Stockholm Filmfestival: La leggenda di Kaspar Hauser

11 november, 2012 12 kommentarer

Titel: La leggenda di Kaspar Hauser
Regi: Davide Manuli
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Äntligen var då filmfestivalen igång för min del. Det är alltid mysigt att slinka in på en, oftast helt okänd, festivalfilm i novembermörkret. Den här premiären fick jag sällskap av min Filmspanarkompis Henke. Medan Henke höll plats i kön på Zita så fixade jag kaffe. Bra teamwork. Mer om själva visningen efter recensionen.

Namnet Kaspar Hauser hade jag hört tidigare och jag hade för mig att det fanns en skum film av Werner Herzog också. Lite snabb research innan visningen visade att jag hade rätt. Herzog har gjort en film om Kaspar Hauser. Men vem var då Hauser? Jo, det finns alltså en legend, en riktig legend om ett verkligt hittebarn vid namn Kaspar Hauser. 1828 i Nürnberg dök Kaspar upp på ett torg med en lapp där hans namn stod. Han kunde inte tala och var okontaktbar. Kaspar blev ett studieobjekt (ett sorts cirkusdjur) bland dåtidens psykologer som lärde honom tala, läsa och skriva. Det framkom efter ett tag att Kaspar spenderat sina 16 första år i livet i en mörk fängelsehåla eller det påstod i alla fall Kaspar själv. 1833 mördades Kaspar och det har spekulerats i om orsaken till mordet var att han var en okänd arvprins till storhertigdömet Baden.

Filmen som är regisserad av italienaren Davide Manuli är en modern take på historien. Manuli har förflyttat handlingen till en medelhavsö som Kaspar en dag flyter iland på. Kaspar spelas av en smal tjej med Kaspar Hauser skrivet i tusch på magen och bröstet och hörlurar på huvudet. Kaspar hittas av öns sheriff spelad av en fullkomligt galen Vincent Gallo (”Yeah, boy! That’s what I’m talking about, boy! Yeah! Yeah!”). På ön finns även Horan, Langaren, Prästen, Hertiginnan och Åsneföraren.

I ett antal klipp som egentligen inte hänger ihop och bildar en historia (vilket visar sig bli ett tema för mina tre första festivalfilmer) får vi följa Kaspar på ön när hon rider åsna eller lär sig bli dj. Just det olinjära berättandet eller snarare frånvaron av berättande, frånvaron av en nån som helst story, gör ju att det finns en risk att man sitter som ett frågetecken och bara har tråkigt. För att man ska ha nån behållning så måste det finnas nåt annat som väger upp.

I La leggenda di Kaspar Hauser finns det en underhållande Gallo, ett snyggt svartvitt foto och väldigt bra musik av Vitalic (Vitalic, Vitalic, Vitalic!). Vissa sekvenser är helt underbara med bara musik, en dansande Vincent Gallo, Kaspar-tjejen och ibland den italienska svala skönheten Elisa Sednaoui. Långa snygga musikvideor helt enkelt. Allt som allt så räcker det för en svag trea. En faktiskt perfekt start på festivalen.

3-/5

Om visningen: Innan vi ska släppas springer volontärerna omkring och letar efter kortläsare. De som hittas fungerar inte. Varken Henke och jag har pappersbiljetter utan biljetten inprogrammerad på våra medlemskort. Till slut kapitulerar volontärerna och släpper in alla utan kontroll. I en liten salong på Zita fick vi, eller i alla fall jag, helt ok platser. (Tack, Henke, för att jag fick bästa platsen bakom en kort tjej, haha.) Det var ett Face2Face efteråt som började lite segt med en ganska trött Davide och en svensk skådis (Joel Spira från Snabba Cash-filmerna) agerade moderator. Tyvärr var även Spira lite trött och hade inte nån vidare koll. Bl a nämnde han att de flesta skådisarna i filmen var amatörer. Ja, förutom Vincent Gallo som kanske jobbat en del som ”proffs”, eller? Nervöst skratt från publiken. Till slut tog publiken tog över och ställde de intressanta frågorna, bl a Henke som frågade om musiken. ”Vitalic, Vitalic är det som gjort musiken, är du helt borta, eller?!”.

Att Kaspar spelades av en kvinna, ett medvetet val? Nope. Davide ville ha en rysk tonåring (en cirkusartist?) men det gick inte då han inte kunde lämna Ryssland. Då kom Davide att tänka på en performanceartist, Silvia Calderoni, som han såg 2007. Calderoni framträdde enligt Davide naken, målad i vit färg och med en giraffmask på huvudet. Och så blev det hon som fick göra rollen som Kaspar, vilket visade sig bli en helt galen rollprestation.

Bäst under Face2Facet var när en kvinna hade gjort en vad hon trodde smart observation om ljudbilden, t ex med fågelljud mitt ute i öknen, varför hade han lagt till dessa fågelljud och vad betydde de?! Jo, Davide hatade dessa fåglar, de försökte ta bort dessa i efterarbetet men det gick inte. Skratt från samtliga. Som avslutning dömde Davide ut hela filmbranschen som död. Han tyckte de italienska surrealisterna (vilka är de egentligen, kanske Antonioni?) var bra tillsammans med Buñuel och kanske var amerikanerna bra i slutet av 70-talet men efter det är det bara skit. En i publiken sa då: ”So cinema is dead!?”. Davide: ”Yes!”. Skratt och ridå.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2012, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Imposter

10 november, 2012 6 kommentarer

Titel: The Imposter
Regi: Bart Layton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

”Jag gillar inte filmer om korkade personer”. Jag börjar den här recensionen med ett citat som Henke från Filmspanarna kläckte ur sig på t-banan efter att vi hade sett dokumentären The Imposter tillsammans med Fiffi och Joel. Citatet sammanfattar faktiskt problemet med filmen. The Imposter handlar om ett problembarn, ett problembarn som egentligen är vuxen men som rymmer från barnhem till barnhem i Europa. Han, vem han nu än är, antar olika identiteter och påstår sig vid ett tillfälle vara Nicholas, ett försvunnen barn från Texas. Grejen är att problembarnet är 23 år och det försvunna barnet ska vara 16 år gammal.

Det är en fascinerande dokumentär, det är helt klart. Bedragaren är en läskig och slemmig person som bara tänker på sig själv. Filmen försöker i några korta ögonblick berätta hans barndomshistoria och varför han agerar som han gör, men fokus är helt klart på hur den här familjen från Texas låter sig luras av Bedragaren som alla vet inte är Nicholas. Innan man ser filmen får man för sig att det handlar om en väl genomtänkt plan men det handlar om slumpen mest. Bedragaren kör liksom bara på. Utan att tänka på hur andra ska känna.

Han vill egentligen inte spela sin roll men familjen omfamnar honom med öppna armar och då trivs han. Han får åka amerikansk gul skolbuss. Som tittare undrar man hur i helvete familjen kunde ta fel eller inte ta fel med ändå acceptera den här mannen. Kan det vara så att de inte har rent mjöl i påsen? Finns det en bakomliggande historia här? Här blev filmen intressant och samtidigt äcklig.

En privatdetektiv får upp spåret på historien och kan inte släppa den. Han intervjuar personer i familjens närhet. Vad har egentligen hänt? Vad hände egentligen när Nicholas försvann? Är familjen inblandat på nåt sätt? Det var här filmen lyfte, när den mysige deckaren trädde in. Början av filmen hade dragits ut på lite för mycket så när privatdetektiven med en skön röst klev in så blev filmen bättre.

För oss som tittar och även för Bedragaren är det uppenbart att han inte är familjens son, han är nån annan. Ändå släpper familjen in honom och accepterar honom som sin familjemedlem. Varför? Det är ju det som är filmens fokus? Filmen ställer frågan om det är så att familjen faktiskt har mördat Nicholas och när den här psykopaten dyker upp och påstår att han är Nicholas så tar man chansen att få ett vattentätt alibi. Om Nicholas lever så kan man ju inte ha dödat honom.

Precis som Henke är inne på så är det en film om korkade personer. Texas-familjen är ett gäng obehagliga idioter där den ena är mer korkad (ja, så är det tyvärr) än den andra. Känslan jag får är helt enkelt att familjen har nåt att dölja. Som film kommer man tyvärr inte fram till så mycket förutom att vi har att göra med vrickade, korkade personer.

3/5

****

Läs nu vad mina Filmspanar-kollegor tyckte om The Imposter:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Mat – Dinner Rush

31 oktober, 2012 21 kommentarer

Mat, mat, mat. På den förra Filmspanarträffen satt vi och försökte spåna fram olika förslag på nästa månads tema. Det gick lite trögt. Det var liksom inget som bara satt direkt. När temat MAT kom upp så tänkte jag direkt att ”ja, det här kan funka” och jag tänkte även direkt på en film jag skulle skriva om.

Jag hade kunnat skriva om andra saker om mat och film. T ex om att jag har en kokbok som listar recept från kända filmer, t ex Ray Liottas paranoidpasta med tomatsås och frikadeller från Goodfellas. Boken heter Filmkokboken och är skriven av Mikaela Kindblom och Maria Holm.

Jag hade kunnat skriva om de tv-serier som under de senaste åren fullkomligt sköljt över oss. Det är ju nästan löjligt vad mycket det är med alla Morbergs, Tinor och nakna eller elaka kockar. Mitt favoritprogram om mat är ändå MasterChef och framförallt MasterChef Australia som är ett otroligt mysigt program där man dessutom har ett segment kallat MasterClass där de trevliga programledarna, och tillika kockar, håller matlektioner. Det engelska MasterChef är också riktigt bra och det är ju trots allt originalet. Det amerikanska MasterChef är en styggelse och fullkomligt värdelöst.

Jag hade kunnat skriva om Tran Anh Hungs När solen står som högst som är en av de vackraste filmer jag vet där man också lagar väldigt mycket mat. Men den har jag redan skrivit om. En annan film som platsar i den här kategorin är Ang Lees Mat, dryck, man, kvinna. Jag hade även – slutligen – kunnat skriva om ”en lövtunn mintkaka”.

****

Titel: Dinner Rush
Regi: Bob Giraldi
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Men den film som direkt poppade upp för mig var Dinner Rush, en film som jag såg på bio när den kom och nu såg jag fram emot att se om den. Det är en härlig film med en känsla som jag gillar, en känsla som man även får i filmer som 25th Hour och After Hours. En sorts roadmovie fast på samma plats. Vi får träffa ett antal personer och vi hoppar ganska friskt mellan de olika historierna. Filmen är i grunden ett drama om nostalgi, om att de gamla vanliga goda sakerna, må det vara maträtter eller maffiasmeknamn, försvinner och ersätts av nåt nytt.

Danny Aiello spelar Louis, ägaren av en fancy italiensk restaurang i Tribeca, Manhattan, New York. Sonen är kock av klass men kör moderna rätter som pappan inte riktigt kan acceptera, eller kan han kanske det? Restaurangen har parallellt kört bookieverksamhet och konkurrerande bookies mördar Louis kollega och har även planer på att ta över restaurangen. Filmen utspelar sig under en kväll på restaurangen. Från den relativt lugna tidiga kvällen där menyn gås igenom fram till den värsta middagsrusningen, där allt händer.

Jag tycker kanske inte maten står direkt i fokus. Snarare är det det här med att driva en restaurang och det som händer på en restaurang som det handlar om. Dynamiken mellan personalen, chefen, köket och serveringspersonalen. Vi får träffa den odrägliga gästen som vägrar vänta för länge, som vill ha en flaska vin som kompensation. Den odrägliga gästen klagar även på servitriser som introducerar sig med förnamn. Vi får känna på stressen nere i köket och se hur det går till när matkritikern kommer in på restaurangen.

Filmen är ett fullkomligt myller med små historier, händelser och personer. Miljön som filmen utspelas i, restaurangen full med folk som pratar, dricker och äter, är en sån där miljö som man trivs i. Det finns en familjär mysig känsla. Det är säkert en bra, möjligen romantiserad, bild av New York vid tiden för millennieskiftet. Matreferenserna är säkert minst 12 år gamla och om filmen skulle ha gjorts idag så skulle den säkert se ganska annorlunda ut.

Maten är förstås ändå en viktig del. Louis vill ha klassisk italiensk hemlagad mat, köttbullar och spaghetti. Sånt som hans bortgångna fru gjorde!  Sonen och chefskocken Udo (Edoardo Ballerini), ja, han serverar hummer med friterad spaghetti och vaniljchampagne (se bilden ovan). ”Ge mig nåt som jag kan äta!” utbrister Louis. Är filmen med i Filmkokboken? Ja, visst är den det och inte mindre än tre recept finns listade. Vad är ni sugna på? Vitello – Kalvkotletter med med vitkål och champinjoner, Panelle – Kikärtspannkakor eller Pere, robiola e speck – Stekta päron med mjukost och bacon. Om du ser den här filmen hungrig så lär du inte bli mindre hungrig under filmens gång.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om mat:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Filmmedia
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Äta sova dö

17 oktober, 2012 14 kommentarer

Titel: Äta sova dö
Regi: Gabriela Pichler
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Efter att Filmspanarna hade sett Gabriela Pichlers debutfilm Äta sova dö visade det sig att vi hade uppfattat filmen på ganska olika sätt. Vissa tyckte att filmmakarnas meningen var att vi som tittare skulle tycka synd om personerna i filmen, men att man inte gjorde det eftersom de framställdes som lata slashasar som behövde få ändan ur vagnen. Andra (inklusive mig själv) tyckte att det nog inte var meningen att man skulle tycka synd om personerna i filmen utan att det bara var en skildring av människor rakt upp och ner. Vissa tyckte att dialogen främst i början var amatörmässig och innantilläst på det typiskt svenska och dåliga sättet. Andra (inklusive mig själv) tyckte att dialogen kändes äkta, kanske lite som Ruben Östlund får till i sina filmer.

Det är intressant det här med hur man först har förväntningar på en film och sen har en uppfattning om en film, en uppfattning som kan vara lite flytande. Till en början påverkas man av vad andra skriver om filmen innan man själv har sett den. Äta sova dö har hyllats bl a av Hynek Pallas i SvD. Nu är det ju ofta så att filmer som tokhyllas av de gamla vanliga recensenterna i princip aldrig håller måttet. Men ändå. Den fick ju 6/6 (högsta betyg!) av Pallas så det måste ju ändå vara en speciell film. Tror man ju. Eller vill i alla fall tro.  Sen ser man filmen. I det här fallet gillade jag filmen, i alla fall medan jag såg den. Att den ska vara ett mästerverk är ju dock på gränsen till… nej, det är eller känns orimligt. Men, som sagt, gillade den gjorde jag. Sen börjar man prata med andra, och så börjar man kanske tvivla lite. Var den egentligen så bra? Man ser brister som andra har pekat ut och så plötsligt litar man kanske inte på sin magkänsla längre, den där magkänslan som man hade under filmen.

Precis just nu bestämde jag mig för att lita på min magkänsla. Vad skönt. 🙂

Äta sova dö handlar om unga tjejen Raša som bor i en skånsk håla med sin pappa. Raša sköter om sin pappa på ett sätt som jag tyckte var kärleksfullt skildrat. Hon t.o.m. tvättar hans hår när han sitter i badkaret. Jag tyckte inte regissören gick över gränsen till nåt som började bli obehaglig… men det var nära ibland, haha. Pappan har ont i ryggen – ibland. Han åker till Norge och jobbar — ibland, när han inte har ont i ryggen. Raša jobbar på en fabrik, ett monotont jobb där hon förpackar grönsaker. Hon trivs, på jobbet, i hålan, med sin pappa, även fast vi som tittare kanske tycker att hon inte borde trivas så gör hon faktiskt det.

Vem som helst kan ju räkna ut att en fabrik där man förpackar grönsaker inte kan gå ihop rent ekonomiskt i Sverige. Så givetvis kommer den dagen när företagsledningen i en awkward scen meddelar att man behöver säga upp personal. Raša och ett antal andra, bl a fackrepresentanten själv, får gå och slussas nu in på Arbetsförmedlingen där de ska lära sig att få självtroende och söka jobb.

Min spontana känsla under och efter filmen var att jag gillade den. En av Filmspanarna (det var nog Fiffi) namngav filmens genre: skånsk misär. Ja, det är en del av filmen. Hålan filmen utspelas i är en riktig Håla, men här finns även en ganska skön gemenskap och filmen är inte alls utan humor. Nu räckte inte filmens humor till för att hålla alla vakna i salongen under visningen. En gentleman satt och sjöng i sömnen för att senare vakna till med ett långdraget skrik, gurgel, fnysning. En annan person rullades sovandes med hängande huvud ut från salongen i rullstol. Just rullstolen var nåt jag själv missade men jag hade kanske fokus på filmen till skillnad från andra. 😉 En annan detalj som är värd att notera från visningen är att filmen var textad även när det pratades svenska… ja, eller skånska då. Normal brukar man ju inte texta filmer med svensk dialog.

Det märks att filmen är en debutfilm. Den spretar en hel del. Vissa scener funkar inte riktigt. Bl a blir sekvenserna med pappan till slut för många och mest jobbiga och tillför inget. På gott och ont är filmens skådisar i princip enbart amatörer. Ibland lyser det igenom och äktheten försvinner. Vissa scener tyckte jag dock var briljanta med drag av både Östlund och bröderna Dardenne. Bl a förekommer några obekvämt roliga scener då gruppen uppsagda ska träna på jobbintervju eller tala om vad de är bra på. Raša förstår inte riktigt poängen, hon vill bara ha ett nytt jobb, hur svårt kan det vara. Fast flytta vill hon inte. Hon får efter många om och men en kort provanställning på ett lokalt företag där hon ska köra runt och sälja och underhålla brandsläckare. Det finns bara ett problem: Raša har inget körtkort.

Blandat med Dardenne-scener förekommer det, kanske onödigt många, mer poetiska scener där Raša sitter på en cykel i solnedgången eller när hon är ute och leker (ja, leker som ett barn) med sin jobbarkompis Nicki. Raša är egentligen som ett stort barn (hon kan ju inte ens köpa kläder själv för i helvete!) men mot slutet av filmen inser hon att det är dags att växa upp. Och i och med det har jag i princip motsagt mig själv då jag i första stycket inte tyckte att de framställdes som lata. Fast lata är nog fel. För bekväma kanske är mer rätt.

Jag brukar oftast vara den som ger lägst betyg till filmerna vi ser med Filmspanarna (i konkurrens med Sofia) men den här gången kanske det blir tvärtom. Nu vill jag promota filmen lite så därför sätter jag dit en halv Filmspanar-ikon extra på mitt betyg.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Nu tycker jag du ska kolla vad de andra Filmspanarna tycker om Äta sova dö: Fiffi, Henke, Sofia, Jessica och Har du inte sett den?.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanartema: Filmupplevelser utöver det vanliga

26 september, 2012 20 kommentarer

Månadens Filmspanartema var En filmupplevelse utöver det vanliga. Jag har haft lite dåligt med tid den senaste veckan och just nu befinner jag mig i Montréal så jag tänkte att istället för att skriva ett långt inlägg om en speciell filmupplevelse så slänger jag ihop en lista. Jag får nämligen för mig att det ska gå lite snabbare men jag kan ha fel. Vilka upplevelser platsar på listan? Ja, det har egentligen inte med själva filmen i sig att göra utan det handlar mer om omständigheterna kring visningen, och det behöver alltså inte vara en biovisning utan det kan vara tv, vhs, dvd eller vilket format det nu bjuds på.

*skriver inlägget*

Ok, nu har jag skrivit inlägget och det visade sig att listan bara blev två filmupplevelser lång i form av en kortare och en lite längre text.

****

1. Jag tar skydd alldeles allena
Filmen Take Shelter hade jag sett fram emot länge. Jag hade hört om den på Filmspotting, jag hade sett Henke, M-Noir, Jessica m fl gilla den. I ett sommarslött Stockholm visas plötsligt filmen på biografen Zita. Jag går dit en vardag under min semester och finner mig när filmen börjar… helt ensam i salongen. Tidigare har jag sett filmer på bio där det kanske varit jag själv och två eller tre till men jag tror faktiskt det här var första gången jag var helt ensam. Det var en härlig upplevelse och dessutom en perfekt film att uppleva det med. Man kan lugnt säga att det bidrog till att göra filmen bättre.

2. Jag vet vad frågan är på ett flygplan
I slutet av 1999 var jag i Australien på semester i tre veckor. Det hela började i Sydney och med buss tog vi oss sakta upp mot nordöstra Australien. Sista veckan var det inplanerat dykning vid Stora barriärrevet. Det sket sig. Varför? Jo, det ska jag berätta. På vägen norrut så hade vi stannat till vid kuststaden Townsville. En liten båttur därifrån låg ön Magnetic Island där det skulle finnas vilda koalor att beskåda. Vi hyrde cyklar ute på ön, tittade på koalor och hade jättetrevligt… men på vägen tillbaka till färjan kraschade jag med cykeln, en svårstyrd mountainbike. Det som var lite tur var att jag hade vurpat ungefär 300 meter från en medicinsk klinik där jag plåstrades om. Det visade sig att jag hade brutit nyckelbenet och dessutom krävdes det ett antal stygn i knät för att lappa ihop mig.

Den sista veckan i Australien blev det inte nån korallrevsdykning för mig. Ett annat problem var hur jag skulle stå ut med långa flygningen Cairns-Sydney-Bangkok-London-Stockholm. Den längsta sträckan var Bangkok till London. Men det roliga är att det som jag minns mest från den flygningen är inte att jag hade ont. Nej, det jag minns är en film som heter The Matrix. I stolsryggen framför mig fanns en liten display där man kunde välja bland några filmer att se. Man kunde inte välja att starta en film från början utan filmerna visades om och om igen så det var bara att hoppa in där filmen råkade vara. Jag valde att titta på The Matrix, en filmtitel som jag tyckte lät fånig.

Jag blev helt fast redan efter en minut. Jag såg mitten av filmen först. Jag kastades rätt in i övningsfajten mellan Morpheus och Neo. ”You think that’s air you’re breathing now?”. Sedan såg jag slutet och början i en märklig mix. Jag försökte få ihop handlingen men jag fick aldrig ihop det helt. Det enda jag visste var att jag älskade The Matrix. När jag kom hem till Sverige såg jag filmen på bio. Jag såg den på video. Jag såg den på video igen. Faktum är att The Matrix en av få filmer som jag sett om medvetet så många gånger. Jag kommer aldrig glömma den där flygturen och det beror alltså inte på att jag hade brutit nyckelbenet.

****

Läs nu om andra Filmspanares upplevelser utöver det vanliga:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
ExceptFear
Har du inte sett den? (podcast)
Flmr
Addepladde
Rörliga bilder och tryckta ord
Mode + Film
Filmitch

Arkiverad under Film, Funderingar, Listor, Resa, Semester Tagged with , ,

Bill Cunningham New York

12 september, 2012 14 kommentarer

Titel: Bill Cunningham New York
Regi: Richard Press
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det var dags för Filmspanarna att träffas igen och den här gången handlade det om en genre som nog inte brukar förstavalet när man ska välja en film på bio. Som tur var för oss Filmspanare hade vi nån som kunde välja åt oss. Obersturmbannfilmspanare Henke (jag vet, det är lågt, men jag har nyligen sett Iron Sky) pekade med hela handen och sa att vi skulle gå på mysiga biografen Grand och se lågbudgetdokumentärfilmen Bill Cunningham New York.

Det enda jag visste om filmen var att den handlade om en äldre man, Bill Cunningham, i New York som fotade folk på Manhattan. Jag hade inte greppat att Bill var en modefotograf, jag trodde han var en fotograf som typ fotade människors dagliga liv i The Big Apple och sen hade fotoutställningar på museer. Men Bill är alltså helt besatt av mode och kläder. Varje dag i princip hela sitt vuxna liv har han gett sig ut med sin cykel på Manhattans gator och fotat det han ser i klädväg.

Alla i modebranschen vet vem Bill är och han har jobbat för många tidningar, just nu för New York Times där han har sin egen sida (eller egna sidor). Det är sidor fyllda med bilder på människor i kläder, alla sorters kläder, skor, byxor, baggy pants, högklackat, pälsar, hattar och mössor. Bill är som en mänsklig sensor som fångar upp trender som kommer och går, innan de har kommit och gått. Han älskar det han gör. Han fotar även på modeshower, både i New York och i Paris dit han åker flera gånger om året.

Det här låter ju som en trevlig men kanske intetsägande myspysdokumentär. Bill är en fascinerande och ödmjuk person med integritet. Han vill t ex inte ha betalt för sina jobb eftersom absolut inte vill låta sig styras av nån annan (trots att de han får betalt av inte skulle tänka sig att göra det). Faktum är dock att hur trevlig Bill än är (han har bl a ett smittande skratt) och hur charmig han än är när han åker runt på sin cykel så kände jag efter ett tag att det blev lite mycket modebilder eller sekvenser där Bill sitter med sin assistent och bestämmer utseendet på sin sida eller bilder på Bill när han är ute och fotar. Faktum är att jag faktiskt nickade till en period trots en gigantisk kopp kaffe innan visningen.

Men det tog sig, som tur var. Hela tiden har man en känsla av att nåt inte står helt rätt till, eller nej, det är fel uttryckt. Bill är helt enkelt en udda figur som lever sitt liv på sitt eget sätt. Men man anar att ju ändå att det måste finnas mörkare eller jobbiga sidor av Bills liv. Exempelvis bor han på typ 15 kvadratmeter i det gamla konserthuset Carnegie Hall. ”Lägenheten” har inget kök, han sover i en tältsäng och utrymmet är fyllt med arkivlådor där han förvarar alla sina negativ. Han verkar inte heller ha nåt vidare socialt liv förutom sina gamla kompisar, bl a gamla damen och fotografen Editta Sherman (född 1912), som än så länge bor kvar i Carnegie Hall.

Under en stor del av filmen, ja, den större delen, så tassar regissören och de han pratar med (talking heads brukar de kallas) runt ämnet om Bills privatliv. Och Bill själv verkar inte heller gärna prata om det. Till slut ställs dock de jobbiga frågorna och då blir Bill för andra gången i filmen rörd (första gången var när han mottog en utmärkelse i Paris). Varför blir Bill rörd? Hmm, det handlar hur han har levt sitt liv, om hans förhållandet med sin familj och hur de ser på hans liv, om kyrkan och religionen. Här vaknade jag plötsligt till och filmen ryckte upp sig och blev nåt mer än bara en film om en crazy figur som fotar människor på Manhattan. Det blev en film om att leva sitt liv som man vill och att det inte nödvändigtvis behöver vara nåt fel med det eller en bokstavsdiagnosstämpel på det, hur man än väljer att leva det. Dessutom fanns det plötsligt en en hel del att diskutera på väg till puben och det efterföljande filmsnacket vilket är ett gott betyg.


eller uttryckt i siffror 3/5

PS. En del av filmen handlar om att Bill och de andra bohemerna som bor i Carnegie Hall blir tvingade att flytta, som jag förstod det p.g.a. att deras lägenheter ska göras om till kontor. Det finns en dokumentär, en systerfilm till Bill Cunningham New York kan man nästan säga, om detta som heter Lost Bohemia där vi träffar både Bill och hans Carnegie Hall-vän Editta Sherman.

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om filmen:

Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Podcasting their spell over me

31 augusti, 2012 20 kommentarer

This is my first post ever in English. The reason that I chose to write in English this time is that the post is about the movie podcasts I listen to. Most of them are in English so it just felt right to write in English in order for more people to be able to understand what the hell I’m raving about. With that little disclaimer out of the way let’s continue…

If you do an image search for ”podcast” on Google your result page will show six or seven pictures of Filip & Fredrik, at least if you do the search on a computer in Sweden. Filip & Fredrik is a Swedish comedy duo behind a number of entertaining, according to me at least, tv shows. For example, they did a legendary, bordering on scary, interview with Gary Busey in 2004. See a clip of that here.

Although I’m a fan of F&F, the fact is that I’ve never listened to their podcast. However, lately I have become more and more addicted to other podcasts. The subject of these podcasts are of course… FILM! The reason I started listening to these Internet radio transmission, apart from my film interest, is that I bought a smartphone (yes, finally!) a couple of months ago. This made ​​it really convenient and easy to take advantage of the digital sound waves containing talk about the moving picture. It’s just perfect to listen to the during the 40 minutes it takes me to ride my bike to and from work every day.

So, which podcasts do I listen to you might ask yourself? Well, it is all about film of course and below are the ones currently being heard in my Beats Audio by Dr. Dre headphones. In no particular order. I think it’s a nice mix. The title of each podcast links to the shows respective sites.

****

Har du inte sett den? (Haven’t you seen that?)
This is a swedish podcast where three guys discuss movies in a casual and funny way. They are also part of the Swedish film blogging network Filmspanarna (The Film Watchers or The Film Scouts). Markus is the word pooper, Johan is the nerdy one and Erik is the calm and collected one.

Filmspotting
It’s a treat listening to Adam and his co-hosts (there has been three) talk about the latest films. They also do director or theme marathons  a couple of times a year. I’m catching up on old shows and mixing that up with the latest episodes.

Filmspotting: Streaming Video Unit
This is a show hosted by Matt Singer and Alison Willmore focusing on online movies. It’s always nice to hear a female voice together with a male. It makes a good combination. On their latest episode they reviewed one of my favorite films, Persona.

The (title pending) Movie Podcast with Tank and Fogs
I discovered this podcast not so long ago and I think Tank and Fogs are a perfect match. It’s funny, goofy and interesting and the style of the two hosts complement each other perfectly. Fogs has a pretty good singing voice (for example, listen to his epic confession song on forgetting about Watchmen when making a superhero film toplist).

The Matineecast
Torontonian Ryan McNeil talks about movies with his invited guests from all over the world. I recently listened to a very good episode which featured Jessica of The Velvet Café that made me really eager to watch We Need To Talk About Kevin.

The LAMBcast
The official podcast of The Large Association of Movie Blogs (The LAMB) where they talk about all things film, either about a specific movie or other themes. My fellow Filmspanare Joel and Jessica have both appeared and Joel is actually currently in charge of (shepherding) The LAMB.

/Filmcast
Here we get in-depth reviews by Dave, Devindra and Adam (plus guests from time to time) and they usually tear a film into pieces, with opinions flying in the air. It’s always fun especially when Dave says something totally exaggerated and Devindra calmly upset says ”C’mon Dave!”. I just love these guys.

Reel Insight
A little bit different set-up here and always nice to hear female voices. In the second part of the show hosts Jess and Rachel focus on the career of a specific actor. Joel has guested at least once and talked about Amy Adams (and yes, Joel, I’ll watch Enchanted… eventually).

****

There are more filmcasts out there that I’ve just started listening to but I’ll get back to them on a later post. For now, I’m out.

Arkiverad under Film, Funderingar Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Filmspanarna-tema: Knark – Half Baked vs Traffic

28 augusti, 2012 20 kommentarer

Filmspanarna träffas en gång i månaden, kollar på en film och tar sen en öl och snackar film, snackar mycket film. Nu har vi även förutom de fysiska träffarna börjat med ett gemensamt bloggtema så att fler kan vara med. Förra gången skrev (eller pratade) 13 filmsidor om sina guilty pleasures. Vad skulle vi ha för tema den här gången var frågan på den förra träffen? Ganska snabbt kläckte Sofia ur sig: ”KNARK!”. Ja, varför inte, tänkte vi andra och det bestämdes att knark skulle bli nästa tema.

När jag började fundera på vad jag skulle skriva om kom jag fram till att det finns tre teman inom knarkfilmen. Det är möjligt att man kan dela upp det ännu mera men jag tycker mig i alla fall se dessa tre som huvudteman:

1. Filmer om missbruket, beroendet och följderna
Här hittar man filmer som t ex Stefan Jarls dokumentär Ett anständigt liv eller Darren Aronofskys Requiem for a Dream. Det brukar vara jobbiga, tunga filmer, nästan alltid dramafilmer och ganska ofta utan hopp även om det förstås finns olika grader i helvetet.

2. Filmer om tillverkning, smuggling och försäljning
Här handlar det inte om knarkandet i sig utan man hittar filmer, oftast thrillers, om knarkkungar/smugglare (Blow), om människor som utnyttjas för smuggling (Maria Full of Grace). Här räknar jag även in filmer som fokuserar på polisens arbete med att sätta dit de som är ansvariga för knarkförsäljningen (Miami Vice, Narc).

3. Stonerfilmen
Och här har vi en genre som jag i princip är novis på. Det handlar alltså om filmer som med humor hyllar bruket av marijuana. Jag vet att Cheech & Chong är legender inom stilen men jag har inte sett några av deras verk. I fredags såg jag i alla fall en stonerkomedi, nämligen Half Baked med Dave Chappelle. Läs mer om den längre ner i inlägget.

****

För tio år sen spelade jag inomhusfotboll med några kollegor på jobbet. När jag försökte nå en boll så fläkte jag mig och gjorde en Tomas Brolin, dvs som Tomas Brolin gjorde hösten 1994 mot Ungern, dvs ramlade och fick foten under mig. Jag hörde ett kraftigt KRACK! och förstod att nåt var väldigt fel. Jag sa till grabbarna ”hallå, jag har brutit benet” medan jag kröp mot avbytarbänken. ”Nä”, sa de, ”det ser ju helt ok ut”. ”Nä”, sa jag, ”jag har brutit benet”. Det ringdes efter ambulans och efter röntgen syntes det mycket tydligt att mitt vadben var av. Det behövde opereras. Det jag tänkte komma till är att jag nu lärde mig att droger är nåt förrädiskt och lockande. På natten efter operationen hade jag fått ett dropp in i armen. I slangens andra änden satt en påse med morfin. Det gjorde fantastiskt ont i benet och när jag kände att det gjorde för ont och för att kunna sova kunde jag trycka på en knapp. Då kom en sköterska och gav mig en dos morfin.

När den där dosen kom så blev jag hög helt enkelt. Att jag låg på sjukhus med brutet ben gjorde inte så mycket, det var bara hur skönt som helst. Då insåg jag att det här är nåt man kan bli beroende av. Jag tror jag tryckte tre gånger på sköterskeknappen under den natten.

Nä, så en sak är jag ganska säker på och det är att man aldrig kommer att kunna vinna ”kriget mot knarket” eller The War on Drugs som det kallas i Traffic, som av en händelse är det andra filmen jag såg i det här temat.

Jag valde alltså att köra en double feature. Först ut är stonerfilmen Half Baked. Anledningen till att jag valde den är att Dave Chappelle är med och jag såg nyligen ett mycket bra avsnitt av Inisde the Actor’s Studio där Chappelle var med. Jag gillar även hans komediserie Chappelle’s Show. Den andra filmen blir alltså den mer seriösa (nähä!) Steven Soderbergh-klassikern Traffic.

****

Titel: Half Baked
Regi: Tamra Davis
År: 1998
IMDb | Filmtipset

Som jag skrev här ovan så gillar jag Dave Chappelle. Han kan vara fullkomligt briljant. Tyvärr betyder inte det att allt han är med i per definition är bra. Neeeej, långt därifrån. Half Baked är historien om fyra kompisar, tre vita (eller kanske två vita (Jim Breuer, Harland Williams) och en latino (Guillermo Díaz) om man ska vara noga) och så Chappelle själv. De fyra gillar att röka på. Faktum är att det är nog det enda som de sysslar med. Well, i alla fall fram till att Chappelles karaktär blir kär i en tjej (Rachel True) och han måste clean up his act.

Samtidigt åker en av killarna in i finkan efter att ha dödat en häst med diabetes genom att ge den godis. För att rädda sin kompis behövs pengar (till borgen antar jag men det förblev höljt i dunkel… ja, eller rökdimma). Chappelle jobbar som städare på ett sjukhus och får av en slump tillgång till sjukhusets lager av marijuana. Här ska säljas ganja i stora mängder.

Nej, nej, tyvärr. Jag hade en förhoppning att det skulle vara så dåligt att det blev roligt. Eller kanske t.o.m. att det skulle vara roligt utan att ens vara dåligt. För mig blev det tyvärr ett buskismagplask ner till Stefan & Krister-nivå. Det är möjligt att det är min prettogen som förhindrar mig att uppskatta detta. Fast jag gillar ju Chappelle’s Show och hans stå-upp-grejor. Jag stör mig kanske mest på Jim Breuer som går runt med ett pårökt leende och halvöppna ögon hela filmen. Jag antar att det är en konst i sig.

Det finns vissa korta sekvenser som är bra och som påminner om hur Chappelle’s Show blev några år senare och det är kanske så den här sortens humor ska intas. I mindre doser och inte i långfilmsformat.


eller uttryckt i siffror 2-/5

****

Titel: Traffic
Regi: Steven Soderbergh
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Jag såg Traffic på bio när den kom vid förra sekelskiftet och gillade verkligen den då. Jag tyckte det var en intressant historia som var snyggt och häftigt berättad. Jag gillade att man tog ett helhetsgrepp och försökte skildra alla delar i knarkproblematiken. Faktum är ju att Traffic nästan skulle kunna sägas vara en film som tillhör alla tre av mina kategorier, i alla fall om man har lite god vilja när det gäller stonerfilmen (de är ju i alla fall höga och kollar på Dynastin i början).

Nu när jag såg om filmen så blev jag av nån anledning inte lika imponerad. Fast jag kan ju säga direkt att idén med det gultonade fotot i Mexiko och det blåblekta när vi följer Michael Douglas karaktär är bra. Men hur som helst, vad var det som inte funkade riktigt lika bra den här gången? Hmm, jag vet inte riktigt, men jag inte riktigt ihop hela historien mot slutet. Jag förstod inte riktigt vilka som förrådde vilka och på vilken sida som alla stod just när det gällde Mexiko-historien med Benicio Del Toro

Jag tyckte det fanns en del övertydliga eller märkliga detaljer. Frun (Catherine Zeta-Jones) till knarkkungen Ayala t ex. Kändes det inte lite märkligt att hon inte hade en aaaaning om mannens affärer? Och sen när hon fick reda på det så var hon plötsligt knarkdrottning på fem röda.

Hur agerar de tre kompisarna när den fjärde tar en överdos? Ringer efter ambulans? Nej, skulle inte tro det. Man tar bilen och dumpar killen utanför akuten. Please, jag kan inte tro att det funkar så men jag kanske är naiv.

När det gäller skådisarna så har jag inget att klaga på. Alla gör ett kanonjobb helt enkelt. Douglas, Del Toro, Cheadle, Guzmán, det är toppnamn överallt. Förresten, vad hände med Erika Christensen efter det här. Man fick ju för sig att hon var en kommande toppskådis, men jag vet inte, vad har vi sett henne i?

Nåt som filmen som sagt ska ha cred för är helhetsgreppet men jag tycker t ex en tv-serie som The Wire är så mycket bättre på att skildra alla sidor, polisen, knarklangarna och knarkarna. I Traffic funkade inte riktigt beroendebiten riktigt och det blev lite krystat när Douglas åkte runt och letade efter sin dotter i ghettot. Men jag gillade Douglas slutkläm i sitt tal i slutet när det gällde Kriget Mot Knarket. Man kan inte kriga mot sin egen familj.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om knark:

ExceptFear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Flmr
Flickorna
Filmparadiset
Filmitch

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension, Stonerfilm, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Total Recall (2012)

15 augusti, 2012 17 kommentarer

Titel: Total Recall
Regi: Len Wiseman
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Månadens filmspanarträff blev mycket trevlig. Inte ens ett gäng brittiska fotbollshuliganer kunde störa stämningen. Eller så höjde de den. Innan det öl- eller coke zero-dopade filmsnacket på puben såg vi Total Recall.

Att jag tidigare i veckan såg om originalet med Arnold kan nog ha inverkat både positivt och negativt på hur jag upplevde den nya versionen av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale. Fördelen är att det är lite kul att snappa upp de blinkningar till originalfilmen som poppar upp då och då. Det gör väl kanske att inte filmen som sådan blir bättre men under visningen var det lite kul att leta efter sådana nickningar. Nackdelen var kanske att jag på det stora hela visste exakt vad som skulle hända. Remaken har i princip samma story som i originalet, först kopierad och sen uppdaterad med några små ändringar/tillägg.

Istället för att kolonin på Mars gör uppror så är det kolonin Australien som det kokar i. Jorden är totalt miljöförstörd efter fruktansvärda krig. De enda platser som är beboeliga Storbritannien och Australien. Världen styrs av, vilket känns logiskt i dessa OS-tider, UFB (United Federation of Britain). I Australien, som alltså kallas Kolonin med stort K, bor andra klassens medborgare, arbetare som transporteras till Storbritannien med The Fall, ett snabbtåg som färdas rakt genom Jorden. Yes, ni läste rätt. Det bevisar väl att filmen The Core inte var så korkad… eller att den här rullen är lika korkad.

Nåväl, vi slipper i alla fall avstannande jordkärnor som måste snurras igång. Däremot får vi mot slutet en ganska fånig ”man ser den komma från flera kilometer”-scen när passagerarna i The Fall upplever en stunds tyngdlöshet (”prepare for gravity reversal”) då fordonet/farkosten/mullvaden passerar rakt igenom jordens kärnan. Vänta nu, rakt igenom jordens kärnan?! Hade det inte varit enklare att bygga den där gigantiska tunnelbanan lite vid sidan om där det inte brann så mycket och inte var så himla varmt? Nå, jag antar att man ville ta kortaste vägen, inte fågelvägen alltså, utan mullvadsvägen.

Ett problem, well ett ganska stort problem, är att filmen är tråkig. Jag kan inte uttrycka det bättre än så. Den är tråkig. Det skjuts, hoppas, åks svävare, hiss och what not men dessa scener känns bara tråkiga. Transportsträckor fram till mer intressanta scener där man åtminstone lite grann utforskar det underliggande temat om hur minnet funkar. Om man minns nåt man gjort men inte är säker på att man gjort det, har man då gjort det. Lite mystrevligt blev det också när Bill Nighy dök upp men det visade sig bli ett kort uppdykande och ganska snart var vi tillbaka i skjutandet igen.

Det jag gillar med filmen är som sagt att det är en science fiction-film som har en intressant idé. Idén om att man kan plantera in minnen med hjälp av en teknik som bygger på avancerad fysik/kemi. Det är just detta som resebyrån Rekall erbjuder. Res till Mars eller vart du nu vill åka och upplev två spännande semesterveckor. Allt som krävs är att du sätter dig i en stol i tio minuter med sprutor och probar anslutna. Efter proceduren vaknar du upp övertygad om att du har varit på Mars. Under filmens gång kan man aldrig vara riktigt säker på om det man ser är riktiga händelser eller om det är implantat.

Jag tycker även skådisarna sköter sig hyfsat. Colin Farrell är en bättre skådis än Arnold men Arnold lever mycket på sin charm (ja, charm sa jag!). Farrell gör tyvärr i fel roller en blek figur. Jag gillar honom i Cassandra’s Dream och In Bruge. Det kan vara så att han måste ha en regissör som utmanar honom, annars går han på tråkig rutin. Sharon Stone var perfekt som elak agent i originalet men jag tycker Kate Beckinsale axlar hennes mantel väl. Hon påminde mig om en terminatorrobot utan känslor och med en sak i sinnet. Jessica Biel har fått en ganska tråkig roll som inte fyller nåt egentligt syfte men hon är väl varken bättre eller sämre än originalets Rachel Ticotin. En karaktär som är bättre i originalet är skurken. I 1990 års version spelas han av skurkrolls-go to guy Ronny Cox. Jag gillar verkligen honom. Här spelas han av Bryan Cranston som tydligen ska vara grymt bra i Breaking Bad, en hyllad tv-serie som jag ännu inte sett, men nja jag tycker inte rollfiguren var nåt speciellt.

En sak som en av Filmspanarna (vem var det?) påpekade efter visningen var att det var tydligt att man siktat in sig på en låg åldersgräns på filmen. Det var nåt jag tänkte på under filmen också. Alla ”farliga” ord hade ersatts med andra blekare versioner. ”Shit” var väl det enda som fick vara kvar. Dessutom var det så att den övervägande majoriteten av de som skjuts ihjäl eller förgås i explosioner är robotar, inte levande människor, och då är det ju inte lika farligt eller upprörande för barnen. Däremot fick vi se mängder av, nåja i alla fall tre, bröst. Om det bara hade varit två helt vanliga par bröst så hade de garanterat försvunnit. Nu var det ju inte en naturlig och riktigt människa och då är det tydligen tillåtet för de lättupprörda amerikanerna. Betyget till Total Recall blir två filmspanarikoner av fem möjliga.

Läs nu vad mina filmspanarkompisar som jag såg filmen med tyckte: Henke, Dilan, Fiffi, Har du inte sett den?, Sofia och Jessica (inte Biel).

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

My Guilty Pleasure: Mamma Mia!

10 juli, 2012 22 kommentarer

Titel: Mamma Mia!
Regi: Phyllida Lloyd
År: 2008
IMDb | Filmtipset

När Filmspanarna träffades förra gången så bestämdes det att vi skulle göra gemensamma inlägg lite då och då där alla skriver om en speciell film, regissör eller ett speciellt tema. Det temat som alla enades om var Guilty Pleasure. Det kan handla om en viss film t ex som man lite så där i lönndom och mot bättre vetande faktiskt gillar. Eller vad betyder egentligen Guilty Pleasure? Efter en twitterdiskussion med Jessica och Joel framkom det att man kan ha lite olika definitioner. Det är svårt att direktöversätta uttrycket till svenska. ”Skyldig njutning” låter inte rätt. Jag tolkar det i alla fall som nåt som man vet att man inte borde gilla, nåt som man vet är dåligt men som man inte kan låta bli att gilla. Joel var mer inne på att det är nåt majoriteten inte gillar men som man själv är skamligt förtjust i. ”Aha, där kom en ganska bra översättning fram ”skamlig förtjustning” eller ”skamlig njutning”.) Själv tycker jag mer det handlar om att titta inåt i sig själv och faktiskt erkänna att man gillar nåt trots att man kanske inte direkt skyltar med det utåt, oavsett om man är i majoritet eller minoritet.

Så, då har jag definierat vad uttrycket betyder för mig, och jag bestämde ganska tidigt att det var en film jag skulle skriva om. Guilty Pleasure: en film som jag lite grann skäms för att jag gillar, en film som jag inte borde tycka om men som jag inte kan låta bli att gilla. För mig var det ganska svårt att komma på nån faktiskt. Det har till viss del att göra med att jag väldigt sällan ser om filmer. Så om jag nu kommer på en film så är det inte en film som jag ser om varje år. Jag hade några alternativ, som exempelvis handlingsmässigt usla martial arts-filmer som jag bara ser för de läckra fajtscener (Ong-bak tänker jag på t ex). Eller varför inte de två sista delarna i The Matrix-trilogin som jag uppskattade mer än alla andra. Fast då var det där med hur jag själv egentligen känner. Skäms jag för att jag gillar The Matrix Revolutions eller Ong-bak? Nej. Och då fanns det bara en film kvar egentligen.

Även om jag inte skäms eller har ångest för att jag gillar Mamma Mia! så är det den film som bäst definierar begreppet Guilty Pleasure för mig. Varför Mamma Mia!? Jo, jag säger alltid att jag hatar musikaler. Jag hatar schlager och allsång. Jag hatar fåniga romantiska komedier. Vilken sorts film är Mamma Mia!? Jo, en fånig romantisk schlagermusikal. Det ska ju inte gå att gilla?! Inte av mig i alla fall. En kväll för nåt halvår sen så visades den på nån reklamkanal och jag såg delar av den och jag kände att ”Vafan, jag gillar det här! Hur är det möjligt!?” Nu har jag sett hela för att kolla om den där obehagliga känslan av att gilla en musikal inte skulle infinna sig.

Mamma Mia! utspelas på en grekisk ö där Donna (Meryl Streep) driver ett litet hotell. Hennes dotter Sophie (Amanda Seyfried) ska gifta sig och vad Donna inte vet är att Sophie bjudit in sin pappa eller snarare sina pappor till bröllopet. Saken är nämligen den att Donna inte vet vem som är Donnas pappa. Det finns tre kandidater som spelas av superträige Pierce Brosnan, svenske Stellan Skarsgård och ickespontane Colin Firth. Alla tre dyker upp dagen innan bröllopet och spektaklet är därmed igång.

Spektaklet var det som sagt. Det blir sång och musik i princip från start till mål. Tempot är uppskruvat till max och scenerna, den ena mer dråplig och fånig än den andra, avlöser varandra. En konstig sak är att jag inte stör mig det minsta på när skådisarna plötsligt brister ut i sång. Kanske beror det på att de gör de så ofta och ibland bara i korta sekvenser att det känns som normaltillståndet. Och sångnumren är alltså oftast dråpligt roliga. Jag fick lite samma känsla som när jag såg och gillade Singin’ in the Rain. Jag tror det är det pompösa jag har svårt för när det gäller musikaler. Nåt filmen lyckas förvånansvärt bra med är att integrera ABBA:s låtar i handlingen. De känns rätt helt enkelt och det ska väl manusförfattarinnan Catherine Johnson ha cred för.

Skådisarna verkar ha haft riktigt roligt och driver med sig själva. Well, trästoden Pierce Brosnan har lite svårare än de andra att slappna av. Han känns så obekväm med att sjunga att det blir roligt. Svenske (och därmed per definition stela?) Stellan Skarsgård har mer självdistans. Colin Firth, ja, han ska vara stel i filmen. Och Meryl Streep, vilken kvinna. Hon dominerar och sjunger med inlevelse mer än med bra röst. Och så visar det sig att unga Amanda Seyfried har en bra sångröst, nästan för bra för att passa in, haha. Sen går det ju inte att komma ifrån att ABBA:s musik är bra. Det är enkla klockrena melodier, ibland glada dansanta saker och ibland mer melankoliska, som t ex när Streep sjunger The Winner Takes It All inför en sååå stel Brosnan. Sorry, jag kan inte låta bli att nämna Brosnans stelhet men det är faktiskt bara för roligt.

Filmens historia är osannolik och krystad men det spelar fan ingen roll. Det här är ren och rosa underhållning. Ett lyckopiller.


eller uttryckt i siffror 3+/5

Läs nu om andra Filmspanares guilty pleasures:

Allvarligt talat
Deny Everything
ExceptFear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Svartare än noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Musik, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →