21 Grams (2003)

22 januari, 2020 2 kommentarer

Under en period i början av 2000-talet var Alejandro González Iñárritus en klar favoritregissör. Filmer som Amores Perros, Babel och dagens film gick verkligen hem hos mig. Vill ni förresten få reda på min filmbloggarkollega Movies – Noirs favoriter bland Iñárritus filmer så listade han igår sin topp-5. Min preblogg-text om 21 Grams skrevs i mars 2004.

21 Grams är Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga långfilm (förmodligen inte den sista) och handlar om tre personer, spelade av Naomi Watts, Sean Penn och Benicio Del Toro, och hur deras liv flätas samman genom en tragisk händelse. Det är ingen större idé att säga mer om handlingen än så eftersom filmens berättandet inte sker i tidsordning. Vi får i stället se olika händelser i personernas liv spelas upp i ”fel” ordning i lösryckta scener. Detta gör, tycker jag, att man mår bäst av att veta så litet som möjligt av handlingen innan man ser filmen.

Jag gillade 21 Grams. Kanske var det min typ av film. Man måste nog ha sett en hel del film för att uppskatta den. Men mig sög den in direkt. Sen vet jag inte om jag kan hålla med alla som klagar på tidshoppen och tycker att filmen hade blivit bättre med ett linjärt berättande. Nu har ju regissören valt att göra så här av nån anledning och jag vill liksom inte lägga mig i hans val. Det är ju inte säkert att det hade blivit bättre om man ändrat. Hela känslan i filmen hade ändrats och resultatet hade blivit nåt annat, kanske bättre, kanske sämre, jag vet inte. Hur som helst så störde jag mig i alla fall inte på det så mycket.

Filmen har en domedagsstämning över sig som jag gillar. Den är kolsvart. Ämnena som tas upp är liv, död, gudstro, sorg, hämnd, ångest och alla möjliga trevliga saker. Många scener är starka och med realistiska (som jag kände det) skådespelarinsatser och filmade med närgången kamera. Skådisarna lämnar verkligen ut sig själva. Jag måste säga att jag nog gillade Benicio Del Toro mest. Jag tyckte han, liksom Penn och Watts förstås, gjorde en helgjuten insats som den kriminellt belastade mannen som försöker göra rätt för sin familj, och sätter sin tillit till Jesus. Sen vill vill jag även nämna att Melissa Leo, som spelade Del Toros fru, gjorde en bra insats. Lite kul var också att jag kände igen henne från amerikanska polisserien Uppdrag: Mord (Homicide: Life on the Street).

Det här med tidshoppen gör ju att man som tittare i vissa scener vet mer än vad karaktärerna i filmen vet om vad som händer sen. Ibland är det tvärtom och man förstår inte riktigt vad som har hänt eller varför. Det gör att det skapas en annorlunda spänning när man t ex får se vad som ligger bakom en viss scen som har hänt tidigare. Trots att man fick se händelser i början av filmen som rent tidsmässigt händer senare så kände jag ändå att filmen byggs upp efterhand, bit för bit. Först när filmen är slut är det färdigt och bitarna har fallit på plats i Iñárritus filmpussel. Sen måste jag tillägga att om Iñárritus nästa film även den är berättad med tidshopp så börjar det bli nåt av en gimmick och kanske en belastning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

2 x Michel Gondry

18 maj, 2018 2 kommentarer

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

Änkans tre döttrar (1999)

21 augusti, 2017 Lämna en kommentar

Franska snackfilmer har jag av nån anledning sett en hel del av (gillar jag dem månntro?). Dels har jag sett några på Stockholm Filmfestival, på den Franska Filmfestivalen eller på Zita resten av året. Dels dök det upp en del Provence-prat när SVT hade nåt som de kallade för Filmklubben en gång i tiden. La bûche var en sån Filmklubben-film och den här preblogg-texten skrevs i oktober 2005.

Denna franska snackfilm handlar om tre döttrar och en mamma. För länge sen, när barnen var små, skilde sig mamma och pappa, och när vi hoppar in i handlingen så har precis mammans nya man begravts. Efter begravningen uppstår dilemmat om hur man ska fira jul. Ska barnens pappa, som fortfarande är i livet, vara med? De tre döttrarna är tre ganska olika typer: en bohem, en perfekt familjemamma som handlar julmat och en rebell. Eller är de egentligen så olika?

Mmm, jag tyckte det här var en skön fransk snackfilm. Den hade en värme som jag ofta saknar i den här typen av film. Den påminde mig lite om Agnès Jaouis Se mig som även den hade en mänsklighet som bestod av mer än filosofiskt dravelsnack över en flaska vin. Det som känns bra med filmen är att de tre döttrarna till en början känns ganska olika men att de i slutändan ändå bara är människor med ganska likartade problem, även om de kanske är i olika skeden i livet. Oj, det lät ganska pretto men faktum är att det kändes rätt jordnära. Den smarta dialogen mellan personerna i filmen förstärks av att skådespelarna är genomgående mycket bra och ofta får briljera.

Det finns en skön, rå men hjärtlig, stämning mellan personerna i filmen. Det visar på hur det kan vara i en familj. Man kan irritera sig nåt så enormt på varandra men man blir inte av med varandra… på gott och ont. Och speciellt så blir man inte av med varandra under julen… på gott och ont, men mest gott tycker jag nog. Filmen innehåller ett lite annorlunda grepp: då och då brister en skådis ut i en monolog mot tittarna och berättar om en speciell händelse i livet. Det kändes lite konstigt men funkade ändå, och var lite annorlunda. Mmm, jag gillade filmen och den gav en varm känsla så det blir klart godkänt, snudd på fyra faktiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Filmen innehåller den sämsta fiolspelsimitationen jag nånsin sett plus Emmanuelle Béart som en av döttrarna.

PPS. Den franska titeln La bûche syftar på ett bakverk som ser ut som en timmerstock som man festar på under julen i fransktalande länder.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Independence Day: Resurgence (2016)

4 juli, 2016 2 kommentarer

Independence Day ResurgenceResurgence. Ah, en sån där härligt generisk undertitel som säkerligen redan använts i nån av Resident Evil-filmerna. Enligt Google Translate betyder resurgence uppsving. Tillåt mig skratta. Uppsving när det gäller vad? Filmens kvalitet är det i alla fall inte det handlar om. En kul svensk titel på filmen hade annars varit Självständighetsdag: Uppsving.

(Ja, en alternativ översättning av resurgence är återuppvaknande.)

I Roland Emmerichs egna uppföljare till sin katastroffilmsuccé från ’96 har det gått 20 år sen de ondskefulla rymdvarelserna besegrades (av ett datorvirus, vad annars). Jorden har sedan dess levt i fred och samförstånd, med sig själva alltså. Man har utnyttjat den främmande teknik som inkräktarna lämnade efter sig och koloniserat månen (och hade man t.o.m. en rymdstation som kretsade kring Saturnus?).

Runt omkring på Jorden ligger varelsernas kraschade skepp kvar. Ett av dessa är parkerat nånstans i Afrika och nu startas det plötsligt upp och sänder ut en signal i världsrymden – och vips så var det dags för ett oväntat och ovälkommet besök igen. Den här gången är det anländande moderskeppet större än Sibirien, ja, det är typ lika stort som Atlanten. Det är t.o.m. så stort att dess gravitation drar till sig människor, bilar och andra föremål, vilket kan hjälpa om man ska förgöra en stad.

Nu är det återigen upp till Jeff Goldblum och några fler av karaktärerna från originalfilmen samt några nya, yngre förmågor att klara biffen. De får dock klara sig utan Will Smith, som enligt uppgift krävde 50 miljoner dollar för att vara med i filmen. Jag antar att han inte ville vara med. Good ridance säger jag.

Jäääääääääsp. Vad tråkigt detta var! Det börjar trist med en evighetslång cgi-sekvens som inte betyder nånting där vi färdas genom rymden (?) och får se flashbacks till Bill Pullmans presidenttal från förra filmen. Och sen fortsätter det i samma tråkiga stil hela filmen. Jag hade urtråkigt.

Bill Pullman (som pratade med en läbbigt darrande röst) och Jeff Goldblum (vars torra spel var något av en lisa i allt träl) var ok.

Originalfilmen lyckades med konststycket att hålla igång flera parallellhandlingar samtidigt utan att det blev förvirrat. Där lät man scenerna i varje enskild handling ta sin tid. Man vågade vila i scenerna. I Resurgence så hoppar man från handling till handling i ett ekorrhjul som bara snurrade snabbare och snabbare. Tre trista sekunder där, fyra förglömliga sekunder där.

Nykomlingarna i form av bl a Liam Hemsworth, Jessie Usher, Maika Monroe (It Follows) och Angelababy (Tai Chi 0) ger mig inget speciellt. Det är trälig YA som vi sett förut. Mest tråkigt, en massa cgi-skådespel och så Hemsworths tölp till sidekick som enbart är irriterade.

När slutstriden drar igång har jag ledsnat fullständigt och redan nickat till ett antal gånger. Insatsen är lika med noll och när modermonstret springer omkring i en saltöken intill Area 51 med sina tentakler viftandes suckar jag bara trött.

Det enda som gjorde nåt som helst intryck var att se en gammal Robert Loggia, som här gjorde sin sista film innan han dog i december 2015.

Slutbetyg: En rak etta! En katastroffilm i alla dess bemärkelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som skrivt om filmen är Henke, Fiffi, Steffo och Filmitch.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Katastroffilm, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Melancholia

7 juni, 2011 20 kommentarer


Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!

Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!


Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).

Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.


Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.

I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,