmen i fråga och jag kunde inte komma på hur jag hade tänkt. Jag funderade och funderade som professor Balthazar och så plötsligt trillade polletten ner. Eller en pollett i alla fall. Jag är inte säker på att det var just den polletten eftersom jag kan ha kommit på en helt annan film. Åh, minnet, detta minne.

 

Blue Velvet (1986)

Att det blev David Lynchs Blue Velvet kändes till slut helt rätt. Jag är ett stort fan av Lynch och hans filmer. Det var dock evigheter sen jag såg just Blue Velvet. Dennis Hopper gör rollen som fullblodsgalningen Frank Booth, en skurkroll som många hyllar, t ex Adam på Filmspotting. Slutligen mindes jag filmen i sig som bra även om jag knappt mindes några detaljer, vilket bara kändes mer spännande.

Filmen inleds med att Jeffrey (en ung Dale Cooper a.k.a Kyle MacLachlan) hittar ett öra i gräset på en äng. Jeffrey är en collegestudent som är på besök i hemstaden efter att hans far råkat ut för en stroke. Han tar örat i örat och går med det till polisen som startar en utredning. Jeffrey blir oerhört nyfiken på vems örat är och hur det hamnade där i gräset på ängen. Polisen vill givetvis inget säga till honom men så blir han vän med utredarens dotter Sandy (en 19-årig Laura Dern) som med sina öron hört sin pappa prata om örat och fått reda på ett och annat. De två inleder i hemlighet en egen utredning, en utredning som leder Jeffrey till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) och slutligen till en viss Frank Booth (Hopper).

Hmm, min första känsla efter att ha sett filmen var en viss besvikelse. Blue Velvet är inte dålig på nåt sätt men jag blev inte totalt uppslukad som jag blev av t ex Mulholland Drive och delar av Twin Peaks.

Filmens inledning är härligt lynchig med vita staket, vinkande brandmän och en man som vattnar i sin trädgård. Allt är som en amerikansk helylledröm från 50-talet och man känner givetvis att nåt är fel. Det dröjer inte länge förrän obehaget är över oss. Vattenslangens fäste i husväggen läcker. Slangen fastnar i ett par grenar. Mannen ramlar ihop. En hund hoppar fram och försöker dricka från den sprutande slangen utan att bry sig om mannen som ligger på marken. Kameran zoomar sen in och ner mot gräset och avslöjar att där finns det otäcka småkryp som deltar i ett slafsigt kalas. Det är en strålande sekvens.

In Dreams

Sen hittar Jeffrey örat och filmen puttrar på ett tag utan att göra nåt jätteintryck på mig. Nästa gång det blir intressant är när Jeffrey befinner sig i Dorothys lägenhet gömd i en garderob. Nu blir det först obevämt och sen lite ruggigt när plötsligt Frank dyker upp med sin gasmask för att leka rollspel med Dorothy. ”Baby wants to fuck!”. Weeeeird.

Efter ytterligare en liten transportsträcka blir Jeffrey påkommen av Frank och ett riktigt skumt och bra avsnitt tar sin början. Frank tycker de ska ta en liten biltur – till Ben (Dean Stockwell). Här dricker man öl. Pabst Blue Ribbon, inte Heineken, är det tydligen som gäller. Sen mimar Ben till en Roy Orbison-sång, ”In Dreams”, men då blir Frank alltför känslosam och tycker det är dags att dra. Ben verkar för övrigt vara förtjust i överviktiga medelålders damer då hela hans lägenhet är fylld med just sådana.

Efter detta tycker jag filmen tappar en del igen fram till en slutuppgörelse i Dorothys lägenhet.

Hur var Frank som skurk? Ja, jag tyckte nästan han var på gränsen till för galen och oberäknelig. Det läskiga med honom är väl ändå hur han går mellan djup svart sorg (som framkallas av melankoliska melodier) och våldsamt skrattande aggressivitet. Ja, och så gasmasken då.

Då tyckte jag kanske Jeffreys mörkare sidor var inressantare. Han är som yngre kopia av agent Dale Cooper här. Snäll, noggrann, naiv och nyfiken. Men han kommer att uppleva mörkare sidor av sig själv, vilket han blir livrädd för.

Isabella Rossellini var bra. Hon är lik sin mor och har en brytning som jag inte blir klok på. Det är väl förmodligen en blandning av engelska, italienska och svenska (hon spenderade ju i alla fall två år med sin mor när hon som barn var sjuk i skolios vilket vi lärde oss Jag är Ingrid).

Ofta känns Blue Velvet som en prequel till Twin Peaks. Musiken, Julee Cruise, susandet bland träden, fiket, lastbilar med timmer, mycket av scenografin, de udda personligheterna, etc, etc. Och så var det nåt med eld också. Det återkom ett klipp på ett brinnande och fräsande ljus, en form av ond symbol. Fire Walk with Me, någon?

    

 

Inhale

Andas in…

 

Kolla nu in vilka skurkar de andra filmspanarna skriver om.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir (Kvinnliga skurkar)
Movies – Noir (Manliga skurkar)

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Straight Outta Compton (2015)

11 september, 2015 17 kommentarer

Straight Outta ComptonI vintras var jag med i en bloggpanel som levde ett kort tag hos MovieZine. Tre filmbloggare svarade en gång veckan på tre frågor om film. Just den gången jag var med så fick vi bl a frågan om vilka filmer vi såg mest fram emot under 2015. Jag valde ut fem filmer och en av dessa var Straight Outta Compton. När den dök upp i listan över kommande filmer som jag titta på för att hitta mina fem kandidater tänkte jag ”oh, shit, de ska göra en film om N.W.A, vad oväntat och kul!”. Den ville jag se. Sen la jag givetvis in brasklappen om att den förmodligen inte kommer få nån svensk biopremiär, och mycket riktigt så förstod inte UIP eller SF att det här faktiskt var nåt som många ville se. Den skulle inte komma på bio i Sverige. Men så…

…fick den premiär i USA i mitten av augusti och poppade upp som nummer ett på box office-listan där borta. Hmm, det kanske var nåt att visa trots allt tänkte UIP/SF, och vips så hade den ett premiärdatum. Dagarna innan Malmö Filmdagar drog igång fick vi även ett meddelande om att den skulle visas där. Good times!

