Hypnotisören

7 november, 2012 5 kommentarer

Titel: Hypnotisören
Regi: Lasse Hallström
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag kanske har sett för få Beck- och Wallander-filmer men jag gillade faktiskt Hypnotisören en hel del. Filmen utsågs till Sveriges Oscarsbidrag redan innan den haft biopremiär vilket jag tyckte var lite märkligt men man ville väl helt enkelt satsa på ett säkert kort. För säkert kanske? Sverige hämtar hem regissör Lasse Hallström från Hollywood och castar hans fru Lena Olin tillsammans med Mikael Persbrandt i en filmatisering av succédeckare Hypnotisören som utspelar sig i en vintrig Stockholm Noir-miljö. Det kan ju inte gå fel? Eller? I alla fall inte när det gäller den exotiska lockelsen som filmen kommer att ha på Oscarsjuryn?

Först måste jag säga att filmens för- och eftertexter är helt underbara. Sakta flyger vi in mot ett snöigt Stockholm. Kaknästornet sveper förbi i förgrunden och vi vet att nåt ruskigt kommer att hända. Well, det är ju en kriminalfilm men själv kände jag att stämningen blev helt rätt. Det här är Swedish Noir. Plötsligt befinner vi oss i en vardaglig gymnastiksal där det spelas pojkbasket. När tränaren samlar in bollarna efter träningen blir han plötsligt knivhuggen till döds. Strax efteråt blir tränarens fru och dotter knivmördade i sitt hem. Sonen i familjen överlever men hamnar i koma. Kriminalkommissarien Joona Linna (Tobias Zilliacus) blir besatt av fallet och tar hjälp av läkaren Erik Maria Bark (Persbrandt) för att med hjälp av hypnos få pojken att minnas. Ja, han hette tydligen Erika Maria Bark, ett något lustigt namn. Nån som har läst boken kanske har en förklaring.

Jag börjar med det jag gillar. Filmen är proffsigt gjord rent hantverksmässigt, i alla fall om man tänker på sånt som foto och musik. Jag har hört en del klagomål på att det förekommer lite väl många helikopterbilder på Stockholm som verkar gjorda att visas före och efter reklamavbrotten på TV4. Så kan vara fallet men jag tyckte alltid de var så snygga att jag inte störde mig på det. Att filmen utspelas i ett härligt vintrigt Stockholm är ett plus. Jag gillar alltid snö på film. Jag är helt säker på att det här är ett medvetet val för att göra filmen så Swedish Noirig det bara går.

En sak som jag gillade men som kanske gjorde att jag tappade lite fokus är att Helena af Sandeberg är så satans vacker, så vacker. Alltså när hon ler så bara… åååh, haha. Jag fattar inte att hon inte får mer roller än hon får. Well, det kanske beror på hur bra skådis hon egentligen är. Hur som helst, tillbaka till filmen och det faktum att af Sandebergs rollfigur Daniella i slutändan kändes helt överflödig och bara rann ut i sanden. Ena sekunden satt hon på middag på restaurang Pelikan med kommissarie Linna för att i nästa vara borta och aldrig återkomma i filmen igen.

Det finns en del konstigheter i filmen. Trådar som aldrig tas upp eller saker som inte förklaras. Pojken i början som hamnar i koma och som bara kan nås av en hypnotisör… nja, vaddå? Han hade ju blivit knivskuren och opererad precis så det var ju inte så konstigt att han inte var kontaktbar typ en timme efter operationen. Här hastade filmen lite för mycket.

Hur sköter sig Persbrandt och Olin då? Ja, det är väl upp och ner kan jag säga. Ibland är det riktigt bra och ibland sitter jag och skrattar när jag vet att det ska vara gripande och känsligt. Det verkar som Hallström inte haft full koll på regin. Bitvis var det komedi för mig mitt i all dramatik. Men jag gillade det ändå hela tiden, fast på lite annorlunda sätt.

Och så var det här med Beck. Visst, det är bara att erkänna att det är en film gjord efter ett formulär, tvdeckarformulär 1A. Man har t.o.m. slängt in en slutuppgörelse i den svenska fjällvärlden med skotrar, ödetorp, helikopterbilder och hela faderullan. Men fasiken om det inte funkar. Mot slutet tycker jag det är spännande även om man kanske drar ut på den sista nagelbitarscenen lite väl länge. Skillnaden med en tvdeckare är att filmen känns maffigare helt enkelt.

3+/5

****

Även Fiffi på Fiffis filmtajm har varit och sett Hypnotisören. Kolla här för att se vad hon tycker om vårt svenska Oscarsbidrag. Flipp eller flopp?

Tidigare har David på Filmmedia.se hyllat Hypnotisören. När jag läste den hyllningen får jag erkänna att jag var lite skeptiskt men David är inte helt fel ute. Även Rebecca på Mode + Film gillar Hypnotisören. Den kanske har en Oscarschans ändå? Hmm, nej, jag skulle bli väldigt förvånad.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games

20 oktober, 2012 11 kommentarer

Titel: The Hunger Games
Regi: Gary Ross
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag tyckte filmen The Hunger Games bitvis var plågsamt dålig och här kommer en annorlunda och SPOILERFYLLD recension där jag bara öser ur mig vad jag tyckte. Inget om handlingen så där på det vanliga sättet alltså. Den får ni läsa om på andra ställen eller så kan ni ju läsa böckerna.

Scenerna mellan Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson (Peeta) och Jennifer Lawrence (Katniss) får mig att längta efter att vara en person som faktiskt kan tillåta sig att spola framåt i filmer. Den lilla tjejens dödsscen (jag pratar om Rue spelad av Amandla Stenberg) var en katastrof. Jag önskar att jag kunde spola framåt. Men, nej, jag härdar ut.

Det är nåt med upplägget på hela filmen som inte funkar. The Long Walk (hehe, jag tänker mig redan den som film), The Running Man (kanske främst boken) och Battle Royale är så mycket bättre. Där funkar satiren eftersom den skildrar samhälle som själva deltar i showen. Här är det avlägsna distrikt som i princip är slavar som man tvingar att delta. Det blir liksom inte alls samma satiriska skärpa då. Well, i Battle Royale är nog inte den där skolklassen direkt frivilliga deltagare.

Filmen är bitvis ganska spännande och Jennifer Lawrence är suverän. Filmmakarna ska vara sanslöst glada över att de har Lawrence. Hon bär upp hela filmen på sina axlar.

Vissa delar i handlingen känns bara fel, fel, fel, fel. Varför är hälften av deltagarna idioter och tagna från de värsta mobbargängen man kan hitta på skolgården? Visst, de kanske var framtagna och tränade speciellt för ändamålet och därför kaxiga och idioter. När den svarthåriga tjejen (vad kan hon ha hetat?) ska ha död på Katniss och börjar snacka på sitt elaka sätt är det bara irriterande.

Just att alla ska döda varandra känns bara fel. Det är som att filmen inte låtsas om det. Ibland säger man i nån bisats att alla utom en kommer att vara döda men det är som man inte tror på det. Man känner inte att någon egentligen dör, jag vet inte varför men det är som teater bara. Mitt i allt är det som en fånig ”gör om mig”-show med en personlig coach i form av Lenny Kravitz

Man har chansen att utnyttja uppläget för några jobbiga scener men man vågar inte. Det finns en elak sida och en god sida. Om man dödar en elak så är det bara en opersonlig ointressant (och elak!) person som försvinner, och det är definitivt inte moraliskt fel som filmen framställer det. Om de elaka dödar en god så framstår de elaka bara som ännu mer elaka. Några gränsfall finns inte. När det finns en chans för att några som inte är goda eller onda ska dödas… nja, då används giftiga bär eller nån sorts supertöntiga cgi-hundar som har ihjäl folk offscreen.

Nä, aldrig att det egentligen blir några jobbiga beslut för Katniss. Att faktiskt ha ihjäl någon för att själv överleva. Det faktum att det är en film för barn/ungdomar gör att den helt enkelt inte funkar. Den är helt ok som tidsfördriv. Det är ingen jätteflopp även om det bitvis är plågsamt dåligt.

Jag förstod aldrig varför Lenny Kravitz skulle vara snäll. I och med det så var han ju bara värre än de andra. Men filmen ville framställa det som att han var på Katniss sida. Nä, stämde inte.

Musiken var ganska äcklig också.

Jag borde väl som avslutning ge filmen en etta men science fiction-känslan, viss spänning och Jennifer Lawrence gör att det blir en tvåa.

2/5

PS. The Hunger Games var en av filmerna som Filmspanarna såg på bio innan jag joinade (nej, stavningskontroll, jag menar inte ”ointjänade”, jag menar det svengelska ordet joinade som kan översättas till ”anslöt mig till”)  den mysiga gemenskapen. Varför inte hoppa iväg och läs deras recensioner om ni inte gjort det tidigare: Fiffi, Joel, Sofia, Henke och Jessica.

Arkiverad under Betyg 2, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Äta sova dö

17 oktober, 2012 14 kommentarer

Titel: Äta sova dö
Regi: Gabriela Pichler
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Efter att Filmspanarna hade sett Gabriela Pichlers debutfilm Äta sova dö visade det sig att vi hade uppfattat filmen på ganska olika sätt. Vissa tyckte att filmmakarnas meningen var att vi som tittare skulle tycka synd om personerna i filmen, men att man inte gjorde det eftersom de framställdes som lata slashasar som behövde få ändan ur vagnen. Andra (inklusive mig själv) tyckte att det nog inte var meningen att man skulle tycka synd om personerna i filmen utan att det bara var en skildring av människor rakt upp och ner. Vissa tyckte att dialogen främst i början var amatörmässig och innantilläst på det typiskt svenska och dåliga sättet. Andra (inklusive mig själv) tyckte att dialogen kändes äkta, kanske lite som Ruben Östlund får till i sina filmer.

Det är intressant det här med hur man först har förväntningar på en film och sen har en uppfattning om en film, en uppfattning som kan vara lite flytande. Till en början påverkas man av vad andra skriver om filmen innan man själv har sett den. Äta sova dö har hyllats bl a av Hynek Pallas i SvD. Nu är det ju ofta så att filmer som tokhyllas av de gamla vanliga recensenterna i princip aldrig håller måttet. Men ändå. Den fick ju 6/6 (högsta betyg!) av Pallas så det måste ju ändå vara en speciell film. Tror man ju. Eller vill i alla fall tro.  Sen ser man filmen. I det här fallet gillade jag filmen, i alla fall medan jag såg den. Att den ska vara ett mästerverk är ju dock på gränsen till… nej, det är eller känns orimligt. Men, som sagt, gillade den gjorde jag. Sen börjar man prata med andra, och så börjar man kanske tvivla lite. Var den egentligen så bra? Man ser brister som andra har pekat ut och så plötsligt litar man kanske inte på sin magkänsla längre, den där magkänslan som man hade under filmen.

Precis just nu bestämde jag mig för att lita på min magkänsla. Vad skönt. 🙂

Äta sova dö handlar om unga tjejen Raša som bor i en skånsk håla med sin pappa. Raša sköter om sin pappa på ett sätt som jag tyckte var kärleksfullt skildrat. Hon t.o.m. tvättar hans hår när han sitter i badkaret. Jag tyckte inte regissören gick över gränsen till nåt som började bli obehaglig… men det var nära ibland, haha. Pappan har ont i ryggen – ibland. Han åker till Norge och jobbar — ibland, när han inte har ont i ryggen. Raša jobbar på en fabrik, ett monotont jobb där hon förpackar grönsaker. Hon trivs, på jobbet, i hålan, med sin pappa, även fast vi som tittare kanske tycker att hon inte borde trivas så gör hon faktiskt det.

Vem som helst kan ju räkna ut att en fabrik där man förpackar grönsaker inte kan gå ihop rent ekonomiskt i Sverige. Så givetvis kommer den dagen när företagsledningen i en awkward scen meddelar att man behöver säga upp personal. Raša och ett antal andra, bl a fackrepresentanten själv, får gå och slussas nu in på Arbetsförmedlingen där de ska lära sig att få självtroende och söka jobb.

Min spontana känsla under och efter filmen var att jag gillade den. En av Filmspanarna (det var nog Fiffi) namngav filmens genre: skånsk misär. Ja, det är en del av filmen. Hålan filmen utspelas i är en riktig Håla, men här finns även en ganska skön gemenskap och filmen är inte alls utan humor. Nu räckte inte filmens humor till för att hålla alla vakna i salongen under visningen. En gentleman satt och sjöng i sömnen för att senare vakna till med ett långdraget skrik, gurgel, fnysning. En annan person rullades sovandes med hängande huvud ut från salongen i rullstol. Just rullstolen var nåt jag själv missade men jag hade kanske fokus på filmen till skillnad från andra. 😉 En annan detalj som är värd att notera från visningen är att filmen var textad även när det pratades svenska… ja, eller skånska då. Normal brukar man ju inte texta filmer med svensk dialog.

Det märks att filmen är en debutfilm. Den spretar en hel del. Vissa scener funkar inte riktigt. Bl a blir sekvenserna med pappan till slut för många och mest jobbiga och tillför inget. På gott och ont är filmens skådisar i princip enbart amatörer. Ibland lyser det igenom och äktheten försvinner. Vissa scener tyckte jag dock var briljanta med drag av både Östlund och bröderna Dardenne. Bl a förekommer några obekvämt roliga scener då gruppen uppsagda ska träna på jobbintervju eller tala om vad de är bra på. Raša förstår inte riktigt poängen, hon vill bara ha ett nytt jobb, hur svårt kan det vara. Fast flytta vill hon inte. Hon får efter många om och men en kort provanställning på ett lokalt företag där hon ska köra runt och sälja och underhålla brandsläckare. Det finns bara ett problem: Raša har inget körtkort.

Blandat med Dardenne-scener förekommer det, kanske onödigt många, mer poetiska scener där Raša sitter på en cykel i solnedgången eller när hon är ute och leker (ja, leker som ett barn) med sin jobbarkompis Nicki. Raša är egentligen som ett stort barn (hon kan ju inte ens köpa kläder själv för i helvete!) men mot slutet av filmen inser hon att det är dags att växa upp. Och i och med det har jag i princip motsagt mig själv då jag i första stycket inte tyckte att de framställdes som lata. Fast lata är nog fel. För bekväma kanske är mer rätt.

Jag brukar oftast vara den som ger lägst betyg till filmerna vi ser med Filmspanarna (i konkurrens med Sofia) men den här gången kanske det blir tvärtom. Nu vill jag promota filmen lite så därför sätter jag dit en halv Filmspanar-ikon extra på mitt betyg.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Nu tycker jag du ska kolla vad de andra Filmspanarna tycker om Äta sova dö: Fiffi, Henke, Sofia, Jessica och Har du inte sett den?.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lawless

17 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Moonrise Kingdom

29 augusti, 2012 10 kommentarer

Titel: Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Precis som Filmitch så fick jag trevligt nog biljetter till Wes Andersons senaste film hemskickat till mig och jag var inte så kräsen att jag gav bort dem. 😉 Nej, jag hittade första bästa visning och gick och såg filmen. En annan trevlig sak var att filmen gick på min favoritbiograf Sture i Stockholm. Så allt var upplagt för en trevlig (ja, just det, trevlig!) biokväll. Levererade Anderson? Well, det kan man säga att han gjorde. Han levererade sin mest Andersonska film nånsin.

Eftersom jag är, vad det känns som, sist på bollen i det här fallet (speciellt när det gäller en recension) så tar jag handlingen i korthet bara. Föräldrarlöse Sam rymmer från ett scoutläger på en ö tillsammans med den på ön bosatta och jämnåriga Suzy. Scoutledaren (Edward Norton), öns polis (Bruce Willis), Suzys föräldrar (Bill Murray, Frances McDormand) och socialtjänsten (Tilda Swinton) försöker hitta dem.

Njaaaaae, vad är det med Wes Anderson?! Är det inte dags för honom att komma ut ur pojkrummet snart? Kan han inte göra en riktig film nån gång? Allt ska ju bara vara som en saga, som en pjäs med perfekt scenografi och i förväg strikt uppgjorda positioner för skådespelarna. Inget som händer är inte genomtänkt och konstruerat och för mig blir det ytligt och det känns inte som det är på riktigt. Bäst är Moonrise Kingdom i början och när det bara är Sam och Suzy. När det handlar om de andra karaktärerna och framförallt mot slutet så tappar jag intresset. Alla scener känns som vykort. Det är så perfekt musik, alla står uppställda perfekt, men var är det som ska beröra mig? Tyvärr saknas det. Det finns guldkorn här och var, speciellt i några scener mellan Sam och Suzy men som helhet så känns det som en dockfilm fast med riktiga skådisar.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snabba Cash II

25 augusti, 2012 18 kommentarer

Titel: Snabba Cash II
Regi: Babak Najafi
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Snabba Cash II är uppföljaren som jag skulle vilja sammanfatta som den tragiska historien om en väska med pengar. Väskan byter ägare filmen igenom men den ger ingen lycka. Redan från början vilar en domedagsstämning över filmens karaktärer, och sen blir det bara värre.

Huvudpersonen, eller en av huvudpersonerna snarare, Johan ”JW” Westlund (Joel Kinnaman) har åkt in i finkan men har inte så mycket tid kvar att sitta av. Innanför murarna har han mot alla odds blivit nära vän med Mrado (Dragomir Mrsic) som han gjorde förlamad från midjan och neråt i den första filmen. Nu ska JW ut på permission, och han har stora planer. Det planeras möten med en näringslivshöjdare som ska investera i en börsmjukvara som JW har tagit fram. JW:s kompanjon har dock egna planer som… vad ska man säga… inte inkluderar JW.

Förutom JW och Mrado träffar vi på den plågade latinogangstern Jorge (Matias Varela) som aldrig tycks kunna fatta rätt beslut och Mahmoud (rörande spelad av Fares Fares) som inte heller han kan fatta, fatta rätt beslut.

Filmen är rå. Det finns ingen stor heistplan (apropå den senaste podcasten från Har du inte sett den?). Det finns ingen smart plan att smuggla knark eller råna en bank eller värdetransport. Det är egentligen bara desperation från start. Alla blir lurade, har otur, litar helt enkelt inte på varandra, för att till slut döda varandra (vare sig de vill det heller inte). Möjligen är filmen lite seg i början men det tar sig efterhand och sen släpper den aldrig taget.

Jag gillar samtliga skådisar. Jag tycker t ex Mrado är bättre än i förra filmen. Det finns några scener som inte funkar, som t ex när JW ska sitta i grupp på fängelset och berätta om när allt gick fel och han sköt Mrado. Det kändes bara pinsamt av nån anledning. Svensk filmdialog när den är som sämst. En scen jag däremot gillar är när JW ställer till med en scen (precis, en scen i scenen) på en restaurang efter att ha blivit blåst av ”kompisen” Nippe under sin permision. Fares Fares är också riktigt bra (vilket skägg!), precis som Matias Varela.

Förutom nerviga skildringar av desperation och människor som inte får till det har filmen även en hel del spänning, en sån där ”nu skiter sig allt”-spänning. Möjligen har man har tagit sig vissa friheter när det gäller handlingen. Saker händer lite väl slumpartad och folk klarar sig ur de mest jobbiga situationer. I och för sig, när de väl har klarat sig ur en situation så hamnar de i en ännu jobbigare dito. Om jag ska klaga på nåt mer är det att man får höra en viss stämningsgivande spansk (?) gitarr lite för mycket. Det blev lite Iñárritu/Babel-varning här. Kul att jag noterade musiken nu med tanke på att jag skrev om musiken från Babel i min recension av ettan Snabba Cash.

Snabba Cash II är en film med många olika språk, vilket jag verkligen uppskattade. Vi får höra svenska, engelska, serbiska, spanska och arabiska (som jag tror var det språk som Mahmoud pratade). Man har hittat rätt skådisar som verkligen kan språket i fråga, i alla fall bättre än jag. 😉 Just språken i filmen var också nåt jag uppskattade eller åtminstone noterade när jag såg ettan.

Filmens slut kommer mitt i ett skeendet men det känns ändå rätt. Om man vill ta med sig nåt positivt från filmen så är det väl att i alla fall en av huvudpersonerna tar rätt beslut till slut.

4-/5

PS. Jag läste i DN i morse att det kommer en Snabba Cash III också (hade inte koll på att det var tänkt som en trilogi redan från början). Då ska en av huvudpersonerna vara juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie och hon ska spelas av Malin Buskas. Detta antyder att man tar en del handlingen från Livet deluxe (som jag läste i somras) där Radovans dotter är i fokus. Vem ska regissera trean? Jo, Jens Jonsson vilket gör mig glad. Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Searching for Sugar Man

23 augusti, 2012 4 kommentarer

Titel: Searching for Sugar Man
Regi: Malik Bendjelloul
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Vill ni må bra? Vill ni få en mysig varm känsla i kroppen? Vill ni uppnå det utan att sticka ut på en löparrunda eller utföra nån annan fysisk aktivitet som ger denna känsla? Då har jag lösningen för dig. Gå och se den svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man som har premiär imorgon fredag!

Jag vill inte skriva för mycket om handlingen eftersom Malik Bendjellouls film har en historia som upplevs bäst om man vet så lite som möjligt om den. Det gäller väl i och för sig de allra flesta filmer men speciellt en film som denna tror jag. Det hela börjar i alla fall i Detroit där musikern/byggjobbaren Sixto Rodriguez i början av 1970-talet spelar in två album för att sen försvinna spårlöst från musikscenen. Filmen tar oss sen till Sydafrika där vi möter några personer som undrar vad som egentligen hände med Rodriguez. Jag berättar inte mer än så tror jag.

En bit in i filmen fick jag nästan för mig att jag hade avslöjat den. Det här kan inte vara sant tänkte jag. Det är en skickligt gjord fejkdokumentär, det är vad det är. Det vore tråkigt, tänkte jag, om det vore så. Skulle det i såna fall betyda att de känslor som filmen väckte inte var äkta, bara för att de ödmjuka och sympatiska personerna vi möter i filmen inte var äkta. Nåväl, jag är väl i alla fall 99.99% säker på att filmen återger verkliga händelser och personer även om man brett på en del extra, och kanske utelämnat vissa detaljer, för bättre effekt.

En sak som slog mig är att det som hände i filmen (och bevisligen i verkligheten) aldrig skulle kunna hända idag. Idag blir man fascinerad av hur liten den globala och digitala världen är, av hur snabbt det går för information att sprida sig. Människor från olika delar världen, från motsatta sidor av Jorden, delar samma intressen och kommunicerar med varandra och världen krymper.

Då, på den tiden innan Internet var så utbrett som idag, kunde det hända att information inte spreds vidare till resten av världen. Det kunde hända att en artist som tror han har floppat överallt på Jorden inte vet om att han har legendstatus i ett avlägset land. Det kunde hända att människorna i det landet var säkra på att den där artisten som gjort de där omåttligt populära skivorna var död, att han i själva verket eldat upp sig själv på scen under en konsert.

Searching for Sugar Man är en fantastisk historia/saga om slump och tillfälligheter, om en ödmjuk man som är så jordnära att hans supermysiga döttrar klagar på att han har fötterna för djupt planterade i myllan. Regissören berättar det hela på ett smart sätt med en sakta stegrande spänning mot en höjdpunkt. Sen är vi på en platå ett tag för att sakta stiga uppåt igen mot en andra höjdpunkt och så en svag utförslöpa som bara känns skön på slutet. Dessutom har intervjuat helt rätt personer, inte bara personer som kommenterar nåt utan personer som har nåt att säga och gör det på ett roligt sätt.

En sak jag funderade på var om filmen bara funkar under förutsättning att man gillar musiken. Jag vet inte, det är väl troligt att den hade den funkat sämre. Men det är själva sagostoryn som är det intressanta. Är då hans musik så bra som de talking heads som förekommer i filmen påstår? Ja, den var skön, lite ojämn, lite muzakvarning, med bra texter och Rodriguez har en lite udda men bra röst. Att det skulle vara Guds gåva till människorna känns överdrivet. Alla i filmen säger att han är fantastisk, att albumen är fantastiska, men ändå sålde de ingenting. Well, förutom i ett land då.

4/5

Lyssna på Rodriguez på Spotify och avgör själv om sydafrikaanerna (pun intended) hade rätt.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , ,

Nyare inlägg →