Varför ville jag se Straight Outta Compton? Ja, i början av 90-talet så var jag ett stort fan av hiphop och köpte typ fyra hiphop-skivor i veckan (ja, det här var innan Internet när musik lagrades på s.k. cd-skivor). Just N.W.A var kanske inte mina favoriter även om jag ägde deras skivor och gillade en hel del av låtarna. Ett litet problem var att medlemmen Eazy-E helt enkelt var för dålig på att rappa. Han saknade det rätta flytet. Nej, jag tyckte faktiskt både Dr. Dre, tillsammans med Snoop på The Chronic, och Ice Cube var bättre i sina solokarriärer efter den relativt korta tiden med N.W.A.

Mina favoriter vid den här tiden var Public Enemy med tunggungsprataren Chuck D och jokern Flavor Flave i spetsen. Just Public Enemy och Chuck D hade faktiskt kunna spela en roll i filmen om N.W.A:s uppgång och fall eftersom de gjorde det i verkligheten. Ice Cubes första soloalbum AmeriKKKa’s Most Wanted producerades nämligen av Public Enemys producentteam The Bomb Squad och Chuck D var med och rappade på några av låtarna.

Nåväl, nog om min tid som hiphop-fan. Nu till själva filmen Straight Outta Compton. Det är en klassisk amerikansk uppgång och fall-historia. Man kan säga att det är en film om den amerikanska drömmen, nästan en mytologisk film. Vi får se medlemmarna i gruppen komma samman från lite olika håll. Främst är det fokus på Eazy-E (Jason Mitchell), Dr. Dre (Corey Hawkins) och Ice Cube (O’Shea Jackson Jr). Skivryttaren DJ Yella och rapparen MC Ren är mer av bifigurer. Lite synd att inte MC Ren fick vara med lite mer eftersom han nog var min favoritrappare i gruppen eller åtminstone den som hade skönast flyt. Å andra sidan är filmen nästan 2,5 timmar lång och allt går ju liksom inte att få med.

Eazy-E är en knarklangare som bidrar med pengar till att starta skivbolag och börja spela in skivor. Mot sin vilja, till en början, får han även själv ställa sig i inspelningsbåset för att rappa. De andra medlemmarna är inte imponerade, och det var ju inte jag heller. Kul att få en förklaring till att varför jag inte var nåt fan av Eazy då när det begav sig.

Dr. Dre ligger hemma i pojkrummet hos sin mamma och lyssnar på P-Funk. Golvet är täckt av LP-skivor. Med glädje ser jag några album av mina husgudar Parliament–Funkadelic. Kul att hitta såna här små guldkorn. Dre vill göra musik, det är allt han vill göra. Mamman vill att han ska hitta ett ”riktigt” jobb. Till slut blir han utkastad och flyttar hem till en kompis. När Eazy vill starta skivbolag får han chansen att göra det han vill.

Ice Cube är gatupoeten och rapparen med riktig talang. Inledningsvis är det han som skriver alla texter, även de som t ex Eazy ska rappa. Han skriver även den textrad som väl mest förknippas med N.W.A. När polisen en gång för mycket har behandlat honom och hans kompisar som skräp så får han nog och säger Fuck tha Police. Just detta är ju nåt som är synnerligen aktuellt även nu 25 år senare, åtminstone i USA.

Inledningen är bra. Som jag skrev tidigare är det en mytologisk film. Medlemmarna i N.W.A är en sorts superhjältar som i serietidningar. De är vanliga snubbar men de har dolda superkrafter som ska växa och bli stora. De har givetvis även spektakulära superhjälte/artistnamn så som sig bör i rap/serietidningsvärlden.

Ice Cube

Eff the mothereffing police!

Det som gjorde att jag ändå inte kunde uppslukas av filmen fullständigt är att jag hela tiden satt i salongen med en känsla av att det bara är just jag som skulle kunna gilla detta. När jag ibland nämner att jag gillar hiphop så är folk helt oförstående och tycker att rap bara är prat, att det är den enda musikstil som de inte uppskattar. Visst har jag en del kompisar som gillar hiphop men de är inte många. Så under filmen satt jag mest och letade efter fel och kunde inte riktigt slappna av.

Ta bara en sån sak som kvinnorna i filmen. De är nästan uteslutande objekt som inte gör nåt annat än att lättklädda hänga i studion eller twerka på poolpartyt. Det blir tröttsamt till slut. De enda kvinnorna som kan kallas rollfigurer är Dr. Dres mamma och Ice Cubes fru. Jag tänkte att det här kommer det att klankas ner på rejält. Men som Fiffis filmtajm-Fiffi sa efter visningen, det var så det var, de var mansgrisar, och då är det ju så det ska framställas. Nu vet jag att det visst förekom andra kvinnor som hade aktiva roller då det begav sig, andra artister på Eazys skivbolag Ruthless t ex. Men nu är ju filmen redan lång som den är och allt går inte att få med. Man måste fokusera på det man vill fokusera på.

(Sen var det var nog lite värre än att de bara var mansgrisar. De (eller åtminstone en av dem) var kvinnomisshandlare också. Läs mer om det efter recensionen.)

När filmen var slut frågade Fripps filmrevyer-Henke vad jag tyckte. Jag sa som det var att jag tyckte den var ganska dålig. Henke blev förvånad eftersom han tyckte den var riktigt bra. Det visade sig att jag kanske var den som tyckte minst om filmen. Huh? Så kan det gå.

Jag tycker filmen är för lång. Det blir i alla fall så att jag tappar intresset mot slutet. Det blir mest en radda scener staplade på varandra. Ibland förvisso ganska coola scener, som t ex när Dre försöker få till syntslingan på Nuthin’ but a ‘G’ Thang och Snoop dyker upp och börjar rappa introt. Nästan gåshud där. Men som helhet var slutdelen av filmen mest en serie trailers (som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia uttryckte det), som en ditsatt lång epilog.

Jag tycker alltså filmen hade kunnat avslutas tidigare. Nu fortsätter den med Dre, Suge Knight, Snoop, 2Pac och hela Death Row-historien och det kanske är en sorts fortsättning på N.W.A:s historia men för mig blev det mest Dres historia, inte N.W.A:s.

Eftertexterna är parodiska med klipp på hur framgångsrika Dre och iskuben blev efter tiden med N.W.A, bl a information om att Dre sålde sitt företag Beats till Apple för en massa miljoner. Ja, det är inte svårt att förstå att Cube och Dre är filmens producenter. Nu handlar ju rap ofta om självhävdelse och då passar det ju egentligen perfekt in i filmen.

Det som ändå till slut lyfter filmen till ett godkänt betyg är MUSIKEN. Ja, när jag tänker efter lite så blir det godkänt trots min spontana negativa reaktion. Och med musiken syftar jag inte bara på rapmusiken utan även på att Parliament-Funkadelic och George Clinton bidrog med fem låtar (om jag räknade rätt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallStraight Outta Compton har premiär idag fredag! Imorgon ser jag om filmen på bio tillsammans med filmspanarna och den här gången hoppas jag på att vara lite mer avslappnad under visningen. Filmspanarnas recensioner kommer att dyka upp på onsdag. Själv kunde jag inte hålla mig. Jag har ju väntat sen i vintras…

Vad tyckte de andra? Yo eller no?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Den perfekta filmen (pod)
The Nerd Bird

Även Voldo har skrivit om den.

På tåget hem från Malmö roade jag mig (på uppdrag från Henke) med att sätta samman en spellista med musik från filmen. Det blev låtlista på 17 låtar med musik av N.W.A, Dr. Dre, Ice Cube och Parliament.

Lyssna här.
Spotify

Till sist vill jag länka till en ganska läskig och talande text som skrivits av Dee Barnes. Hon var programledare för tv-programmet Pump It Up! i början av 90-talet och intervjuade bl a N.W.A:s medlemmar. När hon intervjuade Ice Cube efter att han lämnat gruppen tyckte Dr. Dre att hon tog iskubens sida och han blev ”arg”. På en fest en tid efter intervjun slog han henne sönder och samman, dunkade hennes huvud mot en tegelväg osv. Dee Barnes är inte heller den enda kvinna som Dre har slagit. Både flickvänner och kvinnliga artistkollegor har fått sitt. Vidrigt. Nu ska sägas att Dre gått ut med en vad det verkar allvarligt menad ursäkt. Denna pudel för att rädda sitt rykte är givetvis inget som ursäktar hans beteende men det bör ändå nämnas.

Man kan fråga sig varför inget av detta var med i filmen men det är en ganska lätt fråga att svara på. Förutom den ”lilla” detaljen att Dre var filmens producent så var det inte det filmen handlade om, helt enkelt. Rätt eller fel? Ja, det är ju alltid det svåra med biopics och det är ju just därför som biopics ofta är så svåra att bedöma och gilla fullt ut. En parentes i sammanhanget (en ganska stor parentes) är att det var regissören av Straight Outta Compton, F Gary Gray, som filmade den där intervjun som Dee Barnes gjorde med Ice Cube. Så varför blev inte Gray slagen sönder och samman…?

Hur ser man som svart kvinna av idag på filmen? Vapnen, kvinnoförnedringen, de svartas rätt, polisvåldet, musiken, vad är viktigast? Vad är det just den här filmen handlar om? Här är en YouTube-recension som ger en bild bland förmodligen många andra.

filmspanarna_kvadratUppdatering: Eftersom Har du inte sett den?-Carl valde just Straight Outta Compton som månadens filmspanarfilm så såg jag om den i lördags. Filmen kändes snäppet bättre denna gång. Framförallt tyckte jag Jason Mitchell var riktigt bra och rolig som Eazy-E. Musiken var förstås grym återigen och konsertscenerna funkade strålande. Fortfarande tycker jag filmen tappar fokus efter kanske en timme. Inledningen är intensiv och engagerande men sen var det lite som mitt intresse försvann. Jag hamnar i slutändan på samma betyg. 3/5.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Svenskar i Hollywood – Seventh Son (2014)

2 september, 2015 12 kommentarer

filmspanarna_kvadratDolphMånadens och höstens första filmspanartema är Svenskar i Hollywood, vilket känns passande eftersom det var länge sen (?) så många svenskar (både regissörer och skådisar) var så framgångsrika på andra sidan pölen. Vilka har vi? Tomas Alfredson och Daniel Espinosa är två regissörer. Joel Kinnaman, Noomi Rapace, Alexander Skarsgård och Rebecca Ferguson är fyra skådisar. Den jag valt att fokusera på är en annan svenska och vi pratar förstås om ingen mindre än hon som pryder min bloggheader: Alica Vikander, hetast i Hollywod, som är med i typ nio filmer som kommer ha USA-premiär innan 2015 är slut. Under oktober kommer jag ha en specialvecka med bara Vikander-filmer men jag tjuvstartar lite redan nu med en av hennes 2015-filmer.

 

Seventh Son (2014)

Seventh Son är en klassisk fantasyfilm om kampen mellan det onda och det goda. Fast riktigt så enkelt är det kanske inte. Jeff Bridges spelar Gregory, en åldrande mästare som försöker förhindra ett släkte med häxor att ta över världen. Det största hotet är den mäktiga superhäxan Moder Malkin (Julianne Moore). I filmens inledning är hon försvagad och inlåst (av Gregory) i en fängelsehåla djupt inne i ett berg. Men snart går världen in i blodmånens tidevarv och Malkins krafter kommer att växa. Muahahaha.

Åh, herregud. Vad håller Jeff Bridges på med i den här filmen?! Jag vet i alla fall inte. Jag tror nog aldrig jag sett nån, än mindre Bridges själv, spela över på det här sättet. Bridges rollfigur Gregory har långt vitt hår, skägg och är klädd i en brun munkdräktliknande klädnad. Givetvis har han en trästav som han är duktig på att svinga. Gregory är en härlig blandning av Gandalf, Max von Sydow och Bane från The Dark Knight Rises.

Julianne Moore spelar över hon med som häxan Moder Malkin även om hon är en datoranimerad drake i två tredjedelar av filmen.

Det här med att spela över är intressant. Det funkar nämligen. Ett klagomål som ofta läggs fram när det gäller skådespelarinsatser är att det kan bli teatralt. I Seventh Son är det teatralt så det förslår. Åtminstone Moore och Bridges tar i från tårna. Just i fantasyfilmer så tror jag det är bra att använda sig av en teaterbakgrund om man har en sån. Det teatrala funkar och är nästan nödvändigt. Att spela en helt vanlig person funkar ju om filmen utspelas i Williamsburg men inte om den utspelas i Midgård. Och om man försöker spela mustigt och lustigt på ett sätt som man inte riktigt behärskar så blir det inte bra heller. Jag kommer t ex att tänka på Mila Kunis i Oz the Great and Powerful.

Seventh Son

Alicia Vikander och Ben Barnes (eller är det Daniel Brühl?)

Hur funkar då Alicia? Klarar hon av balansgången? Ja, faktiskt. En sak jag plötsligt la märke till när det gäller Alicia är vilken mörk röst hon har. Jag tror det ger henne en viss pondus, vilket kom väl till pass i Seventh Son.

Nu ska sägas att varken filmen eller Alicias insats når några större höjder. Det handlar om underhållning för stunden. Bitvis känns samspelet mellan några av skådisarna lite stelt, liksom utan geist. Men det gäller inte Bridges som är underhållande hela tiden.

På nåt märkligt sätt, trots att det förstås förekommer en hel del greenscreen och cgi, så lyckas filmmakarna få till en mustig film. Jag tror det beror på att förvånansvärt många scener ändå är inspelade på plats ute i naturen, i skogen, i vattnet, i leran, i myllan.

Jag gillar alltid en saga om det goda mot den onda. Jag kan inte motstå det. Om jag ska ta upp några filmer som jag kom att tänka på så är den första Maleficent. Det onda kanske inte alltid har varit ont? Det kanske finns mer under ytan än man först tror? Här drar jag även en parallell till den keltiska sagan i Song of the Sea som jag såg under Malmö Filmdagar i förra veckan. Metropolis är en annan film jag inte kan undgå att tänka på. Två sidor, ett kärlekspar som möts för att jämka fred. Fast det är väl sen gammal just det, eller vad säger du, William?

Jag blev aningen besviken på slutet då jag kände att Alicia gick från en karaktär med pondus och eget driv till att bli mer passiv och stå vid sidan om. I slutändan hade jag ändå oväntat kul och betyget blir faktiskt en stark trea, vilket känns som en kul överraskning med tanke på hur mycket sågningar jag sett av filmen. Dessutom hade ju filmens premiär skjutits fram ett antal gånger. Från början var det tänkt att den skulle ha premiär i februari 2013 och den hade mycket riktigt premiär i februari… fast 2015. Sånt brukar ju inte båda gott, men för mig funkade alltså filmen, och speciellt Jeff Bridges. Alicia får också godkänt.

Seventh Son:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Noooooo Noomi?!

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Man from U.N.C.L.E. (2015)

19 augusti, 2015 13 kommentarer

filmspanarna_kvadratCavilllIbland (lite då och då) händer det att jag ser filmer som inte gör nåt vidare intryck på mig. När sen recensionen ska skrivas så har jag ingen infallsvinkel. Jag varken hatar eller älskar filmen. Dessa recensioner är de svåraste att skriva. Det jag brukar ta till då är att rakt upp och ner skriva ner det som jag gillade eller ogillade med filmen. Det finns ingen plan, jag har ingen poäng med min text. Det handlar bara om ett torrt och tråkigt uppräknande av saker, men det blir åtminstone en text skriven.

Denna månads filmspanarfilmen, The Man from U.N.C.L.E., var en sån film. En harmlös film. Den gör varken från eller till. Givetvis skulle det bli kul att se Alicia Vikander i en av huvudrollerna. Det är ju inte för inte som hon figurerar i bloggens header här ovanför till höger. Dessutom blir det mer Vikander på bloggen framöver, framåt hösten, inklämt på nåt lämpligt ställe mellan alla recensioner av de filmer som jag kommer att se under Malmö Filmdagar som går av stapeln nästa vecka.

The Man from U.N.C.L.E. bygger på en populär (haha, ja, det vore märkligt om den inte hade varit populär) tv-serie från 60-talet. Man skulle kunna säga att filmen är en förlängd prolog till serien. Henry Cavill och Armie Hammer spelar två agenter från väst respektive öst som motvilligt tvingas samarbeta för att rädda världsfreden. Vikander gör rollen som Gabby, en östtysk bilmek vars försvunna pappa är nyckeln till att få till den där världsfreden.

Dagen innan jag såg filmen läste jag DN:s recension. Johan Croneman gav filmen en etta och skyllde på att de tre i huvudrollerna inte hade nån som karisma och var totalt renons på komisk timing. De var alla stela som pinnar och enligt Croneman och skulle rollfigurerna inte ens kunna väckas till liv av 20000 volt.

Jag vet inte vilken sida som Croneman vaknade på den dag han såg filmen, men rätt sida var det i alla fall inte. Så illa som han försöker få det till var det inte. Henry Cavill tyckte jag fungerade utmärkt som stilig och charmig amerikansk agent/gentlemannatjuv i Berlin och Rom. Armand Hammer (med rysk brytning) var ok och hans samspel med Cavill störde inte.

Det enda jag kan ge Croneman lite rätt i är att Vikander inte riktigt funkade fullt ut för mig. Jag tyckte inte hon kände sig helt bekväm, inte riktigt inne i filmen. Hon försöker, men jag tyckte det fanns en viss, om än liten, osäkerhet. Jag tror Vikander än så länge funkar bäst när hon får spela en karaktär som hon kan ge sig in i totalt, främst i dramafilmer. I filmer med Ocean’s Eleven-yta och -humor kommer hon inte riktigt till sin rätt – än så länge är kanske bäst att säga. Sen kan det nog spela in att jag som svensk sitter och lyssnar noga på varje antydan till konstig/fel brytning. Gabby ska prata både tyska och engelska med tysk brytning i filmen och det kan inte vara helt lätt att få till allt detta och samtidigt vara rolig med sina repliker och övrigt spel.

Filmen är snygg att titta på. Bilar, solglasögon, smycken, klänningar, kostymer och gamla trämotorbåtar. Känslan är 60-tal och det är inte så speciellt mycket action egentligen. Det förekommer en ganska mysig biljakt i början i Berlin men sen handlar det mer om spionsaker om man säger så.

Det förekommer en bil/motorcykeljakt mot slutet i Rom som jag gillade. Den är filmad på ett Google Earth-vis där det zoomades ut från en bil och sen in till en annan på ett effektfullt sätt. Ja, rent stilistisk passade detta inte riktigt in i resten av filmen, vilket några av de andra filmspanarna påpekade efter visningen.

Just detta spretiga var tydligen en av filmens brister men för egen del var det inget jag egentligen tänkte på under filmen. Däremot kan jag hålla med om det så här efterhand när jag får det påpekat för mig. Men eftersom jag inte störde mig på det under filmens gång så är det inget jag kan ta upp nu som nåt negativt.

Men titta, nu har jag fått ihop några ord. Då avslutar jag fortare än kvickt med ett betyg.

    

Vad tyckte de andra om filmen? The Man from U.S.E.L. eller en smarrig Napoleonbakelse?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fredrik on Film
Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Semester – Vacation (1983)

5 augusti, 2015 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratPeter HaberFilmspanarna tar inte semester. Eller, förresten, det gör vi nog. Faktum är att jag är på semester just i detta nu. Jag är uppe i Dalarna och viftar bort knott, försöker få fyr på grillen i regnet, paddlar kanot i motvind och trampar i geggig lera under sommarens långvandring.

Eftersom WordPress (och förmodligen alla andra bloggplattformar) har en trevlig schemaläggningsfunktion så tar emellertid inte bloggen semester.

Denna månads tema är semester, och jag visste direkt vilken film jag skulle skriva om, en gammal s.k. klassiker som jag inte hade sett. En klassiker som dessutom ska få en remake med svensk biopremoär den 11 september. Det handlar om en 80-talsklassiker och vid den här tiden var det ju standard att inte använda de engelska originaltitlarna utan hitta på en svensk, oftast ordvitsig, titel. I det här fallet så är nog den svenska titeln mest känd i Sverige. För mig var det nästan så att jag inte fattade att det var samma film ens.

Det som är lite kul är att remaken när den nu får premiär faktiskt kommer att använda den gamla svenska titeln igen. Det känns lite udda, men jag förstår hur de tänker. Folk som var med på 80-talet och såg filmen då den var känd under sitt svenska namn ska lockas till biograferna.

Vilket film är det? Ja, det har ni nog listat ut vid det här laget, även utan att läsa titeln på inlägget…

 

Vacation / Ett päron till farsa (1983)

Haha, ett Päron till farsa, haha. Vad har det med filmens handling att göra?! Ja, Chevy Chase spelar Clark Griswold, pappan i familjen och han är en typ som irriterar sin fru och sina barn. Päron är ju slang för föräldrar, kanske när man irriterar sig lite grann på dessa föräldrar. Men ändå. Det blir ju liksom samma som att säga En förälder till farsa. Och inget om nån semester. Haha, svenskar och våra filmtitlar. Det här är ju dessutom ett exempel på en titel som sen fick följa med i de efterföljande filmerna i serien. Ett päron till farsa firar jul och Ett päron till farsa i Las Vegas. Och den nya filmen kommer att heta Ett päron farsa: Nästa generation.

Jag konstaterar direkt: Det här är sämre än Sällskapsresan. Och då ska sägas att jag inte är speciellt förtjust i Sällskapsresan. Vacation är, precis som Lasse Åbergs klassiker, en serie sketcher i princip helt utan handling.

Några sketcher: Clark Griswold ska hämta ut sin nya bil hos bilhandlaren, får fel bil och det ska vi tycka är jättekul. Clark ska på en dator (ja, det fanns såna) visa vägen de ska åka från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World och barnen spelar samtidigt Pac-Man på samma dator och jagar hans bilavatar. Åh, hilarious. Not.

vacation

Återigen, Vacation är alltså en serie sketcher staplade på varandra. Om sketcherna nu hade varit roliga så kanske det hade varit en annan sak. Problemet är att de inte är roliga, i mina ögon. Jag vet inte om jag kan minnas en enda sketch som var rolig? Är detta verkligen en komediklassiker? Det kanske var det då på 80-talet men så har den blivit fruktansvärt daterad? Jag menar, hur kul är det när typ tre gånger får se en blondin åka förbi i en röd sportbil och Clark blir alldeles till sig?

Nej, skämten är för enkla. Det är upplägg som i rundpingis. Det är liksom för lätt att bara smasha in bollen. Jag saknar nån sorts smarthet. Nu ska sägas att det blev aningen bättre mot slutet, när Aunt Edna dör (spoiler!). Det blev nån sorts grotesk humor som funkade för mig. Även när Clark ballade ur fullständigt i sitt envisa försök att komma fram till Walley World var det någorlunda roligt.

I slutändan är det dock inte min typ film så betyget kan inte bli högt. Sorry, Filmspotting-Adam som jag vet gillar den här filmen och den här scenen: Don’t touch! Japp, förmodligen den bästa scenen i filmen.

Kommer jag se remaken? Tveksamt, men jag är ju sugen på att se om den kanske kan vara bättre än originalet. En sak som faktiskt är bra med originalet är att den är lite vågad, med en del f-ord och naket (enbart kvinnliga bröst givetvis, ja, och manliga också). Det känns tveksamt att remaken har råd med detta med tanke på vilken åldersgräns den då skulle få (i USA).

Jo, en sista sak som bidrog till att sänka filmen för mig. Randy Quaid och hans familj som familjen Griswold besöker på vägen till Walley World. WTF. Den här typen av white trash-humor är inte bra. Jag vill ha äkta white trash, inte detta trams.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Semesterskoj eller semester… oj, oj, oj?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Absurd Cinema
Movies Noir
The Nerd Bird

Arkiverad under Betyg 1, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Self/less (2015)

22 juli, 2015 7 kommentarer

filmspanarna_kvadratSelfless posterTarsem Singh är en regissör med egen visuell stil. Hans filmer är VACKRA. Hans första film, The Cell, såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och då blev jag förälskad i den fantastiska värld som Tarsem byggde upp. En fest för ögat för att ta till en klyscha. Själva storyn var kanske inte så speciell men det spelade mindre roll.

Nu är faktiskt The Cell den enda film av Tarsem (ja, det är så han kallar sig som regissör) som jag har sett. Jag har sett de första 20 minuterna av The Fall men föll (pun intended) sen i djup sömn och jag har inte återkommit till den. Av nån anledning fann jag The Fall väldigt tråkig. Nån gång ska jag dock ta mig av den igen.

I lördags ägde juli månads filmspanarträff rum. Just det, filmspanarna tar inte semester! Fast vi var något decimerade får jag ändå säga. Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia skulle välja film och vi som känner Sofia visste att det skulle bli ett väl genomtänkt val. Om nu bara SF:s program inte ställde till det så skulle vi förhoppningsvis kunna undvika Ted 2. Valet föll på Tarsems Self/less och även om SF inte levererade fullt så gick logistiken ihop efter lite omkastningar i dagsprogrammet.

Innan filmen började konstaterade jag att jag i princip inte sett en enda film med Ryan Reynolds. Den enda som dyker upp på Filmtipset när jag kollar nu är X-Men Origins: Wolverine där han tydligen spelade Deadpool, men jag minns honom inte alls. Nu var väl i och för sig inte filmen i sig nåt att minnas heller för den delen.

Self/less inleds med att den snorrike men dödligt sjuke företagspampen Damien Hayes går till doktorn för att få en ny kropp. Det mesta kan ju köpas för pengar. Efter proceduren, som överför Hayes medvetande till en ny labbframodlad kropp, vaknar Hayes upp och ser ut som Ryan Reynolds, dvs yngre och med ögon som sitter lite tätare. Hayes gamla kropp används för att fejka hans död (eller egentligen är det inte fejk då ju kroppen faktiskt är just död). Nu kan Hayes i sin nya kropp leva livet igen. Partey!

Fast riktigt så enkelt är det förstås inte. Hayes ser syner och måste poppa piller för att hålla kvar sitt förstånd.

Jag gillar stora delar av Self/less och då pratar jag om filmen, inte filmtiteln (jag återkommer till den). Det är välgjort, lagom mystiskt och lite spännande. Ben Kingsley hade gärna kunnat vara med lite mer. Han har en skön tyngd i sitt spel. Jag satt och väntade på en sluttwist då han skulle dyka upp igen men den kom aldrig. När det gäller Ryan Reynolds har jag inget att klaga på. Det är möjligt att han är aningen stel men jämfört med en ”skådis” som Jai Courtney är han ju rena rama Jan Malmsjö.

Filmens skurk spelas, eller snarare överspelas, av Matthew Goode. Är inte Goode skurk ganska ofta? Jag minns honom exempelvis från Stoker där han spelar på samma kalla och obehagliga sätt. Jag tycker han funkar här även om det kanske är alltför uppenbart att han är just skurk.

En detalj som i princip helt saknades var den där Tarsem-stilen som jag hade sett i The Cell (och i det lilla jag sett av The Fall). Self/less känns mer som en vanlig studioproduktion där Tarsem anlitats som regissör. Inget fel i det men det blir inte lika personligt. Ibland kan jag se Tarsem nånstans under den generiska actionthrillerytan men det är inte ofta.

Selfless

Även om jag aldrig hade tråkigt så försvinner mystiken efter kanske halva filmen. När det väl är klart vad som pågår så övergår det hela till en ganska vanlig actionthriller om en man på flykt. Vi får pang-pang och biljakter. Inget fel i det, som sagt.

Titeln. Det är lika bra jag tar det nu. Self/less. Ok, tanken är alltså att man ska kunna utläsa den på två sätt, dels som ett ord, ”selfless”, och dels som två separata ord, ”self” respektive ”less”. Som ett ord funkar det möjligen. I filmen begås i alla fall en osjälvisk handling. Vad syftar man på med ”self” och ”less”. Visst, filmen handlar om ”jaget” (”self”). Men ”less”. Less vaddå? Ett ”jag” mindre? ”Jaget” är mindre?

Ta en titel som Face/Off. Där funkar det. Som två ord syftar det på ett ansikte som tas bort. Ansikte, bort. Det är ju precis det man gör i filmen med Travoltas och Cages ansikten. Som ett ord, faceoff, betyder det en uppgörelse mellan två kombattanter. Smart. Self/less. Inte så smart.

Men det är inte titeln som sänker filmen för min del. Innan filmen pratade jag, Sofia, Fiffi och Har du inte sett den?-Johan lite om störningsmoment på biovisningar, detta ack så kära ämne. En sak vi kom fram till var att om man en gång stört sig på nåt (nån som tuggar popcorn högljutt t ex) så kan det vara förbaskat svårt att inte låta bli att fortsätta störa sig på det – mer och mer.

Precis så var det för mig under visningen av Self/less. Nej, jag menar inte att det var nån i publiken som störde mig. Det var Tarsem själv, eller filmens klippare Robert Duffy, som var den skyldige. Efter ett tag noterade jag att filmen hela tiden föll tillbaka på samma grepp när det gällde klippningen. Det korsklipptes på ett hiskeligt jobbigt sätt. Bitvis kändes det som att hela filmen var ett enda långt montage. Ibland var det hyfsat coolt och snyggt. Det var bra musik i New Orleans och Hayes spelade basket. Det var New Orleans-stepp och en partande Hayes. Ja, det var helt ok.

Tyvärr använde filmmakarna samma grepp om och om igen. Om det bara hade handlat om ett fåtal rena montagescener så hade det kanske funkat. Men även i helt vanliga scener, eller scener som borde ha varit helt vanliga, som bara borde ha visats rakt upp ner så hoppade man i tid och rum till andra scener. Det korsklipptes hit och dit och jag störde mig mer och mer på detta. Istället för att kännas fräscht och coolt så blev det till slut bara tillgjort. Usch. Det tog mig helt enkelt ut ur filmen.

Det lustiga är att jag verkade vara den enda av filmspanarna som störde mig på klippningen (förutom Har du inte sett den?-Johan, till viss del).

    

Filmens manus är för övrigt skrivet av de katalanska bröderna David och Àlex Pastor som även ligger bakom den apokalyptiska Los últimos días som de även regisserat.

För er som har sett Self/less så var det en sak som inte funkade för mig som jag tar inom spoilertaggar.

Spoiler
Att varken Hayes eller Hayes kollega Martin fattade att kropparna som användes givetvis var riktiga människor kändes inte realistiskt. Att Albright i hemlighet skulle driva en verksamhet där han på kort tid odlar fram fullvuxna människokroppar i ett labb!? Visst, det var en science fiction-rulle, men nej. Men man tror väl det man vill tro när man är desperat. Men då hade jag velat att de, Hayes och Martin, i nån scen erkänner att de ändå förstod att det handlade om riktigt människor.
Spoiler slut.

Vad tyckte de andra film/spanarna om Self/less? Bra/dålig? Bra? Dålig? Eller kanske bra dålig?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jurassic World (2015)

17 juni, 2015 22 kommentarer

filmspanarna_kvadratJag har ingen speciell relation till Jurassic Park-filmerna som många andra verkar ha (kanske främst gäller amerikaner?). Så när filmspanarna gick och såg dino-omstarten Jurassic World så förväntade jag mig en mysig actionrulle, varken mer eller mindre. Fick jag vad jag väntade mig? Ja, det skulle nog vilja påstå.

I filmen är nöjesattraktionen öppnad igen 20 år efter det första försöket som ju så kapitalt misslyckades. Den här gången har man expanderat från en ”park” till en hel ”värld”. Hit kommer Gray (ung dinofantast) och hans äldre bror Zach (inte fullt lika fascinerad av dinosar) för att spendera en helg i juravärlden där deras isdrottning till moster (Jessica Chastain light = Bryce Dallas Howard) jobbar. När skiten träffar fläkten, eller snarare när den nya publikdragaren Indominus rexen kommer lös, så kallas mannen som talar med dinosaurier in. Dinoviskaren heter Indiana Jon…eh Owen och spelas av den av nån anledning tokhajpade Chris Pratt. Fast visst, han har en viss charm.

I en sidoplott vill även en ond man spelad av Vincent D’Onofrio använda smådinosen Velociraptorn som soldat i människans tjänst. För dinosaurier går ju att kontrollera, ungefär som när man säger sitt, ligg, rulla, till en hund, det vet ju alla. Det kan ju aldrig gå fel.

”Jag kan flyga, jag är inte rädd”

Oh, well. Jag hade roligt när jag såg Jurassic World. Så är det bara. När väl actionen sätter igång tycker jag det är underhållande. Jag drogs helt in i filmen från och med att de två bröderna åker iväg i de där glassfärerna. Var det gyrosfär de kallades? Hela den sekvensen var rejält bra gjord och fint sammansatt trots att den pågår ett bra tag. När de sitter i käften på Indominus rex så satt jag på kanten av mitt biosäte. Vi får även ett klassiskt hopp från en hög klippa ner i vatten. Äventyrsmatiné av bästa sort.

Ett tag var faktiskt filmen uppe och nosade på en fyra. Men det var under själva visningen alltså. Efteråt och om man tänker efter bara lite så inser man att filmen inte har nåt manus som håller ihop överhuvudtaget. När vi filmspanare pratade på och på väg till Vapiano så hittade vi ganska så exakt 153 hål i handlingen eller andra bisarra brister.

Varför springer Bryce Dallas Howard omkring i högklackat ute i djungeln? Kan man ens springa omkring i högklackat ute i djungeln? Varför får man själv som litet barn styra den där gyrosfären vart man vill? Varför hade man med en berättarbåge där den äldste brorsan stirrar på tjejer som inte följdes upp alls? Varför kysste plötsligt Owen isdrottningen när hon skjutit en raptor? Skulle hela sekvensen då isdrottningens brittiska assistent agerade leksak åt ett vattenmonster vara rolig eller tragisk?

Äh, skit i det! Jag hade roligt trots de uppenbara bristerna. Det blir en trea. 🙂

*kopplar på hjärnan igen.*

    

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om Jurassic World. Vill de besöka parken igen?

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmitch

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Scener ur ett äktenskap – Honeymoon (2014)

3 juni, 2015 10 kommentarer

filmspanarna_kvadratScenerJaha, vad har vi här då? Scener ur ett äktenskap. Jag tror nog inte jag var med på filmspanarträffen där det bestämdes att vi skulle köra det här temat. Det kan hända att jag lagt in veto… eller åtminstone gnällt lite, haha. Inget klockrent kommer nämligen till mig förutom Ingmar Bergmans välkända tv-serie. Den serien började jag för övrigt titta på när SVT visade den för några år sen men av nån anledning fullföljde jag den inte och som jag minns det berodde det inte på kvaliteten. Nåväl. Vad ska jag se? Jo, Fiffi och Filmitch skrev i höstas om en film, en skräckis, som handlar om den första delen av ett äktenskap, eller kanske den andra efter bröllopsfesten. Jag pratar givetvis om smekmånaden…

 

Honeymoon (2014)

Ett ungt nygift par åker på smekmånaden till brudens familjs gamla sommarhus uppe i Kanada. Allt är frid och fröjd och de unga tu kan inte hålla fingrarna från varandra. Slut.

Närå, bara skojar. Mystiska ljus syns nattetid och bruden (Rose Leslie) är plötsligt inte i sin säng. Brudgummen (Harry Treadaway) hittar henne naken och förvirrad ute i skogen. Nästa morgon är dock allt som vanligt… eller är det? Bruden verkar nämligen inte riktigt vara sig själv. Muahaha.

De först 20 minuterna av Honeymoon är mest jobbiga. Att se ett barnsligt nojsande par tramsa runt är kul för paret i fråga men det är inte så roligt att titta på. Mer intressant blev det när de på en restaurang träffar på en gammal barndomsvän till bruden. Känslan av att nåt är fel blev mer påtaglig än tidigare.

Honeymoon tycker jag spelar ganska bra på idén om att du aldrig riktigt känner en annan människa fullt ut. Redan innan bruden tagit sin nattliga promenad och förändrats är detta nåt man leker med. Bruden visar sig ha dödat grodor som litet barn och brudgummen utbrister ”Vem är du?”. Underförstått: ”Vad är det för psycho jag har gift mig med?!”.

Om man ska skaffa barn eller ej och när man ska göra det är också ett tema, men det kan ju aldrig bli lika skruvat som i David Lynch-regisserade Eraserhead.

Honeymoon

En fundering som dök upp i min skalle under filmen var hur skräckisar kan vara uppbyggda på olika sätt. Ska en skräckis i början av filmen, innan den riktiga skräcken börjar, direkt referera till de skräckelement som senare kommer. T ex som i Honeymoon där man leker med idén om att man aldrig riktigt känner en person för att sen låta en av huvudpersonerna verkligen bli en annan. Det finns en risk att det blir övertydligt kan jag tycka. Å andra sidan kan det bli bra om det är gjort med finess. I andra skräckisar är det ju bara en grupp huvudpersoner som inte har några problem eller issues utan bara råkar illa ut. Min fråga är väl egentligen hur mycket av den ”normala” handlingen man ska låta flyta in i ”skräckhandlingen”. Just i Honeymoon funkade det hyfsad men ändå tyckte jag det blev lite väl uppenbart.

Honeymoon utspelas, fick jag intrycket av, i den fransktalande delen av Kanada. Det här var lite intressant då bruden och hennes barndomsvän använde det som ett hemligt språk som brudgummen inte förstod. Det här gjorde än mer att brudgummen framstod som en främling i dessa trakter. Förutom att han inte förstod franska så var han även en typisk stadsbo ute i skogen som inte vet hur man gör upp eld utan tändvätska. Han försöker tappert (nåja) men ger upp och sprutar tändvätska över veden.

Apropå skogen så fick jag lite vibbar av Twin Peaks. Skogen som nåt otäckt.

Det här hade kunnat bli riktigt bra men tyvärr knyter inte filmen ihop säcken alls. Slutet kommer för plötsligt och utan att jag känner tillräckligt med nån av huvudpersonerna. Jag förstår att man förmodligen har haft en väldigt låg budget men jag ville se nåt mer av vad som egentligen hände. Nu blev det som hemsökte dem bara mystiska nattljus från en stark ficklampa. (Ja, jag vet, less is more.) Slutet blev mest ett ”jaså, blev det inte mer än så?”. Att jag somnade efter 2/3 av filmen gör inte heller saken bättre.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Skilsmässa eller silverbröllop?

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , ,

The Water Diviner (2014)

20 maj, 2015 13 kommentarer

filmspanarna_kvadratFredrik från Fredrik on Film valde maj månads filmspanarfilm och han valde givetvis den nya Mad Max… Russell Crowe-filmen The Water Diviner. Jag hade inte hört ett dugg om The Water Diviner. The Water Diviner? Vad var det för titel? Diviner? Vad betydde det? Det skulle tydligen handla om Russell Crowes rollfigur Joshua som letar efter sina söner som dött i första världskriget i Turkiet.

Filmen inleds i Australien där Joshua letar efter vatten ute i outbacken. Hans fru letar efter kraft att överleva och anklagar sin man (och sig själv?) för att deras söner tog värvning och åkte till Europa för att kriga mot turkar. Till slut känner sig Joshua tvingad att åka till Turkiet och Gallipoli (eller Çanakkale på turkiska) för att ta hitta sina söners kroppar så att ska få en ordentlig begravning.

Det här låter ju väldigt dramatiskt, episkt och sorgligt. Hmmm, ja, det är bitvis det (och kanske lite tråkigt också). Crowe, som här gör sin regidebut, lyckas dock inte få till en film som funkar som helhet. Mitt i allvaret har han slängt in en krystad kärlekshistoria mellan Joshua och hotellägarinnan Ayshe (Olga Kurylenko) i Istanbul. Dessutom försöker han även avhandla kvinnors situation i det patriarkala och muslimska Turkiet.

The Water Diviner

Förutom ovanstående förekommer det även inslag av en sorts magisk realism där Joshua verkar uppvisa övernaturliga förmågor. Han kan hitta vatten. En water diviner är förresten just en slagruteman. På ungefär samma sätt som när han letar efter vatten vet han, bara vet, var sönerna finns. Vad var poängen med detta inslag? Jag säger inte att det var ett dåligt inslag men på ett sätt så bidrog det till filmens spretighet.

I mina ögon är det bästa med filmen Joshuas relation till de turkiska militärer, en major (Yilmaz Erdogan) och en sjungande sergeant (Cem Yilmaz), som han får hjälp av i sitt desperata försöka att hitta sina söner. Det som gör relationen intressant är att de var varandras motståndare under första världskriget. Nu hjälps de åt, först i sökandet efter sönerna och sedan i strider mot invaderande greker (klyschigt ondskefulla greker måste påpekas). Det känns tydligt att Crowe vill lyfta fram turkarna som nobla (eller komiska, se sergeanten!) krigare, ungefär som Ridley Scott gjorde i Kingdom of Heaven och Jan Guillou i Arn-böckerna/filmerna (och då gällde det förstås Saladin & Co).

The Water Diviner, filmen om slagrutemannen Joshua, är en helt ok rulle men den hade mått bra av ytterligare en manusbearbetningsrunda för att få fokus på vad det egentligen var man ville berätta.

    

Efter filmen konstaterade vi filmspanare att det inte görs så många filmer om första världskriget, även om de förstås finns (Un long dimanche de fiançailles för att nämna en). Vi lade fram olika orsaker till detta. Första världskriget var mer invecklat och det är svårare att utse en tydlig skurk. Det tog egentligen inte slut utan ledde fram till andra världskriget 20 år senare. Kriget i sig var till stor del ett statiskt skyttegravskrig som kanske inte blir det mest spännande på vita duken.

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om The Water Diviner. Hittade de den där källan eller klev de på en trampmina?

Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →